Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Sisyfos
När meningslösheten tränger sig på tänker jag på Albert Camus och Sisyfos. Ni vet den där kända franska nobelpristagaren i litteratur som kanske mest är känd för sitt verk ”Pesten” och den där grekiska mytologikungen från Korinth. Camus slutord bär jag ofta med mig, ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.
Bilden framför mig då Sisyfos för evigt släpar sin stora sten uppför kullen för att sedan ideligen få börja om kan för många ses som ett evighetsarbete som måste leda till oerhört negativ inställning till livet, det meningslösa måste för Sisyfos vara djupt depraverande. Kanske lever hoppet hos honom att stenen någon gång når sitt slutmål och han blir fri från detta evighetsarbete, men Camus påminner mig om att Sisyfos har inget hopp. Stenen kommer aldrig nå sitt mål men Sisyfos är lycklig ändå.
Meningslösheten i ett liv kan i många avseenden vara djupt deprimerande. Att ha ett liv med mening är på många sätt meningen med livet, men om man inte har ett liv med mening hur gör man då? Ja, det är då Camus och Sisyfos påminner mig om att man kan finna meningen i allt och bli lycklig görandes de mest banala sakerna. Camus förmodade svar är i två korta meningar genial, ”Sisyfos hade accepterat meningslösheten. Det var därför han kunde vara lycklig”.
Att acceptera en meningslöshet känns tungt men att finna en lycka i det till synes meningslösa är hoppingivande. Att något ska ha en mening, att något ska vara meningsfullt, hänger intimt ihop med att utföra något och att detta utförandet ska leda till ett resultat. Att Sisyfos släpar på sin sten från punkt A till punkt B där friheten väntar bygger på att hela syftet med släpandet är att han ska nå punkten B för där väntar den hett efterlängtade friheten. Det är därför naturligt att tänka sig att Sisyfos tycker arbetet är meningslöst eftersom han aldrig når punkten B.
För mig har jakten på utförande och nå delmål varit en stor del av mitt liv. Nu har Camus fått mig att tänka om, eller i alla fall ändrat min uppfattning en aning. Tänk om det är själva görandet som är grejen och inte målet? Tänk om det är släpandet av stenen som är det rika i livet, tänk om det är där meningen finns?
Om nu görandet är det viktiga bygger det på en annan viktig insikt som Camus också tar upp. I en värld utan mening vinner vi vårt värde i en medveten livsduglig hållning mot hopplösheten och samtidigt vinner vi en paradoxal kärlek till livet. Detta bygger på att vi finner ett nöje i själva görandet. Att Sisyfos till slut finner lyckan i att släpa en sten upp och ned för en kulle kan låta långsökt men det gör han faktiskt. Lyckan sitter i livet…..han lever!
När meningslösheten är som starkast, ser man inga vägar vidare. Allt känns tomt och innehållslöst. Kanske kan man, efter en tid (allt tar tid), börja betrakta meningslösheten så som existentialismen lärde oss, inte minst Kierkegaard. Här kommer en fri tolkning av Kierkegaard:
”Du är en människa och inte ett ting. Du är ingen stol eller ett bord. Du är alltid på väg att bli någon, någon annan än du är idag, någon annan än du var igår. Sökandet har ingen början och inget slut. Själva sökandet är detsamma som att vara människa. Vad skulle det vara för mening med att leva överhuvudtaget om du som liten fick en uppenbarelse och förstod allt och du därefter bara levde i det självklara livet ut?”
För mig brukar nyckeln i det meningslösa vara att läsa exempelvis Hammarskjöld, Kierkegaard, Bibeln men även att skriva ned egna tankar och försöka sätta ord på det där som skaver. Det finns alltid något att bygga livet på. Det lilla fröet du får fram genom ord kan vara det där lilla fröet som behövs för att återigen växa, återigen börja söka, återigen påbörja en resa.
”Det gör ont när knoppar brister”. Ibland läser jag hennes dikt bara för att läsa dessa ord och få tiden att vara min medicin. Jag lämnar mig dock inte vid knoppens brist. Hennes avslutande del i dikten är hoppfull och bär på ett av de finaste orden jag känner till. ”Då, när det är värst och inget hjälper………..känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit.” Ordet Tillit är ett palindrom och symboliken är slående. Tillit fås både framifrån och bakifrån, både när du befinner dig på toppen av berget eller i dess djupaste dal. Ha Tillit. Allt ordnar sig.
Att leva med bilden av Sisyfos har för mig blivit ett andligt uppvaknande. Meningslösheten som jag ibland känner är inget jag räds för längre. Den bär på en lycka i sig. Den bär på livet.
Om ni inte förstår mig kanske Camus kan hjälpa er…han är trots allt Nobelpristagare!
/m
2 kommentarer på “Sisyfos”
Kommentera
Mats Uddin 
Pingback: Slå ned grodor på Liseberg – Mats Uddin
Pingback: Alfons på väg ut i Europa – Mats Uddin