Isolering och ensamhet

Jag läser i Sydsvenskan att i Coronapandemins kölvatten spås den psykiska ohälsan frodas ännu mer. Många vittnar om ett växande folkhälsoproblem till följd av pandemins isolering. Ungefär 45% av alla sjukskrivningar beror tydligen på psykisk ohälsa och jag baxar inför siffran. Den som mår dåligt är således långt ifrån ensam men ändå kan det många gånger kännas både hopplöst och skrämmande. Tro mig, jag har varit på botten många gånger.

Det är i dagarna fyra år sedan jag lämnade mitt arbete. Fyra år av ensamhet, isolering, utanförskap och en resa inom området psykisk ohälsa. I början var ensamheten självpåtagen, jag hade ju själv lämnat mitt arbete, men med tiden då jag ej erhöll något nytt arbete blev utanförskapet en frustration som växte till en nedstämdhet och bottenkänning. Även om jag kunde alla KBT och ACT teorier och kunde rabbla Russ Harris senaste ACT-bok utantill stod jag mig försvarslös inför känslan av utanförskap, isolering och ensamhet.

I grund och botten tror jag mitt arbetsliv definierade mycket vem jag var. Det handlade om att trivas på jobbet och utvecklas som människa. Att ha kontroll över sin arbetssituation och inte känna sig styrd över arbetsuppgifterna. Arbetsglädje var ett ord som genomsyrade hela mitt väsen och distansarbete och en fysisk arbetsplats var för mig två geografiska ställen under det gemensamma paraplyet benämnt tillfredsställelse.

Jag hade funnit mina rutiner. Min familj, barn, sambo, släkt, vänner, min träning, mitt hus, trädgård, sommarstuga….allt kombinerades med ett tillfredsställande arbete. Plötsligt bryts allt upp och då jag läser artikeln i Sydsvenskan om den psykiska ohälsans eskalerande i Coronans kölvatten känner jag igen mig själv. Det är något opåverkbart som händer och från en dag till en annan förändras villkoren. Ensamhet och isolering verkar vara en av dessa livsavgörande faktorer som påverkar oss mest.

Då jag föreläser i ledarskap brukar jag alltid fråga åhörarna om det finns några ledare närvarande i rummet. Det lyfts alltid upp några händer från direktörer, chefer, gruppchefer. Dessa känner sig som chefer för att deras titel säger det och då automatiskt tänker de att de är ledare. De leder ju andra, alltså måste de vara ledare. Då brukar jag ställa nästa fråga, alla ni andra som inte räckte upp handen, låter ni andra bestämma över era liv? Då brukar polletten trilla ned att vi alla är ledare, vi leder inte minst oss själva. I mitt förra arbete kallade jag också ett aktivt medarbetarskap vid termen medledarskap för du är alltid med och medleder en verksamhet om du arbetar där. Du som människa har därför alltid en ledarroll.

För egen del förstår jag att pandemin har givit negativa känslor. Isolering leder till utanförskap och det är naturligt att negativa känslor infaller. Till synes små vardagliga bekymmer uppförstoras och blir ett större problem än vad det egentligen är. Så är det likaså med små vardagliga diskussioner inom familjen eller om du lever ensam uppförstoras utanförskapet. För egen del har dessa fyra år av utanförskap blivit som en ögonöppnare för mig och jag har lärt känna både mig själv och min omgivning på ett nytt sätt.

Jag berättade om min resa för en vän härom dagen. Han beklagade sig över isoleringen, utanförskapet och allt negativt Coronan fört med sig i hans liv. I samtalet försökte jag lirka fram några positiva saker som ändå isoleringen fört med sig i hans liv. Till slut kröp det fram att han spenderat mer tid med barnen, fått mer tid till att läsa böcker som han saknat under hektiska jobbveckor och börjat promenera med frun varannan kväll. Se, där, några positiva saker.

För egen del började vändningen just där. Då botten var nådd ungefär i maj år 2019. Med att försöka hitta de små positiva sakerna i ens liv och vara tacksam för dem. Låta dessa positiva delar bli en allt större och påtaglig del av mitt liv. Du kan inte lura dig själv. Bär du på mycket negativism tror jag inte på att det bara är att vända på tankarna och tänka glatt så ordnar det sig. För egen del var det att identifiera de små, små positiva sakerna som ändå fanns i mitt liv. Grundkärnan kring mitt liv är naturligtvis min besvarade kärlek till sambo och barn och därifrån byggde jag vidare. Jag började återigen att leda mig själv framåt, med små, små steg.

I maj 2019 tog jag så beslutet som jag lever efter fortfarande. Jag hade ägnat 50 år av mitt liv åt att bygga karriär och låta mina tankar bli handling i form av ett arbete. Hädanefter skulle jag ägna mina resterande 50 åren (vill ha kvar illusionen om att jag lever till 100) åt själen. Lyssna på min inre röst. Göra den långa resan att söka inåt. Leva i ödmjukhet och tacksamhet. Låta själens röst sitta i mitt livs förarsäte och inte låta egot styra. Det händer alltid saker i min omgivning som jag tyvärr inte kan påverka, människor är elaka mot mig, människor utsätter mig för olika situationer, händelser inträffar, men jag ser dessa som träningstillfällen. Dessa är till för att träna mig till att bli en bättre människa och lära känna mig själv bättre. På vägen kanske jag sänder ut ödmjukhet och kärlek åt andra som får dem att växa. Det vore väl härligt.

Isolering och ensamhet är inget att rekommendera och inget eftersträvansvärt. Det leder till psykisk ohälsa men kanske finns det något i det lilla som du ändå ser som positivt? Kanske finns det hjälp att få i din närhet? Kanske kan det till synes omöjliga problemet existera enbart i ditt huvud och det kanske inte är ett så stort problem egentligen?

När allt summeras handlar det om att leda sig själv och ta ansvar för sina egna tankar och handlingar. Självklart innebär inte det att reptilhjärnan ska sättas igång och att man ska länsa butikerna på toapapper och pasta. Det är egoism och inte ett resultat av att ha lyssnat till själens röst. Använd det sunda förnuftet, med det kommer du långt. Lyssna inåt. Det gör jag.

/m