Bäddat sängen?

Sitter på ett försenat tåg till Stockholm. Jag är på väg till Umeå för framläggning och opponering för min kandidatuppsats i Teologi. Det ska bli fantastiskt att äntligen få komma till Umeå. Jag har nu läst tre år på Teologprogrammet i Umeå men det här är första gången jag behöver åka upp till Umeå. Alla föreläsningar, grupparbeten, seminarier och tentamina har hittills skett via nätet. Naturligtvis har det varit tråkigt att inte fysiskt kunna träffa sina kurskamrater men för mig har det varit ett litet pris att betala genom att få läsa ett helt program på distans. Dessutom förstklassigt arrangerat via den lärandeplattform och lärarupplägg som Umeå Universitet har haft. Väldigt bra och jag rekommenderar starkt läsning på Umeå Universitet via distans. Under dessa år har jag även läst sommarkurser på Linnéuniversitetet och på Lunds Universitet och dessa har inte alls varit lika professionellt upplagda för distansstudier.

Resan med tåget till Stockholm och sedan vidare till Umeå höll dock på att sluta redan i Åkarp, efter en restid på cirka 10 minuter. Vårt tåg stannade och tågvärden informerade via tågets högtalarsystem att en lastbil hade kört in i en bro lite längre fram och nu var det osäkert ifall vi ens fick fortsätta vår färd. Efter några minuter återkom tågvärden genom att säga att det var några broinspektörer som väntades komma till olycksplatsen och inspektera bron och bedöma ifall tåget fick passera eller ej. Efter 75 minuters väntan återkom till slut tågvärden och sa att allt gått bra och att vi nu fick färdas vidare. Tur för mig att jag tog till med gott om tid mellan ankomsten till Stockholm till nattågets avfärd för eventuella förseningar. Vis av erfarenhet – ett måste när man åker tåg i Sverige.

Mina reskamrater snett bredvid mig blev väldigt stressade över först det osäkra läget och sedan förseningen. Jag försökte coacha dem att tänka här och nu och att acceptera läget som det var. Det lyckades och jag fick ett tack från dem då de lite senare gick av i Linköping. Jag inser att mitt lugna sätt och förmågan att tänka ACT i alla lägen och inte stressa upp mig över saker och ting som jag ändå inte kan göra någonting åt är en gåva. Till synes kan jag förmedla det även till andra, vilket också är en liten gåva.

Jag har annars tänkt på att det idag är årets första sommardag. Det är den 1:a juni och då jag jobbade som HR-direktör hade jag en HR-stabschef som alltid gick ut i korridoren och läste Caj Lundgrens (Kajenn) fina dikt den 1:a juni varje år:

Lärodikt den första juni
”Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.”

Den 1:a juni varje år minns jag därför tillbaka till de fantastiskt roliga åren på landstinget/regionen med denna dikt. En dikt som förtjänas att läsas varje år.

De senaste dagarna har jag annars gått och funderat på vad det är som definierar en människas innersta själ och om det har något samband med välmående. Utifrån Cajs första rad i dikten nämner även han själen med uppmaningen åt själen att glädjas åt det man har. Låter som en bra ingång in i en själs innersta väsen och välmående…var nöjd med det du har. Som en utgångspunkt.

Däremot stämmer den inte riktigt med samtidens fokus på att varje människa ska skaffa fler prylar, allt nyare bilar, allt större hus och tjäna allt mer pengar. Där handlar det inte om att vara glad åt det man har…man vill i alla fall hela tiden ha mer.

Samtidigt… är inte det en bra egenskap i människans utveckling att alltid vilja sträva framåt, vilja utvecklas och ha något mer än det som livet just nu ger? Vårt i många stycken moderna samhälle hade inte varit en realitet ifall vi hade nöjt oss med det vi har, utveckling bygger ju mycket på att inte vara nöjd med det man har.

Det är här paradoxen i att vara en människa kommer in. Att både vilja utvecklas och känna sig nöjd med det man har…samtidigt. Visst är det möjligt att känna så? Vi människor har förmånen att känna flera känslor samtidigt och parallellt med varandra. Både att vara tacksam över det man har men även vilja utvecklas framåt. Det jag har gått och funderat på ett tag är dock en människas syften med att göra olika saker i livet. Det kan låta märkligt, konstigt och djupt, men häng med mig ett tag så ska jag försöka att förklara.

Vad är det som driver en människa framåt? Vad är det som gör att vissa människor tenderar att i alla lägen hjälpa och stötta andra människor, medan andra nästintill alltid värjer sig i att hjälpa andra människor om det inte gynnar dem själva? Varför är vissa individualistiska ut i fingertopparna och tänker bara på sig själv medan andra nästan slår knut på sig själva för att möjliggöra att hjälpa andra? Jag har funnit att svaret i mångt definierar din själs innersta väsen och svaret sitter du inne på själv.

I min konsultroll och tidigare i min chefsroll betonar jag alltid att det är varje medarbetares inre motivation som driver företaget framåt. En chefs uppdrag är flerdimensionellt men ett av de viktigaste är att skapa förutsättningar för och att ta vara på sina medarbetares inre drivkrafter och motivation. En chef gör detta genom att vara närvarande, få medarbetarna att känna sig uppskattade, trygga och säkra i att deras idéer och engagemang tas tillvara i företaget. Kreativitet är ofta en social företeelse på ett företag eftersom det sker i en gemensam utveckling men bygger i princip alltid på medarbetarnas individuella drivkraft och motivation. Även här finner jag således att den inre drivkraften hos varje människa är avgörande.

En indikator på ditt innersta väsen är vad du gör när du är helt själv. När ingen står där och hejar på dig, eller när ingen säger åt dig vad du ska göra. Vem är du då? Vad gör du då? När det bara är du och Gud i rummet. Om vi tar några exempel. Du är i en relation, din sambo åker iväg några dagar och du är ensam hemma. Bäddar du sängen då på morgonen? Din sambo kommer inte se om den är bäddad fint eller ej. Du kommer inte få något beröm av någon. Du kommer överhuvudtaget inte få någon kommentar av någon ifall du bäddar eller ej. Det är enbart en sak mellan dig och Gud. Bäddar du eller ej? Ett annat exempel. Du är ensam kvar på kontoret. Det är sent och dina kollegor har missat papperskorgen då de kastat en hel del papper. Dessa papper ligger nu utspritt runt omkring på golvet men inte i papperskorgen där de hör hemma. Vad gör du? Du vet att lokalvårdaren kommer tidigt imorgon bitti och kommer att fixa det ändå. Det hänger inte på dig men naturligtvis ser det för taskigt ut. Papper utspritt över hela golvet. Ingen kommer att märka om du bara lämnar allt och ingen kommer att ge dig beröm ifall du städar upp. Det är enbart en sak mellan dig och Gud. Städar du upp efter dina kollegor eller ej?

Jag har kommit till tron att ett mått på ditt välmående är vad du gör då du är själv. En glad och välmående människa hade gladeligen bäddat och hade plockat upp papperna. En människa som inte för tillfället mår så bra hade kanske släpat sig upp ur sängen och låtit den vara obäddad under hela dagen och en sådan människa hade kanske svurit i sitt stilla sinne åt sina kollegor som inte lyckats kasta skräpet rätt men låtit det vara kvar på golvet. Jag definierar således välmående som hur jag ser på mig själv när jag är själv, när ingen är där som hejar på dig med påhejande rop eller ger dig komplimanger eller säger åt dig vad du ska göra. Välmåendet är således intimt förknippat med själens innersta väsen. Det du gör och känner när ingen är där. När det bara är du och Gud i rummet.

Tack för att du tog del av mina tankar denna den första sommardagen på tåget mellan Malmö och Stockholm. Njut nu av din bäddade säng och att du har ett arbete där du har förmånen att få kasta papper i en papperskorg.

/m