Vårens sista dag – en sökande Dirawi

Det är den 31:a maj år 2022 och min fars födelsedag. Min älskade far som likt många föräldrar har gjort sitt yttersta för att vi söner ska få det så bra som möjligt på vår färd genom alla dessa dagar i livet. Denna villkorslösa kärlek som jag hoppas att jag förmedlat vidare till mina barn och barnbarn.

Det är också vårens sista dag. Här i Skåne har både syrener och rapsfälten överblommat och jag som älskar naturens färgskiftningar blir en aning sentimental. Istället blommar rosor i de mest praktfulla nyanser så jag får njuta av det istället under mina löprundor och vandringar i Skånes natur.

Jag sitter och läser igenom den uppsats jag ska opponera på under torsdagens framläggningsseminarium i Umeå. En välskriven kandidatuppsats i teologi som granskar en ung kyrklig rörelse, bara 200 år på nacken, och jag tänker på den traditionstyngda världsvida kristna kyrkan med 2000 år på nacken och känner ödmjukhet inför orden om en ung rörelse som bara har 200 år bakom sig. Vår samtid har inte alltid bejakat tradition utan vill många gånger göra nytt. Så ska det kanske vara. Varje generation måste uppfinna och hitta sin egen väg framåt, även om jag tycker att det historiska och traditionsbundna arvet är väl värt att ta hänsyn till då dagens frågor diskuteras.

Jag har precis tittat klart på Gina Dirawis tv-serie ”Gina Dirawi lever och dör” på SVT play. Det är en existentiell resa som Gina tar med oss tittare på genom internationella religiösa rörelser. Dock inte det traditionsbundna svenska, den hederliga kristna kyrkan, den lyser med sin frånvaro och jag undrar varför?

För dig som inte har sett serien rekommenderar jag den starkt. Den handlar om Gina Dirawi, som jag tidigare har sett i en programledarroll för bland annat Melodifestivalen. I programmet får jag reda på att hon också är sångerska. I programmet ”Gina Dirawi lever och dör” ställer sig Gina frågan om hon ska fortsätta att leva eftersom hon upplever att det finns sådan ondska i världen, både i form av andra människors agerande men även, som jag tolkar det, att hon ser sig själv som ond. Alltså hederlig gammal kristen arvsynd med en ond djävul verkandes i vår samtid. I programmet säger hon att andra säger att hon lider av existentiell ångest medan jag kanske skulle mer benämna det som andlig och psykologisk sökande. I serien får vi sedan följa Gina då hon ger sig ut i världen för att finna lösningar på hur hon ska fortsätta att leva i en ond värld.

Det är enkelt att känna igen sig i Ginas tankar och känsloregister. Det är otroligt många människor, inklusive jag själv, som går och bär på existentiella frågor och bär på egna trauman utifrån livets upp- och nedgångar. Gina är fantastisk i att förmedla sina tankar, som det fullblodsproffs i TV-mediats tidsålder som hon är. Den stora frågan som genomsyrade det förra århundradet, om religioners äkthet, historicitet och Guds existens, lyser dock med sin frånvaro. Det ligger naturligtvis i tiden. Vi har exempelvis lämnat den historiska Jesus bakom oss och numer diskuterar vår samtid psykisk ohälsa och hur man får ett meningsfullt liv. Det sekulariserade har tagit över och Gina själv nämner nästan i förbifarten, så självklart är det för henne, att hennes astrolog har sagt till henne om någonting. Jag hajar till kring det naturliga med astrolog men jag är ju också från en annan generation och i mångt lever jag i en mer teologisk och till viss del mer upplyst värld. Det här programmet håller sig därför på ett väldigt ytligt teologiskt plan, vilket i sig är synd, för skrapar man bara lite på ytan inser man till exempel att kristendomen redan har svaret på samtidens och Ginas frågor.

Naturligtvis är jag lite subjektiv i detta men varför inte Gina sätter sig och diskuterar sina funderingar med en erfaren präst i Svenska kyrkan övergår mitt förnuft. För etiskt verkar ju Gina bära på de typiska eviga frågorna kring skuld och skam över att vara människa och om ens handlingar är onda. Här verkar hon således ha kvar en traditionsbunden etisk fråga sedan kristendomens begynnelse men insikten och svaret kring avlösning, förlåtelse och nåd kommer inte fram i programmet. Istället testar Gina de mest udda grenarna av spiritualitet, allt från tibetanska munkar, druider, wicca-häxor till dansande dervischer. Vad är det egentligen för fel med en hederlig präst i det här landets största religiösa samfund? Kunde inte SVT kostat på sig ett samtal kring den lösning som kristendomen ser med nåden? Kanske hade inte Dirawi förstått den poängen men det hade ändå varit en naturlig väg att gå eftersom vi trots allt lever i ett protestantiskt land, även om sekulariseringen är stark.

En annan fundering jag får är varför religion i serien utmålas som ett val som likt vilken produkt som helst som närmast kan köpas i en livsmedelsbutik. Dirawi testar friskt, utom redan nämnda kristendomen. Som om religiöst sökande handlar om att jag testar allt och ser vilken som är bäst för just mig och mina behov. Jag tänker på min egen resa och insikten att jag inte valde utan att jag kände mig utvald. Visserligen har jag ett helt liv (nästintill) av läsning från Dag Hammarskjölds Vägmärken och strofen, ”Vägen valde dig”, i ryggmärgen som präglat mig, men ändå. Att tro är ett val, det håller jag med om, men för mig är religion också ett sätt att leva, inte en tjänst eller vara man kan köpa.

Trots detta är serien sevärd. Naturligtvis blir avslutningen mer i takt med vår samtid och glider mer in i traumabearbetning än existentialistiska frågor. En amerikansk psykolog samt en amerikansk psykiatriker kommer med tipset om ”överlevnadsskam” och de två sista avsnitten handlar mer om det sekulariserade samhällets sätt att hantera psykisk ohälsa, vilket är otroligt viktigt, än om existentialistiska svar. Jag tycker att serien tappar lite i tempo då men det handlar nog egentligen om mig och mitt intresse för existentialistiska frågor. I alla fall försvinner mitt intresse en aning då terapi kring överlevnadsskam och traumabearbetning kommer fram i serien eftersom detta är väldigt vanligt förekommande och en självklarhet i all form av terapi. Det mest märkliga kring det är väl att Dirawi behövde åka till USA för att få höra de orden och den ingången på hennes sökande. Man undrar ju vilka terapeuter hon har haft i Sverige i så fall, eller så är det bara uppgjort i TV att det ska vara så, för det blir helt enkelt bättre TV. Hur som helst blir detta en ögonöppnare för Gina och jag är otroligt glad för hennes skull.

Se gärna serien och bilda dig en egen uppfattning. Gina Dirawi är fantastisk, som ung sökande människa. Vi alla känner nog igen oss i hennes grubblerier och var och en måste naturligtvis finna sin egen väg framåt. För mig är förlåtelse och nåden stark i mott liv, det hade varit roligt att se hur Dirawi reagerat på det, men det får vi aldrig veta.

/m