Den inre och yttre kallelsen

Jag befinner mig på stiftsgården Åkersberg i Höör. Det är antagningsdagar för präst- och diakonaspiranter och jag är en av prästaspiranterna. Det är tester och prövningar i olika konstellationer hela dagen och nu när mörkret har lagt sig och middagen intagen skriver jag dessa rader, mer som en reflektion och något att göra, för sömnen är bristfällig denna natt. Det finns en aura av något stort i mitt lilla hotellrum och i det stora är det svårt att sova.

I minnet vandrar jag tillbaka till söndagarna hos farmor där släkten träffades i min barndom. Det var där jag lärde mig att läsa, i den stora familjebibeln. Farmors bibel. Så stor, underbar och full med sagor. Några år senare, runt 7-8 årsålder skriver jag på en papperslapp som jag fortfarande har i min ägo kring mitt framtida yrke. Två yrken verkade uppta mitt inre vid denna tid. På lappen står det att jag ska bli astronaut eller präst. Till himmelen skulle jag i alla fall verkar det som.

Åren går och idrott, studier och annat pockar på mitt intresse. Jag ser inte teologi som ett naturligt alternativ då universitetsstudier ska bestämmas, jag läser till nationalekonom och får en Ek kand, jag bestämmer mig för att viga mitt liv i den oberoende tjänstemannens livsgärning (inspirerad av Dag Hammarskjöld) och söker mig till arbeten i den offentliga sektorn. Det blir Invandrarverket, Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Landstinget och Regionen som blir mitt arbetsliv. Kompletterar mina studier med en fil mag i pedagogik i ledarskap från Dartmouth/Linnéuniversitetet. Får chefsuppdrag på alla nivåer man kan få genom årens lopp och då jag lämnar arbetslivet år 2017 som Regiondirektör för Region Östergötland tänker jag att jag söker mig vidare till något nytt chefsjobb i medborgarens tjänst någon annanstans.

Det är här den högre kraften i mitt liv, i alla våras liv, bryter med min uppgjorda plan, som jag själv tyckte var naturlig. Alla som har läst min bok Jag är paria vet vad som händer och att jag plötsligt befinner mig i ett grubblande, existentiellt mörker som Johannes av Korset så naturligt kallar ”själens mörka natt”. I min bok (huvudkaraktären Robert) och i verkligheten (jag) befinner vi oss till slut i Backåkra. Detta underbara ställe som Dag Hammarskjöld har lämnat efter sig till mänskligheten. I verkligheten är det nu maj 2019 och jag träffar en person där vid PAX-monumentet som helt kommer att förändra mitt liv. Vi är ensamma han och jag, inga andra syns till. Jag ger honom mitt slitna exemplar av Dag Hammarskjölds bok, Vägmärken, och han ger mig tillbaka kallet i mitt liv, drivet och ett mål. Dagen efter mötet anmäler jag mig till Teologprogrammet på distans vid Umeås universitet och i höst tar jag examen. I boken kallar jag denna man Adam som jag mötte den där dagen vid Pax-monumentet i Backåkra, i verkligheten vet jag inte vad han heter. Han medverkade i allra högsta grad till att skapa en inre kallelse hos mig!

Nu har det gått en dag efter att jag skrev ned ovanstående. Jag har precis lämnat ett möte med biskopen i Lunds stift. Det var minst sagt nervöst att sitta där utanför hans dörr och vänta på att han skulle kalla in mig. Nu skulle jag få hans beslut på om han tycker att det jag känner i form av en inre kallelse matchar det han och hans medarbetare sett genom min sommarpraktik, referenstagningar och inte minst alla prövningar under de två dagarna på Åkersberg skulle mynna ut i ett accepterande av den yttre kallelsen.

Några minuter senare och efter ett underbart möte med biskopen (mötets innehåll behåller jag för mig själv) går jag därifrån med ett leende. Den inre kallelsen matchar den yttre, jag är nu prästkandidat för Lunds stift och kommer med all sannolikhet att efter något års studie att vigas till präst.

Antagningsbrev

I minnet färdas jag tillbaka till min bibelläsning hos farmor under tidigt -70 tal. Bibeln har en hedersplats hemma hos mig nu för tiden. Den ärvde jag efter farmors bortgång. Jag läser fortfarande en del i den och efter mötet med ”Adam” i Bakåkra vet jag att jag åkte hem till Slaka där jag då bodde och slog upp den stora familjebibeln på måfå. Det här var bibelstycket jag då fick upp:

Luk 24:13-35
Sam­ma dag var två lärjung­ar på väg till en by som lig­ger en mil från Je­ru­sa­lem och som he­ter Em­maus. De ta­la­de med varand­ra om allt det som ha­de hänt. Me­dan de gick där och sam­ta­la­de och dis­ku­te­ra­de kom Je­sus själv och slog följe med dem. Men de­ras ögon var förblin­da­de och de kände in­te igen ho­nom.

Det här blogginlägget vill jag dedikera till min älskade farmor, Anna-Lisa Uddin.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: