En sparv flyger genom rummet

Det är måndag och jag sitter och tittar på BBC:s sändning från Queen Elisabeths begravning. Det är en vacker ceremoni. Britterna kan verkligen det här med statsbegravningar. När de bär ut kistan från Westminster Hall för att dra kistan på en vagn de få hundra metrarna till Westminster Abbey kan jag inte låta bli att tänka på den första kungen som låg i Westminster Hall för allmän beskådan innan sin begravning.

Det är nu över 112 år sedan, nämligen maj 1910, då Edward VII låg tre dagar i Westminster Hall och sörjande kunde värdigt passera förbi kistan, precis som nu, och bedyra sin respekt till den avlidne. Jag har via BBC:s sändningar tidigare under veckan sett många buga, knäböja och en del göra korstecknet när de passerat förbi Queen Elisabeths kista. Kanske gjorde britterna likadant för 112 år sedan framför Edward VII:s kista?

Det berättas om att det mest anmärkningsvärda med Edward VII:s begravning var en predikan som professorn, kanon Henry Scott Holland (1847-1918), höll i St Pauls Cathedral i samband med Edward VII:s begravning. Du har säkert hört dess text, den omvandlades till en dikt. Inledningen går i alla fall så här,

”Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.”

Det är trösterika ord, en fin dikt, men samtidigt en väl förenklad gestaltning av döden. Historien efter dessa uttalade ord vet vi alla. Miljoner som dog i spanska sjukan och två världskrig. Då känns orden, ”Döden är ingenting alls”, närmast löjeväckande.

Samtidigt har jag nu erfarenhet av att få vara med på en hel del sorgesamtal och många nämner just att de vill att det ska vara en ljus och fin ceremoni och de gånger jag har haft förmånen att sitta hos döende är nästan det vanligaste som sägs att ”jag vill inte att gästerna på min kommande begravning ska vara ledsna”. Då kan Henry Scott Hollands ord finna sin rättmätiga plats. ”Döden betyder ingenting”.

För egen del har jag dock läst hela Henry Scott Hollands predikan som han höll den där maj-dagen år 1910. Lite längre ned i samma predikan över Henry VII:s död säger Holland så här,

”Vitt ljus bryter sig mot svärtan av en stängd kista, som slungas upp inför allas ögon, för att förkroppsliga den irreparable katastrofen av en död som har berört själva hjärtat av vårt nationella liv… Är detta allt som finns kvar? Är detta slutet på den kungliga livsglansen? Ah, då är döden en fruktansvärd sak. Den är blind. Det är dumt.”

Då är frasen ”Döden betyder ingenting” plötsligt långt borta. När man inte ser helheten kan det ibland vara svårt att närma sig det komplexa. Det Holland gjorde i sitt tal var att följa det klassiska retoriska knepet i form av tes, antites och syntes. ”Jag antar att vi alla svävar mellan två sätt att betrakta döden” är nämligen inledningen på hans predikan. Han fortsätter därefter med att uttrycka dessa två sätt. Först, ”Det gör allt vi gör här meningslöst och tomt.” Därefter kommer antitesen, som är ”Döden är ingenting alls”. Till sist kommer syntesen där både tes och antites möts i att vi är alla dödliga varelser och där både liv och död existerar, samtidigt.

Drottningens begravning har en fin underton men lite av ”Döden är ingenting alls” sentimentalitet över sig. Det är allvarligt, dystert och sorgligt men samtidigt, likt alla kristna begravningar, uttrycker den otvetydigt att döden är en realitet och i högsta grad en verklighet. Tes och antites möts i 1 Kor 15:22, där vi alla dör som Adam, enbart Gud är odödlig, men i uppståndelsen genom Kristus är Hollands predikan en fin sammanfattning, om man läser den i sin helhet.

Det extraordinära med drottningens begravning är att när vi tar bort det faktum att församlingen är full av monarker, statsministrar och presidenter och att den är i Westminster Abbey och predikan är av ärkebiskopen av Canterbury, men vad som sägs och den form av liturgi som används är anmärkningsvärt vanlig. Sånger, böner och tal kunde hållas vid vilken begravning som helst. Begravningen i sig är inte så lång och att Psaltaren 23 används, visar på ett sinnrikt sätt hur kallets tyngd på Drottningens axlar skedde genom en fiktiv oljesmörjelse och det löfte som Queen Elisabeth gav år 1953 både åt nationen och till Kristus.

För egen del kan jag inte låta bli att tänka att vi är alla lika inför döden. Drottningen höll sitt löfte och har nu lagt ned sitt ämbete. Monarkin går vidare till nästa generation, där även döden väntar någon gång i framtiden. Ingen är odödlig, endast monarkernas monark, nämligen Gud är odödlig. Vad som väntar på oss alla, det höljs i dunkelhet för oss alla. Det berättas att när Kung Edwin runt år 627 diskuterade med sina närmaste män om det här med kristendom var något för sitt folk, ja, då fick han berättat denna liknelse för sig,

”Det förefaller mig, o Kung, att detta nuvarande liv för människor på jorden, i jämförelse med den för oss okända tid, är som om du satt vid ditt middagsbord med dina adelsmän, med en uppvärmd sal, och att det regnade och det snöade och det haglade utanför och en sparv kom utifrån och flög snabbt genom hallen och den kom in genom ena dörren och flög ut genom den andra. Se! Under tiden som han var inne blev han inte berörd av vinterns storm. Men det är en blinkning och den kortaste tiden, men han kommer genast från vinter till vinter igen. Så då dyker dessa människors liv upp för en kort tid; vad som kom före eller vad som följer efter vet vi inte.”

Kanske är det så. Sparven flyger en kort stund genom rummet, liksom varje människas korta tid här på jorden. Vad som kommer före och vad som kommer efter….ja, det vet vi inte.

/m