I don´t mind you comin’ here…

Jag vet inte hur det är med er, ni kanske gör detsamma, men vissa dagar går jag och nynnar för mig själv på någon låt som tillfälligtvis poppar upp i mitt huvud. De flesta gånger är det någon vers från en låt som jag under många års lyssnande älskar att spela. Ibland är det från någon låt som just för stunden är populär men som jag egentligen inte tycker om. Idag hände något märkligt, jag vaknade upp med en textrad i huvudet från en låt som jag inte lyssnat på sedan flera år tillbaka och som jag egentligen inte tyckte om då den var populär. Så här börjar låttexten:

”I don’t mind you comin’ here”

Helgen för mig har varit hektisk. Egentligen inte haft en enda ledig stund. Sådana där helger som jag älskar men samtidigt finns längtan efter att spendera helgen med min älskade sambo och då jag inte får göra det…är det en saknad som gror. Då textraden och låten poppade upp i mitt huvud nynnade jag den tyst för mig själv medan jag stack ut och sprang en runda i det underbara vädret. Låten var på repeat i mitt huvud under hela löprundan:

”I don’t mind you comin’ here
And wastin’ all my time
‘Cause when you’re standin’ oh so near
I kinda lose my mind”

Allt eftersom löpturen tog mig den sedvanliga turen ned till Limhamns hamn för att få en skymt av bron och tillbaka lät jag texten i låten tala till mig. Jag fastnade naturligt för den första textraden om att ”jag inte har något emot att du kommer hit, trots att jag uppenbarligen känner att du slösar min tid”. Jag har en inställning i livet och det är att varje möte med en människa är ett tillfälle att växa som människa. Det finns helt enkelt inga möten där du slösar din tid i möten med andra människor, dessa möten är tillfällen som givits dig som gåvor för att du ska växa som människa i mötet och ett tillfälle där du ger av dig själv till en annan medmänniska på denna jord.

Vän av ordning kan ju naturligtvis invända och säga att negativa människor, fiender, ovänner lägger hen inte sin tid på. En annan kan ju invända och säga att hens tid är dyrbar och känner hen att ett möte med en annan människa eller en grupp människor inte ger hen något så vill inte hen ägna ens en sekund mer i tid på det mötet. Jag tillhör skaran människor som tycker annorlunda. Jag ägnar gärna min tid åt människor som till synes vid en första anblick inte ger mig något, då går mitt huvud på högvarv och jag tänker för mig själv, ”vilket intressant möte…undrar vad det är jag ska lära från den här människan eller ge som gåva till den här människan”.

Några verser senare går låten så här:

”It doesn’t matter where you’ve been
As long as it was deep, yeah”

Jag tänker att det är precis så det är. Det spelar egentligen ingen roll var du kommer ifrån eller vad du varit med om, men alla människor har ett djup och det spelar en roll. Alla människors djup spelar roll. Alla människors djup är viktigt.

För mig finns det mängder med sakar jag inte kan kontrollera. Att oroa mig för saker jag inte kan kontrollera har jag svårt för. Varför oroa sig för sånt? Att oroa sig över något man ändå inte kan påverka ger ingenting och du slösar bara massa tid på att oroa dig i onödan. Min kloka dotter sa vid något tillfälle, ”Pappa, du har en inbyggd KBT och ACT-ådra inom dig”, och så är det kanske. Jag har dessutom inget behov av att jämföra mig med andra människor överhuvudtaget. Varför ska jag göra det? Dock ser jag på sociala medier hur andra människor verkar jämföra sitt liv med andras och för mig är det en märklig företeelse. Om jag hela tiden jämför mig med andra kommer jag inte bara att trycka ned mig själv, då? Jag inspireras av andra istället och gläds åt andra människors framgångar.

När jag kommer hem efter en löprunda med texten i huvudet känner jag mig inspirerad. Jag har gjort något jag älskar, nämligen tagit en löprunda, och dessutom låtit mig inspireras av morgonens låttext i mitt huvud. Då jag utanför lägenheten träffar på en granne låter jag min textrad verka i full blom. Vi stannar upp och pratar en stund och det finns inget i den pratstunden som gör att jag känner att min tid slösas. Tvärtom. Pratstunden berikar mig och jag tänker för mig själv…”vilket intressant möte…undrar vad det är jag ska lära från den här människan eller ge som gåva till den här människan”.

När jag sedan kommer in i lägenheten igen sätter jag på The Cars låt från 1978 ”Just what I needed”. Det märkliga är att jag inte har lyssnat på den på flera år, men ändå haft den i huvudet på ”repeat” hela morgonen.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: