En vanlig höstdag på Öland – lyssnar

Det är söndag och jag befinner mig i vårt sommarhus utanför Kalmar. Det är en underbar miljö som jag ibland får nypa mig i armen för att verkligen förstå att lilla jag befinner mig i. Detta paradis på jorden. Kanske har också du något paradis på jorden du gärna vänder dig till?

Under gårdagen hade jag en hel utbildningsdag via zoom för ett volontärarbete jag är engagerad i. Otroligt lärorikt. Jag har sysslat med medmänskliga samtal i hela mitt yrkesverksamma liv, både gått på utbildning i ämnet men även utbildat andra, men fortfarande lär jag mig något nytt. Känner att söndagen egentligen borde ägnas åt trädgård eller försöka att hitta konsultarbeten någonstans men det fina vädret lockar mig till Kalmar och Öland. Jag ger mig iväg på morgonen efter en tidig morgonjogg och utedusch i frostväder.

Stannar till i Kalmar och besöker gudstjänsten i Kalmar domkyrka. Under alla år jag har varit här har jag aldrig varit på en gudstjänst i domkyrkan, min kyrka häromkring är Åby kyrka i Läckeby där jag bland annat är döpt. Det blir en fin mässa och som vanligt stannar en del av texterna kvar i huvudet resten av dagen. Denna gång fastnar en del av Matteusevangeliets text om hur fariséerna försöker lura Jesus genom frågan om det är rätt att betala skatt eller inte. Jag tänker på hur sinnrika frågorna ibland är från fariséerna och andra överstepräster i NT:s olika texter. I det här fallet visste fariséerna att om Jesus svarar JA på frågan skulle Jesus naturligtvis få både fariséerna men även en stor del av folket emot sig, skulle Jesus däremot svara NEJ skulle romarna omedelbart arrestera honom. Till synes en sinnrik fråga med ett till synes omöjligt läge för Jesus.

På vägen till bilen efter gudstjänsten tänker jag att människan har inte kommit långt egentligen. Situationen med Jesus och fariséerna känns igen från vilken diskussion som helst, vare sig det är i sociala medier eller i en debatt mellan partiledare på TV. Istället för att lyssna på den andre försöker man få motståndaren att försäga sig eller snärjas in i en omöjlig retorik. Det känns som att man medvetet försöker undvika att finna gemensamma lösningar på svåra frågor. Man försöker misskreditera den andra till förmån för sig själv. Istället för att hitta saker hos den andre som kan föra varandra närmare försöker man hitta svagheter hos den andra som man sedan kan nyttja. Kanske är jag hård men jag tycker att den här sekulariserade världen jag lever i känns inte som min ibland.

Jesus svar, med en begäran först om att få se ett mynt som man betalar skatt med varvid han får ett mynt med kejsarens ansikte porträtterat på ena sidan, kan inte annat än kallas genialt. Han svarar fariséerna ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Fariséerna kan inte annat än att avlägsna sig efter ett sådant svar. Svaret är naturligtvis provocerande i sig i det samhället där man i mångt dyrkade kejsaren som Gud. Överheten, övermakten står aldrig högt i kurs i Jesus ögon. I hans ögon finns det ett högre uppdrag för oss alla, oavsett ställning och maktposition, det handlar om att ge Gud det som tillhör Gud. Kejsare och politiker kan knappast ge svar på livets stora frågor, det tillhör Gud.

Jag lämnar Kalmar och åker över bron. Öland visar sig från sin bästa sida. Hösten är här men fortfarande relativt varmt i luften och solen tittar fram emellanåt. Jag åker uppåt till norra delen av Öland. Har fått för mig att jag ska besöka de sju stenkorsen som finns på ön. För någon månad sedan besökte jag Sunes kors, Tjusbykorset och Kapelluddens kors. Nu väntade Martinuskorset och Rynings kors. Det sistnämnda var svårtillgängligt att nå fram till men efter diverse övergångar över taggtrådsstängsel nådde jag fram.

Medan jag stod där vid Rynings kors och försökte ta in alla de människor som genom historien passerat korset for tankarna tillbaka till det här med att lyssna på andra och även lyssna på sina motståndare. Rynings kors är ett minneskors över fogden Peder Ryning på 1400-talet. Fogdarna på den här tiden var avskydda av befolkningen, de hade nämligen till uppgift att samla in skatt (känns det igen från fariséernas fråga om skatt till Jesus) och då ibland kanske tog för sig lite väl mycket av befolkningens ägodelar. Historien berättar att Ryning mördades vid den här platsen då han var på väg till prästbostaden för att övernatta. Kanske ville man inte lyssna på Ryning, kanske var man bara väldigt irriterad på fogdar generellt, ingen dömdes för mordet (vad jag vet).

Jag har alltid fått höra att jag är en bra lyssnare och det är en egenskap jag är stolt över. I alla de chefsuppdrag jag har haft är det en av de egenskaper som jag har fått feedback på mest. I dagens värld tycker jag lyssnandet börjar bli en bristvara. Det handlar mer om att nå ut till andra med sitt budskap, visa upp en fin social profil, skrika högre än andra, sända ut bra budskap och inte minst försöka överrösta andra. Det är me, me, me…och ibland me som gäller. Det är en enda form av lyssnande som gäller….lyssna på mig!

Jag brukar tänka på att det finns tre former av lyssnande och den förstnämnda, att lyssna på andra, tycker jag är den viktigaste. Att lyssna på andra, förutsättningslöst, kan ge dig helt nya perspektiv och gör du det rätt känner sig den andra personen både sedd och bekräftad och det är en ”win-win” situation för er båda. Den andra formen av lyssnande är det mänskliga behovet av att bli lyssnad på. Vi är sociala varelser och vi har ett naturligt behov av att varva lyssnandet på andra med att säga vad vi tycker och då blir det omvända roller och vi vill då bli lyssnad på. Den tredje och sista är att lyssna på sig själv. Det handlar i mångt och mycket om att ständigt ha en dialog med sig själv och lyssna på vad jag vill, vem är jag, vart ska jag i livet mm. Att lyssna på sig själv är en förutsättning för att du ska kunna agera med din omvärld med emfas och tydlighet.

Då jag lämnar ön igen och beger mig hemåt funderar jag återigen på det här med matteusevangeliets text. Den här gången stannar jag upp vid det sista Jesus säger, det vill säga ”ge Gud det som tillhör Gud”. Jag funderar på vad innebär det egentligen att ge Gud det som tillhör Gud? Tankarna far vidare och jag försöker tänka mig in i vad Jesus egentligen menade med den frasen. Jag tror mig veta svaret men det behåller jag för mig själv ett tag…kanske kommer det i något kommande blogginlägg.

Ha en bra vecka!

/m

En kommentar på “En vanlig höstdag på Öland – lyssnar

  1. Pingback: Det här med möten med kossor – Mats Uddin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: