Post-sanningens tid

I förra veckan var det avslutning för mina studier på Kyrkans utbildningsinstitut för denna gång. Vi fick förmånen att träffa ärkebiskop Antje Jackelén den sista dagen som pratade för oss under temat ”kyrkan i samtiden”. Hon inledde sin presentation genom att säga ”att vi lever i post-sanningens tid” och jag tänkte direkt på att jag är gammal. Kanske för gammal? För visst har vi pratat om post-sanningens tid förut? För visst har vi väl levt länge i post-sanningens tid? Har vi inte det?

Jag tänker på Reagans stora politiska härdsmälta, Iran-Contras-affären och alla som då skrev i olika forum och tidningar att amerikanska medier generellt misslyckades med att granska affären. Jag vet att Steve Tesich skrev något i stil med att Iran-Contras visar att politiker inte behöver bry sig om sanningen. Detta fick begreppet post-sanning och då pratar vi tidigt -90 tal, kanske t.o.m. slutet av -80 talet. En av mina stora förebilder, den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt, betonar i sin berömda essä ”Lying in Politics”, tror den är från 1971, att bedrägeri och lögner använts som medel för att uppnå politiska mål sedan tidernas begynnelse.

Sedan hoppas jag att vi är fler än jag som har läst ”The post-truth era” av Ralph Keyes. Boken beskriver den politiska utvecklingen i USA efter Vietnamkriget. Tror boken kom ut inför valet år 2004. Då hade det ju dessutom varit en massiv diskussion kring det här med sanning och lögn i kölvattnet av Irakkriget 2003, som vi alla vet baserades på en lögn om att det fanns massförstörelsevapen i Irak. George W. Bush i sitt esse, för sin okunnighet, sin vana att agera på magkänsla och sin ­benägenhet att ljuga när helst det behövdes.

Så visst har levt länge i ”post-sanningens tid”. Eftersom vi just nu lever i en tid efter president Trump som använde lögner som ett verktyg i dennes politiska retorik och i en tid där Putin använder lögnen som vapen mot sina egna medborgare så kan jag förstå om ärkebiskopen kallar det att vi just nu lever i ”post-sanningens tid” (även om jag tycker att vi har levt i den tiden länge i så fall).

Men vad menas egentligen när man säger att vi lever i post-sanningens tid? För mig är ordet en aning svårbegripligt. Om jag gör en bokstavlig tolkning skulle ”post” kunna översättas med ”efter”, således skulle det betyda ”efter sanningen”. För mig blir det i så fall helt obegripligt. Vi kommer naturligtvis aldrig leva ”efter sanningen” för sanningen finns ju där vare sig vi vill det eller ej. Irak hade exempelvis inte massförstörelsevapen, hur än president Bush hävdade det motsatta. Sanningen fanns där för alla att se.

Således måste ”post” innebära något annat i detta sammanhang än ”efter”. Kan det istället handla om en värderingsförskjutning där ”post” i just ”post-sanning” avser att sanningen spelar egentligen ingen roll? Objektiva fakta är i ”post-sanningens tid” något som har mindre betydelse än allmänt tyckande och känslor. Är det definitionen av ”post-sanning”?

Om vi i backspegeln granskar Trumps presidentperiod ligger det nog en del i den sistnämnda definitionen. Samtidigt kanske det är för långt att säga att sanningen inte spelar någon roll även om Trump tycks i ett utifrånperspektiv stå för den uppfattningen. I en viss mening har kanske sanningen istället som fenomen blivit allt viktigare. Alla, även Trump, hävdar ju att de står för sanningen. Jag menar att vi lever i en tid då alla plötsligt har bestämda åsikter om en hel massa saker som vi tidigare inte hade någon uppfattning om, eller i alla fall hade anständigheten att svara att just i den frågan har jag för lite kunskap för att ha en bestämd åsikt kring. Se bara på Corona-perioden. På sociala medier tycktes det ju som om alla satt inne med sanningen på sitt sätt. Alla verkade plötsligt ha en specialistläkarexamen i epidemiologi och alla satt inne med sanningen. Alla tror vi att vi står på sanningens sida, även när vi inte gör det. Inga människor skulle hävda att deras åsikter visserligen är falska men att de ändå håller fast vid dem. Rent filosofiskt vore en sådan position helt obegriplig. Att ha en övertygelse om något innebär ju just att man håller detta för sant. Kanske är det detta som ärkebiskopen menar är det nya perspektivet i just ”post-sanningens tid”?

Om jag fortsätter lite på det spåret innebär det således att postsanningens tid handlar inte om att vi som individer inte längre bryr oss om att tro vad som är sant. Däremot tror vi alla att vi bär på sanningen. Men kan det verkligen vara så när vi vet att lögnen är ett verktyg många använder sig av? När lögnen används i det politiska etablissemanget som en naturlighet? I så måtto verkar det ju som om sanningen har tappat sin relevans, även om det inte är något nytt i sig. Att politiker ljuger och ger löften de inte avser hålla är ju knappast en nyhet.

Det som kännetecknar samtiden är kanske att vi har accepterat lögnen. Om jag kommer ihåg nämnda Steve Tesich rätt så hävdar han att det skedde en viktig värderingsförskjutning kring lögnen under -80 talet. Enligt Tesich skedde det en värderingsförskjutning från -70 talets nej till lögner till ett accepterande under -80-talet. Kanske har han rätt. Jag tänker på Nixon som avslöjades som lögnare i samband med Watergateskandalen och fick avgå medans Reagans lögner om Iran–Contras-affären tolv år senare lät allmänheten passera. Detsamma gäller Bushs lögn om massförstörelsevapen i Irak. Han fick sitta kvar och omvaldes till och med. Presidentvalen 2016 och 2020 gjorde det också alldeles klart att Trumps väljare inte låtit sig avskräckas av hans många och uppenbara lögner. Inte ens under hans tid som president. Han fick till och med fler röster vid valet år 2020 än 2016.

Så när vi pratar om post-sanningens tid kanske det handlar om acceptans av lögnen och att man egentligen inte bryr sig om sanningen. Detta eftersom alla ändå säger att man står för sanningen, så dess värde saknar egentligen betydelse. Jag tänker att på -70 talet ville inte en politiker ertappas med en lögn och gjorde vad man kunde för att slingra sig. När det gäller dagens politiker, inte bara Trump och Putin, utan också politiker som Victor Orbán och Boris Johnson, tycks man oroa sig mycket litet för detta. Man säger en sak ena dagen, raka motsatsen nästa, och struntar fullständigt i om det man säger avslöjas vara falskt. Att dessa politiker skördar framgångar tyder på att vi bryr oss mindre om sanningen i dagens polariserade och hårdnade debattklimat än vad vi har gjort tidigare, och i den meningen har sanningen blivit irrelevant. Försöken att faktakontrollera kommer då inte att ha någon som helst effekt på våra politiska preferenser. Vad vi bryr oss om är att politiker är villiga att säga de saker som gynnar vår sida! Vår sanning!

Sanningen har på så sätt blivit individuell. Det finns helt enkelt ingen objektiv sanning. En lögn kan helt enkelt vara sanning, om jag tycker så. Ett berömt exempel som jag kommer ihåg var en reaktion av en användare på Facebook efter att det avslöjats att det var en fejkad nyhet att en elev tvingats till kvarsittning eftersom hon haft svenska flaggan på mobilskalet: ”Jag skiter i att det är fejk det är för jävligt ändå”.

Så här när det har gått någon vecka efter träffen med ärkebiskopen skulle jag naturligtvis ha frågat efter ärkebiskopens definition av ”post-sanningens tid”. Vem vet, kanske hade svaret låtit något åt det hållet jag har försökt att beskriva här ovan. För egen del tror jag det ligger en hel del i att post-sanningens tid handlar om en förskjutning i våra värderingar. Detta gör att det blir komplext att leva i post-sanningens tid. Det finns helt enkelt ingen objektiv sanning kvar. Det är ju inte heller så enkelt att alla håller med om vad som räknas som en lögn eller att alla faktakontroller accepteras. Tvärtom kännetecknas vår samtid av stor ­oenighet. Sanningens kris handlar inte bara om att vi inte längre bryr oss om sanningen, utan om att det blivit så förtvivlat svårt att enas om vad som är sant och vad som är falskt, och därmed i slutändan om vad som utgör kunskap och vad som utgör okunskap.

För egen del lovar jag dock att jag pratar sanning om att jag träffade ärkebiskopen härom veckan. Jag har bildbevis…men samtidigt vem vet…sanningen är relativ, eller? Vi lever ju trots allt i post-sanningens tid.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: