Vad en tidig morgon vid en brasa kan göra…

Spenderar helgen i stugan utanför Kalmar. Vi har precis installerat en enkel liten vedkamin. Jag är så lycklig. Ni anar inte. Nu sitter jag här, trots den tidiga morgonen, innan solen har gått upp och jag har tänt min kamin. Egentligen bara för att jag kan. Kanske för att jag måste. Jag vet inte. Att ha en kamin och se glöden i vedträden är en lisa för själen.

Efter att jag höll en gudstjänst i Gårdstånga kyrka i somras var det en äldre dam som dröjde sig kvar ett tag. Hon kom fram till mig och tackade mig för gudstjänsten och predikan. Jag minns att jag hade pratat i min predikan bland annat om vårt mänskliga behov av det andliga. Jag pratade om att känna Gud är att bli uppfylld av Gud, inte informerad om Gud. Det är hjärtat som förnimmer Gud inte vårt förnuft. I vårt samhälle som är uppbyggt så mycket på att kunna förklara allt rationellt kan det uppfattas som naivt att nämna det transcendenta, det immateriella, det vi inte kan ta på. Samtidigt finns det ett samspel mellan kropp, psyke och själ som de flesta av oss förstår. För egen del är jag övertygad om att det finns ett tomrum i varje själ som är reserverat för Gud, eller som Hammarskjöld säger, ”Icke jag utan Gud i mig”.

Damen berättade att hon råkat ut för något (kommer inte nedteckna vad det var) som satte hennes liv på spel. Hon omvärderade livet. Hon hade aldrig varit särskilt troende, som hon uttryckte det, men alltid lite andligt sökande. Nu gick hon i kyrkan på en gudstjänst för första gången sedan sin egen konfirmation, för 70 år sedan. Vi satte oss ned i en av bänkarna och jag lyssnade på hennes berättelse. Vid några enstaka tillfällen bekräftade jag henne men i övrigt lyssnade jag bara. Vi hade en fin stund tillsammans och när vi skiljdes åt tackade hon mig minst ett tiotal gånger, för vad är fortfarande oklart. För att jag lyssnade eller för att jag höll gudstjänsten?

Tron växer fram ur en brist, detta tomrum i själen, därför är det också en närvaro i dig, men en närvaro som är svår att beskriva. Det är en tro helt enkelt, omöjlig att beskriva och vi får ofta kämpa mellan tro och tvivel men ibland sker klara stunder av andlig klarsyn. Livet består av mängder med möten, inte minst med oss själva, men naturligtvis också med andra, med vår omvärld, med skapelsen, och om vi tillåter det…om vi accepterar det…ja, då finns det även ett möte med Gud. Om vi vill kan vi röra oss smidigt mellan alla dessa möten, men det bygger på att du accepterar samspelet mellan kropp, psyke och själ som en naturlig del av livet. Kanske var det den andliga klarsynen den äldre damen tackade mig för? Kanske hade hon nått sitt inre tomrum?

Att utveckla vår andliga klarsyn är i sig en resa, den längsta resan. På ett sätt är det att lära känna sig själv bättre, att lära känna ditt eget tomrum, din närvaro med Gud. Att mogna i andlig klarsyn är att inse att de möten jag har, oavsett om det är med mig själv eller med andra, är att du bär Gud med dig i allt och inse att du både är en förgänglig del av skapelsen men du är också bärare av evigheten och de eviga värden som det transcendenta bär med sig. Andlig klarsyn bär alltid frukt och du bär efter det alltid med dig en klarsynthet som leder till goda handlingar. Det är ”icke jag utan Gud i mig”, vilket för mig leder till insikten att det är Gud som tar över när du väl når den andliga klarsynen.

Kanske är det naturligt att frågor kring andlighet kommer ju längre upp i åren man kommer. Då blir en smalare livsväg naturlig för du ser ett slut som närmar sig. Att då fundera på det immateriella, det andliga, det som du känner men inte kan varken förklara eller ta på, blir mer konkret och har kanske mer personlig betydelse än när man är i 20-30-årsåldern. Här sitter jag framför min brasa och hör sprakandet från vedträden och känner lugnet. Jag tänker att funderingar kring andlighet kräver kanske dessutom en miljö av lugn och ro. Varje väg till andligheten är naturligtvis unik men för egen del är jag övertygad om att för att kunna lyssna inåt måste det finnas förutsättningar för det och då är en tidig morgon framför en brasa en fantastisk sådan stund.

Jag tror dock de flesta av oss har upplevt stunder då det hugger till i hjärtat, då vi är med om saker vi inte kan förklara, eller stunder då vi påminns om vad som egentligen är viktigt i livet. För den äldre damen jag träffade i Gårdstånga var det verkligen så. Ett uppvaknande som sker när vi noterar en hittillsvarande obevakad eller nedtryckt möjlighet och när vi beslutar oss för att följa den möjligheten. Plötsligt ser man världen med nya ögon och det är inte alltid som andra i din närhet förstår vad som sker med dig, men du vet, du förstår, du känner omläggningen.

Jag tycker så mycket om Hammarskjölds sätt att beskriva den andliga resan som en resa från perifin till mitten av oss själva. Pelle Bengtsson har fångat denna resan väl i sin skrift ”Mot enkelhetens punkt”, utifrån Hammarskjölds tankar. Pelle skriver så fint om att resan från periferi till centrum, trots titeln på Pelles skrift, inte är en enkel resa utan en resa med många omvägar. Når du centrum och punkten, ja, då skriver Pelle att du har kommit till en slags ”vara-punkt”. Den kan också kallas för vilopunkt. Där ditt inre inte är behärskat av den ängslan som vill lamslå och kontrollera, faller du i ett slags viloläge. Och då faller allt annat också i läge. Du lyssnar ostört och ser obrutet. Du kommer till verklig ro i denna punkt, du vidgar den ännu mer och den blir mer av en genomgångspunkt. Den öppnar sig inåt mot de egna djupen och utåt mot världen. I vissa ögonblick kan du erfara att det inte finns någon skillnad mellan inåt och utåt. Det finns bara Ett. Ett enda centrum – utan periferi.

Det är detta som Pelle kalla enkelhet – ditt centrum, eller som jag kallar det i detta blogginlägg, ditt tomrum för själen. En upplevelse av ”Ett-het med Gud”. Du kan också karaktärisera upplevelsen som en upplevelse av förbundenhet med allt som är. Paradoxalt nog är detta samtidigt ett tillstånd i vilket du är helt dig själv, en egen individ intensivt levande. En sådan upplevelse äger en universell struktur, enligt Pelle. Samtidigt är den ”strängt personlig”. Att få tillträde till denna punkt är något av det viktigaste i livet.

Jag brukar tänka att andlighet går bortom specifik religion. Hammarskjöld har lärt mig det. Ibland sammanfaller naturligtvis andlighet med religiös tillhörighet, men inte alltid. I den tid vi nu lever i känner jag att människor är i behov av andlig vägledning men kan bli skrämda av religiösa samfund och dess tillhörighet. Detta är djupt olyckligt eftersom Gud i viss mening då har försvunnit ut ur samhället. Jag bär en förhoppning om att det här inre tomrummet och längtan efter något mer i människors liv leder till allt mer andlig klarsynthet och det kan till slut ändå leda till att människor, såsom den äldre damen, vågar gå in i en kyrka och besöker en gudstjänst för första gången på 70 år.

Om inte, så hoppas jag ändå att fler vågar sig på att gå den inre resan, visserligen är det den längsta resan, resan inåt till enkelhetens punkt, till det inre tomrummet där närvaron av Gud väntar, men värt all möda i världen. Kanske gör du det vid en brasa, eller vid något annat ställe, det avgör du.

Lycka till på resan!

/m