Foliehattarnas tid

Först och främst ett stort tack för all positiv respons jag får från er för mina blogginlägg. Många är ni som tycker jag återigen borde åta mig en chefsroll och förändra nuvarande samhällsutveckling, inte minst inom hälso- och sjukvården. Jag vet att jag i mina blogginlägg kommer med underbyggd kritik mot nuvarande ledargarnityr men jag vill understryka att de gör så gott de kan utifrån deras kapacitet och erfarenhet. Det är absolut inte säkert att min medverkan hade kunnat förändra något alls, eller det är säkerligen så med vetskap om hur det fungerar, att ”lilla jag” hade bara på marginalen kunnat förändra. Jag är tacksam att ni är så många som vill att jag ska återgå till en chefsroll men jag väljer att tolka det lika mycket som en frustration kring nuvarande tillstånd inom samhället.

Jag vet också att ni gärna ser att jag skriver oftare men ibland kommer övriga livet emellan och just nu har det varit väldigt mycket studier samt ett Vasalopp som tagit upp min tid före blogguppdateringar. Jag har som ambition att uppdatera min blogg med jämna mellanrum och ska förbättra mig. Flera av er har skrivit att ni gärna ser oftare uppdateringar före långa blogginlägg samtidigt som många uppskattar just mina innehållsrika inlägg. Jag ska försöka tillgodose bådas synpunkter.

Nog om detta. Idag tänkte jag lyfta en fundering jag haft under en längre tid, faktiskt under flera år. Det utgår från Johannesevangeliets kap 8, vers 32, ”sanningen skall göra eder fria”. Jag har under hela mitt liv försökt att leva i dessa ords efterföljelse. Sanningsbegreppet är ett av mitt livs viktigaste portalbegrepp. Tala alltid sanning, lev i sanningen och luras inte in i lögner och falskspel. Ni kan kalla mig naiv men då jag träffar andra människor utgår jag alltid från att dessa i ord talar sanning och vill mig och andra väl. Denna naiva inställning har ibland gjort att jag hamnat i situationer där jag i efterhand, med tungt hjärta, kunnat konstatera att det inte alltid varit så att andra människor varken pratar sanning eller vill mig väl.

Trots detta faktum vill jag inte tumma på min princip. Naivt möter jag situationer och människor med sanningsbegreppet som grundmurad portal i mitt inre. En fundering jag dock haft under flera år och denna har eskalerat de senaste åren är sanningsbegreppets relativism. Låt mig nämna ett exempel inom relativismens område där fysikerna Leonard Mlodinow och Stephen Hawkings hävdar i boken ”The grand design” att fundamentala fakta om den fysiska verkligheten är relativa till modellen för hur de beskrivs. De nämner att mätta på ett avstånd är fotoner partiklar, på ett annat är de vågor. Här har ni en annan artikel från Stanford om just detta med relativism och sanning.

Inom mitt eget område, humaniora, utgår oftast sanningsbegreppet kring att viktiga fakta är relativa till mänskliga val och åsikter. Exempelvis har vi kommit överens om att en tiokrona är just tio kronor. Den sanningen har vi, underförstått och osynligt, alla accepterat. För mig har det genom årens lopp uppstått två typer av sanningar, dels den objektiva sanningen, den som vi på många sätt har kommit överens om är sann, exempelvis att 2+2=4 och inte 2+2=15. En annan är den subjektiva sanningen som är svårare. Frågor som….Är det här vackert? Är det här gott eller ont? Är det här sant eller falskt?

Sanningsbegreppet blir därför till slut en subjektiv åsikt och inte minst inom det området jag själv fascineras mest av, själens resa. Det finns exempelvis de som hävdar att det är sant att Gud finns medan andra hävdar att det är sant att Gud inte finns. Båda gruppernas företrädare kan lägga fram logiska argument för sina respektive sanningsanspråk och då blir det förvirrat för någon som inte bottnar i en egen tydlig åsikt. Enligt förnuft och logik är inte subjektiv sanning verklig sanning. Eftersom jag inte kan annat än att resonera förnuftigt och logiskt inom ramen för min förmåga, är det bara att konstatera att det inte finns någon sanning. Samtidigt är det konfyst eftersom idén att sanningen är relativ förutsätter att sanning finns.

Ungefär samtidigt som jag glider i mål i Vasaloppet intar hundratals medborgare Medborgarplatsen med plakat som ”Covid – 1984”, ”Stoppa 5G”, ”Media is the virus” och ”The Covid conspiracy”. Det är dock ett plakat som fångar mitt särskilda intresse då jag läser nyhetsuppdateringen i bilen på väg tillbaka till Sälen på seneftermiddagen. Så här stod det, ”Sanningen ska göra eder fria”. Mitt ibland dessa, jag kallar dem ”foliehattar” på Medborgarplatsen, fanns det således minst en person som gick med ett plakat som hänvisade till mitt eget livselixir från Johannesevangeliet. En person som hävdade att vederbörande bar på en sanning, som uppenbarligen är långt ifrån min egen sanning (om Covid-19), men som uppriktigt och genuint trodde på sin sanning så inmurat i den personens livselixir att även den personen använde sig av Johannes bevingade ord. Just den sanningen gjorde att jag låg sömnlös några nätter.

För det här med personer som lever med konspirationsteorier som sanningar är lätta att negligera med argument som att de är få och att de är för extrema. Numer är dock det sistnämnda inte sant längre. När foliehattsbegreppet myntades handlade det om människor som skapade en slags huvudbonad av folie som de hävdade stod emot strålning från utomjordingar, då var det en sanning att det verkligen var få individer som levde efter en sådan sanning, numer har konspirationsteorier blivit en del av vardagsrummets seriositet. Diskussioner om vad man tror på och tycker är sanning tas upp av familjemedlemmar och vänner, som Daniel Jolley, en psykolog på Northumbria University, säger, “Everyone is susceptible to conspiracy theorising — where feelings of anxiety and uncertainty bloom, conspiracy theory may be quite appealing.”

Ibland tänker jag tillbaka på Julian Huxleys idé som han introducerade på 1920-talet om ”caps of metal foil”. Inte minst under de senaste årens utveckling i USA under president Donald Trump. Foliehattar i dagens Amerika har blivit en del av vardagen och etablissemanget. Anhängare av exempelvis QAnon-rörelsen, som anser att Trump har placerats på jorden för att bekämpa en sammansvärjning av vänsterpolitiker, miljardärer och judar är i grunden klimatförnekare, religiösa fundamentalister och för fram åsikter som att 5G uppbyggnaden leder till cancer och att hela Covid-19 pandemin är en lögn. Ett dussin republikanska kongresskandidater sympatiserar med denna rörelse och dess åsikter, några av dem valdes in i kongressen under hösten. Den råa obildningen med den mindervärdeskomplexa drivna åsiktsgrupperingen har inte bara fått ett ansikte utan i allra högsta grad blivit en del av vår egen demokrati.

Frågan är hur vi går vidare med detta som utgångspunkt? Sanningen har blivit ett begrepp som verkligen är relativ. Hur agerar jag själv då jag ställs framför en person med Johannesevangeliets budskap om att ”sanningen ska göra eder fria” som muntligt i ord säger att vaccinet mot Covid-19 är en bluff och att allt är en konspiration iscensatt av judar och Kina i maskopi med Ryssland?  Vederbörande tycker genuint att det är sanningen medan jag hävdar det motsatta. Jag har alltid hävdat att det mest effektiva sättet att bemöta foliehattar på är att helt enkelt ignorera dem. Deras målsättning är ju att bli sedda och hörda och då torde det bästa vara att titta bort, ignorera dem, gå åt ett annat håll men denna strategi fungerade säkerligen för då dessa foliehattar var få och utanför etablissemanget. Nu måste vi tänka om.

Det enkla svaret nu är att vi måste bryta foliehattarnas tid. Stå stadigt och kompromisslöst för sanningen som du kan verifiera med logiska argument, forskning och fakta. Mannen som i mångt personifierar konspirationsteorier och foliehattar, Donald Trump, angav tonen genom att göra lögnen till en sanning. Jag har i tidigare blogginlägg tagit upp Freedom House demokratirapport och hur allt fler västländer, inte minst USA, rör sig bort från grundläggande demokratiska principer. Det här kan också sägas om exempelvis Polen och Ungern. Vi är inne på en farlig väg där obildning, okunskap, mindervärdeskomplex, utanförskap och isolering skapar en grupp av människor som griper makten och bortom sina egna tillkortakommanden vill framstå som missförstådda genier.

Jag är inte beredd att ge upp min naiva bild om ”sanningen”. Jag är nämligen övertygad om att Johannes hade rätt då han skrev de bevingade orden om att ”sanningen skall göra eder fria”. Han hade levt ett långt liv och hade funderat länge på orden som Jesus uttalade i samband med Lövhyddefesten i utkanten av Jerusalem. Johannes levde sida vid sida med Jesus och var nu den sist levande lärjungen då han skriver dessa rader. Kanske tyckte han inte att de andra lärjungarna fått fram det här med sanningen tillräckligt i deras vittnesmål, kanske tyckte han att just sanningsbegreppet behövde lyftas fram tydligare, kanske hade han en annan ambition. Just varför kan vi bara spekulera kring men jag är i alla fall tacksam att han skrev ned sina rader på ålderns höst i Efesos.

Vi bör alltid stå upp för sanningen och sanningen kommer till slut att segra. Hoppas bara att det blir ”rätt” sanning som vinner……

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: