Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Lögnens väg
Då har Trump och hans vita arga män återigen visat deras sanna ansikte. Jag skrev ett blogginlägg om dessa anhängare en vecka innan valet och varnade för det som nu skedde i Washington med invasionen av Capitolium. Inlägget seglade återigen upp och blev ett av förra veckans mest lästa, lite otippat. För er som missat det finns det här. Det som förvånar mig mest är dock att om ”lilla jag” från Sverige såg detta komma, varför blev då USA:s polis och etablissemang tagna på sängen?
Många säger att det är historiskt unikt det som nu händer i USA, där en sittande president vägrar erkänna sig besegrad, som dessutom hävdar att han har blivit bestulen på valsegern och som uppviglar. Det är dock en sanning med viss modifikation. Att som politisk ledare fara med osanning i syfte att så tvivel bland sina anhängare eller för att få sin vilja fram är en farlig väg att ta men en väg som flera har tagit i historien. Här kommer en annan presidents agerande från historiens skattkammare som alla amerikaner väl känner till och borde ha varit underlag för att ses som en varningsflagg.
Washington år 1860 – förbittring över en valförlust
President James Buchanan sitter i Vita huset och förbereder sitt sista stora tal till kongressen innan den tillträdande presidenten Abraham Lincoln kommer att ta över presidentämbetet några månader in på det nya året. Det är den 2:a december år 1860 och medan Vita huset i Washington piffas upp för julfirande är president Buchanan ångerfull. Han tänker tillbaka på löftet han gav vid installationstalet. Det var inte så här han hade tänkt sig att det skulle sluta. Att lämna över makten till en illegitim president var det sista han ville göra.
1860 års presidentval blev olikt något annat presidentval i historien. För första gången stod inte valet mellan två kandidater som representerade varsitt parti, denna gång stod valet mellan fyra kandidater eftersom det demokratiska partiet inte lyckades enas kring en gemensam kandidat. Det relativt nybildade Republikanska partiet nominerade Abraham Lincoln från Illinois medan det Demokratiska partiet var djupt splittrat i frågan om delstaters självbestämmande över slaverifrågan. Demokraterna i norra USA gick till val på att delstaterna själva skulle få bestämma om de ville tillåta slaveri eller ej och nominerade Stephen A. Douglas, även han från Illinois, medan demokraterna i södra USA hade en motsatt uppfattning och tyckte att ingen förändring skulle ske gällande slaverifrågan och stöttade istället vicepresidenten från Kentucky, John C. Breckinridge. För att ytterligare komplicera för de amerikanska väljarna ställde John Bell från Tennessee upp för det nya partiet Constitutional Union Party med anhängare från gamla Knownothings samt Whigpartiet.
Efter att ha lovat i installationstalet år 1857 att inte ställa upp i nästa presidentval hade president Buchanan satsat allt på att hans vicepresident, Jonn C. Breckinridge, skulle vinna valet. Det hade då blivit en naturlig efterföljare till Buchanan, samtidigt visste han att senator Douglas, som besegrat Lincoln två år tidigare i senatorsvalet efter häftiga debatter, var en allt för kontroversiell senator för sydstaterna att acceptera som sin kandidat. Nu ångrade han sig. Han skulle naturligtvis ha ställt upp i valet, partiet hade då inte varit splittrat och den, i hans ögon illegitima och oerfarna, Abraham Lincoln, hade inte blivit vald. Buchanan suckade. Republikanerna fick knappt 40 procent av rösterna medan Demokraterna fick nästan 48 procent fördelat på Douglas och Breckinridge, det borde därför vara naturligt att en Demokratisk president efterträdde honom. Han hade hela södern med sig då han kallade Lincoln en illegitim president, det visste han.
Nu satt han i Vita huset och förberedde sitt sista stora tal till kongressen. Fanns det något han kunde göra åt valresultatet? Kanske inte, men nog kunde han säga en hel del under morgondagens tal som kunde göra hans eftermäle starkt och sända en tydlig signal till hans illegitime efterträdare, eller?
Invasionen av Capitolium 2021
Om vi för en kort stund återgår till nutid och reflekterar lite kring den händelse som nu skedde i onsdags, så är inte händelsen i sig speciellt unik i ett internationellt perspektiv om det inte vore för två saker. Att se arga demonstranter storma byggnader och bråka med ordningsvakter och polis har vi sett förut. Det räcker med att jag nämner arabiska våren, Hong Kong, Prag, Bukarest, Ukraina, Belarus….ja, det finns många tillfällen och stunder i historien att lyfta fram. Det som drabbade USA i onsdagens efterspel efter en demonstration i Washington är inte speciellt unik i ett internationellt perspektiv, om det således inte vore för två saker. Dels är orsaken att den sittande presidenten i ett land uppviglar till detta och dels är platsen Capitolium, Washington, USA:s huvudstad. Det var alltså ingen främmande makt som angrepp ett demokratiskt land, det var en inhemsk pöbel, påhejad av sittande president, som på ett utstuderat sätt ville sudda ut den demokratiska processen. Platsen var dessutom folkstyrets centrum i detta land som många ser som världens mäktigaste. Att denna invasion dessutom skedde under rådande pandemi visar ju bara ännu mer hur mycket den sittande presidenten trots allt har hunnit förstöra under sina snart 4 år som president.
Förbittringen, den redigerade sanningen och legenden förändrar historien
President Buchanan bestämmer sig i sista stund för att skriva in något extra i sitt tal till kongressen den 3:e december år 1860 som han vet kommer att göra livet surt för sin efterträdare Abraham Lincoln. Föga anar han den ödesdigra konsekvensen av sitt tal. Han skriver in några meningar som direkt vänder sig till Söderns slavstater. Han nämner att ”dessa åsidosatta stater, har rätt att göra revolutionärt motstånd mot unionsregeringen”. President Buchanan tycker egentligen inte detta, men förbittringen efter valförlusten gör dessa rader nödvändiga. Tre månader efter att president Buchanan hållit sitt kongresstal har flera stater brutit sig loss och ett halvår efter talet har elva delstater bildat Amerikas konfedererade stater. Det amerikanska inbördeskriget är ett oundvikligt faktum med den blodigaste konflikten i Amerikas historia som följd.
Skör demokrati
Jag lyssnade lite på Joe Biden då han gjorde ett uttalande mitt under pågående upplopp. Han var tydlig med att detta är en varning för oss alla med budskapet att vi lever i en skör demokrati. Även om Jefferson var starkt influerad av maktdelningen i Frankrike så går det inte att komma ifrån att många länder har sett USA som ett demokratiskt föregångsland. Om det på fyra år kan falla ned till den här sköra demokrati vi nu ser i världens mäktigaste land måste vi nog se detta som en varningsflagg till alla öppna, demokratiska länder i världen, inklusive Sverige. Det kanske finns två länders ledare som nu sitter där och ler…Ryssland och Kina…men vi andra känner nog att historien påminner oss alla att vi kan inte ta något för givet. Vi måste kämpa och värna om demokratin. Varje dag.
/m
Mats Uddin 