Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Tålamod – kärlek, hopp och tro
En man tar med sina barn på en uteservering i södra delen av Malmö. Jag iakttar dem på avstånd. Det är en av vårens soliga dagar och de väljer att njuta av solen med kanelbullar, kaffe och barnen får varsin pärondryck. Det ena barnet sitter snällt och dricker sin dryck och äter på sin bulle, den andra har mer ”myror i brallan” och springer upp och ned från sin sittplats. Han studsar upp ibland och springer fram till det staket som avskiljer uteserveringen från övriga torget. Pappan börjar med att i lugn samtalston tillrättavisa sin son om att sitta still. Efter några tillrättavisningar som inte visar sig ha någon som helst effekt på pojkens beteende brister det för pappan som skriker till sin pojke och lägger till ett antal svordomar. Jag ser rädslan i pojkens ögon som sedan sätter sig och är lugn…för en stund… innan han börjar studsa upp och ned på stolen igen. Det rastlösa ligger uppenbarligen i pojkens DNA. Till slut lämnar familjen serveringsstället när fadern fått nog. Tålamod som begrepp kommer upp i mitt huvud. Tålamod är en dygd för alla föräldrar.
Mina tankar glider över till att vara kristen i en sekulariserad värld, det kräver nämligen tålamod. Tålamod med andras tyckanden och beteenden är kärlek, tålamod med oss själva i denna oroliga tid är hopp och tålamod med att Gud är med oss i allt som händer och sker är tro. Kanske har du fått förmågan att vara tålmodig i alla dessa sammanhang och i alla relationer, då säger jag till dig…gratulerar…för oss andra är tålmodighet en egenskap som vi ständigt får brottas med. Att acceptera samtiden som den är, de situationer du hamnar i och vara tålmodig i hoppet om en bättre och föränderlig värld är en dygd i sig. Att vara tålmodig i hoppet om en bättre framtid är svårt i en orolig tid, att stå kvar hos Gud då det känns som om Gud är frånvarande är att vara tålmodig med Gud och att vara kristen i vårt sekulariserade land med en omgivning där majoriteten inte ser en naturlighet i en tro är att vara tålmodig i kärlek till andra människor. Jag hävdar med emfas att jag är tålmodig, både i kärlek, hopp och med Gud, men samtidigt är det inget som går naturligt utan tvärtom, ibland är det hårt jobb med mig själv. Då finns det några aspekter som jag brukar kunna lyfta fram som hjälper mig. Vill delge dig några av dessa här nedan.
Jag har stor respekt för att Gud har valt att i kärlek ge oss människor gåvan med en fri vilja. En kärleksgåva till oss människor som gör att vi exempelvis kan välja vilka vi vill älska och vilka vi vill umgås med, utan någon annans påverkan. Det innebär också friheten att välja att tro på Gud eller att inte tro på Gud. Det är helt enkelt en gåva. Detta innebär naturligtvis också att vi får acceptera att Gud inte kan lägga sig i vår värld och styra och ställa, för då är det inte en fri vilja för oss människor längre. Nackdelen är naturligtvis att sådana som Putin kan agera som han själv vill i en sådan värld och starta ett hemskt krig. Vi kan då naturligtvis be om att Gud sänder helig Ande som låter godheten till slut segra men samtidigt kan vi ju inte begära att Gud ska lägga sig, för då blir ju inte Gud en Gud som ger den fria viljan till oss som gåva, utan då har vi helt plötsligt en Gud som agerar som en kung och styr och ställer som denne vill. Jag är därmed tålmodig i att respektera de förutsättningar som ges oss människor.
Jag har stor respekt för de som väljer att tvivla på Guds existens eller till och med väljer att tro att Gud inte existerar. Faktum är att jag som kristen kan ibland känna en mer samhörighet med ateister än med gudstroende. Med vissa ateister delar jag känslan av en frånvarande Gud i världen, men jag tycker de gör en felaktig tolkning av frånvaron. Den bottnar för en ateist i en övertygelse att Gud inte existerar, för mig handlar det mer om en annan slags tålmodighet, en tålmodighet i tro, hopp och kärlek som fördjupar min känsla av tålmodighet med Gud.
Jag bedömer att tålmodighet är nog det som är den största skillnaden mellan de som tror på en Gud och de som inte tror. Båda kan dela uppfattningen om en frånvarande Gud men drar helt olika slutsatser utifrån den känslan. Ateister och religiösa fanatiker förenas ibland i att ta alltför lättvindigt på begreppet Gud, för mig är Gud i allra högsta grad ett stort mysterium och vi måste vara tålmodiga, på gränsen till uthålliga i överkant, kring det faktum att vi människor kommer aldrig förstå det gudomliga mysteriet. Vi får helt enkelt acceptera och vara tålmodiga kring Guds mysterium.
Om Guds närvaro skulle vara lättillgängliga för oss människor tror jag inte det egentligen skulle behövas någon tro överhuvudtaget. En mognad i tro handlar för mig mer om att acceptera och uthärda stunder när Gud förefaller långt borta eller förblir dold för oss. Vi behöver egentligen inte en tro när allt i vardagen rullar på där vi kan ta del av det som människornas fantasi, sinnesuttryck och verklighet skapar. Det är när de där mörka, ovissa och svåra tillfällena inträffar då vi behöver tron som mest. Trons roll är då inte att förklara Guds existens eller inte utan att lära oss att leva tålmodig i mysteriet. Då är vi tålmodiga i tron och hoppet kring Guds kärlek.
Paulus ord om ”tro, hopp och kärlek” blir för mig innebörden i att vara tålmodig med Gud. Det är för mig tre sätt att uppleva en gudsnärvaro. Det är en upplevelse som ibland går igenom mörka perioder och ibland genom ljusa perioder. Ibland kan det ens vara svårt att finna vägen framåt överhuvudtaget och ibland måste vi bara ned i det där mörkaste hålet för att finna vägen framåt igen. Jag är övertygad om att det är den rätta vägen att gå, även om den innehåller mörka grottor, för Gud uppehåller sig inte bara vid ytan, utan Gud är med oss även i mörkret. Om vår relation till Gud enbart byggde på en känslomässig bedömning där vi gör ett avvägande om vår övertygelse håller eller inte, kan vi skaffa den relativt snabbt över att kalkylera kring orsaks- och kedjesamband i världen, och komma fram till en slutsats att Gud inte existerar. Så är jag övertygad om att de flesta gör. För mig blir det resonemanget för enkelt och ytligt. Jag är tålmodig i komplexiteten kring en gudsnärvaro eller känslan av en gudsfrånvaro.
De där stunderna när mörker, kaos, oro är vår vardag, när vi faller över i en allmän känsla av rädsla, då brukar jag tänka på Nietzche. Han lät i sin bok sin karaktär vara vansinnig och utropa att ”Gud är död” där tillägg som ”Vart är vi på väg?” och ”Vem orsakade brottet mellan solen och jorden” utgör för många en logisk slutsats av en orolig värld. Om vi lägger till händelserna i Ukraina, Andra världskrigets grymhet, Hiroshima eller 11:e september i New York, är det inte så konstigt att det är en grogrund för ateism. Dessa ser upplevelsen av människors grymhet och känslan av Guds frånvaro i dessa stunder som en intäkt för att Gud inte existerar. Jag ser istället känslan av Guds osynlighet som grundsten för min tro. Utan den ”smärtsamma” upplevelsen av en frånvarande Gud är det svårt att greppa innebörden av ett religiöst sökande. Jag är övertygad om att en mogen tro måste införliva ett accepterande av att det är naturligt att det finns människor som ser ateism som en självklarhet, att det finns de som tvivlar och att det finns de som allt för lättvindigt accepterar Guds existens. För mig innebär således min tro ett visst mått av mysterium och det innebär ju de facto att jag inte sitter inne med sanningen utan min övertygelse bygger på att mysteriet inte kommer att avslöjas för oss förrän vid tidens slut. Tålamod med Gud och tålamod i mysteriet är därmed min dygd.
För mig handlar det nog till slut inte om min tro eller andras tro. För mig handlar det nog egentligen om Gud tror på mig. Grundfrågan blir då ifall Gud har tålamod med mig? Jag visar tålamod inför livets svåra frågor, dess mysterium, motstår frestelsen att hoppa av den här livsresan eller göra något annat dumt och slutligen har tålamod med Gud som inte alltid känns närvarande. Allt detta bygger på en tillit där tron innebär en relation där Gud är tålmodig med mig och jag är tålmodig med Gud. Tro är ingenting vi gör utan det är mer en tillitsfull relation. Jag är av uppfattningen att vi egentligen kan ta ganska lätt på vår tro eller kunskap kring vår övertygelse över Guds existens eller inte. För mig är det viktiga att jag har en tillitsfull relation med Gud och att Gud tror på mig. Det är här allvaret ligger, det är här trons hjärta förenas med Guds tålamod med oss. Guds ovillkorliga kärlek på oss människor blir graden av vår frihet. I min värld ger Gud oss denna frihet, trots vetskapen om att vi hanterar denna frihet på ett minst sagt tvivelaktigt sätt genom krig och andra våldsamheter som hemska avarter av denna frihet.
Jag är övertygad om att tålamod i detta sammanhang är uppdelat i en relation mellan Gud och oss och innebär således att vi båda ska ha tålamod med varandra. Gud talar inte till oss bara genom sitt ord utan också genom sin frånvaro. Det gäller att vi lyssnar och lyssnar aktivt. Gud är ett mysterium och likt Aquino kan jag intellektuellt övertyga mig själv och andra kring Guds existens men jag måste tillägga att ingen av oss egentligen vet vem Gud är (vad Gud innerst inne är i sig själv) och hurdan Gud är, och vad verbet är betyder då det syftar på Gud. För mig övergår Gud alla mina samlade erfarenheter och bredden på mitt förnuft. Gud är helt enkelt större än vad jag kan föreställa mig och Gud är definitivt inte samma ting eller av denna värld där jag befinner mig i. Som jag tidigare nämnde, hade Gud varit ”vanlig” och ”lättåtkomlig” hade vi inte haft någon mening med en hängiven tro, inget mod och inget mänskligt hopp. Samtidigt finns det en paradox i Bibeln där vi kan läsa om en Gud som är som ett ogenomträngt mysterium samtidigt som Gud skapade människan till sin avbild. Var och en av oss är således en Guds avbild samtidigt som Guds oförklarliga mysterium kan ses i världens oändliga mångfald. Gud förblir ett stort mysterium men samtidigt är Gud i allra högsta grad närvarande och uppmärksam på vårt liv. Vår uppmärksamhet mot Gud, andra människors icke-uppmärksamhet mot Gud är grunden för Guds agerande. För egen del närmar jag mig Hammarskjöld och mystikernas sätt att se på Gud där tron är ett tillstånd. En tro som inte bara berör människans andliga resa utan även dennes själ. Där tron är något vi människor inte kan förklara och acceptera genom erfarenheter i vardagen, utan något som faller utanför vårt förnuft, något på gränsen till det oerhörda, som Hammarskjöld brukade skriva. Tron som en erfarenhet utanför det registrerade dagliga medvetandet. Tron som något mystiskt. Tron som en erfarenhet som inte kan förklaras med rationella resonemang. En tro som är ett livsmysterium.
Jag har grubblat länge på om detta innebär en separation mellan sinne och själ. Om tro är något mystiskt kan den inte förklaras genom ett aktivt sinnestillstånd. Således antar jag att Dag och mystikerna skiljde på dessa båda ord och definierade själ som något där Gud aktivt påverkar mig, medan sinnet är något mer förnuftsmässigt som kan förklaras genom observationer och iakttagelser av verkligheten. Sinnet är således tänkandet, kännandet och handlingen hos den enskilda människan, medan själen är Guds mötesarena där den enskilda människan möter Guds gudomlighet. I själen uppstår således mötet mellan Gud och människa. Guds inverkan på våra liv sker därför inte utanför oss, utan inom oss. Något som berör oss. Något som vi känner. Något utanför det oerhörda. Där det inte finns några rationella svar. Där medvetandet inte kan finna några förklaringar genom iakttagelser. Att tro är något en människa väljer att göra. Det finns således ingen möjlighet till förening med Gud om en människa inte aktivt tror. Vi kan således inte nå Gud genom förnuftsmässigt resonemang. En förening med Gud existerar endast genom att tro, och då med mötesplatsen själen. Du måste öppna upp och acceptera Gud som en vital del av ditt liv. Det faktum att många människor inte längre tror är således inget bevis för att Gud inte existerar, utan det anger snarare att det för människorna i vår tid upplevs svårt att rationellt nå Gud.
Så där ja…har ni läst ända hit…ja, då gratulerar jag er…då är ni sannerligen tålmodiga!
/m
Jag funderar på ordet tröst
Jag kör bilen lite planlöst. Det är lördag och vädret här i Skåne är fullständigt magiskt. Visserligen blåser det en del men inte ett moln syns till på en klarblå himmel och temperaturen har passerat det tvåsiffriga. Våren har sannerligen anlänt.
Känslomässigt befinner jag mig någonstans mellan maktlöshet och att känna mig tom. Det är när livet drabbar oss som maktlösheten känns som störst, mumlar jag. Jag funderar på ordet tröst men finner inget rationellt svar på vad tröst egentligen innebär. Inte just nu i alla fall.
Det började i förrgår. Jag satt i Zoom-möte och såg på min mobils display att en gammal kollega från Arbetsförmedlingstiden för cirka 20 år sedan ringer mig. Jag svarar inte men då kommer ett skriftligt meddelande att jag borde ringa tillbaka. Jag anar att något har hänt och pausar mitt deltagande i Zoom-mötet. Det märkliga är att jag får en inre insikt om vad det kan handla om och när jag ringer upp min gamla kollega och hör henne säga att det gäller ett dödsfall är det precis som om jag redan fått informationen och redan vet vem det handlar om. Mina instinkter visar sig tyvärr vara rätt och när jag hör min gamla kollega uttala namnet har jag redan för mig själv sagt hennes namn.
Bilen kör nästan av sig självt, denna lördag förmiddag. Igår tog jag mig inte för annat än att gå tillbaka i minnesbanken och minnas vår tid tillsammans. Det blev ett välbehövligt avbrott i mina tankar då jag ägnade eftermiddagen hos barnbarnen. De är sannerligen Guds gåva till mig. Som balsam för min själ. Idag kör jag bilen mot Österlen. Det får bli ytterligare en dag med reflektion.
Vi fick nästan 30 års vänskap ihop. 1994 träffades vi för första gången och sedan har vi följts åt. Nu på senare år när jobbet upptog min mesta tid och när jag flyttade till Malmö hördes vi av mer sällan. För en månad sedan hördes vi av senast. Jag sneglar på mitt sista sms till henne. Det är ett stort rött hjärta.
Jag tänker på tröst. Att ge tröst är att finnas där för någon, att lindra någons lidande, att ge kärlek, hopp och trygghet. Att lyssna, ta kontakt, behålla kontakt, göra något tillsammans och erbjuda praktisk hjälp. Jag kan handboken när det gäller att trösta andra, hur är det med att trösta sig själv?
För många år sedan läste jag en bok som heter ”Älska dig själv”. Jag tror det var en amerikansk psykolog vid namn Dyer som skrivit boken. Full med floskler om att ta kontroll över sitt liv, sluta bry sig om vad andra tycker och istället älska sig själv. Jag minns att jag tyckte det lät klokt, när jag läste boken, nu för tiden tycker jag att egoismen och individualismen inte är något eftersträvansvärt längre, du får gärna tycka om dig själv men i första hand är kärlek för mig relationer och för mig är det bästa sättet att ta hand om mig själv att umgås och bry mig om andra.
Bilen stannar först vid Kåseberga småbåtshamn. Det är tidigt på förmiddagen så jag är ensam vid Ale stenar. Tänker på relationer då jag står mitt i fornlämningen. Relationen till dig själv och relationen till andra. För mig finns även en tredje relation, och det är relationen med Gud. Ofta har jag en inre dialog med mig själv som även inkluderar Gud. Dag Hammarskjöld skrev så passande att ”den längsta resan är resan inåt” och det kan jag sannerligen hålla med om. Djupt inom mig är det som om det finns både mitt medvetna ego som ibland spelar mig ett spratt och så finns det den där lugna, hoppfulla och kärleksfulla delen där jaget touchar det gudomliga. Det är den jag försöker finna denna lördag då jag står mitt i fornlämningen, Ales stenar, för det är den delen som tröstar mig.
Jag åker vidare till Backåkra. För er som har läst min andra bok, Jag är paria, så var det här min huvudkaraktär Robert mötte Adam. Platsen betyder mycket för mig och jag sätter mig en stund vid meditationsplatsen. Även här är jag ensam.
Ett annat citat från Hammarskjöld som är passande denna dag kommer upp i mina tankar, ”Icke jag utan Gud i mig”. Även om jag fysiskt må vara ensam är jag aldrig ensam. Det finns en tröst i det. Även om tron aldrig kan vara en objektiv lära, ingen av oss har ju någon garanti för att just vår tro är den rätta, så finns det ändå en inre trygghet i att tron stöttar och hjälper i stunder av mörker. Att vara människa handlar om att förhålla sig till sin omvärld, om vad man ska prioritera men för mig handlar det också om ens inre. Om att försonas och acceptera den jag faktiskt är, oberoende av makt, pengar, status och position. Ju äldre jag blir ju mer övertygad blir jag av att det viktigaste man kan göra för att finna tröst, är att släppa taget om det förflutna, om det som inte hände, om det som kunde ha varit, om allt det som inte blev som man hoppats på. Det handlar om att släppa taget om tanken och känslan kring att låta det gjorda vara ogjort och det som har hänt att låta det vara ett ”icke ha hänt”. Att helt enkelt släppa taget.
När jag sitter där vid PAX-stenen minns jag tillbaka till alla våra härliga stunder tillsammans. Det finns många. Vi hade roligt tillsammans. Vreden som väcks i mig om att du lämnade oss för tidigt finns där och pockar på mina tankar men jag låter inte den känslan ta över. Det kan ibland vara sunt att umgås med sin inre ilska. Jag tänker ofta på Jesus som gick bärsärkagång i templet när han såg orättvisor, samtidigt som Bibeln säger ”...låt inte solen gå ned över er vrede...” Jag visar min vrede i stunden men jag låter den inte stanna kvar i mig, det får inte bli en bitterhet.
När jag lämnar Backåkra för att åka in till Klosterkyrkan i Ystad för att tända ett ljus för min vän är värmen inom mig tillbaka. Maktlösheten och tomheten finns där fortfarande men begreppet tröst har jag tröskat igenom några gånger nu och för det är jag tacksam. Det har värmt mig. Då ljuset tänds i kyrkan vet jag att du är nära mig. Jag sätter mig en stund och sneglar på altaret och ljusbäraren. För mig finns det i det något som jag aldrig kan mista. Oavsett hur lyckad eller misslyckad jag är i livet så finns det en kärlek som aldrig sviker. Som jag alltid kan återvända till, som aldrig sinar, som jag aldrig kan förlora…något som är min djupaste tröst i denna stund… och full av nåd. Oändlig nåd.
/m
Det vore ett statement
Det är torsdag morgon och jag vaknar upp. Drömmen stannar kvar i mig en stund och jag slumrar in igen. Jag drömmer att Sveriges statsminister kallar till presskonferens. Mediauppbådet är stort. Pressreleasen som är utskickad innan presskonferensen har enbart innehållit en kortfattad information om att landets statsminister ska avslöja något stort. Regeringens ”spindoctors” har gjort sitt jobb och förmedlat att något stort är på gång så rummet är därför fullt av förväntansfulla journalister. Pressreleasen är så där lagom triggande som rubriktörstande journalister alltid hungrar efter. Kan det handla om medlemskap i NATO eller ännu mer medel till försvarsmakten? Ryktena cirkulerar.
Tidpunkten är noga utvald. Morgonsändningarna i radio och TV har pumpat ut information om nuläget kring kriget i Ukraina, intervjuer med oroliga svenskar om att kriget kan komma hit, oljeprisernas påverkan på bensinpriset, världsekonomin som svajar, rykten om en inflation som snart stiger och intervjuer med den svenska överbefälhavaren som återigen kommer med ytterligare krav på ökade resurser till försvarsmakten. Kraven på landets regering är tydliga från opinionen. En tydlig militär upprustning som ett svar på Rysslands aggressiva tonläge mot väst och krigshandling mot Ukraina.
Från sidan kommer plötsligt statsministern och försvarsministern och går fram till de två pulpeterna som står längst fram. Sorlet i rummet avtar efter att fotoblixtarna gjort sitt. Statsministern tar till orda:
”Välkommen till denna presskonferens. Idag har regeringen fattat ett inriktningsbeslut för de kommande åren. Sverige är en nation som är stolt över vår historiska neutralitet och alliansfrihet. Sedan Lissabonfördragets inträde år 2009 är dock Sverige, som ni alla vet, bundet av en solidaritetsplikt till andra medlemsstater i EU (artikel 222 EU:s funktionsfördrag), när det gäller allt från terroristattacker och naturkatastrofer till katastrofer som orsakas av människor, till exempel krigssituationer. Solidariteten består i att medlemsstaterna och EU ska bistå varandra med militära resurser och stöd. Vidare har EU en bestämmelse om kollektivt självförsvar. Enligt artikel 42 i fördraget om EU framgår det att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd. Solidaritetsplikten och den allmänna lojalitetsprincipen inom EU ställer höga krav på Sverige, både att hjälpa andra länder och verka på ett sätt som inte motverkar EU:s intressen. Sverige är därför inte alliansfritt och heller inte neutralt utifrån vårt EU-medlemskap men med det medlemskap som grund har Sverige visat att den militära alliansfriheten bidrar till stabilitet och kontinuitet i vår del av världen och ska därför fortsatt vara en viktig del av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Sveriges regering följer noga utvecklingen i Ukraina och de folkrättsbrott som Rysslands president gjort sig skyldig till. Likaså delar vi den oro och lidande som drabbat Ukrainas befolkning, likväl som vi delar lidandet med medborgare som drabbas av krigets fasansfulla kraft på andra platser i vår värld, nu och de senaste åren, såsom Syrien, Nigeria, Yemen, Etiopien, Sahel, Myanmar, Irak, Afghanistan, Södra Sudan, Kongo, Venezuela med flera. Vi är många som delar maktlösheten men det löper ett osynligt band mellan de drabbade och oss. Deras lidande är även vårt lidande och deras oro är även vår oro.”
Det surras lite bland journalisterna I pressrummet att än så länge har det inte framförts något egentligen nytt i statsministerns upplästa text. Samtidigt som journalisterna i sitt inre konstaterar det öppnars statsministern upp för en ny text efter en tankepaus. Det är som om hon tar sats, vilket gör att sorlet tystar. Efter att hon mött kamerorna med sin blick fortsätter hon.
”Med detta som grund konstaterar regeringen att vi är inte olika folk med våra medmänniskor här på denna jord. Nationsgränser är en konstruktion och vi är i första hand människor som hänger ihop med andra människor. Det är som om vi är delar av samma kropp och då en del av kroppen lider, lider de de andra delarna också. Rysslands president vill med sina ord och handling så rädsla hos oss alla, vi ska inte låta det ske. Oron delar vi med våra medmänniskor men hot ska inte mötas med rädsla. Det är dags att vi ledare tar ansvar för denna värld och våra medmänniskor. Att vara en del av denna värld innebär att vara snälla mot varandra och det är en styrka, inte en svaghet. Därför gör Sveriges regering det starkaste de kan göra. Med omedelbar verkan påbörjar Sverige nedmontering av sitt försvar. Inriktningsmålet är att Sverige ska bli en pacifistisk nation. Försvarsministern får en ny titel och även ett nytt innehåll, från och med idag har Sverige ingen försvarsminister utan en fredsminister med ansvar för att säkerställa en pacifistisk nation. Det nuvarande försvarsanslaget försvinner och regeringen ämnar under höstpropositionen återkomma med exakt vad dessa miljarder ska användas till men jag kan redan nu säga att en förstärkning av äldrevården ingår i den satsningen.”
Journalisterna är knäpptysta. Ingen hade förväntat sig detta.
”Regeringen sänder här och nu ett mycket starkt budskap idag till världens ledare. Vägen till framtiden är inte att svara på Putins agerande och hot med rädsla och ökad militarisering, det är precis det han vill för då kan han använda det i sin retorik på hemmaplan om ökat hot från andra länder, vägen framåt är istället fred och demilitarisering. Det är att vara en stark nation och att vara en ansvarsfull medborgare på denna planet. Från och med nu är regeringens inriktning att vara en pacifistisk, fredsbevarande, antimilitaristisk nation. Tack, nu är vi redo för att ta emot era frågor.”
Jag vaknar upp och känner mig stärkt. Tänk om vår statsminister kunde visa sådant ledarskap, då skulle jag vara stolt. Någon nation måste helt enkelt gå före. Någon ledare måste ställa sig upp och säga att fred och demilitarisering i handling är vägen framåt. Det skulle få ringar på vattnet och flera nationer skulle följa efter. Även medborgare skulle följa efter. Till slut skulle även det ryska folket följa efter och Putin vore därmed en slagen president. Någon ledare måste helt enkelt gå före. Vore inte det ett statement värdig en stark ledare och en stolt nation?
Släpar mig upp till soffan och slår på TV:n. Ser en intervju med statsministern och inser att drömmen får stanna vid en dröm. Kanske är jag den sista pacifisten i detta land, men jag är en stolt sådan. Önskar ibland att drömmar slår in…
/m
Psykologiska kontraktet – tillit
Det är feb eller mars år 2014. Krimkrisen pågår och jag är på väg till Söderköpings brunn för att återigen föreläsa för ett gäng chefer om ledarskap. Föreläsningen går bra, engagerat gäng som ställer många initierade frågor. I en paus får jag frågan om hur jag ser på Putins ledarskap i Ryssland. Händelsen poppar upp i mitt minne då jag på Instagram ser en bild av Putin och hans distanserade förhållande till sina närmaste chefer i ett gigantiskt rum. På bilden sitter Putin på en hög stol långt ifrån sina chefer som i bortre delen av rummet sitter på vad som liknar pinnstolar. Jag minns inte exakt vad jag svarade frågeställaren den där gången på Söderköpings brunn men det var något i stil med att Putin är urtypen av en Auktoritär ledare som har som i sin ledarfilosofi kräver fullständig lydnad gentemot honom. Han reglerar gärna i detalj och trivs i en miljö som präglas av rädsla och lydnad. Han drar sig inte för att använda bestraffning av vad han anser är fel och avvikelser.
Den här ledarfilosofin är fjärran från den ledarfilosofi jag har praktiserat genom hela mitt liv. Egentligen började det år 1996. Jag läser då Anthony Giddens första gången och hans uppdelning i förmoderna och moderna tillitsmiljöer. Året efter blir jag chef för första gången och det där ordet tillit som Giddens använder försöker jag praktisera i min vardag som chef. Jag tror det är år 1998 då jag läser Peter Herriots bok om ”Trust and transition”. Tillitsbegreppet får ännu mer substans för mig och jag tar till mig av Herriots tes om att tillit är ett grundläggande antaganden om mellanmänskliga förhållanden, som mer eller mindre medvetet styr våra beteenden (i alla fall i en demokrati). År 2000 kommer sedan Gunnar Aronssons bok, ”Tillitens ansikten”, och därmed är min ledarfilosofi klar. Boken är den sista spiken jag behöver för att formulera min ledarfilosofi som jag sedan dess praktiserat.
Tillit har på senare år blivit ett modeord inom ledarfilosofin och jag tycker naturligtvis i grunden att det är bra. Däremot finns det väldigt många olika uppfattningar om vad en ledarfilosofi som bygger på tillit egentligen innebär och jag har sett många exempel på då man använder begreppet tillit i ord men visar i handling allt annat än tillit. Ett slående exempel är när en chef säger att ”jag har tillit till mina medarbetares förmåga att lösa detta problem” men sedan i handling sänder ut detaljbeskrivning på detaljbeskrivning hur. medarbetarna ska arbeta och dessutom avdelar någon för att följa upp/kontrollera att medarbetarna just gör det som detaljbeskrivningen beskriver. Det är att säga tillit men agera tvärt emot.
Jag kan tänka mig att så många använder begreppet tillit är det faktum att ordet instinktivt låter som något eftersträvansvärt. En känsla av tillit gör att vi känner ett lugn och kan vara närvarande i stunden. Vår oro dämpas och tankarna håller sig på sin plats och fladdrar inte iväg till något ovidkommande. Att uppleva tillit betyder att världen blir lite mer förutsägbar vilket reducerar osäkerhet och därmed minskar upplevelsen av stress. Den psykologiska kärnan i tillit är att människor och ting är pålitliga. Ur ett ledarskapsperspektiv säger det sig självt att detta är eftersträvansvärt, vem vill inte ha medarbetare som är närvarande i stunden, som inte oroar sig för framtiden och som koncentrerar sig på sin produktivitet.
År 2011 börjar Rothstein och andra prata om Tillit som begrepp och modeordet är uppfunnet. Ordet sprider sig till flera discipliner och till slut tror alla att de vet vad begreppet innebär. År 2016 börjar till och med regeringen använda begreppet och initierar den så kallade Tillitsdelegationen för att komma till bukt med det missnöje som finns kring den detaljstyrning som många medarbetare i den offentliga sektorn upplever att NPM (New Public Management) medfört. Att det i exempelvis regionmiljön, vilket jag verkade i vid den här tiden, var regeringen själva som ofta efterfrågade uppföljningar som skapade meradministration ”på golvet” ville inte riktigt regeringens företrädare kännas vid. Istället infördes en meningslös Tillitsdelegation som några år efter släppte en 500-sidig första rapport. Läs den inte, enbart massa självklarheter och floskler och inget matnyttigt. Läs hellre ”Tillitens ansikten” av Gunnar Aronsson från 2000, så lär du dig mer om Tillit.
På mina ledarskapsföreläsningar pratar jag ofta om det så kallade psykologiska kontraktet. Eftersom tillit är ett viktigt kitt i mellanmänskliga relationer finns det goda motiv att utforska tillitsskapande och tillitsförstörande aktiviteter. Utifrån den insikten har det vuxit fram något som kallas osynliga eller psykologiska kontrakt mellan grupper och individer. Psykologiska kontrakt står för icke-utsagda ömsesidiga förväntningar eller förpliktelser som finns mellan olika parter, exempelvis mellan arbetsgivare (chef) och arbetstagare (medarbetare) men också i mellanmänskliga relationer utanför arbetslivet. Upplevelse av kontraktsförändringar och kontraktsbrott kan betyda att grundläggande tillit ersätts av grundläggande misstro, minskad framtidstro och arbetsmotivation. Detta gäller inte minst inom offentlig sektor. Den har historiskt haft ett mycket stabilt kontrakt som på senare år försvagats, den svenska modellens kärnvärden – anställningstrygghet mot lojalitet.
Med ovanstående som kunskap borde regeringen och Tillitsdelegation förstå att tillit kan inte nås genom en uttänkt strategi där tillit bara sådär kan införas. Stevrin skriver redan år 1998 i sin avhandling (Stevrin, P (1998): Tillitskrisen – om tillit, misstro och kontroll i det framväxande informationssamhället) att tillit är en sidoeffekt av andra handlingar och aktiviteter. Något man visar genom sina handlingar och som man då erhåller i form av ett psykologiskt kontrakt. Alltför uttalade syften att skapa tillit med olika försäkringar gör våra intentioner suspekta och tillitsskapande uppfattas då som att det är något skumt. Strategiskt tänkande kan undergräva tilliten. Ett slående exempel är hur svårt det är att åstadkomma inbördes fred mellan parterna i ett inbördeskrig om den svurne fienden plötsligt visar vänlighet, detta kan då uppfattas som beräknande och inte som ärligt.
Tillitsbaserat ledarskap för mig är således något som en ledare visar varje dag. Där transparens och öppenhet skapar en miljö av delaktighet i en verksamhet. En verksamhet är egentligen inget annat än mängder med olika relationer och relationer mår bäst av ömsesidighet som präglas av ett psykologiskt kontrakt som i bred delaktighet strävar mot gemensamma, dialogiserade och accepterade mål. Relationer mår bäst när de är i balans. När en part har mer makt i relationen än den andra parten ökar tendensen att relationen blir dysfunktionell och det är naturligtvis en ofrånkomlig del av att vi inom en verksamhet har olika roller och olika ansvar. Här kommer det psykologiska kontraktet in där vi litar på varandra. Det balanserar relationen och om en part i en relation har mer information än den andra bygger tilliten och det psykologiska kontraktet på att alla litar på att alla får den information som de behöver i rätt tid och rätt mängd. Om exempelvis medarbetare upplever att de inte får samma tillgång till viktig information som påverkar deras arbete växer oron och tilliten minskar.
Relationer mår bäst i balans och ju mer jag visar att jag litar på dig, desto större är chansen att du också kommer att lita på mig. Detta leder in oss till en självklar slutsats och det är att allt handlar om vad vi gör och inte vad vi säger. Tillit är ett palindrom, det stavas likadant både framlänges och baklänges, vilket signalerar till oss alla att tillit går åt båda hållen. I detta sammanhang kan jag inte låta bli att tänka på moder Teresa. Jag vet inte om det är sant men det sägs att Moder Teresa en gång var inbjuden att tala på en internationell ledarskapskonferens. När det var hennes tur klev hon fram till mikrofonen och sade: ”Jag har två frågor till er när det gäller ledarskap. Känner ni dem ni leder? Tycker ni om dem?” Sedan gick hon sin väg. Tillit bygger på att man tar sig tid att lära känna varandra och att man då skapar det där psykologiska kontraktet där vi litar på varandra och vill varandra väl.
Den där dagen i Söderköping år 2014 gav jag ett svar på hur jag uppfattade Putins ledarskap. Putin är så långt ifrån Tillitsbaserad ledarskap som man kan komma. Hans psykologiska kontrakt är mer ett kontrakt som bygger på psykopati. Tillit för honom är säkert mer ett ord som handlar om formell maktposition och lydnad. Låt oss för stunden lämna Putins psykopatiska ledarstrategi och istället försöka implementera tillit, det kommer vi alla tjäna på.
/m
Jämförelsen stjäl vår glädje
Jag är inne på fastan dag 2 och jag har nu landat i Sälen med min dotter Isabelle och min barndomsvän Ronny. Ikväll kommer även min yngre bror Tomas hit. På söndag blir det Vasaloppet men det är så underbart att så här några dagar innan få landa här och ha en mellandag med enbart fokus på att umgås och åka lite skidor.
En av er bloggläsare skrev igår kväll, efter att ha läst mitt första inlägg om fastan, ett långt mail till mig (vill tacka för det även här). I mailet kom bland annat en fråga upp som jag sedan gick och grubblade på under fastans dag 2 mellan alla mina sociala aktiviteter med mina närmaste här uppe. Frågan löd i korthet så här:
”Jag har följt din blogg i flera år och du är en fantastisk bloggare som sprider med dina inlägg många reflekterande och underbara insikter. Förra årets fasta hade du med ett mål om att begränsa dina sociala aktiviteter via sociala medier, har du inte med det i år och varför i så fall? Egentligen undrar jag nog egentligen hur du ser på det här med sociala medier överhuvudtaget.”
Tack för frågan och tack för feedback om min blogg. Först en liten rättning. Jag tror inte att jag skrev något om min fasta förra året utan jag skrev nog en hel del om 2020-års fasta och det måste nog vara därifrån jag hade med målsättningen om begränsning i sociala medier….kan ha fel…men… Hur som helst jag har faktiskt med det även i år men det är riktigt, jag har inte skrivit om det här. Min utgångspunkt denna gång är dock en liten annan än för två år sedan. Min utgångspunkt detta år är Theodore Roosevelt.
För många år sedan läste jag en biografi över Roosevelt. En fascinerad personlighet som vi kan prata mycket och länge om. I det här sammanhanget väljer jag dock ett citat som han lär ha sagt. Det är min utgångspunkt för den här fastan:
”Jämförelsen stjäl vår glädje”
Det finns något med sociala medier som jag älskar. Hålla kontakt med vänner, familjemedlemmar och se deras bilder och statusuppdateringar från deras liv. Aktuella evenemang från intressanta arrangörer. Jag tycker också om att för egen del lägga upp inlägg om mitt liv, särskilda händelser och spännande aktiviteter.
Det virtuella livet kräver dock ett engagemang där man både lägger ned tid på egna inlägg såsom att uppdatera sig om vänners uppdateringar. Det var också det som gjorde att jag la in detta som en del i fastan 2020, det vill säga begränsa min tid jag lägger på sociala medier. Nu i år har jag tänkt vidare och det är här Roosevelts citat kommer in i bilden, jämförelsen som är en oundviklig del av sociala medier dödar lite av mitt intresse. Alla dessa inlägg där en nyhet läggs upp och alla som vill lägga egna kommentarer som om alla vore experter, eller alla inlägg där man enbart vill komma upp i antal likes eller få många kommentarer, eller bilder där man enbart visar bilder på sig själv i syfte för att få likes…..mm.
Istället för att inspirera har jag förstått att sociala medier leder till jämförelser som är osunt. Lägga timmar på att formulera ett inlägg, varje gång någon lägger ut något känner man sig tvingad att kommentera, alla de inlägg som ibland leder till hatkommentarer, detta ständigt kollande om ens eget inlägg gillas eller kommenteras….jämförelser, jämförelser, jämförelser…mellan sitt eget liv och det liv som andra verkar leva. Jämförelsekulturen dödar.
Alla vet att vi befinner oss på ett sluttande plan ifall vi jämför oss med andra, ändå glider vi in i jämförelsens fälla, oundvikligt. Så är det att vara människa. Det som jag älskar med att vara människa är att vi är unika, var och en av oss är en unik varelse och vi har alla varsin roll och uppgift att spela i det som är mänsklighetens historia. Vi behöver liksom inte jämföra oss med andra för du kan ändå bara vara en person i den här världen, och det är att vara dig själv.
När vi jämför oss med andra och kanske försöker imitera någon annan för att bli accepterad och kanske få fler likes i sociala medier kommer vi alltid att misslyckas. Vi kan inte vara någon annan så det är lika bra att acceptera den du är som du är. Jämförelser leder oundvikligen till att vi förstärker samma slutsats: vi är aldrig tillräckligt bra, tillräckligt smarta, tillräckligt rika, tillräckligt starka eller tillräckligt speciella. Tänk dock på att:
- Ofta jämför vi vår egen svaghet mot någon annans starka sida
- Vi fokuserar på våra brister istället för vårt unika värde
- Vi sätter etiketter både på oss själva och andra
- Vi utgår från att andra människor har ett bättre liv än vi själva
I denna fasteperiod har jag därför lovat mig själv att jag ska vara lite mer kritisk i mitt eget hanterande av sociala medier. Undvika jämförelser överhuvudtaget. Behöva reglera, minska och tänka om kring sociala medier eftersom de kan vara den främsta kanalen in i mitt liv kring jämförelser, vilket får negativ inverkan på mitt liv. Där ligger årets fokus då det gäller fasta och sociala aktiviteter.
Har i övrigt haft en fantastisk dag här i Stöten med skidåkning, umgänge och en resa ett stycke in i Norge på jakt efter en öppen kyrka. Några bilder från dagen och mitt underbara ressällskap, min barndomsvän Ronny och min bästa dotter Isabelle.
/m
Fastan dag 1 – den inre resan
Varje resa har sin början, idag börjar min resa både fastemässigt och i verkligheten. Det blir ju de facto den första dagen på fastan men även första dagen på resten av mitt liv och passande nog blir det en dag i resandets tecken. Jag reser från Limhamn till Sälen med stopp i Alvesta och Linköping. I Alvesta hämtar jag upp min barndomsvän, Ronny, och i Linköping hämtar vi upp min bästa dotter, Isabelle. Tillsammans åker vi sedan vidare upp till Stöten, Sälen. På söndag åker Ronny och jag de nio milen mellan Sälen och Mora medan Isabelle tar hand om bilen och hejar på.
Jag har flera favoritcitat från Dag Hammarskjölds bok Vägmärken och ett av dem är,
”den längsta resan är resan inåt”
På många sätt säger den meningen mycket om den resa vi alla människor behöver göra och vilken resa som är den längsta och svåraste. När jag brukar berätta för andra om detta favoritcitat märker jag att andra ofta tolkar den inre resan i betydelsen att man ska finna sig själv, att försöka upptäcka vem man egentligen är. För egen del kan det naturligtvis ha sina poänger i så måtto att man självupptaget reflekterar över sig själv, men det är inte så Hammarskjöld menade. Det är inte heller så jag menar att citatet ska tolkas.
Det paradoxala är att den inre resan i detta sammanhang handlar om att helt tömma sig på sin egen självupptagenhet och släppa greppet om sig själv. Det är då man vidgar blicken och kan öppna sig för att lättare få ihop den inre och den yttre resan i livet. Att helt enkelt bli mer mottaglig och öppen. Att bli en mer bejakande person.
Då jag reser de första milen från Limhamn upp till Alvesta tidigt på morgonen tänker jag på den inre resan som en reseskildring utan en resa i geografin. Det är livets resa som istället är i fokus. Livet som en pågående rörelse mot livets okända djup. Oavsett hur långt jag färdas i min bil denna dag eller återstoden av mitt liv, kommer det inte till närmelsevis vara lika långt som den inre resan varje människa företar sig. Då pratar vi om den längsta resan. En ständig resa som sker i varje stund och ögonblick i en människas liv. I min värld tar dessutom inte resan slut då vi dör, men det kan vi naturligtvis tycka olika om.
Nu i dessa fastetider reflekterar jag över att den här inre resan är full av trygghet och uppbrott. Livets resa innefattar allt, en resa i både glädje och sorg. En resa med uppbrott och i det lämna bakom sig en trygghet som man tagit för given. Resan tar dig framåt hela tiden mot det okända, mot framtidens ovisshet. Det som är det svåra är att öppet bejaka allt som kommer i ens väg med ett bejakande sinne med en tillit om att våga släppa taget. Allt kommer inte alltid bli bra utifrån vad vi i våra måttstock kallar bra men det gäller att bejaka även de motgångar vi möter och se även de som viktiga vägmärken eller milstolpar i våra liv.
Att leva i det ständigt mottagandet är att leva på det som livet ger dig. I min inre resa blir det därför naturligt att vara härvarande i stunden och inte vara fast i det förflutna eller längta efter att framtiden ska lösa någon knut/utmaning. I mitt liv har jag smärtsamma erfarenheter som binder mig till det förflutna men med acceptans, förlåtelse och försoning tömmer jag det förflutna och stannar i det bejakande nuet. I skrivande stund är det även lätt att känna rädsla och oro inför framtiden vilket kan omöjliggöra ett öppet sinne i nuet men även här gäller acceptans, förlåtelse och försoning som nycklar till att kunna stanna i nuet.
För mig handlar det mycket om att leva i nuet med ett bejakande sinne där jag är uppmärksam för vad varje ögonblick ger mig. Dag Hammarskjöld skulle säkert ha sagt något i stil med ”att leva som en bägare som ständigt är törstig och bär på en längtan efter att bli uppfylld i varje ögonblick”.
Då jag fortsätter vår färd i bilen upp mot Mora tänker jag på att dagens fastereflektion stannar vid livets resa som levs i öppen beredskap. En resa som paradoxalt nog innebär att jag lämnar självförverkligande projekt och tankegångar och istället är i ständig beredskap. På så sätt blir mitt livsmål istället ett medel. Min inre resa blir till att i varje ögonblick vara ett redskap i ständig beredskap för vad som händer i nuet. Ett medel för den insats och kallelse som trots allt väntar på mig. En insats som Hammarskjöld brukade benämna i Vägmärken:
”Icke jag, utan Gud i mig”
/m
Askonsdag – porten in till fastan
Det är onsdag. Jag sitter i kyrkbänken i Limhamns kyrka. Det är säkert ett 30-tal konfirmander och sedan vi 8 andra….”vanliga”….kyrkobesökare som tagit sig hit denna onsdag kväll. Som vanligt försöker jag släppa alla andra tankar som pockar på min uppmärksamhet då kyrkklockorna ljuder. Jag blundar och är här och nu och tar in det härvarande och släpper allt annat.
Då prästen stryker korset på min panna och säger sin ramsa om askan ser jag plötsligt Paulus framför mig. Paulus hotades till döden under i princip hela sitt liv. Han kastades också i fängelset flera gånger iscensatta av judiska ledare och romerska makthavare. Jag tänker mig att han ryckte lite på axlarna och motsatte sig egentligen inte sitt öde att bli fängslad istället för frihet, då ändrades hans fokus bara till att istället för att muntligen predika skrev han ned sina predikningar i brev och för det är vi ju idag tacksamma då vi får läsa hans tankegångar.
Askan på min panna påminner mig om att jag är här i detta liv tillfälligt och vandrar här på jordelivet ur aska till aska. För Paulus var livet lite som en vinn-vinn situation oavsett vad han gjorde. Han hade Kristus med sig och i friheten kunde han muntligt predika, i fängelset kunde han skriva brev och predika för medfångar och fångvaktare och dog han hade han tron att han skulle komma till himmelen. Inga hotelser kunde ta modet ifrån honom.
Ibland önskar jag att jag var lika stark i tron som Paulus. Oavsett livets omständighet känner man en inre frid. Det är dock mänskligt att tänka och önska ett bättre här och nu. Att livet kan förändras till det bättre genom exempelvis Guds ingripande. Just nu tänker jag mycket på situationen i Ukraina och ber om att sans och förnuft ska segra och att lidandet ska upphöra. Kanske blir det så, kanske blir det inte så. Jag vet i alla fall vad Paulus hade gjort och vad Paulus hade haft för inställning. Gud skapade oss alla för ett syfte och Paulus litade och hade förtröstan på att det blir bra oavsett vad som sker i hans liv. Paulus levde fullt ut och hade förtröstan på att Gud var med honom alla steg i livet, oavsett omständighet.
Askan på min panna blir min port in till fastan. Jag och min sambo har kommit överens om att årets fasta handlar för oss om att inte äta godis och snacks under fasteperioden. Nu sitter jag i kyrkbänken och känner att jag vill lägga till förtröstan på att varje dag, oavsett omständighet, inte låta mitt hjärta oroas. Jag ska likt Paulus varje dag tänka på att livet är en gåva och att jag trots alla galenskaper i vår värld kan leva i förtröstan och därmed frid. Vad jag än kommer att möta framöver, vad än världen kommer att möta framöver….gör jag det med förtröstan och tjänandets kraft oavsett omständighet.
Då jag cyklar hem är det mörkt och en aning kallt. Korset på min panna pulserar. Det är en märklig känsla där kroppen i övrigt fryser en aning. Gradvis sprids värmen från pannan ned genom hela min kropp och då jag är hemma igen har jag tvingats knäppa upp jackan för att det blev för varmt. Att gå från det kalla till det varma med ett kors av aska som värmekälla är som att komma ut ur grottan och se att det finns ett ljus utanför mörkret.
”Det kommer att bli bra…hav förtröstan…”, säger jag till mig själv då jag åter är hemma hos min sambo. Fastan får bli ett sätt för mig att lämna det mörka och gå mot ljuset…dock utan godis och snacks.
/m
Lunchsamtal – gör det bara!
Är i Lund och låter tiden gå efter att jag har satt upp takboxen på bilen i Södra Sandby. Det vankas Vasalopp och utan skidmil i benen får det ändå bli ännu ett lopp. Vissa saker är tradition och att åka Vasalopp, med eller utan träningsmil i benen, tillhör en av mina mer traditionsbetugna åtaganden i livet.
Svänger in på Skarpskyttevägen och tar en sen lunch på Orvars. Är i princip ensam i restaurangen. Efter beställningen sätter jag mig till rätta och ser hur en bekant man kommer in genom dörren. Jag kan inte riktigt placera vederbörande men vet instinktivt att jag har träffat honom tidigare. Efter att han har gjort sin beställning vrider han sitt ansikte åt mitt håll och ropar spontant ut, ”Hej, Mats”. I vissa sammanhang önskar man att man automatiskt kommer ihåg alla man har träffat i sitt liv och kan namnge dem, det här är ett sådant tillfälle, men tyvärr är det blankt…jag kan inte placera mannen som uppenbarligen direkt kunde placera mig.
Mannen kommer fram till mitt bord och frågar ifall han får slå sig ned. Febrilt letar jag i mitt inre efter svar på frågan vem denna man är. Jag har lärt mig att det finns ingen anledning att försöka dölja det faktum att jag helt enkelt inte kan placera mannen och försöka dra ut på de sociala inledningsfraserna av vår dialog i hopp om att ett namn dyker upp. Jag sväljer pinsamheten och frågar var vi sågs senast och då mannen berättar trillar polletten den. Jag borde ha förstått att vi träffats under mina år i Region Östergötland.
Vi kallpratar lite och mannen berättar om vad som hänt i dennes liv sedan vi senast träffades. Det blir en trevlig lunch. Jag ger lite råd hur han ska få med sig sina medarbetare på den förändringsresa hans verksamhet befinner sig i. När vi går därifrån och säger adjö till varandra frågar han om varför jag inte jobbar som chef igen och lägger till ”du är ju den ultimata chefen, målbilden för alla oss andra”. Som alltid när jag får positiv feedback säger jag ”tack” men svarar egentligen inte på frågan.
”Även om du inte är chef längre kan du väl coacha andra, både chefer och medarbetare, du har så mycket att ge andra. Gör det bara.”
Det blir hans avslutningsord och de ekar i mitt inre då jag sätter mig i bilen igen. Han kanske har rätt. Jag har alltid coachat chefer och medarbetare genom hela mitt yrkesliv, jag borde nog satsa på det mer seriöst. Egentligen inte för min skull utan för den jag coachars skull. Min erfarenhet kan vara en tillgång för någon annan. Då jag glider ut på motorvägen tänker jag på vilken bra coach mannen var som jag träffade, säkert omedvetet,….hans slutord ligger kvar länge i mitt huvud…..gör det bara!
/m
En biskop lämnar
En stressad journalist når mig vid 14-tiden på eftermiddagen. Jag har en tillfällig paus i mina Teams-uppkopplade studier där jag precis ska ”torrdöpa” i hemmet, uppkopplad tillsammans med mina präststudiekamrater och lärare från kyrkans utbildningsinstitut. Jag använder vad jag har i hemmet i form av docka, vattenkanna, dopfunt. Det fick bli en ”happy frog” som döptes. Man tager vad man haver!
Journalisten frågar om jag har möjlighet att göra ett kort uttalande om den nyligen avsatta biskopen i Visby utifrån mina erfarenheter från boken "Jag är paria". Jag blir först förvånad, "en journalist som har läst min bok", men också misstänksam utifrån frågan i sig...i det här fallet antog jag att uttalandet inte skulle vara utifrån att jag är författare till boken utan att jag själv fått utstå mediadrev. Där låg frågan. Jag svarade kortfattat att det enda jag vill säga är att "bakom varje rubrik i en tidning finns en människa och oavsett hur stor synden än är finns det just nu en medmänniska i kris". Journalisten tackade med en följdfråga ifall jag inte ville säga något mer, vilket jag nekade till, och vi avslutade samtalet.
Idag har jag läst journalistens artikel, mitt uttalande finns inte med. Utifrån vinklingen på artikeln förstår jag. Min kommentar passar helt enkelt inte in. Under gårdagskvällen hade jag lite messengerkontakt med en präst jag högaktar i Svenska kyrkan, vilket gav mig nya infallsvinklar. Det är tydligt att avgången blivit en stor ”snackis” i organisationen, vilket jag egentligen tycker är livgivande och bra men samtidigt får vi inte glömma att vi alla är människor i det här och för mig är det viktigt att vara medmänniska först…i alla sammanhang.
Egentligen är inte ärendet i sig så märkligt. Det finns en kyrkoordning som anger hur Ansvarsnämnden kan och ska agera. I det här fallet har en biskop anmälts av 70% av sitt stifts prästkollegor där de uppger att de saknar förtroende för sin biskop då det uppdagats att biskopen haft en långvarig otrohetsaffär och på detta sätt därmed brutit mot både äktenskaps- och vigningslöftena (och naturligtvis Mosebokens 6:e bud även om det och äktenskapsbrottet knappast spelade någon roll i själva avkragningen men i förtroendefrågan). Enligt kyrkoordningen har inte Ansvarsnämnden andra verktyg än att avkraga eller ej och i det här fallet gjorde de bedömningen att ärendet var så pass allvarligt, med tanke på längden på otrohetsaffären, det beroendeförhållande som fanns i relationen och naturligtvis att biskopen brustit i efterlevnad kring löftena att avkragning var det enda de kunde ta till.
Det jag själv funderar på är varför inte biskopen själv, som borde kunna kyrkoordningen utantill, har insett allvaret och dess konsekvenser tidigare. Om en chef förlorar förtroendet hos sina närmaste medarbetare är det naturligtvis svårt att verka som chef och i det här fallet var förtroendet brutet, varför då inte avgå och medge att man gjort fel och ta ansvaret? Varför inte avgå tidigare? Vad hade hänt då? Då hade biskopen blivit "en vanlig präst" och då finns det andra verktyg såsom avstängning att ta till. Då hade kanske denna biskop kunnat gå vidare i sitt kall som präst med ett ansvarstagande i beaktande. Ni som har läst "Jag är paria" vet att jag själv valde just den vägen, att avgå själv, att ta ansvar, att försöka skydda min organisation och det utifrån att inte ha gjort något arbetsrättsligt fel...de efterföljande lögnaktiga tidningsartiklarna kan man dock inte göra något åt, det handlar enbart om dålig journalistik.
Jag brukar ibland tänka på Johannes Chrysostomos, född 347 i Antiochia, som lär ha sagt något i stil med, ”man ska inte invänta andras dom utan gå händelserna i förväg och befria sig själv från uppdraget”. I det här fallet med biskopen hade en efterföljelse av Chrysostomos ord varit en välsignelse.
Själva ärendet i sig är således inte så komplicerat tycker jag. En chef har gjort fel, förtroendet är brustet och organisationens Ansvarsnämnd använde de verktyg som fanns till buds. För egen del finns det dock en annan sida av allt detta och det är det som jag försökte förmedla till journalisten med en kort kommentar. Bakom varje rubrik finns det alltid en människa av kött och blod, det finns en familj och det finns närstående. Jag och min familj har själva upplevt mediadrev och det finns inget man kan göra något åt det. Då drevet kommer är man oskyddad. Du är till syvende och sist ensam i stormens öga. I klorna på skrupelfria journalister. Du är en människa men du befinner dig i ett mörkt, svart hål. I alla dessa sammanhang, oavsett storleken på synden, vill jag vara en medmänniska för de som drabbas.
Jag tänker ibland på Jesus och Paulus (som ni kanske förstår). Jesus sa enligt Lukas så här:
”Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända” (Luk 6:37). Några verser senare säger han ”Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?” (Luk 6:41) med tydlig adress till oss människor att vi är snabba på att kritisera andra men ser inte våra egna fel och brister.
För mig kommer då frågan, är det möjligt att praktisera detta i vår genomsekulariserade värld? Måste vi inte döma, för att upprätthålla någon slags ordning? I det här fallet…måste inte Ansvarsnämnden döma?
Även Paulus återkommer ofta till detta i sina texter.
”Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst?” (Rom 14:4). I samma brev säger han, ”Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla” (Rom 14:13).
Varken Jesus eller hans apostlar önskade avskaffa domstolarna, det kan vi väl vara överens om. Deras regler handlade om det vardagliga livet. Fastän Jesus visade på kärlens väg som inspel, fortsatte lärjungarna (och andra) att göra fel. Detta fick följder vilket jag i textläsningsammanhang kan tolka som att det är ok att göra fel men lär av dina misstag. ”Omvänd dig”. Vi kan naturligtvis hitta flera skäl till att döma vår nästa, det är för hans eget bästa, så att han lär sig och därmed bättrar sig.
Om man ser på Jesus ord om ”flisan i min broders öga” handlar det om de grundläggande skälen till att döma någon annan människa. Om jag ständigt kritiserar andra och letar fel hos andra är det ett sätt att undvika att ställas inför mina egna problem? De fel jag finner hos andra bevisar dock inte att jag är bättre eller mer värd än andra. Min hårda dom döljer ofta egentligen en egen osäkerhet och innerst inne en rädsla att själv bli dömd.
Vid minst två tillfällen talade Jesus om ett ”fördärvat” eller ”ont” öga (Matt 6:23 och 20:15). Om jag tolkar han rätt syftade han på dem som ser på andra med avundsjuka. Ett ”fördärvat öga” både beundrar, avundas och dömer nästan på samma gång. När jag beundrar min nästa för dennes starka sidor, men samtidigt är avundsjuk på vederbörande, blir ögonen onda. Jag ser inte längre verkligheten som den är, och jag kan till och med döma någon för ett av mig ”inbillat misstag” som vederbörande aldrig begått. Jag blir en skvallrare som sprider falskt vittnesbörd.
För egen del handlar detta ”om att inte döma” som Jesus och Paulus ideligen återkommer till om att se våra egna fel och brister och inte döma andra för deras fel och brister. I vår värld måste Ansvarsnämnd och andra få döma utifrån rådande kyrkoordning men betänk det mänskliga i allt detta. I ljuset av att en biskop lämnar, se på dig själv och dina egna brister, ta ansvar för egna fel, döm inte andra utifrån deras eventuella tillkortakommanden och stötta andra i deras livsresa så mycket det bara går. Sprid inte hörsägen och annat för att göra dig själv förmer än andra. Du kan inte ljuga för Gud och dig själv. Så enkelt är det.
Var först och främst en medmänniska på denna jord.
/m
SOU 2021:59 – då man ändå inte har något för sig
En verksamhetchef ringde mig i förra veckan och vi pratade gamla minnen. Både han och jag blev nostalgiska och vårt samtal gled över till dagens utmaningar inom hälso- och sjukvården. Då min vän rabblade upp utmaningar stannade jag upp vederbörandes lista efter ett tag och frågade om det inte hade kommit några nya utmaningar sedan jag lämnade för fem år sedan. Min verksamhetschefsvän skrattade och sa att naturligtvis hade pandemin skapat en del nya utmaningar men ”i grunden är allt som förut”.
Jag följer naturligtvis fortfarande med stort intresse min gamla bransch. Coachar en hel del chefer inom hälso- och sjukvårdsbranschen så det min verksamhetschefsvän sa var inte direkt någon nyhet. Eftersom jag inte är chef längre har jag ganska gott om tid till annat så en dag fick jag för mig att plöja SOU 2021:59, Vägen till ökad tillgänglighet, för att försöka se om det ändå inte finns lite nytänk kring en av de frågor som alltid varit en av sjukvårdens viktigaste, nämligen tillgängligheten och köproblematiken.
Ända sedan mitten av -80 talet har svensk sjukvård haft problem med långa vårdköer. Olika långa dock för olika specialiteter. Då jag läste min master i pedagogik inom ledarskap i bland annat Dartmouth fick jag tillfälle att studera de internationella hanteringarna kring denna fråga och utan att överdriva kan man väl säga att Sverige sticker ut negativt i detta avseende i jämförelse med exempelvis andra västländer. I utredningen finns en hel del statistik och just nu väntar cirka 90 000 patienter på en operation och över hälften av dessa (cirka 55 000) har väntat mer än 90 dagar (Källa: Socialstyrelsen).
Eftersom detta har varit ett problem under många år för svensk sjukvård och vi inte har lyckats, mer än under vissa perioder att trycka ned köerna, måste ett genomgripande nytänk till. Utredningen kommer därför helt rätt i tid, precis då pandemin har tryckt upp köerna ytterligare. Jag läser och läser och blir dock bara mer och mer irriterad. Utredningen föreslår mängder med åtgärder men i princip samtliga åtgärder handlar om hur detta ska hanteras på central nivå. Det handlar om tillsättande av nya kommittéer, det handlar om nya överenskommelser mellan stat och regioner, det handlar om ett nationellt vårdkösystem och naturligtvis utökade resurser. Jag vet inte under vilken sten de som sitter i denna utredning kommer ifrån men detta är precis samma strategi som vi har prövat under 40 års tid…kom med något nytt!
Utredningen har visserligen den goda smaken att säga att det går att bryta trenden, det går att förhindra nya köer, det går att jobba ifatt men då man adresserar frågan HUR går man i två fällor. För det första. Utredningen underskattar de olika specialiteternas olika förutsättningar och därmed också frågans komplexitet. Jag kan ha missat en rad någonstans i utredningen men alla vi som har arbetat eller arbetar inom sjukvården vet att det är inte kön i sig som är problemet och som ska åtgärdas, det är de bakomliggande faktorerna som måste lösas och de löses bäst så nära verkligheten som möjligt, dvs på verksamhetsnivå. Egentligen är inte själva kön så svår att förstå. Här har vi ett antal patienter som väntar på sin hett efterlängtade vård men att en kö uppstår beror på en diskrepans mellan trycket/behovet och den tillgång av vård som finns. Klassisk nationalekonomisk grundfilosofi genom en utbuds- och efterfrågekurva. Lösningen är dock mer komplex än vad en enkel nationalekonomisk kurva kan påvisa. Man ska inte tro att det är så enkelt att antingen stoppa inflödet av patienter eller tillföra ökade resurser till vården, varje specialitet har sina utmaningar i sina flöden och i den ena kön kan lösningen vara något som den andra kön för en annan specialitet inte ens har i sitt flöde. Som gammal regiondirektör kan jag med erfarenhet säga att ökade resurser har ofta en marginell betydelse i sammanhanget.
För det andra förstår jag inte den här övertron på centrala lösningar. Som redan påpekats är det märkligt hur man kommer till slutsatsen att en specialitetsinriktad kö som vuxit på lokal verksamhetsnivå helt plötsligt ska minska genom att man genomför centrala insatser. Det finns något märkligt över det faktum att så fort det uppstår någon form av problembild i sjukvården, ja, då ska centrala insatser på nationell och regional nivå lösa det. Som om centrala lösningar automatiskt leder till en förbättring på verksamhetsnivå. Även här kan jag som gammal regiondirektör säga med erfarenhet att centrala lösningar leder sällan till en lösning på en vårdkomplex fråga.
För mig handlar tillgängligheten och uppkomna vårdköer om ett kvalitetsmått. Har man ordning och reda på verksamhetsnivå brukar man också ha god kontroll på köerna. Naturligtvis kan trycket öka vilket innebär en ökad efterfråga mer än vad utbudet medger i perioder men då måste man tänka och agera nytt kring exempelvis arbetsprocesser, förändrat arbetssätt, arbetsuppgiftsförändringar, andra behandlingsmetoder, kompetensdiskussioner och samverkan i hela vårdkedjan. Allt detta nämns minimalt i utredningen.
Det finns mängder med internationella erfarenheter i hur man hanterar tillgänglighet och vårdköproblematik. Den OECD-rapport som kom 2015 tycker jag håller fortfarande där Danmark, Holland och Portugals strategi visat sig vara mest effektiv, föga förvånande nämns inget om detta i utredningen utan man kör på sitt invandra spår gällande centrala åtgärder. En annan viktig input är att det finns mängder med forskning kring detta med köproblematik. Här sticker naturligtvis den flödesforskning som kommit under senare år ut men även här finns det mängder med annan forskning från inte minst USA att hämta. Även detta lyser med sin frånvaro i SOU 2021:59.
Efter att ha plöjt utredningen kan jag därför verifiera min verksamhetschefsväns påstående om att ”i grunden är allt som förut”…även då det gäller nytänkande från SOU.
/m
Mats Uddin 