Förlorarregering snart på plats

Ibland brukar jag slänga mig med uttryck som att ”det är märkligt att varje generation måste göra liknande misstag som tidigare generationer redan har gjort” eller ”varför lär vi oss inte av historien”. Självklart utvecklas samhällen och individer och förutsättningarna ser olika ut genom historien men jag tycker lärdomar från de som har gått före oss på denna jord borde trots allt vara lärdomar som även vi har nytta av idag. Eller?

Som jag i tidigare blogginlägg givit uttryck för så lever vi just nu i det som jag kallar post-sanningens tid, där sanningen har mindre betydelse i en värld där starkast åsiktsyttring tycks vara en vinnare (läs gärna tidigare blogginlägg här). Jag har formulerat det såsom att när vi pratar om post-sanningens tid handlar det om en acceptans av lögnen och att man egentligen inte bryr sig om sanningen. Detta eftersom alla ändå säger att man står för sanningen, så dess värde saknar egentligen betydelse.

Eftersom vi lever i en tid då vi inte lär av tidigare generationers erfarenheter och tar lätt på sanningen är vi ett lätt målbyte för enskilda individers tyckanden. Precis som Steve Tesich och Ralph Keyes har lärt oss kommer USA:s erfarenhet av post-sanningens tid så småningom också att speglas i ett valresultat. Så gjorde det exempelvis i presidentvalet 2016. Nu har det kommit till Sverige och det är egentligen inte så konstigt. Valet 2022 bekräftar, snarare än avfärdar, att vi nu lever i post-sanningens tid.

Jag tillhör dem som läser New York Times och Washington post dagligen. De båda tidningarna redogjorde för det svenska valresultatet genom att citera Reuters. Där skriver Reuters bland annat, ”The election marks a watershed in Swedish politics with the anti-immigration Sweden Democrats, a party with roots in the white supremacist fringe, on the threshold of gaining influence over government policy.” Visst är det så att valet är en vattendelare på många sätt, och inte minst genom att SD med sina rötter i vit-maktrörelsen, som Reuters skriver, blir valets stora vinnare. Man kan tycka att historien borde ha lärt oss att reducera vit-maktrörelser och inte se till att de växer och vi borde låta sanningsanspråket vägleda oss, inte lögnerna och starkast åsiktsyttranden, men icke. Post-sanningens tid har sannerligen visat sig i valresultatet.

När jag surfar omkring på Valmyndighetens hemsida inser jag att jag är i ett län där SD har gått fram mest i landet. Visserligen handlar det om de mindre kommunerna och inte i Malmö, där SD har backat med -1,5%, men det säger något om min egen omgivning och vår tid. Något annat slår mig också med årets valresultat, det är förlorarna som nu verkar ta plats i regeringen. Vi håller på att få en förlorarregering.

Regeringar brukar bildas efter val där partier som har erhållit ett ökat förtroende av valmanskåren vinner fler mandat och kan då bilda regering. Den regering som nu verkar vara på gång, om jag läser av talmansrundorna som citerats i media rätt, kommer en ny regering bestå av idel förlorare. Moderaterna backade med – 0,7%, Kristdemokraterna backade med – 1,0% och Liberalerna backade med 0,9%. Ihop samlar dessa tre 29% av rösterna, medan S ensamt samlar 30,3%. När den kommande regeringen lägger förslag i riksdagen kan således S ensamt samla mer röster emot det förslaget, det säger något om hur viktigt det är för denna förlorarregering att samverka, och då väljer man SD.

Trots att dessa tre förlorarpartier har befunnit sig i opposition i 8 år och således haft den retoriska makten att kunna skylla på regeringen för det mesta i vårt samhälle, vilket de också har gjort även om inte regeringen varit ansvarig för alla beslut (vi lever ju trots allt i post-sanningens tid), lyckades dessa tre inte få ökat förtroende. Faktum är att regeringsparterna de senaste 8 åren, S i alla 8 år och MP i 7 av åren, var vinnare i detta val. S ökade med 2% och MP med 0,7%. Trots det får vi således en förlorarregering efter detta val. Hur kommer det sig?

Ja, det är inte så svårt att räkna ut. Det stora vinnarpartiet, SD, ökade med 3% och alla som såg och läste DN-artikeln vid föregående val där Kristersson skakade hand med Hédi Fried, förintelseöverlevaren, som Kristersson gav löftet att hålla Sverigedemokraterna utanför makten, insåg att det löftet kan ju knappast Kristersson hålla ifall han vill bli statsminister. Alla med grundläggande matematiska kunskaper insåg att SD måste vara med i hans regeringsunderlag för att han skulle ha minsta möjlighet att bilda regering. Där är vi nu, 4 år senare. Meningarna går visserligen isär om vad Kristersson verkligen sade till Hédi Fried. Enligt Moderaterna lovade han att om den tidigare Alliansen kom till makten skulle den inte samarbeta med SD. Hédi Fried har tidigare meddelat DN att ”det stämmer som han säger”. DN-fotografen Paul Hansen, som fotade mötet mellan Kristersson och Fried, har dock skrivit att han var där och hörde löftet om att Ulf Kristersson ”aldrig, aldrig skulle gå med på något samröre med SD”. Vi lever ju trots allt post-sanningens tid så det där med vad som sades eller inte saknar kanske betydelse.

En annan förklaring är det självklara att de tre förlorarpartierna, M+KD+L, har knutit till sig en politisk samarbetspartner som blir det här årets valvinnare, SD, samtidigt som vinnarpartierna, S+MP, har knutit till sig de kvarvarande förlorarpartierna i detta val, nämligen C+V. Vem man väljer att ha som samverkande parti i sitt regeringsunderlag utanför regeringen är således helt avgörande.

Sverige kommer därför få en förlorarregering. Om vi går några val bort i tiden, till valet år 2010, så samlade dessa tre förlorarpartier 43% av rösterna. Tillsammans har de således tappat 14% (en tredjedel av deras röster) till årets val. De är alltså inte enbart en förlorare i årets val, utan även över tid. Att de får bilda regering har således enbart ett enda svar, de släpper in SD i maktens korridorer.

Det inflytande som SD kommer att få på denna förlorarregering är svårt att säga men eftersom SD:s valframgång är det enda skälet till att dessa tre partier får bilda regering borde inflytandet bli enormt. För egen del grubblar jag vidare kring om vi inte borde lämna post-sanningens tid snart och dessutom börja lära oss av historien. Kan vi finna en ny väg framåt genom att börja återta sanningen och lära av historien?

Valet 2026 kan kännas avlägset men för egen del ser jag fram emot det valet. Kanske har vi då lärt oss att vi måste lämna post-sanningen och kanske har vi dessutom lärt oss att det finns erfarenheter från historien vi kan ha nytta av. Kanske vägleder en av mina största förebilder oss in i framtiden. För egen del hoppas jag i alla fall det,

”Sanningen skall göra eder fria”

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: