Wittenbergs konungar

Jag sitter på bussen. Det är tidig söndag morgon och även om det stod i vårt schema att hemfärden från Tyskland till Sverige skulle påbörjas 08.00 trodde jag inte att tiden skulle hållas. När vi räknat oss samman och inser att vi alla är närvarande och sitter på våra platser uppstår ett spontant jubel i bussen, klockan är nämligen 07.59 och bussen börjar att rulla. Vi är före tidsschemat.

De här dagarna i Tyskland har bjudit på nya intryck, ny kunskap och en fantastisk gemenskap. En på många sätt minnesvärd resa gör sin sista start, med målet hem till Malmö. Vi har rest i Martin Luthers fotspår och besökt Luthers födelse- och dödsstad, Eisleben, där vi firade doppåminnelsemässa i kyrkan där Luther döptes. Vi har upplevt Erfurt där Luther verkade i Augustinerklostret, där han prästvigdes i Erfurter Dom och där han tog sina första teologiska steg. Vi har sedan avslutat resan i Wittenberg där Luther studerade och arbetade på Universitetet, spikade upp sina teser på Slottskyrkans sidoport och där han sedan levde sina dagar i samspel med andra teologer såsom Melanchton och inte minst med sin fru Katarina von Bora. Det är onekligen många intryck vi har varit med om, som dessutom fördjupats via underbara teologiska och livsrelaterade diskussioner under dygnets alla timmar med fantastiska reskamrater.

Att beskriva resans innehåll under några få rader i ett blogginlägg vore inte att göra resan rättvisa. Jag tänkte istället delge er en tankegång som har följt mig sedan resans början. Det pågår olika krig runt omkring i världen och som den pacifist jag är kunde jag inte undgå att tänka på det 30-åriga religionskriget som pågick i Europa under perioden 1618-1648 och som på många sätt hade sitt epicentrum i den delen av Europa som jag nu skulle komma att besöka. Resan vi gjorde gick i Luthers fotspår men jag har hela tiden haft en parallell tanke kring 30-åriga kriget. En parallell tankegång kring denna europeiska storkonflikt som i huvudsak utspelade sig på tysk mark. En parallell tankegång som har koppling till både Sverige och Luther.

När vi lämnade Danmark och gled upp på båten som skulle ta oss över till Rostock och tysk mark tänkte jag på den svenska storkonungen Gustav II Adolf som den 25 juni 1630 gjorde en liknande båtresa. Han landsteg inte i Rostock utan en aning längre österut, nämligen Usedom, utanför Pommerns kust. Han ville undvika Danmarks fientliga fartyg och reste därför längre österut än där vi färdades. Det berättas att han föll på knä och bad Gud om seger i detta stora religionskrig som vid denna stund rasat i Europa under tolv år. Den svenska konungen bad om en protestantisk seger, i att hålla samman Europa i en protestantisk rörelse med Luthers idéer som ledstjärna mot de katolska strömningarna. Kriget var ett tydligt religionskrig, i alla fall initialt, men hade även andra politiska orsaker. De stridande utgjordes av katoliker på ena sidan med den habsburgske kejsaren i Wien och merparten av furstarna inom det mäktiga tysk-romerska riket som utgjorde stommen i den katolska sidan medan den protestantiska sidan bestod mest av nordtyska protestantiska furstendömen.

De första tolv årens krigande hade inneburit att den habsburgske kejsaren i Wien försökt underlägga sig de protestantiska nordtyska staterna och till stora delar lyckats. Situationen var kritisk och protestantismen som rörelse såg ut att förlora inflytande. Luthers reformatoriska idéer riskerade nu att förpassas till en parentes. Det var nu en hand sträcktes ut till ”lejonet från Norden”, som Gustav II Adolf kallades, från några av de nordtyska protestantistiska furstarna. Vissa var dock tveksamma till Sveriges inblandning. De anade att den svenska konungen kanske inte enbart hade Luthers idéer som ledstjärna och som självuppoffrande orsak till att dra sitt land i krig i Europa utan även för att utöka sin egen makt.

De svenska förlusterna blev initialt väldigt stora. Halva armén eller cirka 15 000 svenska och finska män stupade eller dukade under, under de tre första åren. Förstärkningar måste hela tiden genomföras. De militära framgångarna var dock betydande. Gustav II Adolf är den enda svenska kungen som får mycket beröm i den internationella krigshistorien för de tekniska och strategiska förbättringar som han själv regisserade. Han införde bland annat lättrörliga förband som bröt upp den katolska kejsarens tunga, föråldrade truppformationer.

Under den blågula fanan marscherade nu en brokig samling soldater. Förutom svenskar och finnar var omkring femton procent utländska legoknektar. Tyskar, fransmän, engelsmän och skottar. Dessutom underställde de tyska protestantiska furstarna sig själva och sina landsmän den svenska konungen. Under den svenska flagan marscherade nu samtliga som stödde den protestantiska rörelsen. Martin Luthers idéer.

Då vi lämnar Predigerkirche i Erfurt, jag och några av mina reskamrater, efter att ha besökt Mäster Eckhardts kyrka, denna dominikanermunk och mystiker som bland annat var en stor inspirationskälla till Dag Hammarskjöld, och således även till mig, ser jag av en slump ett huvud på ett minnesmonument som står utanför kyrkan. Min initiala tanke kring att det kan vara ett minnesmonument över ”lejonet från Norden” visar sig stämma. På en gräsplätt på ena sidan av kyrkan, mitt i Erfurts gamla stadsdel, står ett minnesmonument över Sveriges konung. En svensk konung som för vissa kanske är bortglömd i Sverige, eller i alla fall på sin höjd ihågkommen som inspiration till Gustav Adolfbakelsen. Här nere är inte den svenska konungen en inspiratör till en bakelse, här är han räddaren av den protestantiska rörelsen. Monumentet har ett lejon på toppen, svärd och en Bibel avbildad längst ned. I mitten finns namnet Gustav Adolf tydligt ingraverat och konungens ansikte avbildat.

Efter att den svenska konungen landstigit utanför Pommern rör sig hans armé söderut. Armén gick från seger till seger. Triumfen vid Breitenfeld i september 1631 gjorde Gustav II Adolf till protestanternas störste härförare och fick honom att fundera på allt större planer. Det är troligt att han såg Sveriges framtid i en allians med de nordtyska staterna och sig själv som protestantismens ledare. Han var ju just nu i krigets mitt och som sådan protestantismens naturliga härförare. Höjdpunkten för framgångarna kom i maj 1632 då den segrande Gustav II Adolf tågade in i München. Av olika strategiska skäl tvingades svenska armén efter några månader norrut och mötte den 6 november katolikernas härförare Wallenstein vid Lützen. Drabbningen som där följde blev en av de blodigaste i Sveriges historia. Kungen råkade ut för den förrädiska dimman och red av misstag rakt in i fiendens led där han kom i närstrid och stupade. Svenskarna lyckades ändå slutföra slaget till seger, men halva styrkan låg kvar på slagfältet. Över 5000 sårade och döda.

Då vi har tagit oss till Wittenberg, efter studiebesöken i Eisleben och Erfurt, deltar vi i veckoslutets Bachkonsert i Stadskyrkan i Wittenberg. Jag sitter och njuter av musiken och vilar ögonen på altartavlan. Altaruppsatsen är från Luthers speciella målare, Cranach, och hans målarverkstad. Målningen, som säkerligen Luther själv har varit med och diskuterar dess innehåll kring, kom på plats året efter Luthers död. Bilden på sockeln visar hur Guds ord förkunnas. Det är Luther själv som är i predikostolen och med vänstra handen på Bibeln och med den högra handen pekandes på Jesus är det tydligt att det är Kristus som Luther förkunnar om. I den församling som lyssnar på Luther noterar jag Katarina von Bora och troligtvis några av deras gemensamma barn. Även Lukas Cranach, målaren själv, är avbildad. Jag och min bänkkamrat resonerar lite kring var Gustav Adolfs minnesplatta finns. Efter slaget vid Lützen och konungens död låg nämligen konungens lik i denna kyrka några dagar för att Wittenbergs medborgare kunde säga farväl en sista gång till dess ledare och härförare. Under sista musikstycket ser jag ned på marken bredvid altaruppsatsen och noterar det svarta korset. Även om avståndet från där jag sitter är betydande anar jag texten i nederkanten. Det är minnesplattan, placerad precis bredvid altaruppsatsen.

Det tog över en månad för budet om kungens död att nå Stockholm. Nyheten kom med ordinarie post.
Under åren som följde gjorde Axel Oxenstierna vad han kunde för att så ärofyllt som möjligt dra ut Sverige ur kriget. Gustav II Adolfs dotter, Kristina, ärvde tronen men var alltför ung ännu. Freden dröjde ända till 1648, men innan dess hade Sverige anfallit Danmark och under krigets sista strider stormat och erövrat halva Prag, den rika halvan.

Under lördagen är vi på besök i en församling utanför Wittenberg, Globis. Till skillnad från den storslagna Dom Erfurst eller den pråliga Slottskyrkan i Wittenberg är det här en liten, genuin landsortskyrka. Globis pastor hälsar oss välkomna och håller i en kort andakt i kyrkan. Han berättar att han sett fram emot vårt besök, inte minst för att vi kommer från Sverige. Sedan lägger han till,

”landet där Gustav II Adolf kom ifrån som räddade oss från att förlora protestantismen”.

Då jag tar min sista morgonjogg måste jag naturligtvis springa förbi porten på Slottskyrkan där Luther spikade upp sina katekeser den 31 okt 1517. En stund i vår världshistoria som många definierar som startpunkten för reformationen. Det berättas i boken ”Gustav II Adolf. Hans liv och bragder. Berättade för barn och ungdom”, Anna Maria Roos fascinerande berättelse från 1916 som jag just nu har i en flyttlåda i ett förråd i Landskrona, att när Gustav II Adolf drog fram genom Europa från fältslag till fältslag var han ju tvungen, som den protestantiska härföraren han var, att besöka denna plats. Han var tvungen att se porten där allt började. Han var tvungen att för sina bundsförvanter förmedla att den protestantiska enheten var stark och att han var dess ledare och var kunde detta bedyras, om inte i Wittenberg vid porten där allt började.

Efter att ha förhandlat med kurfursten Arnheim om Wittenbergs säkerhet under den svenske konungens beskydd gjorde Gustav II Adolf ett besök i Wittenberg. Då konungen närmade sig staden möttes han upp av skaror med främst ungdomar och studenter. De var ivriga att se den konung som kommit från det avlånga landet i norr för att kämpa för deras skull, för evangeliets skull. Konungen hälsade på dem och som Roos beskriver lär han han ha sagt:

”Från eder hava vi svenskar fått evangeliets ljus. Till att visa vår tacksamhet komma vi nu för att hos eder beskydda mot mörkrets makt.”

När den svenska konungen stod på den plats, som jag nu ungefär 390 år senare står och stirrar på porten (originalporten har dock förstörts i en brand) där Luther spikade upp sina teser, funderar jag på vad konungen egentligen kände kring tesernas innehåll, Luthers teologi och reformationen som sådan. I min värld var konungen en krigare, en soldat, en härförare, en maktfaktor som ville nå ära och berömmelse och vinna utökade landvinningar åt hans fosterland. Kanske tänkte han just i den stunden då han tittade på porten och såg korset på kyrkan eller ovanför portalen att det ändå är ett religionskrig han strider för och att det handlar om evangeliet och människans förhållningssätt till Kristus? Enligt Anna Maria Roos är det i alla fall det här han lär ha sagt:

”Hur modig var icke den mannen (Luther), då han gick att kämpa mot en hel värld. Att för sanningens skull ställa sig allena och trotsa förföljelserna, det är väl så dristigt och ärofullt som att på slagfältet våga liv och blod.”

När jag står i egna tankar och tar den bild under morgonjoggen som nu är här ovanför kommer en förbipasserande man med hund och frågar om jag vill att han ska ta en bild med min Iphone med mig framför porten. Jag tackar vänligt att det inte behövs. Vi kommer i samspråk en kort stund och det visar sig att mannen är en invånare från Wittenberg som gör sin morgonritual med familjens hund. Jag passar på att fråga om han har hört talas om den svenska konungen Gustav II Adolf. Mannen lyser upp och säger,

”Naturligtvis. Alla här vet vem det är. Han är kungen av Wittenberg som räddade oss från att återgå till katolisismen.”

Jag springer den sista biten till hotellet och funderar på Gustav II Adolfs arv. Han har sannerligen lyckats sätta sina spår här i Wittenberg. Vem vet var protestantismen varit om inte Gustav II Adolf varit så framgångsrik. Eftersom han var så benhård i sin övertygelse kring reformationen och Luther, eftersom han sågs som protestantismen ledare, kan det te sig märkligt att förstå hur hans enda dotter valde att gå emot sin far och Sveriges religiösa inriktning och konvertera till katolicismen. Kanske handlade det helt enkelt om att hon var trött på ett religionskrig som förstört Europas enhet, kanske handlade det om en dotters vilja att trotsa sin far, kanske handlade det om en kvinnas frigörelse eller något helt annat. Det jag nu vet och fått uppleva är bekräftelser på att Gustav II Adolf räddade, på sitt sätt, protestantismen. Nu reser jag hem efter att ha följt både Luther och Gustav II Adolf fotspår. Tacksam för dem båda och jag tänker att båda var på sina speciella sätt ”kungarna av Wittenberg”.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: