Funderar på mästaren

Det pågår musikunderhållning på SVT. Efter Liverpools seger i FA-cupfinalen och dess dramatiska straffläggning är plötsligt allt accepterat för mig. Jag kan till och med vila ögonen på eurovision samtidigt som jag skriver predikan till imorgon och detta blogginlägg. För säkerhets skull skruvar jag dock bort ljudet. Jag befinner mig i sommarhuset utanför Kalmar. Låter tankarna fladdra fritt. Tänker på mäster Eckehart. I veckan gjorde jag ett besök vid Arlövs kyrka och satte mig ned en stund utanför kyrkporten under det underbara rosa körsbärsträdet.

Några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken kom till mig och jag tänkte på mäster Eckeharts inflytande över generalsekreteraren. Ibland tänker jag på alla chefsuppdrag jag har haft och dessa komplexa adaptiva system som jag har försökt att rådda, kanske tänkte generalsekreteraren för FN likadant men så tänker jag på mäster Eckehart och enkelheten kommer tillbaka. För inte tänkte väl mästaren på komplexa adaptiva system för cirka 700 år sedan?

Förra veckan var jag några dagar i Erfurt. Efter att ha utforskat Erfurter Dom kunde jag inte låta bli att glida igenom de trånga gränderna och med några reskamrater närma mig Predigerkirche. Det var med en aning andäktighet jag öppnade porten till kyrkan.

Kyrkan är ytterligare en av stadens alla medeltida kyrkor, byggd i grå sandsten och rest av Dominikanerorden runt 1270 och framåt. Klostret är sedan länge raserat men kyrkan är intakt. Det var här mäster Eckehart verkade som Prior. Redan år 1275, som 15-åring, kommer Johannes Eckehart till Erfurt. Han ges en grundläggande utbildning innan han vigs till präst. Det blir sedan några år i Köln och Paris innan han år 1298 utnämns till Prior för klostret i Erfurt. Han får då cirka 60 kloster under sig och Predigerkirche i Erfurt blir hans bas. Med ungefär 60 kloster under sig kan jag tänka mig att även mäster Eckehart vid olika tillfällen ställde sig frågan kring att leda inom ramen för komplexa adaptiva system, ungefär 700 år innan CAS som begrepp uppfanns. Kanske var det hans ledarfilosofi som tvingade honom till att revolutionera både dåtidens teologi som utövandet av prästerskapet?

När jag går omkring i den ståtliga kyrkan och ser ljuset tränga in från de stora fönstren som öppnar upp sig genom takvalven tänker jag på att mäster Eckehart gick just här för cirka 700 år sedan. Han hade bekymmer. Hur skulle han nå fram till alla sina underställda i de olika klostren med sitt budskap. Vissa nunnekloster med dess bristande latinutbildning tvingade mäster Eckehart till något revolutionerande. Han översatte sin andliga vägledning till tyska och gick därmed ifrån latinet. Han tvingades att tänka utanför ramarna. För mäster Eckehart handlade det om att nå fram, att söka den mystiska gudsbilden, inte alltid att hålla på det intellektuella. Han tog sin utgångspunkt i filosofin, men landade i en inre och esoterisk verklighet. Mäster Eckeharts arbete är på många sätt en omöjlig kamp i att förena två oförenliga traditioner, det analytiska och resonerande tankesättet med det inre, mystiska.

När jag läser mäster Eckeharts predikningar slås jag av att han målar upp en bild av att det inte finns några genvägar till Gud. Den enda vägen som står till buds för människan är den inre bönen och dialogen med sitt inre. Det handlar om kontemplation och hård inre andlig prövning (Eckehart var trots allt munk och styrde över 60 kloster). Han är på detta sätt starkt antiauktoritär och på så sätt en föregångare till Luthers antipåve-synsätt, cirka 200 före Luther. Eckehart försvarar visserligen kyrkan men i sina predikningar sätter han alltid den enskilda människan före varje kyrkligt kollektiv. Hans tankar måste ha varit svårsmälta för Rom och påven. Han predikar bland annat att han enbart erkänner en auktoritet, en som alla måste underordna och förhålla sig till, nämligen Gud. Även den som tar avstånd från Gud och intar en ateistisk hållning menar Eckehart har ett förhållande till Gud och det är alltid varje människas relation till Gud som är det viktigaste. I en av hans predikan läser jag ”även den som hädar Gud prisar Gud”.

För Dag Hammarskjöld är inflytandet från Eckehart total. Eckeharts aversion mot all form av materialism anar jag i Hammarskjölds livsföring och genom de tiotalet Eckehartsreferenserna i Vägmärken, återgivna på tyska, känns Eckeharts tankegångar som ingångar till Hammarskjölds ledarskap och liv. Hela bokens motto är egentligen ett enda inspirerande tal från Eckehart,

”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta”.

Då jag sneglar upp på de rosa blommorna där jag sitter bredvid Arlövs kyrka tänker jag på det Hammarskjöld skriver den 22 april 1956:

”Förstå – genom stillhet. Handla – ur stillhet. Vinna – i stillhet.”

Hammarskjöld låter sedan Eckeharts citat, ”Ska ögat förnimma färgen så måste det först självt vara befriat från alla färger” ljuda som ett eko över hans mystiska syn på att stillheten är själens innersta och öga. Avklätt från alla färger och därmed seende, reflekterande Guds ljus.

År 1326 tvingas Eckehart resa till Köln för att försvara sina predikningar och läror inför ärkebiskopens inkvisation. Missnöjet har börjat att gro i Rom. Medan jag vandrar i Eckeharts kyrka tänker jag på hur Eckehart måste ha tänkt på vägen till Köln. Kanske förberedde han sig redan här i kyrkan? Jag har läst hans vittnesmål inför inkvisationsdomstolen. Han förnekar ingenting. Han medger istället att allt som de framför som anklagelser är sanna. Han vet att i grunden är brottet att han har predikat på tyska. Guds ord förmedlade på tyska och inte det stipulerade latinet. Ett brott som han som chef, ledare, förebild kan leva med.

Som chef kände jag mig ibland inte i takt med min egen samtid och min egen organisation. Så tänker jag att även Hammarskjöld kände det vid olika tillfällen och så tänker jag att även mäster Eckehart kände det på vägen till Köln. Vissa behöver gå före andra. Så enkelt är det. Jag låter mästaren själv genom sina ord till inkvisationsdomsolen åskådliggöra detta:

”Den som ej förstår detta tal, han må ej heller bekymra sitt hjärta därmed.”

Jag låter TV:n stå på men med ljudet fortsatt avstängt. Nyfiken som jag är vill jag veta vem som vinner men jag behöver inte lyssna på det hela. Istället tar jag fram boken om mäster Eckeharts predikningar. Jag lyssnar hellre på mästaren ikväll.

/m