Jag tillhör de få

Är volontär på Mind och kör mitt pass tidigt idag. Det blir därför en tidig morgon här på landet. Vi flyttade ut hit i förrgår och de tidiga mornarna då solen bryter igenom morgondiset tillhör alltid något av livets rofyllda ögonblick då man känner sig ett med naturen, ett med skapelsen. Försöker därför alltid att möta soluppgången, idag gick den upp 05.31 här i Södra Sandby. Landsvägen här utanför brukar under vardagarna vara vältrafikerad men då solen vandrar upp är tystnaden total och jag känner mig som en av de få som får uppleva skådespelet.

Efter mitt volontärjobb scrollar jag igenom nyhetsflödet och naturligtvis upptar det hemska kriget i Ukraina mycket av nyhetsrubrikerna. Noterar att Vänsterpartiets partiledare uttalar sitt stöd för en folkomröstning om svenskt medlemskap i NATO, något jag kan förstå med utgångspunkt i att det är ett viktigt beslut och att beslutet bör ha en bred folklig acceptans men för egen del förordar jag inte en folkomröstning. Frågan är komplex och i sann demokratisk anda har vi valt våra företrädare till Riksdagen och dessa bör kunna fatta ett klokt beslut å våra vägnar. Detta säger jag även om jag är pacifist och motståndare till militärallianser, en av de få kvarvarande skulle jag tro av opinionsläget.

Som vad det verkar av den allmänna opinionen, politiker och medias nyhetsrapportering verkar jag vara en av de få som ser NATO-medlemskapet med skepsis och oro. Då jag läser Washington Posts eller New York Times nätupplagor slås jag av hur enkelt vi i Sverige verkar ha köpt den amerikanska militärstrategiska retoriken om att den amerikanska militarismen är god och att ju fler länder som är med i NATO, desto bättre. I några artiklar i de båda amerikanska tidningarna som jag följer problematiseras visserligen president Bidens uttalande om att regimskifte i Ryssland vore det bästa (något han sedan tog tillbaka) men flertalet artiklar, de flesta, för en kompromisslös hållning mot omvärlden, inklusive Ryssland, och gärna ser ett svagt Ryssland utan en uns av vilja till kompromisser.

Det är Amerikanska världsbilden som dominerar just nu, både här i Sverige men även i övriga västvärlden. NATO är de goda och det känns lite som en återgång till State of the Union i september 2001 då president Bush deklarerade, ”Every nation, in every region, now has a decision to make. Either you are with us, or you are with the terrorists.” För mig ter sig detta perspektiv märkligt. Även i den svenska debatten låter det som om den amerikanska bilden är den ”rätta” och någon större diskussion/debatt om vad mer som kunde ha gjorts för att förhindra Putins idiotiska krig mot Tjetjenien, Georgien och nu i 8 år mot Ukraina verkar inte diskuteras. Vad är det för intressen som driver Putin och hur kan internationell folkrätt undermineras gång på gång av uppblåsta manliga ledare så att de tillåts få göra lite som de vill? Putins krig mot näraliggande stater har ju pågått länge, för egen del är jag ute efter komplexa analyser som bättre svarar upp mot vad vi tillsammans kan göra för att vi ska skapa en bättre stabilitet i världen, inte blint anamma den enkla amerikanska världsbilden om att ”vi är de goda och om ni inte är med oss är ni de onda”.

Det finns otroligt mycket behjärtansvärt engagemang som sker runt omkring vårt avlånga land för Ukraina och dess lidande folk. För mig ter det sig dock märkligt hur vi jämför olika krigshandlingar som om det fanns en skala. Krig för mig är krig och inte acceptabla på något sätt oavsett var de utförs och av vem som än håller i vapnet. Rysslands krig mot de näraliggande staterna är vansinniga men hur skulle ett krig som initieras av NATO på den här skalan vara mycket bättre? Bara för att vi plötsligt är med i de godas gäng, eller?

Det är ju inte så länge sedan FN kom ut med sina rapporter kring hur USA begick krigsbrott på krigsbrott i Gulfkriget under 1990-talet. Hur USA torterat krigsfångar, hur förbjudna vapen används illegalt, hur infrastrukturer i olika länder där USA:s krigsmaskin verkat plötsligt slagits sönder. Hur kan dessa krig på en moralistisk skala vara ”bättre” och ”mer motiverat” än andra? För mig är det så att våld föder våld och USA och NATO har skapat mer fiender än vänner genom årens lopp och hur vi i Sverige nu plötsligt bara ska glömma historien, gå med i NATO förbehållslöst och bli en del av en våldsallians övergår mitt förnuft. Jag verkar dock vara en av de få som tycker så här.

Jag efterlyser grundliga diskussioner kring den komplicerade och komplexa världsbild som för närvarande är vår spelplan. Att enkelspårigt enbart köpa amerikanska synsättet är för mig alldeles för naivt. Kommer ni ihåg då USA under Gulfkriget bombade sönder Irak för att sedan lägga sanktion mot sanktion mot landet för att skapa lidande mot befolkningen så att man sedan, år 2003, kunde invadera landet och detta utan att landet inte hade något med 9/11 att göra? Bush försvarade detta handlande med att ”vi agerar i förebyggande syfte. För att rädda landet”. Nästan likt Putins retorik kring Ukraina-invasionen…”för att rädda landet”.

För egen del känns det redan som vi i Sverige är med i NATO. Vi har accepterat den världsbild som förmedlas av NATO och USA. De är de goda och så fort kritiska röster som efterlyser en debatt/diskussion kring hur vi kan ha hamnat i denna situation och vill ha en djupare diskussion, ja, då kommer åsikten om att man går i Putins ledband. Jag tillhör dem, kanske de få, som skäms över alla de mänskliga handlingar, både från väst och från öst, som orsakat andra människors lidande. Vi överger våra ideal ideligen och gång på gång försöker vi inordna oss i vem som är den gode och vem som är den onde…vem vi ska tillhöra och vem vi ska hata…vem som är vän och vem som är fiende. Sanningen är att vi värderar krigshandlingar olika, vi värderar människoliv olika och vi värderar olika vem som begår dessa hemska brott.

För mig som nu har levt i efterföljderna av Andra världskrigets fasansfullhet och gått igenom Kalla krigets dagar och alla terrorhandlingar som skett och sker runtomkring världen sedan dess efterlyser en mer sansad diskussion i Sverige och världen. En diskussion som tar avstamp i hur vi alla människor som lever på denna planet är sammanflätade med varandra i ett komplicerat system där vi alla bär både godhet och ondska inom oss. Ondskan finns inte alltid hos den andra sidan, den vi kallar fienden, även vi bär ondskan inom oss och när vi går med i NATO…för det verkar snarare bli NÄR än OM vi går med i NATO…ja, då bär vi i allra högsta grad ondskan och dess historia med oss i form av diverse krigsbrott.

Jag går ut i vår trädgård och noterar fåglarna. Kanske är jag en av de få som tror att det finns en väg framåt utan att tillhöra någon krigsallians. En ensam fågel sätter sig i min närhet och sjunger sin drill. Det är vår och jag inser att det är sista våren här innan Sverige är med i NATO. Jag blir vemodig och fågeln tycks känna av mitt tillstånd och sjunger ännu högre. Det är vackert.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: