Livsmod

Ni är några personer som har hört av er angående min artikel och föreläsning kring livsmod. Jag bifogar länken till Lund östras församlingsblad här. Jag kopierar in hela artikeln i detta blogginlägg dessutom. Om ni är intresserade av föreläsning kring temat livsmod så utgår den naturligtvis från innehållet i artikeln men ursprunget är egentligen min bok Jag är paria. Är ni intresserad av en föreläsning – skicka DM – jag kommer gärna!

Artikeln i sin helhet:

Modet att leva
Jag sitter på ett tåg som ska ta mig från Malmö till Stockholm. Vi har precis lämnat stationen när tåget bromsar in för att sekunderna senare helt stanna. Konduktören ropar ut att en lastbil har kört in i en bro strax innan Lunds centralstation och nu får vi sitta still och invänta några inspektörers dom över om bron håller för överfart eller ej. Damen mitt emot mig börjar direkt att spy okvädesord om allt och alla och målar högljutt upp en bild över att det var väl ändå typiskt. Precis som hon anade innan resan skulle allt gå fel. Nu kommer hon aldrig att komma upp till systern i Stockholm. Jag försöker att lugna henne genom att säga att vi får avvakta och se. Det finns ju ändå inget vi som sitter här på tåget kan göra åt saken just nu i alla fall. Hon tystnar. Efter en stund säger hon till mig, ”Du är en sådan där som alltid ser nuet i ett annat perspektiv, va?”


Det är några månader sedan jag företog mig den där tågresan. Min medresenärs fråga till mig kommer upp som en påminnelse till mig lite då och då om att det mesta i livet handlar om perspektiv. Ett talesätt som finns är att perspektivet gör all skillnad i världen och jag är benägen att hålla med. Hur man bemöter uppkomna problem på jobbet, utmaningar hemma eller problem med sin hälsa beror mycket på vilket perspektiv man väljer att inta. Paulus säger att vi som är kristna kan glädja oss även när vi har det svårt, eftersom vi bär på en vetskap och ett hopp om att Gud arbetar i våra liv. För egen del kanske jag inte riktigt kan instämma i Paulus lite väl stoiska uttalande om att lidande kan vara glädjefullt men onekligen bär vi kristna på ett annat perspektiv.


När allt rullar på i livet och inga större bekymmer kommer upp längs ens livsväg är det lätt att leva. Begreppet livsmod blir då ett innehållslöst begrepp eftersom du egentligen inte behöver reflektera över modet att ta dig an livet. Däremot när det är tungt i livet, när problemen hopar sig, då är det bra med att ta till sig det här med perspektiv och reflektera över modet att leva. När jag tänker på livsmod och när meningslösheten tränger sig på tänker jag på Albert Camus och Sisyfos. Ni vet den där kända franska nobelpristagaren i litteratur som kanske mest är känd för sitt verk ”Pesten” och den där grekiska mytologikungen från Korinth. Camus slutord bär jag ofta med mig, ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”. Bilden när Sisyfos släpar sin stora sten uppför kullen för att sedan ideligen få börja om kan för många ses som ett evighetsarbete som måste leda till en oerhört negativ inställning till livet, det meningslösa måste för Sisyfos vara djupt depraverande. Kanske lever hoppet hos honom att stenen någon gång når sitt slutmål och han blir fri från detta evighetsarbete, men Camus påminner mig om att Sisyfos har inget hopp. Stenen kommer aldrig att nå sitt mål men Sisyfos är lycklig ändå. Sisyfos bär ändå på ett livsmod.


Meningslösheten i ett liv kan i många avseenden vara djupt deprimerande. Att ha ett liv med mening är på många sätt meningen med livet, men om man inte har ett liv med mening hur gör man då? Ja, det är då Camus och Sisyfos påminner mig om att man kan finna meningen i allt och bli lycklig görandes de mest banala sakerna. Du kan finna livsmod även i det mest meningslösa. Camus förmodade svar är i två korta meningar genial, ”Sisyfos hade accepterat meningslösheten. Det var därför han kunde vara lycklig”.
Att acceptera en meningslöshet känns tungt men att finna en lycka i det till synes meningslösa är hoppingivande. Att något ska ha en mening, att något ska vara meningsfullt, hänger intimt ihop med att utföra något och att detta utförandet ska leda till ett resultat. Att Sisyfos släpar på sin sten från punkt A till punkt B där friheten väntar bygger på att hela syftet med släpandet är att han ska nå punkten B för där väntar den hett efterlängtade friheten. Det är därför naturligt att tänka sig att Sisyfos tycker arbetet är meningslöst eftersom han aldrig når punkten B.


Det är nog också en vanlig tanke hos oss människor att tänka att bara vi når dit eller dit, bara vi får det där eller gör det där blir vi lyckliga. Camus har fått mig att tänka om, eller i alla fall ändrat min uppfattning en aning. Tänk om det är själva görandet som är grejen och inte målet? Tänk om det är släpandet av stenen som är det rika i livet, tänk om det är där meningen finns? Livsmod ligger i görandet inte i själva resultatet.
Om nu görandet är det viktiga bygger det på en annan viktig insikt som Camus också tar upp. I en värld utan mening vinner vi vårt värde i en medveten livsduglig hållning mot hopplösheten och samtidigt vinner vi en paradoxal kärlek till livet. Detta bygger på att vi finner ett nöje i själva görandet. Att Sisyfos till slut finner lyckan i att släpa en sten upp och ned för en kulle kan låta långsökt men det gör han faktiskt. Lyckan sitter i livet, han lever!


För mig brukar en del i mitt livsmod vara att läsa exempelvis Hammarskjöld, Kierkegaard, Bibeln men även att skriva ned egna tankar och försöka sätta ord på det där som skaver. Det finns alltid något att bygga livet på. Det lilla fröet du får fram genom ord kan vara det där lilla fröet som behövs för att återigen växa, återigen börja söka, återigen påbörja en resa.


”Det gör ont när knoppar brister”. Ibland läser jag Boyes dikt bara för att läsa dessa ord och få tiden att vara min medicin. Jag brukar dock inte alltid stanna vid knopparnas bristande. Hennes avslutande del i dikten är hoppfull och bär på ett av de finaste orden jag känner till. ”Då, när det är värst och inget hjälper…känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit.” Ordet Tillit är ett palindrom och symboliken är slående. Tillit fås både framifrån och bakifrån, både när du befinner dig på toppen av berget eller i dess djupaste dal. Ha tillit. Allt ordnar sig. Att leva med bilden av Sisyfos har för mig blivit ett andligt uppvaknande. Meningslösheten som jag ibland känner är inget jag räds för längre. Den bär på en lycka i sig. Den bär på livet. Den bär på livsmod.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: