Jag befinner mig på stiftsgården Åkersberg i Höör. Det är antagningsdagar för präst- och diakonaspiranter och jag är en av prästaspiranterna. Det är tester och prövningar i olika konstellationer hela dagen och nu när mörkret har lagt sig och middagen intagen skriver jag dessa rader, mer som en reflektion och något att göra, för sömnen är bristfällig denna natt. Det finns en aura av något stort i mitt lilla hotellrum och i det stora är det svårt att sova.

I minnet vandrar jag tillbaka till söndagarna hos farmor där släkten träffades i min barndom. Det var där jag lärde mig att läsa, i den stora familjebibeln. Farmors bibel. Så stor, underbar och full med sagor. Några år senare, runt 7-8 årsålder skriver jag på en papperslapp som jag fortfarande har i min ägo kring mitt framtida yrke. Två yrken verkade uppta mitt inre vid denna tid. På lappen står det att jag ska bli astronaut eller präst. Till himmelen skulle jag i alla fall verkar det som.

Åren går och idrott, studier och annat pockar på mitt intresse. Jag ser inte teologi som ett naturligt alternativ då universitetsstudier ska bestämmas, jag läser till nationalekonom och får en Ek kand, jag bestämmer mig för att viga mitt liv i den oberoende tjänstemannens livsgärning (inspirerad av Dag Hammarskjöld) och söker mig till arbeten i den offentliga sektorn. Det blir Invandrarverket, Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Landstinget och Regionen som blir mitt arbetsliv. Kompletterar mina studier med en fil mag i pedagogik i ledarskap från Dartmouth/Linnéuniversitetet. Får chefsuppdrag på alla nivåer man kan få genom årens lopp och då jag lämnar arbetslivet år 2017 som Regiondirektör för Region Östergötland tänker jag att jag söker mig vidare till något nytt chefsjobb i medborgarens tjänst någon annanstans.

Det är här den högre kraften i mitt liv, i alla våras liv, bryter med min uppgjorda plan, som jag själv tyckte var naturlig. Alla som har läst min bok Jag är paria vet vad som händer och att jag plötsligt befinner mig i ett grubblande, existentiellt mörker som Johannes av Korset så naturligt kallar ”själens mörka natt”. I min bok (huvudkaraktären Robert) och i verkligheten (jag) befinner vi oss till slut i Backåkra. Detta underbara ställe som Dag Hammarskjöld har lämnat efter sig till mänskligheten. I verkligheten är det nu maj 2019 och jag träffar en person där vid PAX-monumentet som helt kommer att förändra mitt liv. Vi är ensamma han och jag, inga andra syns till. Jag ger honom mitt slitna exemplar av Dag Hammarskjölds bok, Vägmärken, och han ger mig tillbaka kallet i mitt liv, drivet och ett mål. Dagen efter mötet anmäler jag mig till Teologprogrammet på distans vid Umeås universitet och i höst tar jag examen. I boken kallar jag denna man Adam som jag mötte den där dagen vid Pax-monumentet i Backåkra, i verkligheten vet jag inte vad han heter. Han medverkade i allra högsta grad till att skapa en inre kallelse hos mig!

Nu har det gått en dag efter att jag skrev ned ovanstående. Jag har precis lämnat ett möte med biskopen i Lunds stift. Det var minst sagt nervöst att sitta där utanför hans dörr och vänta på att han skulle kalla in mig. Nu skulle jag få hans beslut på om han tycker att det jag känner i form av en inre kallelse matchar det han och hans medarbetare sett genom min sommarpraktik, referenstagningar och inte minst alla prövningar under de två dagarna på Åkersberg skulle mynna ut i ett accepterande av den yttre kallelsen.

Några minuter senare och efter ett underbart möte med biskopen (mötets innehåll behåller jag för mig själv) går jag därifrån med ett leende. Den inre kallelsen matchar den yttre, jag är nu prästkandidat för Lunds stift och kommer med all sannolikhet att efter något års studie att vigas till präst.

I minnet färdas jag tillbaka till min bibelläsning hos farmor under tidigt -70 tal. Bibeln har en hedersplats hemma hos mig nu för tiden. Den ärvde jag efter farmors bortgång. Jag läser fortfarande en del i den och efter mötet med ”Adam” i Bakåkra vet jag att jag åkte hem till Slaka där jag då bodde och slog upp den stora familjebibeln på måfå. Det här var bibelstycket jag då fick upp:

Luk 24:13-35
Sam­ma dag var två lärjung­ar på väg till en by som lig­ger en mil från Je­ru­sa­lem och som he­ter Em­maus. De ta­la­de med varand­ra om allt det som ha­de hänt. Me­dan de gick där och sam­ta­la­de och dis­ku­te­ra­de kom Je­sus själv och slog följe med dem. Men de­ras ögon var förblin­da­de och de kände in­te igen ho­nom.

Det här blogginlägget vill jag dedikera till min älskade farmor, Anna-Lisa Uddin.

/m

Att vara människa innebär att vara skör. De svårigheter vi går igenom i livet har vi mycket att lära av. Jag har gråtit många gånger över situationer, händelser, plötsliga nederlag som kommit längs min väg. Jag har dock alltid försökt att se gråten som en gudagåva. Tårarna är gåvan vi fått för att kunna luckra upp den tunga och torra jordskorpan i form av nedstämdhet som vi hamnar i ibland. Alla människor hamnar där, ingen skonas.

Tårarna i sig löser nog ingenting men de kan bidra till att nå fram till vårt innersta, till vår själs botten. Känslor vi förträngt kan tinas upp, stängda dörrar kan plötsligt få en glipa, människor som du sett som frånvarande kan plötsligt bli närvarande och din inbillade verklighet kan plötsligt te sig ännu mer verklig. Att kunna gråta när hjärtat går sönder är en gudagåva och en av mitt livs stora tillgång.

Livet lämnar alltid spår efter sig och jag har lärt mig, delvis den hårda vägen, att om jag bara vågar visa mitt sanna jag, vågar visa min sårbarhet, vågar stå för mina tillkortakommanden, våga blottlägga mina misstag så öppnar sig en ny möjlighet, ett nytt djup en ny livskraft. Även ett trasigt och skadat liv är ett vackert liv och ett liv som är värt att leva.

”I ett svagt ögonblick begår han sitt livs största misstag”

Orden är inte mina utan mitt förlags som ville ha med den meningen på baksidan av min bok Jag är paria. Jag var skeptisk till en början innan jag såg att de faktiskt är bokens kärna. Misstag är något vi människor inte kan undkomma, det gäller att se dem som lärtillfällen och som gåvor till att bli en bättre människa.

Nu har det gått några veckor sedan min bok släpptes och jag vill ödmjukt säga ett stort tack till er alla som köpt boken och många av er ger mig dessutom fin feedback. Jag lägger upp några mail som jag har fått här (Naturligtvis anonymiserat).

Idag vet jag att man kan komma vidare i livet hur tilltufsad man än blir. Hur hårt smällarna än tar. Det som krävs är att man står för sina fel och brister och står för att dessa kan användas som språngbräda till något nytt. Det blev inte som du hade tänkt dig, det blev något annat, och det är också bra.

Jag kan ärligt säga att mitt självförtroende är gott. Jag vet vad jag är bra på, vad jag kan och vad jag kan bidra med, det är självkänslan som ibland vacklar. Ni vet, den där djupt rotade känslan av att du ska inte tro att du är något, eller att inte duga till som du är oberoende av prestation. Steget till självförakt är nära då.

Numer lever jag dock efter devisen att jag är god som jag är, jag behöver inte tävla eller jämföra mig med någon annan, jag behöver inte bevisa någonting och jag har mina gåvor i livet och de räcker till för att mitt liv ska vara ett vackert liv.

Ett ödmjukt liv!

/m

Igår kväll fick jag ett mail från en gammal medarbetare som jag var med att anställa för 15 år sedan. Vederbörande lämnade regionen för länge sedan efter väl utfört arbete för en ny karriärväg och vi har sedan dess enbart följt varandra via sociala medier. Nu visade det sig att den arbetsgivaren som min vän arbetar för hade omorganiserat och låtit alla sina chefer söka om sina tjänster, min vän som är över 60 år fick då det överraskande och obekväma samtalet att ”efter sommaren är det en ny chef på din chefsstol”. Min vän fick välja på att frivilligt lämna med ett avgångsvederlag eller vara kvar i företaget men att omplaceras till en ny skapad tjänst.

Min första reaktion då jag läste mailet var att så här får det inte gå till. Idag ringde jag därför upp min vän då jag cyklade iväg på ett ärende och vi hade ett långt coachande samtal. Rent arbetsrättsligt verkade allt ha gått rätt till, vad jag som gammal HR-direktör kunde bedöma. Hela omorganisationen hade förhandlats fram med de fackliga parterna i vederbörlig ordning, de fackliga parterna hade varit med genom hela processen och även i tillsättningsprocessen av de nya cheferna och även vid erbjudandet kring den nya tjänsten alternativt avgångsvederlag. Hela processen verkar därför arbetsrättslig hållbar.

När vi hade lagt på efter att jag givit en del råd kring hur min vän ska tänka framöver funderade jag länge på ett begrepp som min vän återkom hela tiden till. Begreppet ”åldersrasism” satte min vän sina känslor på genom hela samtalet. Frustrationen, besvikelsen och inte minst den diskriminerande känslan som åt upp min vän inifrån upptog större delen av min förmiddag.

Att göra allt rätt i en omorganisation är en sak men det finns något i den här historien som jag känner skaver och det är synen på oss erfarna som genomsyrar mycket av svenskt arbetsliv just nu. Ni vet alla vad jag tycker om centerns ungdomsförbunds hemska utspel gällande Britt-Marie 45 år (se detta blogginlägg). Det är åldersdiskriminering så det skriker om.

Jag är föga förvånande, tvärt emot CUF och i det här fallet min väns arbetsgivare, för en stark åldersspridning i en arbetsgrupp. Man kompletterar varandra med sina olika personligheter och olika erfarenheter vilket inte minst kan ge olika perspektiv på gemensamma frågor som dyker upp vilket utvecklar verksamheten. Åldern är den faktorn som jag brukar tänka minst på som chef för en arbetsgrupp. Erfarenhet brukar visserligen generera en större minnesbank och större möjligheter att lösa problem utifrån tidigare upplevda liknande situationer samtidigt som vid en förändring kan det vara ovärderligt att en icke-erfaren person kommer in och ser på problemet med nya, fräscha ögon.

För egen del har jag nu varit arbetslös i över 4 år och självklart råkat ut för dold åldersrasism då jag har sökt arbete eller konsultuppdrag. Jag la av att söka jobb för något år sedan efter att ha sökt 112 tjänster eller uppdrag och jag la in en skyddsbarriär för mig själv att nu räcker det med förnedring. I mitt fall kunde rekryteraren alltid skylla på att jag var överkvalificerad eller tidningsskriverier eller något annat men i minst två fall kände jag att rekryteraren egentligen ville säga detta:

”Styrelsen har förbjudit mig att rekrytera någon över XX ålder.”

Cykeln tar mig allt närmare Malmö stadsbibliotek. Jag färdas dit för att hämta ut några reserverade böcker. Det är ett underbart väder för cykling, varken för varmt eller kallt. Inte heller någon större vind att tala om. Cykeln går nästan av sig själv. När jag cyklar in i slottsparken kommer ett annat minne upp i mitt huvud. Vi får nog backa många år tillbaka i tiden. Jag är rekryterande chef och jag slåss för att vi ska rekrytera den bäst lämpade till en tjänst vi har utlyst. En väl kvalificerad person som både är den mest lämpade och den med bäst erfarenhet söker tjänsten. Vederbörande gör en utomordentlig intervju och referenstagningen bekräftar bilden. Detta är rätt person för tjänsten. Jag är dock den enda i rekryteringsgruppen, där både representanter från fack samt verksamhet sitter med, som delar min åsikt om att det är självklart att vi ska välja denna kandidat. Alla delar visserligen min bild att vederbörande är den mest kvalificerade och att vederbörande slår ut alla andra kandidater. Problemet satt inte där, problemet satt i att vederbörande åldersmässigt var 63 år.

Jag har antagligen någon form av köns-, hudfärgs- och ålderslöst seende. Det är en defekt jag har. Jag ser rätt person på rätt plats framför mig, oavsett kön, hudfärg eller ålder. Det här blogginlägget handlar om ålder och jag tycker ”årsrik” är en persons största tillgång. Varför inte arbetsgivare tar bättre vara på det övergår mitt förnuft. Som gammal HR-direktör vet jag också att det finns en beteendekänsla som sprids i ett företag som har med hur man hanterar medarbetare kring ålder. Sysslar man med medveten åldersdiskriminering urholkar man det företagets kultur och image.

I min väns företag tänker säkert de som får vara kvar på sina chefsstolar efter omorganiseringen:

”Nästa gång är det min tur.”

Om man istället skulle göra tvärt om och ha en aktiv HR-strategi som bygger på att satsa på kompetensutveckling för redan anställda och anställa medarbetare som även är årsvisa känner dessa medarbetare så här:

”Här värderas erfarenhet och kunnande, lika bra att ge allt i mitt nuvarande arbete så att även jag blir uppmärksammad.”

Jag tror nämligen stenhårt på att skapa en god HR-kultur i ett företag. HR-strategin ska bygga på tillit, trygghet och där alla behövs. Ett inkluderande förhållningssätt istället för exkluderande. Som jag kanske sagt tidigare är jag inte förtjust i begrepp som ”Nöjda medarbetare” för det kan man vara utan att behöva prestera någonting på ett arbete. För mig handlar allt om kommunikation och beteenden. Jag vill ha aktiva medarbetare och ett tillitsfullt chefskap som skapar förutsättningar för en arbetsplats där engagemanget saknar ålder. Man ska känna sig trygg på sitt arbete, oavsett om man är medarbetare eller chef. I ett företag där åldersdiskriminering är en del av företagskulturen är dessvärre rädsla också en del av företagskulturen.

På Malmö stadsbibliotek råder det fortfarande strikt coronarestriktion. Du får enbart komma in och låna böcker, inte sitta och läsa eller göra annat. Dessutom måste det vara relativt få i huset, annars får man vänta utanför. Jag fick grönt ljus. Tänker på allegorin kring grönt och rött ljus. Här råder ingen åldersrasism, alla är välkomna. Det enda som ger rött ljus är om det är för många människor på plats samtidigt, inte hur gammal du är.

Avslutningsvis kanske ni undrar hur det gick i den där rekryteringen för många år sedan då rätt person till tjänsten var 63 år? Självklart anställde vi vederbörande och ingen av oss ångrade det. En av våra bästa rekryteringar.

/m

Hon ringer mig för att tacka mig och ge sin läsupplevelse efter att ha läst min bok, Jag är paria. Det är säkert tio år sedan vi träffades första gången. Hon deltog i en av mina chefsutbildningar och sedan coachade jag henne individuellt några gånger i början av hennes chefsbana. Jag är glad att hon återknyter kontakten efter att vi de senaste fyra-fem år sedan inte hört av varandra.

Hon ber om ursäkt för att hon inte hörde av sig då drevet gick.

”Ingen fara”, svarar jag. ”Du hörde ju av dig nu.”

Efter att ha diskuterat min bok gled samtalet in på hur arbetslivet är just nu när vi sakteligen glider in i post-covid. Hon berättade om det kaos hon uppfattar råder i organisationen. Jag ifrågasatte inte, det är ju hennes upplevelse och hon är ju trots allt mitt i det. Medan jag lyssnade på henne slog det mig hur mycket HR-relaterat och beteenderelaterat frågorna tenderar att handla om. Jag gav henne tips om att läsa en gammal artikel från Harvard Business Review som jag själv tyckte var bra då den kom ut för något år sedan.

Då vi avslutade vårt samtal med orden att vi inte fick låta fem år gå till nästa gång vi hörs igen la hon till:

”Nästa gång vi hörs har kanske allt återgått till det vanliga igen, men jag tvivlar.”

Hennes ord satte sig i mitt huvud och under eftermiddagen funderade jag på det här med begreppet ”återgång”. Egentligen är jag inte förtjust i ordet eftersom det signalerar något bakåtsträvande, något som en organisation har haft och något som man går tillbaka till. Ingen tror väl att organisationer och de som arbetar ska gå tillbaka till något som var innan covid, kanske finns det dem som vill det, men bakåt ska vi inte, alla organisationer måste framåt.

Det nya arbetslivet post-covid är något nytt. Det är naturligtvis lätt att fokusera på allt det negativa som blivit men samtidigt finns det ju massor av positiva delar som är väl värt att lyfta upp. Jag tänker på verksamhetsutvecklingen som sannerligen blivit mer effektiv med den ökade digitaliseringen, kundbemötande digitalt för de som kan, medarbetare som fått utvecklade arbetsuppgifter, som kanske fått utökade ansvarsområden som man löst med bravur och inte minst effektivare möten. Naturligtvis är man svältfödd efter fikastunder IRL och fysiska möten på plats men det är det som blir det nya ledarskapets utmaningar.

För samtidigt som en ledare vill bibehålla det som utvecklats positivt under covid måste man nu tänka på den utmaning som finns i medarbetares ”återgång” till den fysiska arbetsplatsen. För egen del tycker jag det verkar lite väl sent att tänka på det nu men som min chefskollega upplyste mig om verkar det inte finnas någon plan alls hos just hennes organisation.

För egen del tänker jag som alltid på att den goda chefen/ledaren är den stabilitet och trygghet som en organisation behöver för att navigera rätt i det nya post-covid arbetslivet. En chef som har tänkt igenom och diskuterat igenom med sakkunniga i sin närhet kring vad gör vi med medarbetare som vill fortsätta arbeta hemifrån exempelvis minst tre dagar i veckan? Vad gör vi om vissa måste vara på plats full tid för deras arbetsuppgifter kräver det och vissa arbetar på distans och det blir psykiska slitningar däremellan? Om det som vi nu upplever som normalt och det som vi uppskattar, det vill säga att arbeta på distans, försvinner igen, hur kommer medarbetarna må då?

Som gammal HR-direktör vet jag mycket väl att efter kriser, vad det än må vara för kris, brukar en återhämtningsfas vara nödvändig. Efter en strejk exempelvis där vissa har arbetat mycket för att klara verksamheten med begränsad kapacitet är medarbetare trötta och vid dessa tillfällen behövs ett tydligt och förstående ledarskap. Likaså borde det vara nu, om vi ser det som nu pågår som att vi håller på att lämna en längre pandemikris och övergå i något nytt.

För en ledare i en organisation kommer det att ställas nya utmanande frågor i post-covid arbetslivet. Hybridarbetsplatser kommer att bli det nya, det digitala kommer ses som något som är den nya grundnivån och möten kommer ske i fysisk form, hybridform och enbart digitalt. Tiden har sprungit iväg och gruppdynamiken i olika konstellationer kommer att ställas på prov. Nya medarbetare har säkert inte setts IRL även om de anställts för något år sedan och underliggande konflikter som legat och pyrt under covidtiden kanske blossar upp under de fysiska mötena som nu återigen börjar fungera.

Som ledare tänker jag därför att du måste var lyhörd och involverande i ditt ledarskap den här tiden men samtidigt tydlig då det exempelvis gäller vissa detaljer såsom hur fysisk distans ändå kan upprätthållas på en arbetsplats eftersom vi fortfarande har riktlinjer kring detta inom covid-hanteringen. Du måste tänka in vad som ni på arbetsplatsen har lärt er under covid-tiden, vad vill ni ha kvar, vad vill ni förändra och hur ska det fungera efter covid. Fokusera så mycket som möjligt på alla fördelar som kommit med covid, de vill du både behålla och utveckla.

Samtidigt som du gör detta tänker jag att du ska vara ödmjuk i din ledarstil. Pröva er fram och involvera dina medarbetare i att testa saker, utvärdera och sedan ta ett beslut. Av erfarenhet brukar ett sådant förhållningssätt minska ett eventuellt medarbetarmotstånd vid förändringsarbete. Det möjliggör också för dig som ledare att du kan backa lättare om det blir fel.

Allt det här ovan nämnda kanske är självklart för er som numer är i arbetslivet. För egen del har jag ju lämnat det sedan länge men jag hoppas att det är en stimulerande och rolig tid att vara ledare och medarbetare i en organisation som utvecklas. Det hade jag tyckt.

/m

Då är min nya bok Jag är paria ute i handeln. Det känns underbart!

I helgen hade jag en releasehelg för mina närmaste vänner och släktingar i sommarhuset utanför Kalmar. Vi hade verkligen tur med vädret. Det blev en solig och varm eftermiddag och kväll. Dagen efter svepte ett häftigt regnväder in över området och dränkte det mesta. Då tänkte jag på Paulus berömda rad i Romarbrevet, Om Gud är med dig, vem kan då vara emot dig.

Här kommer några bilder från helgen:

Försäljningen av boken har tagit fart och jag har nu sålt slut på de 100 exemplar jag som författare erhöll. Som tur är har jag 100 nya exemplar som dimper ned hemma hos mig i veckan. Tusen tack till alla som köper. Vill ni ha ett signerat exemplar så kan ni följa denna länk så ombesörjer jag signering och frakt. Om ni vill köpa direkt av bokhandeln eller näthandlarna finns boken att köpa överallt där böcker säljs. Länkar till några inköpsställen finns i högermenyn i denna blogg.

Jag är väldigt ödmjuk över att ni är så många som berörs av min berättelse. Många av er tar er dessutom tid att skriva personliga meddelanden till mig om era läsupplevelser. Jag är synnerligen tacksam för all feedback.

Tills vi hörs i nästa blogginlägg – läs och njut!

/m

Då har datumet den 6:e augusti 2021 äntligen kommit och min bok Jag är paria släpps. En bok som jag har kastat, skrivit om flera gånger och många gånger ångrat att jag har skrivit. Nu är den ute på marknaden och jag kan inte påverka den något mer. Nu får den leva sitt eget liv. Lev väl!

Det är mars 2018. Det är dagen efter Benny Fredrikssons tragiska död. En journalist ringer mig och undrar hur jag mår. Först tycker jag det är en märklig fråga men efter en stund glider samtalet in på att journalisten är ångerfull för det mediadrev jag utsattes för under hösten 2017. ”Oförskyllt”, säger journalisten.

”Om ni tycker så kan ni väl gå ut och säga att ni gjorde fel”, säger jag.

Vederbörande svarar:

”Det förstår du väl att en tidning aldrig kan erkänna att den har gjort fel.”

Då jag avslutar samtalet börjar jag skriva. Jag har journalistens ord ringande i mina öron samtidigt som jag terapeutiskt bearbetar mitt år 2017. Jag låter tangenterna tala och jag skriver ett första utkast relativt snabbt. Min älskade sambo, Anette, samt min före detta regiondirektörskollega i Halland, Catarina Dahlöf, får läsa ett första utkast. De ger mig värdefull input och jag skriver om. Nu ber jag min sambo samt min barndomsvän Ronny att läsa manuset efter bearbetningen. Båda blir chockade och undrar hur jag mår. Jag inser att arbetet med manuset kanske snarare är terapeutiskt än litterärt och jag drar hela min fil till min Mac:s papperskorg.

Där ligger nu manuset och det hade säkert legat kvar i papperskorgen om inte min sambo börjat fråga efter det. Jag erkänner för henne att jag har kastat det och hon blir upprörd.

”Du kan väl inte kasta ett helt manus?”

Säga vad man vill om en Mac men jag trycker på papperskorgen och där ligger manuset. Jag drar tillbaka det till hårddisken, börjar läsa det ånyo, reviderar det igen och känner att det finns en viss potential. Mitt förlag, Hoi förlag, som gav ut min första bok Viljans makt blir de första inom förlagsbranschen som får läsa det. De svarar först att det är intressant men sedan svarar de att de hellre vill ha uppföljaren till Viljans makt. Jag står därmed utan förlag.

Efter diverse letande säger Ekström & Garay att de gärna ger ut mitt manus. Manuset bearbetas ytterligare och efter en social media-förfrågan om vilken framsida boken skall ha är vi så framme vid dagens release.

Boken har kunnat förhandsköpas via mig och det var med stor vånda jag släppte iväg de första exemplaren till andra läsare. Det känns som att en hel del av min själ blottläggs i denna bok så fortfarande fanns det en viss motvilja att låta andra ta del av min berättelse.

Jag kan nu andas ut. Den har mottagits över förväntan. Nästan översvallande. Jag är oerhört rörd och vill med detta tacka alla som givit mig feedback.

Till er andra som är nyfikna – köp boken!

Tack / m

Har lämnat Skåne för några dagars ensamtid i sommarhuset i de småländska skogarna. Har två samtida hemtentamina i form av Systematisk teologi Dogmatik och Religionspedagogik och vad passar då bättre än att låta mitt älskade sommarhus vardagsrum bli mitt kontor för några dagar och nätter. Här sitter jag och lyssnar på naturen utanför samtidigt som jag försöker sätta på pränt det jag har lärt mig från alla dessa föreläsningar och från kurslitteraturen. Ensamtiden tär inte på mig just nu, den är en gåva. Varken tid eller sociala relationer utanför detta rum spelar någon roll. Jag är ensam med mig själv och mina tankar.

Jag är väldigt förtjust i de medeltida mystikernas olika skrifter och Johannes av Korset bär jag nära mitt hjärta. Han har ett uttryck som jag många gånger återkommer till då jag känner mig ensam, det är Själens mörka natt, där Johannes av Korset beskriver en viss period i en persons andliga liv som speciellt mörk eller då det andliga livet känns torrt. Gud känns mer avlägsen än någonsin under dessa stunder.

Den självvalda ensamheten, vilket jag nu har påtagit mig under några dagar, är naturligtvis något helt annat än den påtvingande ensamheten. Själens mörka natt kan låta som något tungt, mörkt, sorgligt och hemskt men i mitt fall måste jag säga att det är det omvända.

Vid två eller tre-tiden i natt la jag av med mitt skrivande och gick ut för att andas in lite syre. Det var kolsvart, mörkt, ljudlöst och själens mörka natt intog hela mitt inre. Mellan vissa sprickor i molntäcket spred stjärnorna och månen sitt ljus. Kylan som omslöt mig var befriande på ett sätt som jag inte hade förutsett.

Jag tog in nuet. Stjärnornas ljus var starka eftersom det inte fanns några andra ljus i närheten. En lätt bris viskade i trädkronorna och jag satte mig på en av trädgårdsstolarna och njöt. Under ett ögonblick fick jag för mig att sluta mina ögon. Varför jag gjorde detta får jag kalla instinkt. Jag vet helt enkelt inte varför jag blundade för omgivningen som omslöt mig var minst lika mörk som då jag slöt mina ögon.

Det instinktiva blundandet fick mig dock att tänka på bedjande personer utifrån termen själens mörka natt. Att blunda är vanligt då man vill utesluta världen utanför och låta enbart tankarna äga seendet. Tror man på en transcendent (utomvärldslig) Gud och vill kommunicera med Gud, ja, då är nog ett letande efter Gud med ögonen öppna inte det bästa verktyget. Du ser helt enkelt inte en transcendent Gud med dina världsliga ögon.

Jag måste helt enkelt gå vägen via en mörk natt med mina sinnen för att ha en chans till kommunikation. Med mina sinnen, tankar och mörkret omslutande mig är jag nog närmast en Gud som beskrivs som bortom allting i denna världen. Då slår det mig plötsligt att eftersom Gud är bortom allting måste jag nog mörklägga allt. Det är ju därför jag ser stjärnorna. De är alltid där men på dagen är de omslutna av diverse annat ljus så vi ser inte de fantastiska stjärnorna förrän allt annat ljus tas bort. Det är det som är Johannes av Korsets terminologi och mening med själens mörka natt. Mörklägger jag allt kan jag ta in sådant jag annars ej kan ta in.

Jag försöker mörklägga mina sinnen, mörklägger mina tankar och jag omsluter mig av mörkret. För att kunna öppna upp mot det utomvärldsliga måste jag helt enkelt bejaka mörkret…omsluta allt med mörker.

Vet inte hur länge jag satt där i mörkret. Blundandes, med mörklagda sinnen och mörklagda tankar. Kanske sitter jag där än. Pröva själv…möt själens mörka natt någon gång. Du ångrar dig inte.

/m