Journalistisk förebild

Det är söndag och jag känner en gigantisk tomhet. Det som brukar vara den ritual varpå hela helgen vilar, finns inte längre. Ritualen som börjar med ett upphämtande av morgontidningen och sedan återgång till sängen några minuter för läsande av en enda artikel är borta. Nu ligger tidningen där på tamburgolvet och med sorg i hjärtat lyfter jag upp den och lägger den på köksbordet. Tidningen får ligga där medan jag går och gör min morgontvätt.

Som ni säkert förstår har jag ett kluvet förhållande till journalistkåren. Då jag började min chefsbana för cirka 25 år sedan och närmade mig journalistkåren möttes jag först av lokaljournalister som jag uppfattade verkligen försökte få allting rätt och försökte göra sitt jobb på bästa sätt. Visst blev det faktafel i någon artikel lite då och då men det tolkade jag mest som ett resultat av journalisters ouppmärksamhet eller journalisters stressrelaterade vardag om att snabbt få ihop en artikel.

TV-journalisterna på lokal-TV:n noterade jag, efter ett tag, hade en tendens till att ta till lite väl vinklade egna kommentarer i inledningen av ett reportage innan jag klipptes in för en kommentar som den tjänsteman jag ändå var. Jag började märka att den inledning journalisten gjorde inte alltid stämde med den frågeställning jag fått vid själva intervjun och gradvis började jag förstå vinklingens kraft i ett reportage. Journalisten klippte bort sin fråga till mig och la in ett eget kommentatorsspråk inledningsvis och då såg det ut som om jag svarade på något i det sammanhanget men egentligen var frågan en annan.

Mitt första möte med rikspressen var dåvarande TV4:as murveljournalist Thomas Kanger, som var reporter på Kalla fakta. Året är 1998 och jag är arbetsförmedlingschef i Valdemarsvik. Regeringens ansvarige minister var vid den här tiden Björn Rosengren och han förde initialt en kraftfull åtgärdspolitik där alla arbetssökande skulle matchas hårt mot arbete och inte erbjudas arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte var garanterat arbete efteråt. Det var en arbetsmarknadspolitik som var hård men vi som tjänstemän var utifrån regleringsbrevet tvungna att genomdriva politiken. Det fanns många missnöjda arbetssökande som ville ha arbetsmarknadspolitiska åtgärder men som egentligen bara var en åtgärd för stunden och som inte gav omedelbart arbete efteråt.

Den journalistik som Kalla fakta i TV 4 och Uppdrag granskning i SVT driver handlar i princip enbart om att skapa uppmärksamhet och då väger rätt eller fel och sanningen lätt. För Kalla fakta uppfattade jag att det gällde att skapa en tydlig bild för TV-tittarna kring något till synes orättvist, något hemskt där det finns goda och onda, där det finns en tydlig splittring mellan den enskilda människans vilja som alltid drabbas negativt av tuffa tjänstemän i statens tjänst. Vid det här tillfället stövlade Thomas Kanger, en kameraman och en arbetssökande in på mitt tjänsterum, trots att jag satt i ett annat möte. De hade kameran påslagen redan från början och lät den gå under hela tiden. Kanger körde stenhårt med att den arbetssökande som var med hade drabbats negativt av den nya arbetsmarknadspolitiken och hur jag som chef överhuvudtaget kunde försvara denna politik. Han pressade och pressade och pressade den arbetssökande att gråtandes säga att hon led och mig pressade han flera gånger med samma fråga om och om igen för att få mig till att någon gång svara annorlunda. Han ville helt enkelt att jag skulle säga att vi gjort fel, men vi var statstjänstemän och följde våra uppdragsgivares regleringsbrev och utstakade politik, vilket inte tillät oss till undantag för enskilda arbetssökandes individuella önskemål.

Jag lärde mig den hårda vägen att journalister har en egen agenda och en egen tes som de försöker verifiera, sedan om det är sanningen eller inte, eller om det är objektivt eller inte, bryr sig inte sådana journalister som Thomas Kanger om. De har en vinklad story som visar på deras vinklade bild av någon god kraft mot någon ond kraft och då är de nöjda.

Som kristen har jag alltid tyckt att sanningen är något man alltid ska sträva efter (Joh 8:32). I min naiva bild av journalisters arbete ville jag tro att även de drivs av någon form av sanningspatos men så fel jag har haft genom hela mitt yrkesliv. Det är inte sanningen de är ute efter utan storyns mediala kraft. Som exempel kan jag nämna ett år då jag som vanligt blev intervjuad av en av Norrköpings Tidningars journalister kring det årets lönekartläggning. Naturligtvis fick jag frågan kring vilka yrken vi identifierat där det fanns osakliga löneskillnader, det vill säga skillnader som vi inte hittade andra orsaker än att det kunde handla om kön. Detta är naturligtvis något som jag som arbetsgivare arbetade hårt med att få bukt med, vi ville inte ha några löneskillnader alls som kunde bero på kön.

Då jag berättade om det årets lönekartläggning hade vi inte så mycket att redovisa men det var en produktionsenhet och ett yrke som stack iväg. Det redovisade jag naturligtvis och jag hörde i telefon hur journalisten antecknade mycket och hon ställde mycket frågor kring just det här. Hon pressade på vad vi skulle göra för att få bukt med osakligheten och hon ställde allt tuffare och tuffare frågor och avslöjade hur illa hon själv tyckte om osakliga löneskillnader.

”Det här måste vi verkligen skriva om”, sa hon vid ett tillfälle.

Hon ställer till slut en sista fråga om hur mycket i medellön vi skulle höja kvinnornas löner just där för att få bukt med löneskillnaden. Jag svarade att vi kommer gradvis höja männens lön med 800 kr/mån för att få bukt med löneskillnaden. Det blir tyst i telefonen. Till slut ställer journalisten frågan om hon hört rätt att det var männen som var lönediskriminerad på den produktionsenheten och då jag bekräftade sa hon bara att då blir det ingen artikel.

”Ingen är intresserad av att männen är lönediskriminerade”, sa hon.

”Även om det är sanningen”, frågade jag.

”Ja”, svarade hon.

Det blev ingen artikel.

Jag har dock alltid försökt att ha en bra relation med journalister. Alltid varit tillgänglig, alltid ringt tillbaka snabbt om de sökt mig och jag varit upptagen, alltid säkerställt att lotsa dem rätt och alltid givit dem fakta för att de ska kunna skriva sin artikel eller göra sitt reportage på bästa sätt. Kanske har jag varit för naiv, tänkt att de behöver få all bakgrundsinformation så att de har möjlighet att göra ett bra jobb. Kanske skulle jag mer ha tänkt på vilken vinkel de utgick ifrån och agerat därefter. Samtidigt…..sanningen är min livsnerv.

Ni som har läst min senaste bok, Jag är paria, har läst om en hel del artiklar i den berättelsen. Samtliga artiklar som tas upp i boken, samtliga citat, samtliga sms av journalist och Facebook-utdrag från politikern är tagna direkt från verkligheten. Egentligen kanske jag skulle ha frågat tidningarna om lov eller politikern att dennes Facebook-inlägg används i min bok, men allt gjordes ju ändå offentligt direkt av dem så jag antar att det var OK att trycka det i min bok. Många som läst min bok förvånas över journalistikens alltför lättsinniga inställning kring sanningen och egentligen håller jag med. Jag förvånas också.

”Finns det då ingen journalist som du tycker är professionell och som gör ett bra jobb?” kanske någon vän av ordning ställer sig i det här läget. Mitt svar är ”Jo, det finns det faktiskt.”

I början av -90 talet då mitt arbetsliv tog fart började jag följa de stora dagstidningarna. Även om jag bodde i Linköping och följde av naturliga skäl den lokala dagspressen mest var det en politisk chefredaktör från Malmö och Sydsvenskan som jag blev oerhört imponerad av. Jag tyckte att han behärskade allt. Oavsett om det handlade om inhemsk politik eller den internationella scenen levererade Per T Ohlsson alltid pålästa och träffsäkra artiklar. Det var en fröjd att läsa det han levererade.

Per T Ohlsson var debattglad och de TV-framträdanden jag såg var på sina sätt ibland rena lekstugan där briljansen från Ohlsson gjorde att debattmotståndarna ibland framstod som statister. Jag höll inte alltid med det Ohlsson framförde men han gjorde det alltid med underbyggda, välgrundade argument. Han var oerhört modig också. Inför valet 1994 vill jag minnas att han pläderade för en socialdemokratisk regering, trots att han själv var fast i de liberala värderingarna, med argumentet att en socialdemokratisk statsminister skulle ha lättare att föra Sverige in i EU. Jag tror han även här gjorde rätt analys men naturligtvis retade det argumentet upp många av hans politiska vänner.

Jag träffade Per T Ohlsson vid två tillfällen. Båda gångerna var han deltagare i en debatt på scen under stora konferenser. Vid båda tillfällena bedyrade jag vid efterföljande kaffepaus min tacksamhet för hans vassa penna och duktiga debattstil. Åren går och tyvärr är avståndet från Östergötland till Malmö långt. Det blev alltför sällan jag fick läsa hans artiklar och nu är vi snart i nutid. År 2017 börjar jag läsa Sydsvenskan mer regelbundet och det är också efter det som min ritual befästs. Jag börjar följa Per T Ohlsson söndagskrönikor och imponeras över den intellektuella nivån, det historiska kunnandet och det tydliga ställningstagandet med välgrundade argument. Varje krönika bjöd dessutom på referenslitteraturhänvisningar. Oerhört ovanligt i tidningsvärlden att erbjuda läsaren referenser och tips på fördjupad läsning. Vecka ut och vecka in levererades dessa högklassiska krönikor, fram till nu.

Min journalistiska förebild lämnade oss tyvärr efter en tids sjukdom i veckan. Den här söndagen saknades hans krönika. Tomheten är stor och nu står jag rådvill. Var ska jag nu finna höjden, skarpheten och den intellektuella nivån i den journalistiska kåren. Är jag tvingad att återgå till vinklade artiklar där sanningen lyser med sin frånvaro? För mig borde Per T Ohlsson ses som ett föredöme även inom journalistkretsar. Lär av honom – det är det enda jag begär. Då kanske jag så småningom kan återfå tron på journalistiken, som just nu är död.

/m