Det här med möten med kossor

Jag får ibland frågan om alla dessa år av arbetslöshet och utanförskap har gjort mig bitter och arg. Naturligtvis kan jag inte undgå att svara att det har varit tufft och att jag har varit nere på botten och vänt. Det känns ibland fortfarande tungt men meningslösheten har vänts till något meningsfullt.

I söndags hände just detta med att jag fick den här frågan. Av alla ställen man kan möta människor på så träffade jag i Äleklinta på Öland en person som kände igen mig från mitt förra jobb som Regiondirektör. Jag hade parkerat bilen precis norr om hamnen på åsen och jag gick norrut längst kusten. Kossorna strövade fritt så jag var på min vakt men samtidigt drogs mina ögon hela tiden till det bedårande landskapet.

Äleklinta

Efter en stund mötte jag en person som vid stunden gjorde en liten omväg för kossorna, precis som jag. Vi skrattade och sa att det var precis som i Indien där kossor åtnjuter den största respekten. Efter lite kallprat avslöjade min nyfunna vän att hon arbetade i det offentliga och kände igen mig från min tid som Regiondirektör. Hon frågade vad jag gjorde nu och beklagade allt jag tvingats igenom. Tack sa ja. Vi blev djupsinniga och hon frågade hur jag orkade då det var som värst.

Jag svarade sanningsenligt att även om allt annat känns hopplöst finns det alltid något att vara tacksam för. Hon blev frågande och jag svarade ”att jag andas och att jag har min kropp är något att vara tacksam för”.

Hon svarade att hon nog aldrig hade varit så djupt nere så att hon hade behövt tänka på det sättet och jag svarade att jag hoppades att hon aldrig skulle behöva hamna där. Samtalet gled över till vad jag lärt mig av den här resan och jag bubblade på. Jag måste erkänna att lärdomar och erfarenheter är lite av mitt favoritämne och att kunna dela det med någon annan människa som lyssnar intresserat (apropå förra blogginlägget) är en gåva.

Min grundinställning i livet är att allt du är med om, alla personliga möten, alla händelser, händer dig av en orsak, det gäller att ta reda på varför det händer just dig och se allt som lärtillfällen till att växa och bli en bättre människa. Det gäller att vilja förändras och att vilja utvecklas. Livet går att leva om man styr över till det möjliga och inte fastnar i tankar och känslor kring det du upplever saknas i ditt liv eller det som känns onåbart. Livet är komplicerat, det går upp och ned, och livskunskap tycker jag är en av de finaste lärdomar vi borde ge vidare till våra barn och barnbarn. Det är okej att vara ledsen ibland, det tillhör livet och är en gåva till dig för att du ska växa och lära dig något.

Äleklinta

Lättare sagt än gjort, svarar min nyfunna vän när vi tvingas flytta oss för kossornas närmanden. Jag nickar men insisterar på att egentligen finns det inga genvägar. Du kommer att få lärtillfällen i livet, det gäller att ta vara på dem och se dem som lärtillfällen. Se på alla misstag du gör, bli inte nedstämd av dem, se dem som lärtillfällen. Tänk på hur ofta lärtillfällen kommer till dig i form av upprepningar innan du lär dig. Att lära sig något nytt upphör aldrig. Det är helt enkelt upp till dig vad du gör av alla dessa lärtillfällen. Låt inte nuet undkomma dig genom att leva i förgångna tider eller längta efter en bättre framtid. Det enda du äger är här och nu och varje stund i livet.

Du är klok, säger min nyfunna vän och jag tackar. Vi lämnar varandra med ett leende. Jag fortsätter norrut och min vän går söderut. Kossorna negligerar oss. En stund på jorden är förbi, ett lärtillfälle för oss båda. Jag citerar för mig själv ett Hammarskjöld-citat då jag närmar mig de härliga stenstränderna, ”den längsta resan är resan inåt”, och jag kan inte låta bli att tänka på hur rätt han hade. Dina svar på din livsresa ligger inom dig.

Äleklintas stenstrand

När jag senare under kvällen lägger ut bilder på sociala medier om min Ölandsdag får jag ett meddelande från min nyfunna vän från Äleklinta. Hon tackade för samtalet och skrev att det hade varit ett av hennes livs bästa möten. Stora ord och jag frågade vad det var som hade gjort att hon känt det så. Hon svarade att bland annat hade jag fått henne till att tänka på att varje möte är en gåva och det hade gjort hennes dag och något hon kommer bära med sig länge.

Jag frågade henne om jag fick skriva ett blogginlägg om vårt samtal och det fick jag, vilket nu är gjort om du har orkat läsa ända hit.

Gå nu ut och möt dina lärtillfällen i livet!

/m

En kommentar på “Det här med möten med kossor

  1. Pingback: Förändringens acceptans – Mats Uddin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: