De två rösterna

Jag inledningstalar på en kvalitetsdag med fokus på patientsäkerheten. Året är 2015 eller kanske 2016. Efter mig kommer en gäst från en annan region. Vederbörandes fokus är arbetet med att minska vårdrelaterade infektioner (VRI). Ett otroligt viktigt arbete för att få grepp om patientsäkerheten. I vår region (har jag för mig) att vi vid denna tid hade ungefär 10-11% av våra patienter som fått VRI. Vår gästtalare kom från en region där procentnivån för VRI var lägre.

För er som inte vet vad VRI är så är definitionen för VRI en infektion som uppkommer hos person under sluten vård eller till följd av åtgärd i form av diagnostik, behandling eller omvårdnad inom vård och omsorg, eller som personal som arbetar inom vård och omsorg ådrar sig till följd av sin yrkesutövning. VRI är den vanligaste vårdskadan på svenska sjukhus.

Den gästtalare som kom efter mig var väldigt nervös. Pratet var forcerat och i början var det mycket innantill-läsning från powerpointbilderna. Innehållet var dock väldigt bra. Budskapet handlade mycket om att säkerställa de basala hygienrutinerna. Gästtalaren trycker mycket på det självklara arbetet såsom arbetskläder med kortärmar som bytes ofta, engångsförkläder, fria händer från smycken, armbandsur mm och inte minst desinfektion av händerna. I vederbörandes region fanns det en systematik hur man arbetade med dessa frågor och budskapet var i mångt att sköta det basala så kommer man få ett bra resultat.

Då det öppnas upp till frågor får vår gästtalare en hel del kritiska frågor kring att det inte kan vara så enkelt mm. Nervositeten återkommer och svarslösheten infinner sig vid något tillfälle. Jag påminns om detta tillfälle då gästtalaren hör av sig nu under påsken och skickar ett långt mail till mig. Vederbörande kommer ihåg mig från fikarasten och min retorik om de två rösterna. Gästtalaren vill tacka för det enskilt viktigaste mötet i vederbörandes liv. Stora ord och jag skickar ett tackmail med en fråga om jag får skriva ett blogginlägg om mötet. Vederbörande säger JA till detta under förutsättning att jag inte nämner något namn. Detta har jag som ambition att hålla.

Jag ska vara ärlig men det här var ett möte bland många i mitt förra liv. Då jag läser vederbörandes mail kommer jag ihåg dagen, jag kommer ihåg gästtalarens föreläsning men jag kommer inte riktigt ihåg fikastunden mer än att jag vet att jag pratade med gästföreläsaren. Vad innehållet på samtalet innehöll får min gästföreläsare påminna mig om. Vederbörande skriver i sitt mail att jag tackade för ett informativt och nyttigt inspel från vederbörande. Att gästföreläsaren i sin tur beklagat sig och sagt sig var lite missnöjd och sagt något om att vederbörande lyssnat på sin mest kritiska inre röst och blivit svarslös vid tillfälle. Det hade gjort att jag peppat vederbörande med ett tal om min syn på de två rösterna. Det inspelet hade hjälpt vederbörande sedan dess i livet.

Vad menas då med de två rösterna? Förstår att ni är nyfikna :-). Det är faktiskt lite av en livsfilosofi jag har. Det kan låta som en klyscha men det fungerar. I alla fall för mig och tydligen också för andra (i alla fall för gästföreläsaren). Kanske finns det något för dig som läser detta att ta till sig från denna filosofi? Den kan verka enkel men den är svår att leva efter, tro mig. Jag har försökt leva upp till den hela mitt liv.

Filosofin bygger på att du ständigt har två röster inom dig som ger dig råd. Den ena rösten kallar jag själens röst. Det är svårt att föreställa sig själen och likadant är det med dess röst. Den är på många sätt större än dig själv, den går bortom vårt förnuft och kan inte beskrivas av ord. Ändå gör jag ett försök här. Själen är ditt innersta väsen, din kreativitet, din visdom, din ande, ditt gudomliga jag. Själen bär på kunskap, erfarenheter och visdom du inte kan förvärva genom utbildning eller arbete. Här finns det inga onda avsikter, enbart lugn, stillhet och välvilja.

Den andra rösten är egots röst. Märkligt nog vill den också dig väl. Den vill skydda dig från oro, ångest, ondska. Däremot litar den inte på någon annan än sig själv. Egot tror stenhårt på att allt går åt skogen ifall den inte får bestämma. Egot har ett gott självförtroende och älskar uppmärksamhet men innerst inne lider nog egot av ett mindervärdeskomplex. Därför är rädsla en stor del av egots känsla. Grundinställningen hos egot är att allt går åt skogen så den försöker skydda dig genom att hela tiden ge råd om att undvika fara.

Åter till gästföreläsaren på patientsäkerhetskonferensen. Jag märkte på vederbörande att, trots ett väldigt kvalitativt innehåll i presentation, hade föreläsaren låtit egots röst lotsa hen och de skarpa, ifrågasättande frågorna hade fått hen att tvivla och låtit egot bestämma att dessa frågor är farliga och så hade hen låtit det påverka hen. Enligt gästföreläsaren hade jag peppat hen efteråt och sagt att föredragningen varit utmärkt och att hen inte skulle lyssna på den inre rösten som släpper in egna tankar som tillåter en annan människa att påverka hen. Först hade gästföreläsaren blivit fundersam men snällt tackat mig men också haft modet att fråga vilken röst hen skulle lyssna på istället. Jag hade då berättat om de två rösterna.

Att lyssna till själens röst är som om inte du tillåter någon annans åsikt att påverka dig. Du kan naturligtvis själv medvetet tillåta vederbörandes ord att påverka dig men i grunden gäller filosofin att inga ord som någon annan säger kan påverka dig, det är bara dina egna tankar som gör det. När du lyssnar på själens röst hamnar du alltid rätt. Vad andra säger får stå för dem.

Egots röst försöker skydda dig genom att hålla tillbaka dig, så tvivel hos dig och begränsa dig genom att säga att du är nog inte så bra som andra säger eller du ska nog inte prova den där saken mm. Allt naturligtvis för att skydda dig.

Så där…nu fick du en enkel kurs i min livsfilosofi om de två rösterna. Det finns naturligtvis massor att vidareutveckla och säga mer omkring detta ämne men jag väljer att avsluta där. Min gästföreläsarvän och jag fortsätter dock vårt e-mailande till varandra. För något jag inte hann berätta för vederbörande vid fikastunden är det goda som ändå egots röst kan leda till i ens liv. Jag tänker på alla misslyckanden, förluster och andra missöden man råkar ut för i livet. En del av detta kan vara för att man lyssnat på egots röst men andra för att man helt enkelt inte lyssnat på någon röst alls. Missöden sker och det är väl tur det. För det är genom misslyckanden man växer, det är då man lär sig att resa sig igen, det är genom motgångar man bygger en stark karaktär, det är genom misslyckanden man kommer ett steg närmare en framgång.

Jag fortsätter därför min resa genom livet, med två röster, men med själen i förarsätet. När jag råkar ut för framgångar eller misslyckanden tackar jag själen för den här erfarenheten. Utan dessa vore inte livet mycket värt.

Lycka till!

/m