Tålamod – kärlek, hopp och tro

En man tar med sina barn på en uteservering i södra delen av Malmö. Jag iakttar dem på avstånd. Det är en av vårens soliga dagar och de väljer att njuta av solen med kanelbullar, kaffe och barnen får varsin pärondryck. Det ena barnet sitter snällt och dricker sin dryck och äter på sin bulle, den andra har mer ”myror i brallan” och springer upp och ned från sin sittplats. Han studsar upp ibland och springer fram till det staket som avskiljer uteserveringen från övriga torget. Pappan börjar med att i lugn samtalston tillrättavisa sin son om att sitta still. Efter några tillrättavisningar som inte visar sig ha någon som helst effekt på pojkens beteende brister det för pappan som skriker till sin pojke och lägger till ett antal svordomar. Jag ser rädslan i pojkens ögon som sedan sätter sig och är lugn…för en stund… innan han börjar studsa upp och ned på stolen igen. Det rastlösa ligger uppenbarligen i pojkens DNA. Till slut lämnar familjen serveringsstället när fadern fått nog. Tålamod som begrepp kommer upp i mitt huvud. Tålamod är en dygd för alla föräldrar.

Mina tankar glider över till att vara kristen i en sekulariserad värld, det kräver nämligen tålamod. Tålamod med andras tyckanden och beteenden är kärlek, tålamod med oss själva i denna oroliga tid är hopp och tålamod med att Gud är med oss i allt som händer och sker är tro. Kanske har du fått förmågan att vara tålmodig i alla dessa sammanhang och i alla relationer, då säger jag till dig…gratulerar…för oss andra är tålmodighet en egenskap som vi ständigt får brottas med. Att acceptera samtiden som den är, de situationer du hamnar i och vara tålmodig i hoppet om en bättre och föränderlig värld är en dygd i sig. Att vara tålmodig i hoppet om en bättre framtid är svårt i en orolig tid, att stå kvar hos Gud då det känns som om Gud är frånvarande är att vara tålmodig med Gud och att vara kristen i vårt sekulariserade land med en omgivning där majoriteten inte ser en naturlighet i en tro är att vara tålmodig i kärlek till andra människor. Jag hävdar med emfas att jag är tålmodig, både i kärlek, hopp och med Gud, men samtidigt är det inget som går naturligt utan tvärtom, ibland är det hårt jobb med mig själv. Då finns det några aspekter som jag brukar kunna lyfta fram som hjälper mig. Vill delge dig några av dessa här nedan.

Jag har stor respekt för att Gud har valt att i kärlek ge oss människor gåvan med en fri vilja. En kärleksgåva till oss människor som gör att vi exempelvis kan välja vilka vi vill älska och vilka vi vill umgås med, utan någon annans påverkan. Det innebär också friheten att välja att tro på Gud eller att inte tro på Gud. Det är helt enkelt en gåva. Detta innebär naturligtvis också att vi får acceptera att Gud inte kan lägga sig i vår värld och styra och ställa, för då är det inte en fri vilja för oss människor längre. Nackdelen är naturligtvis att sådana som Putin kan agera som han själv vill i en sådan värld och starta ett hemskt krig. Vi kan då naturligtvis be om att Gud sänder helig Ande som låter godheten till slut segra men samtidigt kan vi ju inte begära att Gud ska lägga sig, för då blir ju inte Gud en Gud som ger den fria viljan till oss som gåva, utan då har vi helt plötsligt en Gud som agerar som en kung och styr och ställer som denne vill. Jag är därmed tålmodig i att respektera de förutsättningar som ges oss människor.

Jag har stor respekt för de som väljer att tvivla på Guds existens eller till och med väljer att tro att Gud inte existerar. Faktum är att jag som kristen kan ibland känna en mer samhörighet med ateister än med gudstroende. Med vissa ateister delar jag känslan av en frånvarande Gud i världen, men jag tycker de gör en felaktig tolkning av frånvaron. Den bottnar för en ateist i en övertygelse att Gud inte existerar, för mig handlar det mer om en annan slags tålmodighet, en tålmodighet i tro, hopp och kärlek som fördjupar min känsla av tålmodighet med Gud.

Jag bedömer att tålmodighet är nog det som är den största skillnaden mellan de som tror på en Gud och de som inte tror. Båda kan dela uppfattningen om en frånvarande Gud men drar helt olika slutsatser utifrån den känslan. Ateister och religiösa fanatiker förenas ibland i att ta alltför lättvindigt på begreppet Gud, för mig är Gud i allra högsta grad ett stort mysterium och vi måste vara tålmodiga, på gränsen till uthålliga i överkant, kring det faktum att vi människor kommer aldrig förstå det gudomliga mysteriet. Vi får helt enkelt acceptera och vara tålmodiga kring Guds mysterium.

Om Guds närvaro skulle vara lättillgängliga för oss människor tror jag inte det egentligen skulle behövas någon tro överhuvudtaget. En mognad i tro handlar för mig mer om att acceptera och uthärda stunder när Gud förefaller långt borta eller förblir dold för oss. Vi behöver egentligen inte en tro när allt i vardagen rullar på där vi kan ta del av det som människornas fantasi, sinnesuttryck och verklighet skapar. Det är när de där mörka, ovissa och svåra tillfällena inträffar då vi behöver tron som mest. Trons roll är då inte att förklara Guds existens eller inte utan att lära oss att leva tålmodig i mysteriet. Då är vi tålmodiga i tron och hoppet kring Guds kärlek.

Paulus ord om ”tro, hopp och kärlek” blir för mig innebörden i att vara tålmodig med Gud. Det är för mig tre sätt att uppleva en gudsnärvaro. Det är en upplevelse som ibland går igenom mörka perioder och ibland genom ljusa perioder. Ibland kan det ens vara svårt att finna vägen framåt överhuvudtaget och ibland måste vi bara ned i det där mörkaste hålet för att finna vägen framåt igen. Jag är övertygad om att det är den rätta vägen att gå, även om den innehåller mörka grottor, för Gud uppehåller sig inte bara vid ytan, utan Gud är med oss även i mörkret. Om vår relation till Gud enbart byggde på en känslomässig bedömning där vi gör ett avvägande om vår övertygelse håller eller inte, kan vi skaffa den relativt snabbt över att kalkylera kring orsaks- och kedjesamband i världen, och komma fram till en slutsats att Gud inte existerar. Så är jag övertygad om att de flesta gör. För mig blir det resonemanget för enkelt och ytligt. Jag är tålmodig i komplexiteten kring en gudsnärvaro eller känslan av en gudsfrånvaro.

De där stunderna när mörker, kaos, oro är vår vardag, när vi faller över i en allmän känsla av rädsla, då brukar jag tänka på Nietzche. Han lät i sin bok sin karaktär vara vansinnig och utropa att ”Gud är död” där tillägg som ”Vart är vi på väg?” och ”Vem orsakade brottet mellan solen och jorden” utgör för många en logisk slutsats av en orolig värld. Om vi lägger till händelserna i Ukraina, Andra världskrigets grymhet, Hiroshima eller 11:e september i New York, är det inte så konstigt att det är en grogrund för ateism. Dessa ser upplevelsen av människors grymhet och känslan av Guds frånvaro i dessa stunder som en intäkt för att Gud inte existerar. Jag ser istället känslan av Guds osynlighet som grundsten för min tro. Utan den ”smärtsamma” upplevelsen av en frånvarande Gud är det svårt att greppa innebörden av ett religiöst sökande. Jag är övertygad om att en mogen tro måste införliva ett accepterande av att det är naturligt att det finns människor som ser ateism som en självklarhet, att det finns de som tvivlar och att det finns de som allt för lättvindigt accepterar Guds existens. För mig innebär således min tro ett visst mått av mysterium och det innebär ju de facto att jag inte sitter inne med sanningen utan min övertygelse bygger på att mysteriet inte kommer att avslöjas för oss förrän vid tidens slut. Tålamod med Gud och tålamod i mysteriet är därmed min dygd.

För mig handlar det nog till slut inte om min tro eller andras tro. För mig handlar det nog egentligen om Gud tror på mig. Grundfrågan blir då ifall Gud har tålamod med mig? Jag visar tålamod inför livets svåra frågor, dess mysterium, motstår frestelsen att hoppa av den här livsresan eller göra något annat dumt och slutligen har tålamod med Gud som inte alltid känns närvarande. Allt detta bygger på en tillit där tron innebär en relation där Gud är tålmodig med mig och jag är tålmodig med Gud. Tro är ingenting vi gör utan det är mer en tillitsfull relation. Jag är av uppfattningen att vi egentligen kan ta ganska lätt på vår tro eller kunskap kring vår övertygelse över Guds existens eller inte. För mig är det viktiga att jag har en tillitsfull relation med Gud och att Gud tror på mig. Det är här allvaret ligger, det är här trons hjärta förenas med Guds tålamod med oss. Guds ovillkorliga kärlek på oss människor blir graden av vår frihet. I min värld ger Gud oss denna frihet, trots vetskapen om att vi hanterar denna frihet på ett minst sagt tvivelaktigt sätt genom krig och andra våldsamheter som hemska avarter av denna frihet.

Jag är övertygad om att tålamod i detta sammanhang är uppdelat i en relation mellan Gud och oss och innebär således att vi båda ska ha tålamod med varandra. Gud talar inte till oss bara genom sitt ord utan också genom sin frånvaro. Det gäller att vi lyssnar och lyssnar aktivt. Gud är ett mysterium och likt Aquino kan jag intellektuellt övertyga mig själv och andra kring Guds existens men jag måste tillägga att ingen av oss egentligen vet vem Gud är (vad Gud innerst inne är i sig själv) och hurdan Gud är, och vad verbet är betyder då det syftar på Gud. För mig övergår Gud alla mina samlade erfarenheter och bredden på mitt förnuft. Gud är helt enkelt större än vad jag kan föreställa mig och Gud är definitivt inte samma ting eller av denna värld där jag befinner mig i. Som jag tidigare nämnde, hade Gud varit ”vanlig” och ”lättåtkomlig” hade vi inte haft någon mening med en hängiven tro, inget mod och inget mänskligt hopp. Samtidigt finns det en paradox i Bibeln där vi kan läsa om en Gud som är som ett ogenomträngt mysterium samtidigt som Gud skapade människan till sin avbild. Var och en av oss är således en Guds avbild samtidigt som Guds oförklarliga mysterium kan ses i världens oändliga mångfald. Gud förblir ett stort mysterium men samtidigt är Gud i allra högsta grad närvarande och uppmärksam på vårt liv. Vår uppmärksamhet mot Gud, andra människors icke-uppmärksamhet mot Gud är grunden för Guds agerande. För egen del närmar jag mig Hammarskjöld och mystikernas sätt att se på Gud där tron är ett tillstånd. En tro som inte bara berör människans andliga resa utan även dennes själ. Där tron är något vi människor inte kan förklara och acceptera genom erfarenheter i vardagen, utan något som faller utanför vårt förnuft, något på gränsen till det oerhörda, som Hammarskjöld brukade skriva. Tron som en erfarenhet utanför det registrerade dagliga medvetandet. Tron som något mystiskt. Tron som en erfarenhet som inte kan förklaras med rationella resonemang. En tro som är ett livsmysterium.

Jag har grubblat länge på om detta innebär en separation mellan sinne och själ. Om tro är något mystiskt kan den inte förklaras genom ett aktivt sinnestillstånd. Således antar jag att Dag och mystikerna skiljde på dessa båda ord och definierade själ som något där Gud aktivt påverkar mig, medan sinnet är något mer förnuftsmässigt som kan förklaras genom observationer och iakttagelser av verkligheten. Sinnet är således tänkandet, kännandet och handlingen hos den enskilda människan, medan själen är Guds mötesarena där den enskilda människan möter Guds gudomlighet. I själen uppstår således mötet mellan Gud och människa. Guds inverkan på våra liv sker därför inte utanför oss, utan inom oss. Något som berör oss. Något som vi känner. Något utanför det oerhörda. Där det inte finns några rationella svar. Där medvetandet inte kan finna några förklaringar genom iakttagelser. Att tro är något en människa väljer att göra. Det finns således ingen möjlighet till förening med Gud om en människa inte aktivt tror. Vi kan således inte nå Gud genom förnuftsmässigt resonemang. En förening med Gud existerar endast genom att tro, och då med mötesplatsen själen. Du måste öppna upp och acceptera Gud som en vital del av ditt liv. Det faktum att många människor inte längre tror är således inget bevis för att Gud inte existerar, utan det anger snarare att det för människorna i vår tid upplevs svårt att rationellt nå Gud.

Så där ja…har ni läst ända hit…ja, då gratulerar jag er…då är ni sannerligen tålmodiga!

/m