Att sätta gränser

Att vara arbetslös har sina fördelar. Man står utanför arbetsmarknaden och kan reflektera och få ett annat perspektiv på det som man tidigare har varit en viktig del av. Du får andra insikter och du växer som människa. Den stora nackdelen är naturligtvis ekonomiskt och att du inte kan påverka längre.

För egen del har jag nu varit arbetslös i fyra år. Jag har under tiden skrivit ett antal manus, startat eget företag, sålt hus, flyttat ned till Skåne och till hösten tar jag min teologexamen från Umeå Universitet. Då kommer min ek kand i Nationalekonomi, min fil mag i Pedagogik med inriktning ledarskap kompletteras med ytterligare en titel, Teologie kandidat. Om ett år hoppas jag även ha uppnått Teologie magister. Många titlar, vilket naturligtvis är en ynnest i vår samtid, att ha möjlighet att fortbilda sig under hela livet.

Det som är det uppenbara problemet då man är utanför något är att man inte är delaktig längre. Själva begreppet utanför arbetsmarknaden innebär verkligen att man är utanför. Dina erfarenheter och kunskaper existerar inte. Jag blir smärtsamt påmind om det då en vän skickar ett klipp från en av Dagens medicin arrangerad digitalkonferens i veckan. I klippet säger Karolinskas direktör något i stil med att ”Närsjukvården behöver flyttas närmare universitetssjukhusen.” Flera efterföljande talare håller med och det låter som om någon har sagt något unikt och klokt. Direktören fortsätter med att säga ”vi behöver riva väggarna mellan närsjukvård och universitetssjukhus.” Halleluja-stämning uppstår bland de som är med och någon från Örebro fyller i och säger att ”Universitetssjukhusen borde ha en viktig roll för fortbildningen i hela sjukvården”. Jag slår mig för pannan…herregud, har vi inte kommit längre? I en annan för mig närstående region bröt man väl den organisatoriska muren mellan Universitetssjukhus och primärvård för 25 år sedan med gemensam chef och Universitetsenheter är knappast begränsat till det fysiska Universitetssjukhuset. När ska Stockholm lära sig?

Min vän och jag mailkorresponderar en del om utmaningarna inom svensk hälso- och sjukvård och eftersom vederbörande fortfarande är verksam får jag en hel del information om nuläget. Jag häpnar ännu mer. Hela sektorn har tydligen fått mängder med ekonomiska tillskott från staten vilket lett till överskott i kassorna, mängder med operationer har flyttats på grund av nödvändiga prioriteringar då det gäller Covid-vård och vissa medarbetare är utarbetade och vissa har minimalt med arbetsuppgifter och bara står på vänt till pandemin släpper. Är detta verkligen sant? Jag häpnar. Min vän är dock välinitierad så jag litar på hans information.

Jag tänker på det här med gränser och murar. Vissa är mer tydliga än andra. Jag själv är utanför arbetsmarknaden och således är jag utanför en gräns. Den är tydlig och en realitet. Inom sjukvården existerar många gränser, både organisatoriska och andra gränser. För egen del har jag alltid varit förtjust i det sömlösa, att följa patientens väg, oavsett gränser. Jag kan förstå att det är lockande att ropa på nya organisatoriska lösningar, KD:s utspel i veckan om förstatligande av sjukvården är exempel på lågt hängande frukter i sammanhanget, men löser det något? Komplexiteten är så mycket större än organisatoriska gränser.

Jag har alltid tyckt om att arbeta med människor, tyckt om att se utvecklingen hos medarbetare, tyckt om att leda en verksamhet mot nya höjder. Spänna bågen ytterligare till nästa verksamhetsår och arbeta tillsammans för att nå våra mål. Det har alltid funnits gränshinder, både inom och utom den organisatoriska gränsen. Det stora hindret, vilket också innefattar den största potentialen är medarbetarnas vilja och möjlighet till att samverka, oavsett organisation, oavsett gräns. Hälso- och sjukvårdens absolut viktigaste resurs är dess medarbetare och rätt nyttjat är den fenomenal.

I min reflektion kring gränser tänker jag dock mer på utgångspunkten patienten snarare än organisation för medarbetarna. Både primärvård, sjukhusvård, universitetssjukvård och äldreboende måste kunna möta befolkningens behov av effektivitet och samordning, oavsett gränser. För mig måste detta ske genom en tydlig relationsinriktad vård och ett tydligt relationsinriktat omhändertagande. Karolinskas Direktör, KD:s partiledare med sitt organisatoriska utspel och andra får ursäkta men den viktigaste egenskapen i sammanhanget måste vara medborgarens tillit och kontinuitet med primärvården, inte Universitetssjukhuset och hur det är organiserat. I min värld bygger ett effektivt sjukvårdssystem på hur väl första linjens sjukvård fungerar och primärvården borde vara navet i svensk sjukvård, inte Universitetssjukhusen.

Det finns gränser för allt. Akutmottagningarnas gränser handlar om den akuta sjukdomens allvarlighetsgrad, slutenvårdens klinikers gränser handlar om sjukdomens behandlings början och slut utifrån ett sjukhusperspektiv, specifika organklinikers gränser(såsom ögon, näsa, lungor, hals m.fl.) handlar om specifik organkunskap. Alla dessa gränser leder organisatoriskt till stuprör som för patienten är en slags avgränsningssjukvård.

Det finns en tydlig del i sjukvården som istället går på tvärs och som ser hela människan, som inte ser några gränser, som är generalistspecialister och därför borde vara de som är bäst lämpade att både prioritera och samordna all vård, nämligen primärvården. Finns det inte en fungerande primärvård, som i sig är gränslös i sitt uppdrag och som ska ha hög tillgänglighet och vara allomfattande, ja, då faller de bakomliggande gränssättande organisatoriska klossarna inom sjukvården.

Vän av ordning kan naturligtvis påpeka att det finns mängder med utmaningar kring primärvården, inte minst kapacitetsmässigheten då det gäller specialistläkare i allmänmedicin och sjuksköterskor, och att listningen är gränssättande i sig. Jag håller med om det. Det tråkiga ordet listning, vilket för mig egentligen innebär tillit och löfte mellan medborgare och vårdgivare kring framtida tillgänglighet och vård (skulle ha ett annat namn) men i detta blogginlägg är det tankesättet kring det gränslösa resonemanget jag vill sätta fokus på. Naturligtvis är åtagandet via listning en begränsning i sig för primärvården. Om listningen blir alltför stor kan inte primärvården leva upp till åtagandena och det ”spiller över” till andra gränssättande vårdinstanser, såsom exempelvis akutklinikerna.

Mitt gränsresonemang kring organiseringen och effektiviteten i svensk sjukvård bygger istället mycket på att de som står för det gränslösa i patientkontakten, det vill säga primärvården, borde uppgraderas, det vill säga erhålla mer resurser och vara den som alltid ses som den självklara samverkanspartnern i allt då det handlar om hälsa- och sjukvård. Det gränslösa borde bli det nya självklara.

För egen del har jag insett att jag numer är utanför den utveckling som sker inom samhället. Jag har passerat en gräns, oavsett alla titlar jag har. Förändring kan jag alltid medverka till, inte minst kring mitt eget tänkande och agerande, men jag är utanför förändringsledning av svensk sjukvård. Det gör mig faktiskt inget. Det finns nog många som kan lotsa den utvecklingen rätt. Jag finner dock inga sådana personer med nytänk då jag tittar på klippet från Dagens Medicins digitala konferens. Känns som innehållsmässigt en konferens jag var på för cirka 20 år sedan.

Jag avslutar därför med ett citat från Predikaren. Författaren är luttrad. Denne bekämpar ytligheter och väjer inte för att ta upp tillvarons meningslöshet. Författaren problematiserar snarare än lyfter fram lösningar. Ibland läser jag dess text bara för att få lite medhåll, ibland läser jag det för att jag vet att det finns de som har gått före. Tolka in vad du vill…här kommer texten.

Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: Det här är nytt! så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid. Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas av dem som följer efter (Pred 1:9-11).

/m