Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Undanhöll sanningen…även denna gång
Det är nu många år sedan jag var i Lebanon och Hanover. Minnena därifrån är dock fortfarande starka och jag skaffade mig några vänner där som jag har fortsatt kontakt med. Det är säkert tio år sedan jag spenderade en del av min studietid inom hälso- och sjukvården på Dartmouth college och lärde känna omgivningen. Varje gång jag ser något oroväckande som hänt i USA brukar jag tänka på en av mina mentorer från New Hampshire som jag brukar ha sms kontakt med. Nu är det flera år sedan vi hörde av varandra per telefon men onsdagens oroligheter i Capitolium fick mig att ta mod och ringa till honom.
Han blev oerhört glatt överraskad. Tyvärr hade jag glömt sex timmars tidsomställningen så det blev ett tidigt samtal för hans del. Dessutom hade han varit uppe sent och kollat på när Steelers förlorade nattens wildcard game. Vi pratade en stund om allmänna familjespörsmål och som vanligt var han vänlig och återupprepade att jag borde åka till USA och föreläsa, med min erfarenhet. Jag tackade vänligt, som jag brukar göra, och svarade sanningsenligt att jag inte har de ekonomiska möjligheterna och dessutom i dessa tider är ju inte direkt resande aktuellt av andra orsaker, vilket ledde in samtalet på två aktuella frågor, pandemin och de politiska spänningarna i USA och naturligtvis vårt favoritspörsmål, förändringsmöjligheterna i hälso- och sjukvården.
Jag beklagade det som hänt i Washington. Min vän sa, något förvånande, att det här kanske var det bästa som kunde ha hänt. Han beklagade naturligtvis dödsfallen men fyllde i att nu vet ju båda sidor på den politiska skalan vad en inhemsk, lögnaktig retorik leder till. Det här kan mycket väl bli väckarklockan som leder till något bättre. Han fortsatte att berätta att han inte varit med om så djupa splittringar politiskt som det nu är i USA. Det splittrar till och med familjer, sa han, och gav något närstående exempel.
Jag stannade upp och tog in det han sa. Vi berörde de olika partiernas mittenfalanger som borde enas lite bättre och inte låta respektive ultrafalang styra taktpinnen. Detta kan vara den händelsen som enar de mer sansade politikerna i respektive parti. Han var dock genuint orolig inför ”Inauguration-day” den 20:e januari och menade att de mest ”skruvade” Trump-anhängarna håller på att planera något, vilket naturligtvis lät extremt oroväckande.
Vårt samtal gled över till pandemin och hälso- och sjukvården. Inte så konstigt eftersom det är där vi förenas, min vän och jag. Jag berättade om hur jag tycker förändringstakten i svensk sjukvård går alldeles för sakta. Hur microsystemet inte hänger ihop med macrosystemet. Hur knepigt det är att förbättringsarbete lokalt inte får spridning nationellt. Hur dåligt det här landet hanterar de äldre. Om Coronakommissionnes rapport och om de små positiva förändringarna som borde vara fler. Vi resonerade om varför förändringarna går så sakta och som vanligt var han skarp i sin analys och ifrågasatte varför vi svenskar inte använder bättre de fantastiska nationella register vi har i vårt förändringsarbete. Svårt att inte hålla med honom.
Vi pratade mycket mer om sjukvård, pandemi och annat men det behåller jag för mig själv. Då vi avslutade vårt samtal går jag och sätter på kaffebryggaren. Det blippar till i min mobil och medan vattnet bubblar i bryggaren tar jag fram meddelandet i mobilen. Min vän från New Hampshire har skickat några länkar till olika lokala mediekanaler i New Hampshire och Vermount med artiklar om pandemi, politik och förändringsarbete inom hälso- och sjukvården. Några länkar är till IHI i Boston.
Jag får dåligt samvete. Min vän avslutar sitt meddelande med orden, ”keep up the good work for a better healthcare in Sweden”. Orden sätter sig i magtrakten. Jag undanhöll han sanningen…..även denna gång. Svensk sjukvård är inte del av mig längre. Nästa gång kanske jag klarar av att berätta för honom, tänker jag. Nästa gång.
/m
Mats Uddin 