Det vore ett statement

Det är torsdag morgon och jag vaknar upp. Drömmen stannar kvar i mig en stund och jag slumrar in igen. Jag drömmer att Sveriges statsminister kallar till presskonferens. Mediauppbådet är stort. Pressreleasen som är utskickad innan presskonferensen har enbart innehållit en kortfattad information om att landets statsminister ska avslöja något stort. Regeringens ”spindoctors” har gjort sitt jobb och förmedlat att något stort är på gång så rummet är därför fullt av förväntansfulla journalister. Pressreleasen är så där lagom triggande som rubriktörstande journalister alltid hungrar efter. Kan det handla om medlemskap i NATO eller ännu mer medel till försvarsmakten? Ryktena cirkulerar.

Tidpunkten är noga utvald. Morgonsändningarna i radio och TV har pumpat ut information om nuläget kring kriget i Ukraina, intervjuer med oroliga svenskar om att kriget kan komma hit, oljeprisernas påverkan på bensinpriset, världsekonomin som svajar, rykten om en inflation som snart stiger och intervjuer med den svenska överbefälhavaren som återigen kommer med ytterligare krav på ökade resurser till försvarsmakten. Kraven på landets regering är tydliga från opinionen. En tydlig militär upprustning som ett svar på Rysslands aggressiva tonläge mot väst och krigshandling mot Ukraina.

Från sidan kommer plötsligt statsministern och försvarsministern och går fram till de två pulpeterna som står längst fram. Sorlet i rummet avtar efter att fotoblixtarna gjort sitt. Statsministern tar till orda:

”Välkommen till denna presskonferens. Idag har regeringen fattat ett inriktningsbeslut för de kommande åren. Sverige är en nation som är stolt över vår historiska neutralitet och alliansfrihet. Sedan Lissabonfördragets inträde år 2009 är dock Sverige, som ni alla vet, bundet av en solidaritets­plikt till andra medlems­stater i EU (artikel 222 EU:s funktions­fördrag), när det gäller allt från terrorist­attacker och natur­katastrofer till katastrofer som orsakas av människor, till exempel krigs­situationer. Solidariteten består i att medlems­staterna och EU ska bistå varandra med militära resurser och stöd. Vidare har EU en bestämmelse om kollektivt själv­försvar. Enligt artikel 42 i fördraget om EU framgår det att om en medlems­stat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlems­staterna skyldiga att ge den medlems­staten stöd och bistånd. Solidaritets­plikten och den allmänna lojalitets­principen inom EU ställer höga krav på Sverige, både att hjälpa andra länder och verka på ett sätt som inte motverkar EU:s intressen. Sverige är därför inte alliansfritt och heller inte neutralt utifrån vårt EU-medlemskap men med det medlemskap som grund har Sverige visat att den militära alliansfriheten bidrar till stabilitet och kontinuitet i vår del av världen och ska därför fortsatt vara en viktig del av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Sveriges regering följer noga utvecklingen i Ukraina och de folkrättsbrott som Rysslands president gjort sig skyldig till. Likaså delar vi den oro och lidande som drabbat Ukrainas befolkning, likväl som vi delar lidandet med medborgare som drabbas av krigets fasansfulla kraft på andra platser i vår värld, nu och de senaste åren, såsom Syrien, Nigeria, Yemen, Etiopien, Sahel, Myanmar, Irak, Afghanistan, Södra Sudan, Kongo, Venezuela med flera. Vi är många som delar maktlösheten men det löper ett osynligt band mellan de drabbade och oss. Deras lidande är även vårt lidande och deras oro är även vår oro.”

Det surras lite bland journalisterna I pressrummet att än så länge har det inte framförts något egentligen nytt i statsministerns upplästa text. Samtidigt som journalisterna i sitt inre konstaterar det öppnars statsministern upp för en ny text efter en tankepaus. Det är som om hon tar sats, vilket gör att sorlet tystar. Efter att hon mött kamerorna med sin blick fortsätter hon.

”Med detta som grund konstaterar regeringen att vi är inte olika folk med våra medmänniskor här på denna jord. Nationsgränser är en konstruktion och vi är i första hand människor som hänger ihop med andra människor. Det är som om vi är delar av samma kropp och då en del av kroppen lider, lider de de andra delarna också. Rysslands president vill med sina ord och handling så rädsla hos oss alla, vi ska inte låta det ske. Oron delar vi med våra medmänniskor men hot ska inte mötas med rädsla. Det är dags att vi ledare tar ansvar för denna värld och våra medmänniskor. Att vara en del av denna värld innebär att vara snälla mot varandra och det är en styrka, inte en svaghet. Därför gör Sveriges regering det starkaste de kan göra. Med omedelbar verkan påbörjar Sverige nedmontering av sitt försvar. Inriktningsmålet är att Sverige ska bli en pacifistisk nation. Försvarsministern får en ny titel och även ett nytt innehåll, från och med idag har Sverige ingen försvarsminister utan en fredsminister med ansvar för att säkerställa en pacifistisk nation. Det nuvarande försvarsanslaget försvinner och regeringen ämnar under höstpropositionen återkomma med exakt vad dessa miljarder ska användas till men jag kan redan nu säga att en förstärkning av äldrevården ingår i den satsningen.”

Journalisterna är knäpptysta. Ingen hade förväntat sig detta.

”Regeringen sänder här och nu ett mycket starkt budskap idag till världens ledare. Vägen till framtiden är inte att svara på Putins agerande och hot med rädsla och ökad militarisering, det är precis det han vill för då kan han använda det i sin retorik på hemmaplan om ökat hot från andra länder, vägen framåt är istället fred och demilitarisering. Det är att vara en stark nation och att vara en ansvarsfull medborgare på denna planet. Från och med nu är regeringens inriktning att vara en pacifistisk, fredsbevarande, antimilitaristisk nation. Tack, nu är vi redo för att ta emot era frågor.”

Jag vaknar upp och känner mig stärkt. Tänk om vår statsminister kunde visa sådant ledarskap, då skulle jag vara stolt. Någon nation måste helt enkelt gå före. Någon ledare måste ställa sig upp och säga att fred och demilitarisering i handling är vägen framåt. Det skulle få ringar på vattnet och flera nationer skulle följa efter. Även medborgare skulle följa efter. Till slut skulle även det ryska folket följa efter och Putin vore därmed en slagen president. Någon ledare måste helt enkelt gå före. Vore inte det ett statement värdig en stark ledare och en stolt nation?

Släpar mig upp till soffan och slår på TV:n. Ser en intervju med statsministern och inser att drömmen får stanna vid en dröm. Kanske är jag den sista pacifisten i detta land, men jag är en stolt sådan. Önskar ibland att drömmar slår in…

/m