Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Före och efter
Jag funderar en hel del på det här med före och efter. Det kan låta lite märkligt men ibland går jag och tänker på ord, begrepp, uttryck och nördar ner mig. Just i skrivande stund är det begreppen före och efter som hemsöker mig. Ha tålamod en stund och följ med mig på min förklarande text här nedanför så kommer du förhoppningsvis förstå vad jag menar.
Har du någon gång definierat livet som något före och efter ett visst ögonblick? Kanske ett ögonblick som i stunden var en hemsk stund eller en stund som du inte reflekterade över så mycket just då men som i backspegeln visade sig vara ett ögonblick där allt ändrades. Det där ögonblicket då du fick ett besked som träffade dig som ett dråpslag. Det där ögonblicket då olyckan var framme, skilsmässan ett faktum, beskedet om ett dödsfall som var så ofattbart som bara dödsfall kan vara, brytningen med en nära vän, feldiagnosen, det nedsättande ordet som sades i vredesmod, mejlet som gick för långt. Avskedet. Övergreppet. Krocken. Otroheten. Kort sagt, den där dagen då allt förändrades.
I min bok, Jag är paria, beskriver jag två ögonblick där allt förändras för huvudpersonen. Dels ögonblicket på en tjänsteresa till Stockholm, några sekunder som förändrar huvudpersonens liv för evigt och dels ögonblicket på Backåkra där det verkligen blir ett liv före och ett liv efter. Likaså har jag ett ögonblick i min nya bok, Spår av dig, där de båda huvudpersonerna får ett fruktansvärt besked av sin enda dotter en vårdag. Där kan man sannerligen också prata om ett liv före och ett liv efter.
Det där tillfället som uppenbarar sig på ditt livs tidslinje enbart som ett litet streck men som blir som en gräns som inte bara delar upp ditt liv utan också drar upp hela din existens och din minnesbank i ett annorlunda mönster. De glädjefulla bilderna på din Iphone från minnen där du var glad före kan efter bli bilder som du mår dåligt över att se.
Tänk om du hamnade i det där hemska ögonblicket där du hade svårt att andas, där du inte kunde se någon framtid överhuvudtaget och där ögonblicket för evigt brännmärktes som din referenspunkt mellan före och efter. Sorgen efter ögonblicket blir din att hantera men vad händer om ögonblicket inbegriper någon annan? Någon i din närhet, en vän, en släkting, en arbetskamrat eller en främling? Kanske kommer du att tänka på det här ögonblicket hela tiden men människor runt omkring dig fortsätter att leva sitt liv som om ingenting hänt. Du inser gradvis att du är den enda som påverkats av ögonblicket. Du är den enda som ser ögonblicket som en referenspunkt, en vattendelare och som ögonblicket där det finns ett före och ett efter.
Även om jag innerligt skulle önska att du inte hade erfarenhet av ögonblick som vänt upp och ned på ditt liv tror jag att jag inte är ensam om att ha sådana här ögonblick. Om du är en av de personerna som kan relatera till det jag beskriver så vet du hur hemskt det är att definiera sitt liv utifrån ett före och ett efter en viss händelse eller ett visst ögonblick. Oavsett om det var ett enskilt ögonblick eller en smärta som byggdes upp över längre tid och som sedan exploderade vid en viss tidpunkt förtjänar du och jag och våra sargade hjärtan att läkas.
Den här knivseggen jag pratar om där vi under ett ögonblick befinner oss och som sargar oss är inget ställe att stanna kvar i. Sorgen och smärtan ögonblicket medför riskerar att äta upp oss om vi stannar kvar där. Ju längre ögonblicket stannar kvar hos oss, ju längre stannar smärtan och ju svårare är det att gå vidare och finna ett nytt, bättre efter. Om det är någon person som har skadat dig i det där ögonblicket jag pratar om finns det en stor risk att ögonblicket identifieras med just denna person och bitterheten är nära.
Tänk om det finns ett sätt att gå vidare? Tänk om man kan släppa oförrätten som någon har orsakat dig? Tänk om du faktiskt kan finna ditt efter lika bra eller till och med bättre än ditt före? Det är där jag är nu. Det är där jag tror att vi alla på vår livsresa någon gång kommer att befinna oss. Det är där man ser förlåtelseprocessen som en process där man inte glömmer vad en annan människa åsamkat en men istället för att bli bitter och hämndlysten blir tacksam för den läroprocess ögonblicket givit en. Det är där man inser att man aldrig kan förändra en annan människa, man kan bara förändra sig själv. Det är där man inser att det är bara jag som spelar huvudrollen i filmen om mitt liv, alla andra runtomkring mig har nog med att spela huvudrollen i sina livsfilmer. Det är då man inser att acceptera det som hänt är att skapa ett frid i sinnet och att det är det bästa receptet för en framtid utan hämndbegär, bitterhet och argsinthet.
Oavsett vad som är din knivsudd, ditt ögonblick med ett före och efter så har jag lärt mig följande utifrån egna erfarenheter:
- Bestäm att de som har gjort dig illa inte ska begränsa dig. Deras sätt att sprida lögner om dig, sätta hemska etiketter på dig eller trycka ned dig… får stå för dem.
- Det andra människor gör eller gjort ska inte få definiera dig utan säger mer om dem och hur de mår
- Livet är för kort. Ta vara på varje stund och lev då inte med bitterhet eller tankar kring vad som skulle kunna ha varit. Lev i nuet med vetskap om att Guds nåd också sträcker sig till både dig och andra.
- Se alla ögonblick som lärtillfällen och försök att inte definiera dem som positiva eller negativa för dig
Jag är den första att säga att allt det här är oerhört svårt, men det är också svårt att vara människa, det är det som är själva poängen med att vara vid liv. Du går igenom ditt liv med bottnar och höjdpunkter och det är det som är det fina med livet, inget kan du ta för givet. Det här ögonblicket kan komma när som helst. Det där ögonblicket som skapar ett före och ett efter.
Det är sådant jag går och tänker på. Vad tänker du på?
/m
Min tredje bok har anlänt!
Det är alltid nervöst när allt är gjort. Det kan låta märkligt men nervositeten baseras på att allt är utanför min kontroll. Timmar av research, skrivande, redigeringsrundor, redaktörsvändor, omslagsdiskussioner och sättande är till slut över och allt går iväg till tryck. Sedan får man snällt vänta, vänta, vänta och det är då tankarna ibland tar över. Tänk om jag missat något stavfel, tänk om omslagets nyanser inte passar i tryck, tänk om leveransen försenas, tänk om releaseminglet inte kan hållas för boken hann inte tryckas klart….ja, jag vet…det är bara mina tankar som spelar mig ett spratt…nu kan jag i alla fall andas ut. Min tredje bok är här och den ser fantastisk ut!
Som jag har beskrivit i ett annat blogginlägg är boken min tredje utgivna och det är en skönlitterär roman som förlaget på baksidan beskriver som en vacker, varm och kärleksfull historia. En modern roman som speglar livets och kärlekens innersta väsen. Det är en historia om vänskap, föräldraskap och tillgivenhet. Kanske lovar baksidans text för mycket men texten avslutas med meningen En historia man aldrig glömmer.
Som författare är det alltid spännande att se bokhandlarnas prissättning. Jag googlar runt. Bokrelease är 18/11 och spännvidden verkar vara stor mellan de olika nätbokhandlarna. Ni kan gå in och förhandsboka här:
Jag kommer också erbjuda försäljning via den här hemsidan och sista fliken benämnt ”Bokinköp”. Öppnar upp för sådant köp inom kort, senast den 18/11. Ni som kommer på mitt bokreleasemingel den 27/11 kommer naturligtvis att ha möjlighet att införskaffa boken då.
Nu njuter jag av att hålla min tredje bok i handen.
In och förhandsboka eller boka upp er på releaseminglet. Ser otroligt mycket fram emot att få höra era läsarreaktioner…det innebär ytterligare en nervositet i ens liv visserligen……….!
/m
Allt eller inget
Min dagliga löprunda tog mig mellan ingenting och allting, mellan svart och vitt, mellan mörker och ljus och mellan gott och ont. Är det inte fascinerande hur vi i tankarna nästan alltid hamnar i ytterligheterna medan vi lever våra liv i gråskalorna?
Ni som har läst min senaste bok, Jag är paria, vet att huvudpersonen använder sina dagliga löprundor till att samtala med Dag Hammarskjöld och i viss mån även Gud. Det är som om löprundorna vore terapeutiska samtal där svaren uppkommer i tanken likväl som frågorna. För egen del, som bokens författare, har jag alltid varit fascinerad av den bearbetningsprocess som frigörs i huvudet då jag löptränar. Idag hamnade mina tankar vid motpoler. Min ursprungsfråga som dök upp i huvudet efter ungefär 100 meters löpning var den här: Varför pratar vi ofta om ytterligheterna men sällan är där utan befinner oss i gråskalan däremellan?
Vi människor tycker om att sätta etiketter på någonting och sätta in allt i ett fack. Kategorisera och strukturera. Så är det med livet också. Vi lever och dör, vi pratar om gott och ont och vi pratar om allt eller inget. Vi rör oss mellan dessa motpoler hela tiden som en balansakt. Vi ser oss gärna i det självreflekterande perspektivet som varandes de goda, de aktiva, de ljusa och de levande. Få av oss känner sig som att vara den onda, de vilandes, de mörka eller de döda.
Livet levs mellan motpolerna, vi föds och vi dör, under ett ögonblicksverk föds vi och under ett ögonblicksverk dör vi, däremellan pågår livet i en aktivitet eller passivitet, i en rörelse eller i en vila. Livet levs i gråzonen och ibland går vi vilse och ibland känns det som om vi är på rätt väg. Ett liv kan vara långt eller kort och som det mesta i livet handlar det om hur vi upplever det i våra tankar. Ni vet, två personer kan se på ett glas med vatten och tänka diametralt olika. Glaset är halvfullt eller halvtomt. Två personer kan arbeta på en byggnad som murare och den ena kan tänka i ångest att bara dagen är slut snart så jag slipper det här medan den andre med glädje och inspiration lägger varje tegelsten ömt på plats och i tanken tänker att hen bygger en katedral som ska stå där för evigt.
Utifrån våra erfarenheter och personliga referenser tolkar vi väldigt snabbt allt som sker och händer i vårt liv och ytterligheterna försvinner ofta i tolkningen. Det blir sällan enbart svart eller vitt, alltigenom gott eller ont, alltigenom tomhet eller fullhet. Kanske är det därför ytterligheterna finns. De ska vara där som ytterligheter och motpoler som vi ska tänka oss in som eftersträvansvärda eller motbjudande? Är det något vi har för avsikt att genomföra målar vi upp ett mål via en målbild och den är ofta som ett ljust ögonblick i framtiden men samtidigt i tanken kommer alla dessa hinder upp som ögonblicksskildringar och så är vi tillbaka i gråskalan.
För egen del arbetar jag mycket med acceptans. Jag accepterar det som händer mig och det jag möter, oavsett om det för tillfället känns jobbigt och orättvist eller glädjefullt och rättvist, med inställningen att detta händer mig av en orsak och det är den högre maktens sätt i mitt liv att säga att du behöver lära dig något av det här. Gråskalan lär mig massor varje dag. Varje möte lär mig massor och varje ögonblick är en gåva till självreflektion.
Då jag är åter efter min löprunda i det underbara höstvädret känner jag mig stärkt både fysiskt och psykiskt. Det är min löpdag nummer 2384 i rad eller löpning varje dag i 6 år, 6 månader och 10 dagar, men vem räknar? Det är ju resan som är det intressanta, inte målet, för målet är en ytterlighet, en motpol till början, målet är ett slut och det känns så definitivt. Jag lever gärna mina livsdagar resandes. Alltid på väg, alltid reflekterandes, alltid tänkandes, alltid kännandes att livet har allt eller ingenting.
För någon gång är det slut och då är man ingenting igen, som det började en gång i tiden. Ungefär som allting. I början var allting ingenting och däremellan var det ljus.
”I begynnelsen…” (Genesis 1:1 eller Joh 1:1)
/m
Journalistisk förebild
Det är söndag och jag känner en gigantisk tomhet. Det som brukar vara den ritual varpå hela helgen vilar, finns inte längre. Ritualen som börjar med ett upphämtande av morgontidningen och sedan återgång till sängen några minuter för läsande av en enda artikel är borta. Nu ligger tidningen där på tamburgolvet och med sorg i hjärtat lyfter jag upp den och lägger den på köksbordet. Tidningen får ligga där medan jag går och gör min morgontvätt.
Som ni säkert förstår har jag ett kluvet förhållande till journalistkåren. Då jag började min chefsbana för cirka 25 år sedan och närmade mig journalistkåren möttes jag först av lokaljournalister som jag uppfattade verkligen försökte få allting rätt och försökte göra sitt jobb på bästa sätt. Visst blev det faktafel i någon artikel lite då och då men det tolkade jag mest som ett resultat av journalisters ouppmärksamhet eller journalisters stressrelaterade vardag om att snabbt få ihop en artikel.
TV-journalisterna på lokal-TV:n noterade jag, efter ett tag, hade en tendens till att ta till lite väl vinklade egna kommentarer i inledningen av ett reportage innan jag klipptes in för en kommentar som den tjänsteman jag ändå var. Jag började märka att den inledning journalisten gjorde inte alltid stämde med den frågeställning jag fått vid själva intervjun och gradvis började jag förstå vinklingens kraft i ett reportage. Journalisten klippte bort sin fråga till mig och la in ett eget kommentatorsspråk inledningsvis och då såg det ut som om jag svarade på något i det sammanhanget men egentligen var frågan en annan.
Mitt första möte med rikspressen var dåvarande TV4:as murveljournalist Thomas Kanger, som var reporter på Kalla fakta. Året är 1998 och jag är arbetsförmedlingschef i Valdemarsvik. Regeringens ansvarige minister var vid den här tiden Björn Rosengren och han förde initialt en kraftfull åtgärdspolitik där alla arbetssökande skulle matchas hårt mot arbete och inte erbjudas arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte var garanterat arbete efteråt. Det var en arbetsmarknadspolitik som var hård men vi som tjänstemän var utifrån regleringsbrevet tvungna att genomdriva politiken. Det fanns många missnöjda arbetssökande som ville ha arbetsmarknadspolitiska åtgärder men som egentligen bara var en åtgärd för stunden och som inte gav omedelbart arbete efteråt.
Den journalistik som Kalla fakta i TV 4 och Uppdrag granskning i SVT driver handlar i princip enbart om att skapa uppmärksamhet och då väger rätt eller fel och sanningen lätt. För Kalla fakta uppfattade jag att det gällde att skapa en tydlig bild för TV-tittarna kring något till synes orättvist, något hemskt där det finns goda och onda, där det finns en tydlig splittring mellan den enskilda människans vilja som alltid drabbas negativt av tuffa tjänstemän i statens tjänst. Vid det här tillfället stövlade Thomas Kanger, en kameraman och en arbetssökande in på mitt tjänsterum, trots att jag satt i ett annat möte. De hade kameran påslagen redan från början och lät den gå under hela tiden. Kanger körde stenhårt med att den arbetssökande som var med hade drabbats negativt av den nya arbetsmarknadspolitiken och hur jag som chef överhuvudtaget kunde försvara denna politik. Han pressade och pressade och pressade den arbetssökande att gråtandes säga att hon led och mig pressade han flera gånger med samma fråga om och om igen för att få mig till att någon gång svara annorlunda. Han ville helt enkelt att jag skulle säga att vi gjort fel, men vi var statstjänstemän och följde våra uppdragsgivares regleringsbrev och utstakade politik, vilket inte tillät oss till undantag för enskilda arbetssökandes individuella önskemål.
Jag lärde mig den hårda vägen att journalister har en egen agenda och en egen tes som de försöker verifiera, sedan om det är sanningen eller inte, eller om det är objektivt eller inte, bryr sig inte sådana journalister som Thomas Kanger om. De har en vinklad story som visar på deras vinklade bild av någon god kraft mot någon ond kraft och då är de nöjda.
Som kristen har jag alltid tyckt att sanningen är något man alltid ska sträva efter (Joh 8:32). I min naiva bild av journalisters arbete ville jag tro att även de drivs av någon form av sanningspatos men så fel jag har haft genom hela mitt yrkesliv. Det är inte sanningen de är ute efter utan storyns mediala kraft. Som exempel kan jag nämna ett år då jag som vanligt blev intervjuad av en av Norrköpings Tidningars journalister kring det årets lönekartläggning. Naturligtvis fick jag frågan kring vilka yrken vi identifierat där det fanns osakliga löneskillnader, det vill säga skillnader som vi inte hittade andra orsaker än att det kunde handla om kön. Detta är naturligtvis något som jag som arbetsgivare arbetade hårt med att få bukt med, vi ville inte ha några löneskillnader alls som kunde bero på kön.
Då jag berättade om det årets lönekartläggning hade vi inte så mycket att redovisa men det var en produktionsenhet och ett yrke som stack iväg. Det redovisade jag naturligtvis och jag hörde i telefon hur journalisten antecknade mycket och hon ställde mycket frågor kring just det här. Hon pressade på vad vi skulle göra för att få bukt med osakligheten och hon ställde allt tuffare och tuffare frågor och avslöjade hur illa hon själv tyckte om osakliga löneskillnader.
”Det här måste vi verkligen skriva om”, sa hon vid ett tillfälle.
Hon ställer till slut en sista fråga om hur mycket i medellön vi skulle höja kvinnornas löner just där för att få bukt med löneskillnaden. Jag svarade att vi kommer gradvis höja männens lön med 800 kr/mån för att få bukt med löneskillnaden. Det blir tyst i telefonen. Till slut ställer journalisten frågan om hon hört rätt att det var männen som var lönediskriminerad på den produktionsenheten och då jag bekräftade sa hon bara att då blir det ingen artikel.
”Ingen är intresserad av att männen är lönediskriminerade”, sa hon.
”Även om det är sanningen”, frågade jag.
”Ja”, svarade hon.
Det blev ingen artikel.
Jag har dock alltid försökt att ha en bra relation med journalister. Alltid varit tillgänglig, alltid ringt tillbaka snabbt om de sökt mig och jag varit upptagen, alltid säkerställt att lotsa dem rätt och alltid givit dem fakta för att de ska kunna skriva sin artikel eller göra sitt reportage på bästa sätt. Kanske har jag varit för naiv, tänkt att de behöver få all bakgrundsinformation så att de har möjlighet att göra ett bra jobb. Kanske skulle jag mer ha tänkt på vilken vinkel de utgick ifrån och agerat därefter. Samtidigt…..sanningen är min livsnerv.
Ni som har läst min senaste bok, Jag är paria, har läst om en hel del artiklar i den berättelsen. Samtliga artiklar som tas upp i boken, samtliga citat, samtliga sms av journalist och Facebook-utdrag från politikern är tagna direkt från verkligheten. Egentligen kanske jag skulle ha frågat tidningarna om lov eller politikern att dennes Facebook-inlägg används i min bok, men allt gjordes ju ändå offentligt direkt av dem så jag antar att det var OK att trycka det i min bok. Många som läst min bok förvånas över journalistikens alltför lättsinniga inställning kring sanningen och egentligen håller jag med. Jag förvånas också.
”Finns det då ingen journalist som du tycker är professionell och som gör ett bra jobb?” kanske någon vän av ordning ställer sig i det här läget. Mitt svar är ”Jo, det finns det faktiskt.”
I början av -90 talet då mitt arbetsliv tog fart började jag följa de stora dagstidningarna. Även om jag bodde i Linköping och följde av naturliga skäl den lokala dagspressen mest var det en politisk chefredaktör från Malmö och Sydsvenskan som jag blev oerhört imponerad av. Jag tyckte att han behärskade allt. Oavsett om det handlade om inhemsk politik eller den internationella scenen levererade Per T Ohlsson alltid pålästa och träffsäkra artiklar. Det var en fröjd att läsa det han levererade.
Per T Ohlsson var debattglad och de TV-framträdanden jag såg var på sina sätt ibland rena lekstugan där briljansen från Ohlsson gjorde att debattmotståndarna ibland framstod som statister. Jag höll inte alltid med det Ohlsson framförde men han gjorde det alltid med underbyggda, välgrundade argument. Han var oerhört modig också. Inför valet 1994 vill jag minnas att han pläderade för en socialdemokratisk regering, trots att han själv var fast i de liberala värderingarna, med argumentet att en socialdemokratisk statsminister skulle ha lättare att föra Sverige in i EU. Jag tror han även här gjorde rätt analys men naturligtvis retade det argumentet upp många av hans politiska vänner.
Jag träffade Per T Ohlsson vid två tillfällen. Båda gångerna var han deltagare i en debatt på scen under stora konferenser. Vid båda tillfällena bedyrade jag vid efterföljande kaffepaus min tacksamhet för hans vassa penna och duktiga debattstil. Åren går och tyvärr är avståndet från Östergötland till Malmö långt. Det blev alltför sällan jag fick läsa hans artiklar och nu är vi snart i nutid. År 2017 börjar jag läsa Sydsvenskan mer regelbundet och det är också efter det som min ritual befästs. Jag börjar följa Per T Ohlsson söndagskrönikor och imponeras över den intellektuella nivån, det historiska kunnandet och det tydliga ställningstagandet med välgrundade argument. Varje krönika bjöd dessutom på referenslitteraturhänvisningar. Oerhört ovanligt i tidningsvärlden att erbjuda läsaren referenser och tips på fördjupad läsning. Vecka ut och vecka in levererades dessa högklassiska krönikor, fram till nu.
Min journalistiska förebild lämnade oss tyvärr efter en tids sjukdom i veckan. Den här söndagen saknades hans krönika. Tomheten är stor och nu står jag rådvill. Var ska jag nu finna höjden, skarpheten och den intellektuella nivån i den journalistiska kåren. Är jag tvingad att återgå till vinklade artiklar där sanningen lyser med sin frånvaro? För mig borde Per T Ohlsson ses som ett föredöme även inom journalistkretsar. Lär av honom – det är det enda jag begär. Då kanske jag så småningom kan återfå tron på journalistiken, som just nu är död.
/m
Förändringens acceptans
Jag fick ett mail från en person som läst mitt föregående blogginlägg (ni vet det där inlägget om kossorna) som menade att alla vill inte förändras. Det är naturligtvis helt rätt. Alla vill inte ha förändring men har vi något val? Jag gjorde ett svar och skickade iväg och när jag tryckte på ”ivägskickandeknappen” tänkte jag att kanske fler har nytta av det svaret och därför kommer här ett blogginlägg i frågan.
Att vara rädd för förändring och förändringar är naturligt. Du är inte ensam om de känslorna. Det tror jag i viss mån alla känner igen sig i. Det som är stabilt är också tryggt, vare sig det gäller familjerelationer, arbetet, boendet eller något annat. Det finns säkert inbyggt i våra mänskliga gener att känna oro för det okända, oro för det vi inte känner till och oro ifall tryggheten rämnar.
Det jag försöker få mina chefer, medarbetare och coachadepter genom hela mitt arbetsliv att förstå och ta till sig och även i min personliga utveckling är att vi ständigt är inne i en förändringsprocess, vare sig vi vill det eller inte. Vi kommer inte ifrån att vi alla går mot vår död, precis som allt annat runtomkring oss. Allt förändras hela tiden, oavsett om det handlar om lövens skiftningar på träden eller om det är hårfärgen på våra hårstrån. Allt förändras och du kan inte göra så mycket åt det mer än i tanken och i dina handlingar acceptera att du ständigt ÄR i en förändringsprocess. Varje sekund, minut och timme sker förändringar och mitt budskap är att acceptera att vi lever i denna förändring hela tiden.
Jag tror att det är en av förutsättningarna rent känslomässigt i livet, att finna förändringens acceptans. Då är det lättare att leva i nuet och inte oroa sig så mycket för framtiden eller ångra val eller händelser som skett i det förgångna. Förändringar är ibland oundvikliga och med ett accepterande förhållningssätt är dessa oundvikliga förändringar på många sätt lättare att hantera än om du går med känslan av att alla förändringar är jobbiga. Jag vet att allt detta är lättare sagt än gjort, men tro mig, är det någon som har varit med om en resa med många förändringar så är jag en av dem.
En stor lärdom i livet är dock att förändringar är inte alltid detsamma som förbättringar. Däremot är förbättringar alltid ett resultat av förändringar. Vill du som chef eller medarbetare att något ska förbättras, då kommer du inte ifrån att någon form av förändring måste ske.
På många sätt tror jag därför att om vi känslomässigt accepterar känslan av att normaltillståndet i livet är ständiga förändringar så kommer det bli lättare att hantera livets motgångar och kanske kan vi närma oss ett accepterande av livets mest oundvikliga förändring, döden.
Så lev vidare i detta ständiga flöde av förändring!
/m
Det här med möten med kossor
Jag får ibland frågan om alla dessa år av arbetslöshet och utanförskap har gjort mig bitter och arg. Naturligtvis kan jag inte undgå att svara att det har varit tufft och att jag har varit nere på botten och vänt. Det känns ibland fortfarande tungt men meningslösheten har vänts till något meningsfullt.
I söndags hände just detta med att jag fick den här frågan. Av alla ställen man kan möta människor på så träffade jag i Äleklinta på Öland en person som kände igen mig från mitt förra jobb som Regiondirektör. Jag hade parkerat bilen precis norr om hamnen på åsen och jag gick norrut längst kusten. Kossorna strövade fritt så jag var på min vakt men samtidigt drogs mina ögon hela tiden till det bedårande landskapet.
Efter en stund mötte jag en person som vid stunden gjorde en liten omväg för kossorna, precis som jag. Vi skrattade och sa att det var precis som i Indien där kossor åtnjuter den största respekten. Efter lite kallprat avslöjade min nyfunna vän att hon arbetade i det offentliga och kände igen mig från min tid som Regiondirektör. Hon frågade vad jag gjorde nu och beklagade allt jag tvingats igenom. Tack sa ja. Vi blev djupsinniga och hon frågade hur jag orkade då det var som värst.
Jag svarade sanningsenligt att även om allt annat känns hopplöst finns det alltid något att vara tacksam för. Hon blev frågande och jag svarade ”att jag andas och att jag har min kropp är något att vara tacksam för”.
Hon svarade att hon nog aldrig hade varit så djupt nere så att hon hade behövt tänka på det sättet och jag svarade att jag hoppades att hon aldrig skulle behöva hamna där. Samtalet gled över till vad jag lärt mig av den här resan och jag bubblade på. Jag måste erkänna att lärdomar och erfarenheter är lite av mitt favoritämne och att kunna dela det med någon annan människa som lyssnar intresserat (apropå förra blogginlägget) är en gåva.
Min grundinställning i livet är att allt du är med om, alla personliga möten, alla händelser, händer dig av en orsak, det gäller att ta reda på varför det händer just dig och se allt som lärtillfällen till att växa och bli en bättre människa. Det gäller att vilja förändras och att vilja utvecklas. Livet går att leva om man styr över till det möjliga och inte fastnar i tankar och känslor kring det du upplever saknas i ditt liv eller det som känns onåbart. Livet är komplicerat, det går upp och ned, och livskunskap tycker jag är en av de finaste lärdomar vi borde ge vidare till våra barn och barnbarn. Det är okej att vara ledsen ibland, det tillhör livet och är en gåva till dig för att du ska växa och lära dig något.
Lättare sagt än gjort, svarar min nyfunna vän när vi tvingas flytta oss för kossornas närmanden. Jag nickar men insisterar på att egentligen finns det inga genvägar. Du kommer att få lärtillfällen i livet, det gäller att ta vara på dem och se dem som lärtillfällen. Se på alla misstag du gör, bli inte nedstämd av dem, se dem som lärtillfällen. Tänk på hur ofta lärtillfällen kommer till dig i form av upprepningar innan du lär dig. Att lära sig något nytt upphör aldrig. Det är helt enkelt upp till dig vad du gör av alla dessa lärtillfällen. Låt inte nuet undkomma dig genom att leva i förgångna tider eller längta efter en bättre framtid. Det enda du äger är här och nu och varje stund i livet.
Du är klok, säger min nyfunna vän och jag tackar. Vi lämnar varandra med ett leende. Jag fortsätter norrut och min vän går söderut. Kossorna negligerar oss. En stund på jorden är förbi, ett lärtillfälle för oss båda. Jag citerar för mig själv ett Hammarskjöld-citat då jag närmar mig de härliga stenstränderna, ”den längsta resan är resan inåt”, och jag kan inte låta bli att tänka på hur rätt han hade. Dina svar på din livsresa ligger inom dig.
När jag senare under kvällen lägger ut bilder på sociala medier om min Ölandsdag får jag ett meddelande från min nyfunna vän från Äleklinta. Hon tackade för samtalet och skrev att det hade varit ett av hennes livs bästa möten. Stora ord och jag frågade vad det var som hade gjort att hon känt det så. Hon svarade att bland annat hade jag fått henne till att tänka på att varje möte är en gåva och det hade gjort hennes dag och något hon kommer bära med sig länge.
Jag frågade henne om jag fick skriva ett blogginlägg om vårt samtal och det fick jag, vilket nu är gjort om du har orkat läsa ända hit.
Gå nu ut och möt dina lärtillfällen i livet!
/m
En vanlig höstdag på Öland – lyssnar
Det är söndag och jag befinner mig i vårt sommarhus utanför Kalmar. Det är en underbar miljö som jag ibland får nypa mig i armen för att verkligen förstå att lilla jag befinner mig i. Detta paradis på jorden. Kanske har också du något paradis på jorden du gärna vänder dig till?
Under gårdagen hade jag en hel utbildningsdag via zoom för ett volontärarbete jag är engagerad i. Otroligt lärorikt. Jag har sysslat med medmänskliga samtal i hela mitt yrkesverksamma liv, både gått på utbildning i ämnet men även utbildat andra, men fortfarande lär jag mig något nytt. Känner att söndagen egentligen borde ägnas åt trädgård eller försöka att hitta konsultarbeten någonstans men det fina vädret lockar mig till Kalmar och Öland. Jag ger mig iväg på morgonen efter en tidig morgonjogg och utedusch i frostväder.
Stannar till i Kalmar och besöker gudstjänsten i Kalmar domkyrka. Under alla år jag har varit här har jag aldrig varit på en gudstjänst i domkyrkan, min kyrka häromkring är Åby kyrka i Läckeby där jag bland annat är döpt. Det blir en fin mässa och som vanligt stannar en del av texterna kvar i huvudet resten av dagen. Denna gång fastnar en del av Matteusevangeliets text om hur fariséerna försöker lura Jesus genom frågan om det är rätt att betala skatt eller inte. Jag tänker på hur sinnrika frågorna ibland är från fariséerna och andra överstepräster i NT:s olika texter. I det här fallet visste fariséerna att om Jesus svarar JA på frågan skulle Jesus naturligtvis få både fariséerna men även en stor del av folket emot sig, skulle Jesus däremot svara NEJ skulle romarna omedelbart arrestera honom. Till synes en sinnrik fråga med ett till synes omöjligt läge för Jesus.
På vägen till bilen efter gudstjänsten tänker jag att människan har inte kommit långt egentligen. Situationen med Jesus och fariséerna känns igen från vilken diskussion som helst, vare sig det är i sociala medier eller i en debatt mellan partiledare på TV. Istället för att lyssna på den andre försöker man få motståndaren att försäga sig eller snärjas in i en omöjlig retorik. Det känns som att man medvetet försöker undvika att finna gemensamma lösningar på svåra frågor. Man försöker misskreditera den andra till förmån för sig själv. Istället för att hitta saker hos den andre som kan föra varandra närmare försöker man hitta svagheter hos den andra som man sedan kan nyttja. Kanske är jag hård men jag tycker att den här sekulariserade världen jag lever i känns inte som min ibland.
Jesus svar, med en begäran först om att få se ett mynt som man betalar skatt med varvid han får ett mynt med kejsarens ansikte porträtterat på ena sidan, kan inte annat än kallas genialt. Han svarar fariséerna ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Fariséerna kan inte annat än att avlägsna sig efter ett sådant svar. Svaret är naturligtvis provocerande i sig i det samhället där man i mångt dyrkade kejsaren som Gud. Överheten, övermakten står aldrig högt i kurs i Jesus ögon. I hans ögon finns det ett högre uppdrag för oss alla, oavsett ställning och maktposition, det handlar om att ge Gud det som tillhör Gud. Kejsare och politiker kan knappast ge svar på livets stora frågor, det tillhör Gud.
Jag lämnar Kalmar och åker över bron. Öland visar sig från sin bästa sida. Hösten är här men fortfarande relativt varmt i luften och solen tittar fram emellanåt. Jag åker uppåt till norra delen av Öland. Har fått för mig att jag ska besöka de sju stenkorsen som finns på ön. För någon månad sedan besökte jag Sunes kors, Tjusbykorset och Kapelluddens kors. Nu väntade Martinuskorset och Rynings kors. Det sistnämnda var svårtillgängligt att nå fram till men efter diverse övergångar över taggtrådsstängsel nådde jag fram.
Medan jag stod där vid Rynings kors och försökte ta in alla de människor som genom historien passerat korset for tankarna tillbaka till det här med att lyssna på andra och även lyssna på sina motståndare. Rynings kors är ett minneskors över fogden Peder Ryning på 1400-talet. Fogdarna på den här tiden var avskydda av befolkningen, de hade nämligen till uppgift att samla in skatt (känns det igen från fariséernas fråga om skatt till Jesus) och då ibland kanske tog för sig lite väl mycket av befolkningens ägodelar. Historien berättar att Ryning mördades vid den här platsen då han var på väg till prästbostaden för att övernatta. Kanske ville man inte lyssna på Ryning, kanske var man bara väldigt irriterad på fogdar generellt, ingen dömdes för mordet (vad jag vet).
Jag har alltid fått höra att jag är en bra lyssnare och det är en egenskap jag är stolt över. I alla de chefsuppdrag jag har haft är det en av de egenskaper som jag har fått feedback på mest. I dagens värld tycker jag lyssnandet börjar bli en bristvara. Det handlar mer om att nå ut till andra med sitt budskap, visa upp en fin social profil, skrika högre än andra, sända ut bra budskap och inte minst försöka överrösta andra. Det är me, me, me…och ibland me som gäller. Det är en enda form av lyssnande som gäller….lyssna på mig!
Jag brukar tänka på att det finns tre former av lyssnande och den förstnämnda, att lyssna på andra, tycker jag är den viktigaste. Att lyssna på andra, förutsättningslöst, kan ge dig helt nya perspektiv och gör du det rätt känner sig den andra personen både sedd och bekräftad och det är en ”win-win” situation för er båda. Den andra formen av lyssnande är det mänskliga behovet av att bli lyssnad på. Vi är sociala varelser och vi har ett naturligt behov av att varva lyssnandet på andra med att säga vad vi tycker och då blir det omvända roller och vi vill då bli lyssnad på. Den tredje och sista är att lyssna på sig själv. Det handlar i mångt och mycket om att ständigt ha en dialog med sig själv och lyssna på vad jag vill, vem är jag, vart ska jag i livet mm. Att lyssna på sig själv är en förutsättning för att du ska kunna agera med din omvärld med emfas och tydlighet.
Då jag lämnar ön igen och beger mig hemåt funderar jag återigen på det här med matteusevangeliets text. Den här gången stannar jag upp vid det sista Jesus säger, det vill säga ”ge Gud det som tillhör Gud”. Jag funderar på vad innebär det egentligen att ge Gud det som tillhör Gud? Tankarna far vidare och jag försöker tänka mig in i vad Jesus egentligen menade med den frasen. Jag tror mig veta svaret men det behåller jag för mig själv ett tag…kanske kommer det i något kommande blogginlägg.
Ha en bra vecka!
/m
Min tredje bok på gång
Då är den avslutande redigeringen och layoutframställningen av min nästkommande bok äntligen färdig. Det är alltid det där på slutet som jag tycker är känslomässigt svårast. Man går ständigt omkring med en inre känsla av att man missat något stavfel, färgen på baksidestexten blev fel eller layouten kunde ha gjorts på det eller det sättet istället….ja, nu är det i alla fall klart! Idag gick tryckfilen iväg till tryckeriet. Jag är otroligt nöjd och stolt!
En boks väg från idé till färdigtryckt bok är alltid intressant tycker jag. Den här boken har tagit lite över två år att färdigställa. Det är en vårdag för två år sedan. Året innan har min älskade dotter kommit hem efter en längre utlandsvistelse i Australien. Jag njuter av att jag återfått min dotter, Isabelle, till Sverige och att jag återigen kan uppleva vårstunder i Sverige med henne. Vintern har släppt sitt grepp om vårt avlånga land, och även om sommarens värme fortfarande är avlägsen kan vi ana dess kontur. Jag och min dotter sitter ihopkrupna längs husväggen på baksidans terrass och försöker fånga de få solstrålar som finns. Vi diskuterar skrivande och kreativitet. Jag är mitt uppe i researcharbete för efterföljaren till den historiska spänningsromanen Viljans makt, och hon frågar om jag när en längtan efter att någon gång skriva något annat än historiska romaner. Vi båda vet att jag håller på att redigera manuset till Jag är paria, vilket vi båda ser mer som mitt terapeutiska projekt och därför kanske vi omedvetet båda två ser den boken mer som en parentes i mitt författarskap. Jag funderar en stund, och det dyker upp några andra författares romaner i huvudet, men inget klockrent. Mitt svar blir därför något kryptiskt att jag gärna någon gång skulle vilja skriva en bok som är en blandning mellan romantik, feelgood och svärta.
”Den skulle jag gärna vilja läsa”, säger hon.
Sagt och gjort. Den bok som nu är på väg till tryckeriet är således resultatet av samtalet som Isabelle och jag hade den där vårdagen. Jag lämnade uppföljaren till min historiska roman till ett senare tillfälle och lät lusten styra mina skrivsteg.
Så här i efterhand ser jag bokens resa lite i ljuset av min egen resa under de här dryga två åren. Våren 2019 befinner jag mig på Backåkra och träffar Adam (så heter han i min autofiktiva bok Jag är paria) och jag bestämmer mig där och då för att söka in till Teologprogrammet och bli präst. Jag fortsätter med min konsultverksamhet i ledarskap men börjar samtidigt också studera på distans. Boken skrivs under nätter i Slaka och i Limhamn och under stunder av reflektion. Den skrivs på Espresso house i Limhamn och på Sankt Jakobs stenugnsbageri i Slottstaden, Malmö. Den skrivs i vår underbara sommarstuga i Karlsbo utanför Kalmar och den skrivs på tågresor i södra Sverige. Nu är den äntligen på väg till Er! Nu har den släppt sitt grepp om mig och jag hoppas att ni kommer att uppskatta den lika mycket som jag älskade att skriva den.
Boken är en fullt ut skönlitterär, påhittad berättelse. Jag håller vad jag sa till Isabelle den där vårdagen, boken är en blandning av feelgood, romantik och svärta. Handlingen utspelar sig i och kring Linköping, så ni som känner till Östgötaslätten kommer att känna igen er! Till slut enades förlag och jag om nedanstående baksidestext:
Livet är kort, alldeles för kort. Det får det skilda paret Magnus och Elisabeth erfara då de tvingas begrava sin enda dotter. Föräldrarna är så olika man kan vara, att trösta varandra är alltså inte aktuellt. Den uppslitande skilsmässan satte alltför djupa sår. De söker därför tröst på varsitt håll. Elisabeth vänder sig till sina väninnor och Magnus försöker desperat att bibehålla ett av dotterns fotavtryck. Ingenting verkar hjälpa.
Till slut får de instruktioner från oväntat håll. Dottern börjar skicka mail och saker börjar hända. Föräldrarna uppmanas att leva, testa sina gränser och försöka sluta fred. De har inget annat val än att lyda, hur skulle de kunna gå emot sin bortgångna dotters önskningar?
“Spår av dig” är en vacker, varm och kärleksfull historia som får dig att gråta och skratta på en och samma gång. En modern roman som speglar livets och kärlekens innersta väsen. Det är en historia om vänskap, föräldraskap och tillgivenhet. En historia man aldrig glömmer.
Tusen tack till Lava förlag, som var faktiskt ett av flera förlag som ville ge ut denna bok. Otroligt roligt! Nu hoppas vi att processen med tryckningen håller vad den utlovat, så finns den i bokhandeln efter den 18:e november. Troligtvis kommer jag att ha ett releasemingel den 27:e november någonstans i Linköping. Återkommer med detaljer kring releaseminglet men det kommer i så fall bli ett öppet releasemingel och alla som vill är således välkomna!
/m
Snabbkurs i ledarskap
En forcerad kvinna ringer mig då jag sitter på Espresso house. Hon har bråttom säger hon. Med en viss förvåning undrar jag lite försynt om hon har ringt rätt. Jodå, hon har definitivt ringt rätt bedyrar hon. Hennes mor var en av cheferna som gick en av alla otaliga chefskurser på landstinget som jag gjorde inhopp på lite då och då för att föreläsa om ledarskap. Hon hälsar till mig från sin mor. Jag tar emot hälsningen, fortfarande en aning förbryllad kring vad kvinnan egentligen vill.
”Jag behöver din hjälp”, säger hon till slut.
”Vad kan jag hjälpa dig med”, svarar jag.
”Mamma säger att du är den bästa chefen som finns och att du höll den bästa bästa pedagogiska föreläsningen som hon har träffat på genom sitt liv, och nu behöver jag en snabbkurs i ledarskap.”
”Tack, men det är säkert 10 år sedan jag höll den där föreläsningen för din mor på Söderköpings brunn och dessutom är ledarskap något komplext och inget man kan få grepp om i en snabbkurs. Jag kan bli din coach istället och coacha dig genom ditt chefskap”, svarar jag.
Kvinnan berättar att hon är på väg in i ett chefskap och att det är till en arbetsgrupp där hon kommer att möta en hel del olika åsikter i en arbetsgrupp som är splittrad.
”Kul”, råkar jag häva ur mig.
”Tycker du?”
”Ja, det är oftast i sådana sammanhang en chef behövs som mest”, svarar jag
Vi hinner sedan inte så mycket längre i vårt samtal. Kvinnan har bråttom vidare och säger till slut, kan du inte skriva ihop några punkter om ledarskap och maila till mig. Jag skrattar och återgår till mitt ursprungssvar att ledarskap är komplext och….hon avbryter mig och säger ”Ja, jag fattar men gör ett försök.”
När vi har lagt på återgår jag till min dator och min uppsats som jag filar på. Efter en stund kommer ett mail från kvinnan som nyss ringde. Hon ber mig svara på hennes mail och hon skriver att hon fattar att ledarskap och chefskap är komplext men om jag bara skulle få 10 minuter på mig, vad skulle du då lyfta fram? Hennes mailfråga triggar mig så jag ger det 10 minuter. Här kommer därför min 10-minuterslista om ledarskap som jag tänker att inte bara hon som ringde och mailade kanske kan ha nytta av.
Tillitsbaserat ledarskap på 10 min
För mig är ledarskap i en chefsposition ett förtroendeuppdrag som bör förtjänas varje dag i samverkan mellan chef och medarbetare. Det utgår från två grundprinciper:
1, Vilken typ av organisation leder du och vad är det för chefskap som du har fått i uppdrag av din chef att leda. Är organisationen i en förvaltande fas – då är det ett förvaltande ledarskap som du ska anamma från början. Är det en organisation som befinner sig i en stark förändringsfas – ja, då är det ett sådant ledarskap du ska ha i början. Du måste snabbt lära känna ditt uppdrag från din chef, den organisation du är satt att leda och inte minst måste du lära känna dina medarbetares styrkor, svagheter, möjligheter och drömmar. Sedan kan du tillsammans med dina medarbetare leda er organisation framåt.
2, Som chef måste utgångspunkten vara att du har en god självkännedom. Du kan inte leda andra om du inte vet vem du själv är. Vad är dina egna styrkor och svagheter? Var någonstans befinner du dig i självkännedom kring det här med bekräftelse, kritik, trygg i dig själv och om du kan lyfta dig och inte gå igång på alla saker (smått som stort). Att vara chef handlar om att vara trygg i sig själv. Något som en människa vanligtvis brukar utveckla med livsåren, det vill säga en äldre människa har ofta lättare än yngre att inte behöva ha lika mycket bekräftelse från sin omgivning, man är oftare trygg i sig själv och litar på sina förmågor och de svagheter man har kompenserar man genom olika verktyg man lärt sig hantera eller människor runtomkring en. Man bryr sig inte så mycket om vad andra tycker och tänker lika mycket, det vill säga man tar inte åt sig lika mycket av kritik utan sätter kritiken in i ett större perspektiv och slutligen tar man inte lika allvarligt på saker och ting.
I själva chefsrollen gäller det sedan att hela tiden boosta medarbetarna så att de presterar på toppen av sin förmåga och att de utvecklas i takt med verksamheten. Som chef befinner du dig sällan i trygghetszonen utan är ständigt på väg, vilket innebär att du måste bejaka förändringar och lära dig leva med att den ena dagen är inte den andra lik. Du måste lära dig hantera kritik, skvaller och ibland lögner. Du måste lära dig att en medarbetargrupp är sällan en grupp där koncensus uppnås utan en grupp, om den är en bra arbetsgrupp, har högt i tak och därmed bejakar oliktänkande och oliktyckande, men då ni levererar, då ni presterar, ja, då ska ni göra det som en enad organisation.
Detta innebär att du som chef måste bejaka både de som tycker annorlunda än du och de som tycker likadant. Du som chef fattar beslut och i vissa lägen fattar man beslut som inte gillas av alla. Som chef är du chef över samtliga medarbetare och du måste även lyssna och bära besvikelsen hos de medarbetare som tyckte att du fattade ett felaktigt beslut. Det innebär att du ibland gör människor beskvikna och då gäller det att du som chef pratar mycket med dessa medarbetarna. En människa kan acceptera att inte allt blir som den personen vill men den personen vill i alla fall bli lyssnad på och respekterad för sin åsikt.
Som chef ska du därmed ha en bra beslutsprocess, beroende på beslutets art ha en medarbetarinvolvering, fatta beslutet, hantera alla medarbetarna tillitsfullt och respektfullt (även de oppositionella). Lita på processen. Som chef har du ofta några som alltid är med dig men du har dessutom ofta några som alltid är emot dig och så har du det stora flertalet medarbetare som litar på dig som chef och litar på processen. Där har du din spelplan.
Ovanstående skriver jag ihop på 10 minuter och mailar till kvinnan. Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel och annat men jag tog henne på orden och skrev ihop allt på 10 minuter. Hon återkommer med tre emoji i form av två tummar upp och ett hjärta.
Antar att det är positivt. Får hoppas att hon ringer igen och säger att hon behöver mig som coach. Kan bli roligt.
/m
Den inre och yttre kallelsen
Jag befinner mig på stiftsgården Åkersberg i Höör. Det är antagningsdagar för präst- och diakonaspiranter och jag är en av prästaspiranterna. Det är tester och prövningar i olika konstellationer hela dagen och nu när mörkret har lagt sig och middagen intagen skriver jag dessa rader, mer som en reflektion och något att göra, för sömnen är bristfällig denna natt. Det finns en aura av något stort i mitt lilla hotellrum och i det stora är det svårt att sova.
I minnet vandrar jag tillbaka till söndagarna hos farmor där släkten träffades i min barndom. Det var där jag lärde mig att läsa, i den stora familjebibeln. Farmors bibel. Så stor, underbar och full med sagor. Några år senare, runt 7-8 årsålder skriver jag på en papperslapp som jag fortfarande har i min ägo kring mitt framtida yrke. Två yrken verkade uppta mitt inre vid denna tid. På lappen står det att jag ska bli astronaut eller präst. Till himmelen skulle jag i alla fall verkar det som.
Åren går och idrott, studier och annat pockar på mitt intresse. Jag ser inte teologi som ett naturligt alternativ då universitetsstudier ska bestämmas, jag läser till nationalekonom och får en Ek kand, jag bestämmer mig för att viga mitt liv i den oberoende tjänstemannens livsgärning (inspirerad av Dag Hammarskjöld) och söker mig till arbeten i den offentliga sektorn. Det blir Invandrarverket, Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Landstinget och Regionen som blir mitt arbetsliv. Kompletterar mina studier med en fil mag i pedagogik i ledarskap från Dartmouth/Linnéuniversitetet. Får chefsuppdrag på alla nivåer man kan få genom årens lopp och då jag lämnar arbetslivet år 2017 som Regiondirektör för Region Östergötland tänker jag att jag söker mig vidare till något nytt chefsjobb i medborgarens tjänst någon annanstans.
Det är här den högre kraften i mitt liv, i alla våras liv, bryter med min uppgjorda plan, som jag själv tyckte var naturlig. Alla som har läst min bok Jag är paria vet vad som händer och att jag plötsligt befinner mig i ett grubblande, existentiellt mörker som Johannes av Korset så naturligt kallar ”själens mörka natt”. I min bok (huvudkaraktären Robert) och i verkligheten (jag) befinner vi oss till slut i Backåkra. Detta underbara ställe som Dag Hammarskjöld har lämnat efter sig till mänskligheten. I verkligheten är det nu maj 2019 och jag träffar en person där vid PAX-monumentet som helt kommer att förändra mitt liv. Vi är ensamma han och jag, inga andra syns till. Jag ger honom mitt slitna exemplar av Dag Hammarskjölds bok, Vägmärken, och han ger mig tillbaka kallet i mitt liv, drivet och ett mål. Dagen efter mötet anmäler jag mig till Teologprogrammet på distans vid Umeås universitet och i höst tar jag examen. I boken kallar jag denna man Adam som jag mötte den där dagen vid Pax-monumentet i Backåkra, i verkligheten vet jag inte vad han heter. Han medverkade i allra högsta grad till att skapa en inre kallelse hos mig!
Nu har det gått en dag efter att jag skrev ned ovanstående. Jag har precis lämnat ett möte med biskopen i Lunds stift. Det var minst sagt nervöst att sitta där utanför hans dörr och vänta på att han skulle kalla in mig. Nu skulle jag få hans beslut på om han tycker att det jag känner i form av en inre kallelse matchar det han och hans medarbetare sett genom min sommarpraktik, referenstagningar och inte minst alla prövningar under de två dagarna på Åkersberg skulle mynna ut i ett accepterande av den yttre kallelsen.
Några minuter senare och efter ett underbart möte med biskopen (mötets innehåll behåller jag för mig själv) går jag därifrån med ett leende. Den inre kallelsen matchar den yttre, jag är nu prästkandidat för Lunds stift och kommer med all sannolikhet att efter något års studie att vigas till präst.
I minnet färdas jag tillbaka till min bibelläsning hos farmor under tidigt -70 tal. Bibeln har en hedersplats hemma hos mig nu för tiden. Den ärvde jag efter farmors bortgång. Jag läser fortfarande en del i den och efter mötet med ”Adam” i Bakåkra vet jag att jag åkte hem till Slaka där jag då bodde och slog upp den stora familjebibeln på måfå. Det här var bibelstycket jag då fick upp:
Luk 24:13-35
Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom.
Det här blogginlägget vill jag dedikera till min älskade farmor, Anna-Lisa Uddin.
/m
Mats Uddin 