Alfons på väg ut i Europa

Jag är på resande fot genom Europa. Så fantastiskt privilegierad att återigen ha möjlighet att resa och denna gång dessutom med 30 andra medresenärer som delar mitt intresse. Vi är på väg på en studieresa arrangerad av Lunds stift ned till Erfurt och Wittenberg för att följa i Martin Luthers fotspår. En resa med syfte att öka vår kunskap kring protestantismens ursprung och fördjupa oss i Luthers tankar. Kan det bli bättre?

I skrivande stund har vi precis lämnat Rostock efter båtturen från Danmark. Det är varmt i bussen och på bussens videoskärmar visas filmen Luther från 2003. Ni vet den där filmen där katoliker framstår som de onda och Luther framställs som den gode. Jag har sett filmen två gånger förut och slötittar därför samtidigt som jag nedtecknar dessa rader.

Tänker istället på Alfons Åberg. På en sådan här resa blir det en del svarande på frågan, ”Hur är läget?” då man återser gamla kamrater och goda vänner. Jag svarar att allt är bra med mig. Lite som man brukar göra. Lite av lättja kanske, för att undvika att ge ett mer utvecklande svar då sanningen egentligen är mer komplex och man vill skona frågeställaren ett alltför osammanhängande svar. Egentligen känner jag mig som Alfons…”jag ska bara”.

Det finns en mängd ”jag ska bara” på min ”att-göra-lista” som aldrig verkar att ta slut. Så är mitt liv just nu, samtidigt som jag känner de vanliga känslorna av framtidsoro och andra ångestkänslor. Jag är ju inte mer än människa och trots att jag lever efter Jesus ord om att ”känn ingen oro” är det lättare att säga än att leva efter. Jag är således i ett Alfons-tillstånd just nu med en känsla av att ”jag ska bara” hela tiden. Frågan är dock vad det är jag ska göra efter att jag har bockat av alla mina ”jag ska bara”-saker? För jag är nämligen expert på att hela tiden hitta på nya saker att göra, tacka mer JA än NEJ, leva i egen förnekelse i att tro att jag som arbetslös inte har något att göra…samtidigt som min Alfons-ådra hela tiden pockar på att jag ska vara en duglig man som gör saker hela tiden.

Färden går längs Tysklands många rapsfält och mina tankar övergår till den fantastiska Karin Boye. Istället för att tänka att jag bara ska göra saker för att någon gång bli klar, tänker jag att Boye hade en stor poäng. Även min resa ska vara mödan värd, inte bara att nå slutdestinationen. Jag har tidigare skrivit om Sisyfos och den till synes meningslösa stenförflyttningen som aldrig blir klar. Jag är av den uppfattningen att det är mödan värt att flytta den där stenen, oavsett om man kommer till mål eller inte. Det är resan i sig som skapar meningen, det meningsfulla.

I min egen kamp med frågan om det meningsfulla i livet växer några tankar inom mig under resan. Inte som plötsliga insikter utan mer som punkter som jag som erfaren, äldre man, kanske skulle vilja säga till Alfons då han stressar fram i livet Med Karin Boye, Sisyfos, Dag Hammarskjölds ”den inre resan är den längsta resan” i bakhuvudet skriver jag dessa punkter.

Jag tänker att mening och lycka är två olika saker men vi tror att de är intimt sammankopplade. Meningen med mitt liv är kanske inte att jag ska vara lycklig just här och just nu, att all min längtan ska tillfredsställas i just detta ögonblick. En svår insikt men ack så nyttig.

En annan del är att det trots allt finns meningslöshet i världen och i mitt liv. Hur mycket jag än skulle vilja att allt hade en mening, ett syfte, ett mål så är det helt enkelt så att vissa saker är helt meningslösa. Att säga till någon som lider exempelvis att ”det är säkert någon mening med det ska du se…” är som att spotta vederbörande i ansiktet. Ondskan är aldrig meningsfull. Därför kan meningslöshet och tomhet vara en sann beskrivning av verkligheten och att säga att man lider är ett tecken på att man vågar se sanningen i vitögat och inte lever i en illusion.

Min tredje fundering är att hur jag än väljer att leva mitt liv och hur jag tar hand om mig själv och min hälsa har stor betydelse för min upplevelse av livet. Hur jag helt enkelt väljer att se på framgångar och misslyckanden i mitt liv har stor betydelse. Om jag tror att jag ska hitta livets mening bakom nästa krök så lurar jag helt enkelt mig själv. Jag måste leva i nuet och inse realiteten. Predikaren 3 konstaterar att det finns en tid för allt. Ät, drick och var glad, njut av livet mitt i all min möda! Sluta söka efter meningen ”någon annanstans”, lev här och nu. Träna mig själv i att försöka finna det stora i det lilla, träna mig i att ta vara på de möjligheter som Gud lagt ner för mig just i denna dag, just i denna stund. För mig har detta blivit viktigt. Jag har fått ett nytt och spännande perspektiv på livet!

Utveckling i form av förändringar tar oftast längre tid än vad man vill. Ofta är det dock små saker i vårt inre som vi behöver få korn på och gradvis ändra. Vi lär oss kanske att säga NEJ oftare till sådant som vi egentligen inte vill och gradvis inser vi att vi med detta säger mer JA till livet som vi vill leva. Egentligen kanske det är så enkelt att en lång resa börjar med att ta ett första steg. Att våga ta det där första steget. 

Innan jag börjar…med det där första steget…”ska jag bara”…

/m

P.S. Om ni blev sugen på att läsa Predikaren 3 om att ”allt har sin tid” så kommer några verser här…som inspiration.

Predikaren 3:1-8:

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

D.S