Känn ingen oro

Jag är i Umeå och lägger upp min kandidatuppsats i Teologi. Det känns märkligt att ha studerat i tre år på Universitetet i Umeå men det är första gången jag är här. Helt fantastiskt också att ”in real Life” få träffa några av sina studiekamrater som man har kamperat ihop med under några års studier men då enbart via Zoom. Tänk att vi finns på riktigt!

Livet bjuder på förkovran livets alla dagar. Jag tar nu således ut min tredje examen. Sedan tidigare har jag en Ekonomie kandidat i Nationalekonomi, en Master i pedagogik med inriktning ledarskap och nu således en Teologie kandidat. Man kan undra vad jag ska ha alla dessa examen till men jag ser det mer som att jag utvecklas som människa på mängder av olika sätt och då blir det även att man tar examina inom olika områden.

Jag tog en morgonjogg tidigt i morse och som vanligt slog jag på måfå upp en versrad i NT som jag brukar ha som ingång i mina tankar in i mina löprundor. Passande nog blev det Joh 14:1 som då Johannes skrev ned texten börjar med orden ”Μὴ ταρασσέσθω ὑμῶν” eller som det översätts i Bibel2000 ”Känn ingen oro”. Tre mäktiga ord som jag bär med mig vidare på löpturen och som jag också bär med mig nu när jag avslutar Teologprogrammet här i Umeå. Nu är framtiden oviss ett tag och då är det tryggt att tänka på Joh 14:1. Eller är det en trygghet?

I bibeln finns det ungefär 400 ställen där frasen ”känn ingen oro” eller ”var inte rädd” uttalas. Jag har inte räknat dem alla men jag slås av att det verkar vara ett genomgående tema i bibeln. Alla uttalas i samband med någon slags relationellt utbyte mellan människor och Gud/Jesus. Som om vi människor behöver de orden då vi möter Gud/Jesus eller när de som omnämns i texterna står inför en kommande stor förändring. Under min morgonjogg idag tänkte jag mig in i alla de människor som kände oro och var i bekymmersamma lägen vid dessa tillfällen. Det kan då vara provocerande att höra, ”känn ingen oro”. Jag menar om det är oro du känner, då är det lite provocerande att få till svar, ”känn ingen oro”. Om det är rädsla man känner, om man då möts av ”var inte rädd”, så känns det ungefär om man skulle ha huvudvärk, om någon sa ”ha ingen huvudvärk”. Då funderar jag på om Jesus egentligen visste vad mänsklig oro är? Har ni hört talesättet att 90% av det vi är oroliga för slår aldrig in. Det är egentligen tänkt som ett talesätt för att lugna oss oroliga att mycket av det du oroar dig för gör du i onödan för det kommer ändå inte att slå in. För en orolig människa är dock det här talesättet totalt värdelöst, för naturligtvis är min oro just de 10% som kommer att hända.

Det finns mycket oro i Bibelns texter. Det är oro kring gigantiska projekt såsom flykt från Egypten, byggandet av gigantiska båtar, till lärjungarnas oro och en rädsla som Maria får då hon möter ängeln. Oron är inte bortretuscherat och den är inte heller utbytt mot förtröstan. Vad vill då Jesus med orden ”känn ingen oro” och ”var inte rädd”? Hur mycket det än stormar runt omkring en, där vägs ände finns, där vägskälet står. Vart ska vi ta vägen med våra liv? Där jag just nu befinner mig med en oviss framtid ett tag eller där vi exempelvis just nu är i händerna på mins sagt instabila ledare, hur kan Joh 14:1 hjälpa oss?

Jag tänker att versen vill förmedla att…”du är trygg…du är inte ensam…din oro är också min oro”. Jag tänker att vi har med oss en andlig kraft som med orden ”var inte rädd” säger med det att ”jag är med dig, jag delar din rädsla, du behöver inte vandra i ensamhet”. Likaså är det när Jesus säger till oss, ”känn ingen oro”. Då möter vi en vidöppen Jesus, som tar emot just vår oro och vandrar med oss i vår resa. Försöker få oss att tänka här och nu. Får oss att vara här. Inte där framme. Inte vid jul eller någon annanstans. Nu är nu. Var här i nuet. Jag är med dig. Känn ingen oro för framtiden, låt den bära sina egna bekymmer.

Lite så är det för mig just nu. Jag har just avslutat Teologprogrammet och är sysslolös igen. Framtidens ovisshet om inkomst och innehåll är högst påtaglig. En realitet, ett faktiskt tillstånd, och då är det svårt att inte bli provocerad av orden ”känn ingen oro”, där och då under min morgonjogg i Umeå. Att vila i orden och känna trygghet blir svårt. Jag är trots allt människa och tillhör de där 10% just nu.

Att vara troende är lite lättare, inbillar jag mig, i svåra tider. Vi vet med oss att vi är inte ensamma, att vi har någon som vandrar där tillsammans med oss, som följer med oss ned i den där mörka grottan, som är med oss då ingen annan är där. Någon som inte lyfter bort våra bekymmer från våra axlar utan är med oss i hur vi tacklar motgångarna. Att vara troende är inget vaccin mot bekymmer men en trygghet i vissheten att du inte är ensam. Jag är dock inte mer än en människa. Jag är likt bibelns Maria, eller lärjungarna vid avskedet. Jag blir rädd, jag känner oro och just i den stunden då oron sköljer in över mig säger jag orden, ”känn ingen oro”, jag känner att jag är inte ensam under min löptur, men frågan är om det hjälper. Jag är trots allt bara en människa som löper en morgonjogg i Umeå en fredag i juni…då det råkar vara min födelsedag.

/m