Ett parti i kris

Precis som alla andra i världen följer jag efterspelet efter det amerikanska presidentvalet. Att Donald Trump agerar tjurig förlorare och vägrar erkänna sig besegrad var väntat. Hans ifrågasättande av valresultatet och mängden konspirationsteorier som haglar ur hans mun kom knappast som en överraskning för oss alla. Redan våren 2019 började han ju taktiken att ifrågasätta poströsterna. Jag har skrivit om det i ett tidigare blogginlägg som du hittar här.

Joe Biden har nu samlat minst 306 elektorsröster (se valresultat här) och han slår Trump med minst 6 miljoner röster, vilket med råge överträffar Barack Obamas segermarginal då han omvaldes år 2012 mot Romney. Hur ett sådant valresultat kan avfärdas är för samtliga utom Trump en gåta. Eller Trump kanske inte är ensam i den uppfattningen? Trump har dock inte lyckats påvisa några som helst bevis för sina påståenden och därmed borde saken egentligen vara utagerat och alla borde rätta in sig i ledet, men….

Det märkliga har inträffat och det är inte Trumps agerande utan det verkligt märkliga är att Trump backas i mångt och mycket upp med sina sedvanliga lögner och konspirationsteorier utav det republikanska partiet. Det finns undantag, Mitt Romney som förlorade mot Obama 2012, är en republikan som öppet gått ut och avfärdat Trumps efterspel som inget annat än lögner.  Den gamla presidenten, George Bush den yngre, är en annan republikan som snabbt gratulerade Biden till segern. Men alla andra?

När jag hade ett ”virtuellt afterwork” via videolänk med några av mina gamla vänner (Ja, man kan ha ett afterwork även om man är arbetslös) sa jag just att jag inte tyckte det var märkligt att Trump agerade som han gjorde, utan det märkliga låg just i att företrädare från det republikanska partiet backar upp hans agerande. Ta exempelvis senatens majoritetsledare Mitch McConell som direkt gjorde ett utspel om att Trump gjorde helt rätt som ifrågasatte valresultat. Är man majoritetsledare ska man nog istället agera och inte minst förespråka försoning och lite sans och vett efter ett demokratiskt val.

En av mina vänner svarade mig dock att det här var bara bra för äntligen visar det republikanska partiet sin rätta kostym. Efter min väns ord låg jag nästan sömnlös, eller ska jag vara helt sanningsenlig….ja, jag låg sömnlös. Har min vän rätt? Är det så här republikaner egentligen resonerar och tycker? Jag gick upp under natten och skrev ned några tankar. De kommer här.

Det går naturligtvis inte att förneka att kärnan i det republikanska partiet består av vita, äldre, medel- och höginkomsttagare i storstäderna tillsammans med låginkomsttagare på landsbygden. De är nu satta under hård press av bland annat yngre människor med blandad bakrund. Den här nya gruppen växer sig allt större och starkare och snart kommer dessa vara numerärt den större delen av Amerikas befolkning.

Historien ska dock det republikanska partiet ända vara stolta över. Partiet bildades från ett slaverimotstånd från dåvarande Whigpartiet och år 1860 blev Abraham Lincoln den första republikanska presidenten. Partiet var sedan i mångt och mycket motorn och drivkraften till hela den industriella utvecklingen i USA och la grunden till den stora massinvandringen som skedde, bland annat från Sverige. De var progressiva i att förespråka slaveriets bortgång medan Demokraterna var i mångt och mycket fast i sydstaternas tänk. Om jag räknar rätt så vann republikanska presidentkandidater 14 av de efterföljande 19 presidentvalen efter Abraham Lincoln fram till år 1932.

En viss förändring skedde under Kennedys och Johnsons era då dessa drev på för medborgerliga rättigheter för de svarta i landet medan republikanerna påbörjade en mer konservativ inriktning. En stor omorientering i partiet skedde efter Goldwaters förlust 1964. Nu blev inriktningen tydlig. Nixon sa det bäst i sitt berömda tal ”the silens majority”, ett tal som i mångt förutspådde den högerpopulistiska inriktningen. Ronald Reagen utvecklade partiet i både socialliberal riktning såsom mot tydlig konservatism med frågor såsom mot aborträtt, sänkta skatter, höjda försvarsutgifter och inte minst nedskärningar i den offentliga sektorn.

Den största förändringen skedde kanske år 2016 då Trump tog sig an detta anrika parti. Han gick inte i någon annans fotspår utan sneglade istället mot Putin och Le Pen istället för starka republikanska presidenter såsom Lincoln, Theodore Roosevelt och Ronald Reagen. Den omstrukturering av partiet mot en tydlig högerpopulistisk, lögnaktig och konspirationsfull inriktning som Trump sedan dess har lett in partiet i, trodde jag skulle bli en presidentparentes och inte ett genomsyrande av hela partiet. Den högervridning som nu skett och i och med att företrädare från partiets topp inte distanserar sig från Trumps uppenbara lögner gör mig benägen att säga att partiet gräver sin egen grav. I alla fall för ett tag….för hederligheten och sanningen måste väl så småningom ändå segra…även inom detta parti?

Jag har alltid varit historiskt intresserad och senast en presidentkandidat vägrade att erkänna sig besegrad var år 1868 då en sur Andrew Johnson vägrade att infinna sig vid segraren Ulysses S Grants installation i januari år 1869. Han lämnade dock Vita Huset…får vi uppleva en repris med Trump?

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: