Jag funderar på ordet tröst

Jag kör bilen lite planlöst. Det är lördag och vädret här i Skåne är fullständigt magiskt. Visserligen blåser det en del men inte ett moln syns till på en klarblå himmel och temperaturen har passerat det tvåsiffriga. Våren har sannerligen anlänt.

Känslomässigt befinner jag mig någonstans mellan maktlöshet och att känna mig tom. Det är när livet drabbar oss som maktlösheten känns som störst, mumlar jag. Jag funderar på ordet tröst men finner inget rationellt svar på vad tröst egentligen innebär. Inte just nu i alla fall.

Det började i förrgår. Jag satt i Zoom-möte och såg på min mobils display att en gammal kollega från Arbetsförmedlingstiden för cirka 20 år sedan ringer mig. Jag svarar inte men då kommer ett skriftligt meddelande att jag borde ringa tillbaka. Jag anar att något har hänt och pausar mitt deltagande i Zoom-mötet. Det märkliga är att jag får en inre insikt om vad det kan handla om och när jag ringer upp min gamla kollega och hör henne säga att det gäller ett dödsfall är det precis som om jag redan fått informationen och redan vet vem det handlar om. Mina instinkter visar sig tyvärr vara rätt och när jag hör min gamla kollega uttala namnet har jag redan för mig själv sagt hennes namn.

Bilen kör nästan av sig självt, denna lördag förmiddag. Igår tog jag mig inte för annat än att gå tillbaka i minnesbanken och minnas vår tid tillsammans. Det blev ett välbehövligt avbrott i mina tankar då jag ägnade eftermiddagen hos barnbarnen. De är sannerligen Guds gåva till mig. Som balsam för min själ. Idag kör jag bilen mot Österlen. Det får bli ytterligare en dag med reflektion.

Vi fick nästan 30 års vänskap ihop. 1994 träffades vi för första gången och sedan har vi följts åt. Nu på senare år när jobbet upptog min mesta tid och när jag flyttade till Malmö hördes vi av mer sällan. För en månad sedan hördes vi av senast. Jag sneglar på mitt sista sms till henne. Det är ett stort rött hjärta.

Jag tänker på tröst. Att ge tröst är att finnas där för någon, att lindra någons lidande, att ge kärlek, hopp och trygghet. Att lyssna, ta kontakt, behålla kontakt, göra något tillsammans och erbjuda praktisk hjälp. Jag kan handboken när det gäller att trösta andra, hur är det med att trösta sig själv?

För många år sedan läste jag en bok som heter ”Älska dig själv”. Jag tror det var en amerikansk psykolog vid namn Dyer som skrivit boken. Full med floskler om att ta kontroll över sitt liv, sluta bry sig om vad andra tycker och istället älska sig själv. Jag minns att jag tyckte det lät klokt, när jag läste boken, nu för tiden tycker jag att egoismen och individualismen inte är något eftersträvansvärt längre, du får gärna tycka om dig själv men i första hand är kärlek för mig relationer och för mig är det bästa sättet att ta hand om mig själv att umgås och bry mig om andra.

Bilen stannar först vid Kåseberga småbåtshamn. Det är tidigt på förmiddagen så jag är ensam vid Ale stenar. Tänker på relationer då jag står mitt i fornlämningen. Relationen till dig själv och relationen till andra. För mig finns även en tredje relation, och det är relationen med Gud. Ofta har jag en inre dialog med mig själv som även inkluderar Gud. Dag Hammarskjöld skrev så passande att ”den längsta resan är resan inåt” och det kan jag sannerligen hålla med om. Djupt inom mig är det som om det finns både mitt medvetna ego som ibland spelar mig ett spratt och så finns det den där lugna, hoppfulla och kärleksfulla delen där jaget touchar det gudomliga. Det är den jag försöker finna denna lördag då jag står mitt i fornlämningen, Ales stenar, för det är den delen som tröstar mig.

Jag åker vidare till Backåkra. För er som har läst min andra bok, Jag är paria, så var det här min huvudkaraktär Robert mötte Adam. Platsen betyder mycket för mig och jag sätter mig en stund vid meditationsplatsen. Även här är jag ensam.

Ett annat citat från Hammarskjöld som är passande denna dag kommer upp i mina tankar, ”Icke jag utan Gud i mig”. Även om jag fysiskt må vara ensam är jag aldrig ensam. Det finns en tröst i det. Även om tron aldrig kan vara en objektiv lära, ingen av oss har ju någon garanti för att just vår tro är den rätta, så finns det ändå en inre trygghet i att tron stöttar och hjälper i stunder av mörker. Att vara människa handlar om att förhålla sig till sin omvärld, om vad man ska prioritera men för mig handlar det också om ens inre. Om att försonas och acceptera den jag faktiskt är, oberoende av makt, pengar, status och position. Ju äldre jag blir ju mer övertygad blir jag av att det viktigaste man kan göra för att finna tröst, är att släppa taget om det förflutna, om det som inte hände, om det som kunde ha varit, om allt det som inte blev som man hoppats på. Det handlar om att släppa taget om tanken och känslan kring att låta det gjorda vara ogjort och det som har hänt att låta det vara ett ”icke ha hänt”. Att helt enkelt släppa taget.

När jag sitter där vid PAX-stenen minns jag tillbaka till alla våra härliga stunder tillsammans. Det finns många. Vi hade roligt tillsammans. Vreden som väcks i mig om att du lämnade oss för tidigt finns där och pockar på mina tankar men jag låter inte den känslan ta över. Det kan ibland vara sunt att umgås med sin inre ilska. Jag tänker ofta på Jesus som gick bärsärkagång i templet när han såg orättvisor, samtidigt som Bibeln säger ”...låt inte solen gå ned över er vrede...” Jag visar min vrede i stunden men jag låter den inte stanna kvar i mig, det får inte bli en bitterhet.

När jag lämnar Backåkra för att åka in till Klosterkyrkan i Ystad för att tända ett ljus för min vän är värmen inom mig tillbaka. Maktlösheten och tomheten finns där fortfarande men begreppet tröst har jag tröskat igenom några gånger nu och för det är jag tacksam. Det har värmt mig. Då ljuset tänds i kyrkan vet jag att du är nära mig. Jag sätter mig en stund och sneglar på altaret och ljusbäraren. För mig finns det i det något som jag aldrig kan mista. Oavsett hur lyckad eller misslyckad jag är i livet så finns det en kärlek som aldrig sviker. Som jag alltid kan återvända till, som aldrig sinar, som jag aldrig kan förlora…något som är min djupaste tröst i denna stund… och full av nåd. Oändlig nåd.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: