Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Politiskt ledarskap – är det här det bästa vi har?
Jag är hemma, som vanligt. Slölyssnar på partiledardebatten på TV:n i bakgrunden medan jag läser det sista innan morgondagens tentamen i Systematisk teologi.
Först reagerar jag inte men sedan drar sig mitt intresse mer och mer till TV:n och partiledarnas budskap. Det är en märklig retorik vi som ser på detta får till oss. Det är ett fasligt tjat om att någon måste ta politiskt ansvar och visa politiskt ledarskap. Två-tre av partiledarna pratar om politiskt ledarskap och verkar syfta på massvaccineringen. De verkar inte förstå att politiken inte har något med det att göra utan att vaccineringen sköts av hårt arbetande tjänstemän i regionerna. En av partiledarna pratar om hur fel det är när ”IT-jättar” begränsar twittermöjligheter och sociala mediautspel för vissa politiker, utan att förstå att det är ”IT-jättarnas” skyldighet att begränsa informationsflödet från deras sida då lagbrott i form av exempelvis uppvigling sker på deras plattformar. Några andra partiledare försöker vinkla egna frågor för ointresserades öron, vilket närmast ter sig patetiskt.
Medan jag ser på skådespelet i riksdagen kommer en enda fråga upp i mitt huvud, är detta det bästa politiska ledarskap det här landet har att erbjuda? Retoriken om politiskt ledarskap hamnar ju hos dem själva, det är dessa 8 partiledare som är det politiska ledargarnityret i Sverige. Alla vet att vi för närvarande har en regering med svagt stöd i Riksdagen. Vad syftar då retoriska tal om ”avgå eller vissa ansvar” som en av partiledarna sa eller retoriken om att ”visa politiskt ledarskap”. Vad är syftet med sådana kommentarer? Blir det bättre? Om man är oppositionspolitiker t.ex. varför inte istället säga vad man själv vill förändra eller säga vad man själv tycker ska göras istället? Varför är det bara utspel åt andra som görs och varför lägger man inte själva fram skarpa förslag?
Regeringens sätt att leda vet vi ju hur den fungerar. Låt mig ta ett exempel. För några dagar sedan lyssnade jag på riksdagsdebatten kring den nya pandemilagen. Jag hade en hel del egna funderingar som jag hoppades skulle besvaras. Alla vet att det inte alltid är lätt att få det rätt från början i pandemitider. Det ska fattas snabba beslut under en kort tid och därför förstår jag att inte allt blev rätt med den tillfälliga pandemilagen i april. Nu hade ju dock både regering och opposition haft hela sommaren, hela hösten och december på sig att lägga fram en ny mer robust pandemilag, så alla antog att nu var den väl genomarbetad. Riksdagsdiskussionen skulle därför äntligen läggas på en högre intellektuell nivå….tänkte jag….ack så fel jag hade.
För det första. Det framgick inte alls vad det var för fel på den tillfälliga pandemilagen de la fram i april. Den förlängdes inte och sonderingar mellan regering och de andra riksdagspartierna gjordes men svaret uteblir fortfarande….vad var fel med den lagen?
För det andra. Om det nu var väldigt mycket fel på den tillfälliga pandemilagen, varför dröjde det ända till januari 2021 innan ny lag kom på tapeten? Om jag fattade rätt i debatten gjorde regeringen ingenting….verkligen ingenting….trots att hela världens övriga befolkning förstod att en andra våg är på gång. I debatten framgick det att Centerpartiet la fram i Riksdagen i oktober att utarbeta en ny tillfällig pandemilag. Sedan hände ingenting…..och nu i förra veckan las alltså en ny lag fram på bordet.
För det tredje…och det här har jag fortfarande inte fattat. Varför är lagen så viktig just nu? Den andra vågen trillade ju in i oktober. Den var alltså inte viktig i oktober, inte viktig i november, inte viktig i december men nu i januari år 2021…då är den viktig.
Dessutom tror jag den är tillfällig och gäller till september. Vilket leder in mig på den fjärde funderingen jag har. Varför löpa ut i september? Jag och alla andra i Sverige fattar att det krävs en grundlagsändring om en ny permanent lag ska införas som ger regeringen befogenheter i andra krislägen än krig. Detta innebär således två riksdagsbeslut med ett val emellan och således kan en sådan lag tidigast träda ikraft efter valet 2026. Varför då begränsa denna tillfälliga lag till september.
Jag återgår till dagens riksdagsdebatt mellan partiledarna. Oavsett om du är oppositionsparti eller regeringsparti, har inte vi svenska medborgare en rättighet att förvänta oss mera? Jag ser gärna skarpa frågor och skarpa svar, oavsett partitillhörighet. Just nu ser jag inget av det. Det politiska ledarskapet är inte skarpt för mig längre. Oppositionen försöker att ta billiga poänger genom retorik som verkar gå ut på att säga slagfärdiga ”oneliners” såsom ”avgå” eller ”ansvar” utan att de själva preciserar varför och vad de i så fall själva skall göra för att det ska bli bättre. Regeringspartierna verkar inte riktigt ha kontroll och ”styr” inte riktigt landet, exemplet med den tillfälliga pandemilagen som jag redogjorde för här ovanför är bara ett sådant exempel.
Vi som kan vår historia längtar tillbaka. Tillbaka till en annan tid. Varför inte gå tillbaka till 1919, då en annan pandemi härjade i Sverige. Politiskt är Nils Edén svensk statsminister och han leder en liberal-socialistisk koalitionsregering, uppbackad av socialdemokraternas Hjalmar Branting. Hela Sverige står inför randen av ett inbördeskrig samtidigt som man måste hantera en humanitär katastrof i form av Spanska sjukan. Politiskt genomdriver Edén/Branting under detta år den största politiska reformen under 1900-talet, i december driver regeringen igenom principbeslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Så här i eftervärldens ögon är det ingen som ifrågasätter Edén/Brantings i många avseende handfallna strategi för att hantera spanska sjukan, utan istället hedras deras i många avseenden unika och framgångsrika beslutsamhet att driva igenom rösträttsreformen. Varför ifrågasattes inte deras handfallna strategi inom området spanska sjukan? Jo, för alla förstod att de var det bästa Sverige hade att komma med i rådande situation gällande politiskt ledarskap.
Firma Edén/Brantings spanska sjukan-strategi ifrågasattes inte, just för att det helt enkelt inte fanns bättre politiker att hantera krisen på ett annorlunda sätt än vad som redan gjordes. Ingen ifrågasatte deras fokus på rösträtt. De har nu gått till historien, som de svenska ledare som införde rösträttsreformen, mitt under en pandemi som dödade mångdubbelt fler människor i Sverige under bara december månad 1918 än under hela Covid-19.
Så min fråga kvarstår. Är det här det bästa vi politiskt har i Sverige just nu?
/m
Mats Uddin 