Allt eller inget

Min dagliga löprunda tog mig mellan ingenting och allting, mellan svart och vitt, mellan mörker och ljus och mellan gott och ont. Är det inte fascinerande hur vi i tankarna nästan alltid hamnar i ytterligheterna medan vi lever våra liv i gråskalorna?

Ni som har läst min senaste bok, Jag är paria, vet att huvudpersonen använder sina dagliga löprundor till att samtala med Dag Hammarskjöld och i viss mån även Gud. Det är som om löprundorna vore terapeutiska samtal där svaren uppkommer i tanken likväl som frågorna. För egen del, som bokens författare, har jag alltid varit fascinerad av den bearbetningsprocess som frigörs i huvudet då jag löptränar. Idag hamnade mina tankar vid motpoler. Min ursprungsfråga som dök upp i huvudet efter ungefär 100 meters löpning var den här: Varför pratar vi ofta om ytterligheterna men sällan är där utan befinner oss i gråskalan däremellan?

Vi människor tycker om att sätta etiketter på någonting och sätta in allt i ett fack. Kategorisera och strukturera. Så är det med livet också. Vi lever och dör, vi pratar om gott och ont och vi pratar om allt eller inget. Vi rör oss mellan dessa motpoler hela tiden som en balansakt. Vi ser oss gärna i det självreflekterande perspektivet som varandes de goda, de aktiva, de ljusa och de levande. Få av oss känner sig som att vara den onda, de vilandes, de mörka eller de döda.

Livet levs mellan motpolerna, vi föds och vi dör, under ett ögonblicksverk föds vi och under ett ögonblicksverk dör vi, däremellan pågår livet i en aktivitet eller passivitet, i en rörelse eller i en vila. Livet levs i gråzonen och ibland går vi vilse och ibland känns det som om vi är på rätt väg. Ett liv kan vara långt eller kort och som det mesta i livet handlar det om hur vi upplever det i våra tankar. Ni vet, två personer kan se på ett glas med vatten och tänka diametralt olika. Glaset är halvfullt eller halvtomt. Två personer kan arbeta på en byggnad som murare och den ena kan tänka i ångest att bara dagen är slut snart så jag slipper det här medan den andre med glädje och inspiration lägger varje tegelsten ömt på plats och i tanken tänker att hen bygger en katedral som ska stå där för evigt.

Utifrån våra erfarenheter och personliga referenser tolkar vi väldigt snabbt allt som sker och händer i vårt liv och ytterligheterna försvinner ofta i tolkningen. Det blir sällan enbart svart eller vitt, alltigenom gott eller ont, alltigenom tomhet eller fullhet. Kanske är det därför ytterligheterna finns. De ska vara där som ytterligheter och motpoler som vi ska tänka oss in som eftersträvansvärda eller motbjudande? Är det något vi har för avsikt att genomföra målar vi upp ett mål via en målbild och den är ofta som ett ljust ögonblick i framtiden men samtidigt i tanken kommer alla dessa hinder upp som ögonblicksskildringar och så är vi tillbaka i gråskalan.

För egen del arbetar jag mycket med acceptans. Jag accepterar det som händer mig och det jag möter, oavsett om det för tillfället känns jobbigt och orättvist eller glädjefullt och rättvist, med inställningen att detta händer mig av en orsak och det är den högre maktens sätt i mitt liv att säga att du behöver lära dig något av det här. Gråskalan lär mig massor varje dag. Varje möte lär mig massor och varje ögonblick är en gåva till självreflektion.

Då jag är åter efter min löprunda i det underbara höstvädret känner jag mig stärkt både fysiskt och psykiskt. Det är min löpdag nummer 2384 i rad eller löpning varje dag i 6 år, 6 månader och 10 dagar, men vem räknar? Det är ju resan som är det intressanta, inte målet, för målet är en ytterlighet, en motpol till början, målet är ett slut och det känns så definitivt. Jag lever gärna mina livsdagar resandes. Alltid på väg, alltid reflekterandes, alltid tänkandes, alltid kännandes att livet har allt eller ingenting.

För någon gång är det slut och då är man ingenting igen, som det började en gång i tiden. Ungefär som allting. I början var allting ingenting och däremellan var det ljus.

”I begynnelsen…” (Genesis 1:1 eller Joh 1:1)

/m