Då är min nya bok Jag är paria ute i handeln. Det känns underbart!

I helgen hade jag en releasehelg för mina närmaste vänner och släktingar i sommarhuset utanför Kalmar. Vi hade verkligen tur med vädret. Det blev en solig och varm eftermiddag och kväll. Dagen efter svepte ett häftigt regnväder in över området och dränkte det mesta. Då tänkte jag på Paulus berömda rad i Romarbrevet, Om Gud är med dig, vem kan då vara emot dig.

Här kommer några bilder från helgen:

Försäljningen av boken har tagit fart och jag har nu sålt slut på de 100 exemplar jag som författare erhöll. Som tur är har jag 100 nya exemplar som dimper ned hemma hos mig i veckan. Tusen tack till alla som köper. Vill ni ha ett signerat exemplar så kan ni följa denna länk så ombesörjer jag signering och frakt. Om ni vill köpa direkt av bokhandeln eller näthandlarna finns boken att köpa överallt där böcker säljs. Länkar till några inköpsställen finns i högermenyn i denna blogg.

Jag är väldigt ödmjuk över att ni är så många som berörs av min berättelse. Många av er tar er dessutom tid att skriva personliga meddelanden till mig om era läsupplevelser. Jag är synnerligen tacksam för all feedback.

Tills vi hörs i nästa blogginlägg – läs och njut!

/m

Då har datumet den 6:e augusti 2021 äntligen kommit och min bok Jag är paria släpps. En bok som jag har kastat, skrivit om flera gånger och många gånger ångrat att jag har skrivit. Nu är den ute på marknaden och jag kan inte påverka den något mer. Nu får den leva sitt eget liv. Lev väl!

Det är mars 2018. Det är dagen efter Benny Fredrikssons tragiska död. En journalist ringer mig och undrar hur jag mår. Först tycker jag det är en märklig fråga men efter en stund glider samtalet in på att journalisten är ångerfull för det mediadrev jag utsattes för under hösten 2017. ”Oförskyllt”, säger journalisten.

”Om ni tycker så kan ni väl gå ut och säga att ni gjorde fel”, säger jag.

Vederbörande svarar:

”Det förstår du väl att en tidning aldrig kan erkänna att den har gjort fel.”

Då jag avslutar samtalet börjar jag skriva. Jag har journalistens ord ringande i mina öron samtidigt som jag terapeutiskt bearbetar mitt år 2017. Jag låter tangenterna tala och jag skriver ett första utkast relativt snabbt. Min älskade sambo, Anette, samt min före detta regiondirektörskollega i Halland, Catarina Dahlöf, får läsa ett första utkast. De ger mig värdefull input och jag skriver om. Nu ber jag min sambo samt min barndomsvän Ronny att läsa manuset efter bearbetningen. Båda blir chockade och undrar hur jag mår. Jag inser att arbetet med manuset kanske snarare är terapeutiskt än litterärt och jag drar hela min fil till min Mac:s papperskorg.

Där ligger nu manuset och det hade säkert legat kvar i papperskorgen om inte min sambo börjat fråga efter det. Jag erkänner för henne att jag har kastat det och hon blir upprörd.

”Du kan väl inte kasta ett helt manus?”

Säga vad man vill om en Mac men jag trycker på papperskorgen och där ligger manuset. Jag drar tillbaka det till hårddisken, börjar läsa det ånyo, reviderar det igen och känner att det finns en viss potential. Mitt förlag, Hoi förlag, som gav ut min första bok Viljans makt blir de första inom förlagsbranschen som får läsa det. De svarar först att det är intressant men sedan svarar de att de hellre vill ha uppföljaren till Viljans makt. Jag står därmed utan förlag.

Efter diverse letande säger Ekström & Garay att de gärna ger ut mitt manus. Manuset bearbetas ytterligare och efter en social media-förfrågan om vilken framsida boken skall ha är vi så framme vid dagens release.

Boken har kunnat förhandsköpas via mig och det var med stor vånda jag släppte iväg de första exemplaren till andra läsare. Det känns som att en hel del av min själ blottläggs i denna bok så fortfarande fanns det en viss motvilja att låta andra ta del av min berättelse.

Jag kan nu andas ut. Den har mottagits över förväntan. Nästan översvallande. Jag är oerhört rörd och vill med detta tacka alla som givit mig feedback.

Till er andra som är nyfikna – köp boken!

Tack / m

Har lämnat Skåne för några dagars ensamtid i sommarhuset i de småländska skogarna. Har två samtida hemtentamina i form av Systematisk teologi Dogmatik och Religionspedagogik och vad passar då bättre än att låta mitt älskade sommarhus vardagsrum bli mitt kontor för några dagar och nätter. Här sitter jag och lyssnar på naturen utanför samtidigt som jag försöker sätta på pränt det jag har lärt mig från alla dessa föreläsningar och från kurslitteraturen. Ensamtiden tär inte på mig just nu, den är en gåva. Varken tid eller sociala relationer utanför detta rum spelar någon roll. Jag är ensam med mig själv och mina tankar.

Jag är väldigt förtjust i de medeltida mystikernas olika skrifter och Johannes av Korset bär jag nära mitt hjärta. Han har ett uttryck som jag många gånger återkommer till då jag känner mig ensam, det är Själens mörka natt, där Johannes av Korset beskriver en viss period i en persons andliga liv som speciellt mörk eller då det andliga livet känns torrt. Gud känns mer avlägsen än någonsin under dessa stunder.

Den självvalda ensamheten, vilket jag nu har påtagit mig under några dagar, är naturligtvis något helt annat än den påtvingande ensamheten. Själens mörka natt kan låta som något tungt, mörkt, sorgligt och hemskt men i mitt fall måste jag säga att det är det omvända.

Vid två eller tre-tiden i natt la jag av med mitt skrivande och gick ut för att andas in lite syre. Det var kolsvart, mörkt, ljudlöst och själens mörka natt intog hela mitt inre. Mellan vissa sprickor i molntäcket spred stjärnorna och månen sitt ljus. Kylan som omslöt mig var befriande på ett sätt som jag inte hade förutsett.

Jag tog in nuet. Stjärnornas ljus var starka eftersom det inte fanns några andra ljus i närheten. En lätt bris viskade i trädkronorna och jag satte mig på en av trädgårdsstolarna och njöt. Under ett ögonblick fick jag för mig att sluta mina ögon. Varför jag gjorde detta får jag kalla instinkt. Jag vet helt enkelt inte varför jag blundade för omgivningen som omslöt mig var minst lika mörk som då jag slöt mina ögon.

Det instinktiva blundandet fick mig dock att tänka på bedjande personer utifrån termen själens mörka natt. Att blunda är vanligt då man vill utesluta världen utanför och låta enbart tankarna äga seendet. Tror man på en transcendent (utomvärldslig) Gud och vill kommunicera med Gud, ja, då är nog ett letande efter Gud med ögonen öppna inte det bästa verktyget. Du ser helt enkelt inte en transcendent Gud med dina världsliga ögon.

Jag måste helt enkelt gå vägen via en mörk natt med mina sinnen för att ha en chans till kommunikation. Med mina sinnen, tankar och mörkret omslutande mig är jag nog närmast en Gud som beskrivs som bortom allting i denna världen. Då slår det mig plötsligt att eftersom Gud är bortom allting måste jag nog mörklägga allt. Det är ju därför jag ser stjärnorna. De är alltid där men på dagen är de omslutna av diverse annat ljus så vi ser inte de fantastiska stjärnorna förrän allt annat ljus tas bort. Det är det som är Johannes av Korsets terminologi och mening med själens mörka natt. Mörklägger jag allt kan jag ta in sådant jag annars ej kan ta in.

Jag försöker mörklägga mina sinnen, mörklägger mina tankar och jag omsluter mig av mörkret. För att kunna öppna upp mot det utomvärldsliga måste jag helt enkelt bejaka mörkret…omsluta allt med mörker.

Vet inte hur länge jag satt där i mörkret. Blundandes, med mörklagda sinnen och mörklagda tankar. Kanske sitter jag där än. Pröva själv…möt själens mörka natt någon gång. Du ångrar dig inte.

/m

En gammal Regiondirektörskollega hör av sig och undrar hur jag har det. Alltid roligt att prata gamla minnen och efterhöra hur livet är på arbetsmarknaden. Efter att ha avhandlat de vanliga ämnesområdena frågar min kollega om jag förresten har sett Britt-Marie 45. Jag blir som ett frågetecken och tror först att det handlar om någon bekant till oss båda som jag totalt har missat. Min kollega skrattar men förklarar sedan att det är en film från CUF (Centerns Ungdomsförbund) som har blivit en snackis ute på arbetsplatserna runt omkring landet. I alla fall enligt min kollega.

Det handlar om Britt-Marie 45 år som tydligen enbart fikar på sitt arbete och nuvarande LAS-lagstiftning skyddar henne, istället för hårt arbetande ungdomar, enligt CUF-filmen. Min kollega och jag förstår ingenting. Vår erfarenhet av 45-åringar är att de är väldigt effektiva och produktiva och att det istället handlar om personlighet snarare än ålder i arbetssammanhanget.

Då vi har avslutat vårt samtal kan jag inte låta bli att snegla in på CUF:s kampanjfilm för att ändra LAS. I filmen raljerar CUF över åldersskillnaden och sätter likhetstecken mellan ung=pigg och 45 år och över=trött. Budskapet är tydligt. Ny lagstiftning behövs. LAS skyddar de äldre (i CUF:s mening 45 år och därutöver) och missgynnar de yngre. De äldre (läs 45 år och därutöver) borde flytta på sig. Onekligen har CUF verkligen lyckats i sin kampanj. Det är en klassisk budskapsfilm som slår mot maggropen.

Naturligtvis är det åldersrasism så det skriker om men de lyckas med att få ut sitt budskap. Jag är den första att medge att LAS onekligen har en viss inlåsningseffekt men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över att det problem som CUF tar upp i sin film redan hanteras av lagstiftningen. Vi har nämligen en lagstiftning som bygger på att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Därtill har arbetsgivaren redskap i form av chefer som i sitt ledarskap agerar och skapar tillsammans med medarbetare ett aktivt ledarskap och ett aktivt medarbetarskap. Skulle en medarbetare, oavsett ålder, enbart sitta och fika, finns det HR-redskap i form av exempelvis utvecklingsplaner, individuella mål, individuella uppföljningar och inte minst ett starkt verktyg i form av lönesättning och lönerevidering. En chef har inte bara en rättighet att sätta 0 kr i lönerevidering ifall en medarbetare inte levererar utan en skyldighet. Inom rådande lagstiftning kan redan idag en icke-produktiv medarbetare leda till avskiljande från tjänst.

Jag är tvärt emot CUF för en stark åldersspridning i en arbetsgrupp. Man kompletterar varandra med sina olika personligheter och olika erfarenheter vilket inte minst kan ge olika perspektiv på gemensamma frågor som dyker upp vilket utvecklar verksamheten. Åldern är den faktorn som jag brukar tänka minst på som chef för en arbetsgrupp. Erfarenhet brukar visserligen generera en större minnesbank och större möjligheter att lösa problem utifrån tidigare upplevda liknande situationer samtidigt som vid en förändring kan det vara ovärderligt att en icke-erfaren person kommer in och ser på problemet med nya, fräscha ögon.

Det som är det sorgliga med CUF:s utspel är den tydliga åldersdiskrimineringen de ger uttryck för. Att de vill förändra LAS har jag viss förståelse för men budskapet att de yngre är pigga och de äldre (läs 45 år och därutöver) är trötta och icke-produktiva vittnar om en människosyn som jag tycker är sorgligt att CUF har. Jag inser naturligtvis att deras syn på andra människor kommer ändras i takt med att deras egna livserfarenhet fylls med år men den visheten bör man ha i sin etiska och moraliska kompass från början. Att hantera andra människor, oavsett ålder, med värdighet och respekt ska komma med modersmjölken.

Avslutningsvis kan jag ju dock konstatera att jag föregår med gott exempel enligt CUF. Jag lämnade arbetsmarknaden vid 47 års ålder och lämnade på så plats utrymme till någon yngre. Låt gå att jag de sista tio åren av mitt arbetsliv sällan hade tid för att fika någon längre stund…men att jag alltid tog mig den tiden för att ha möjlighet att umgås med mina arbetskamrater över åldersgränserna!

/m

Då börjar resan med skrivande, redigering och layoutande gå mot sitt slut. Idag går inlaga samt bildomslag till tryckeriet. Om allt går som det ska är min nästkommande bok färdig för release under juni.
Det har varit en lång resa för detta manus. Jag skrev det mest som en slags terapeutisk övning för mig själv under hösten 2018 och våren 2019. Under lång tid låg det i byrålådan innan jag bestämde mig för att pröva en utgivning. Jag är tacksam att Ekström & Garay tog sig an mitt manus och att det nu förverkligas i form av en utgiven bok.

Jag är paria är en historia om etik, moral och människors felbarhet. Om hur till synes obetydliga steg kan leda till något mycket större. En historia om sanning, tvetalan och villfarelser. Om hur förlåtelsen har en kraft utanför ens egen påverkan. En historia om hur livet vänder då man minst anar det. En historia om ofullkomlig kärlek, övermäktig kraft och bristande förståelse. Om det outsagda och det ofattbara. Boken blandar samtidens utmaningar, mänskliga relationer med existentiella frågor. I boken får vi får vi följa fyra huvudkaraktärer. En politiker som inte drar sig för att ta till lögner för att få medialt strålkastarljus på sig eller behålla sin maktposition. En hårt arbetande journalist som alltid sätter en bra story först. Frågan är om storyn är viktigare än sanningen? En hög chef som brottas mellan att ge allt för sitt uppdrag och släppa sitt uppdrag då omgivningens lögner kontra sanningens vitöga hinner ikapp honom. Till slut har vi en vän till chefen som låter sin beundran bli en besatthet och så är en stalker född. Det är en hederlig klassisk historia om det goda som möter det onda men med en annorlunda tvist. Den som förefaller göra rätt, kanske gör fel? Den som förefaller vara god, kanske är ond? Finns det ljus även i de mörkaste av personliga handlingar? Kan en människa både vara god och ond? Vad driver oss människor att ibland vilja söka oss till medialjuset och ibland vilja fjärma oss?

Det blir spännande och en aning nervöst att nu lämna över den här bokens öde från den trygga byrålådan till ett färdigt bokexemplar att ta del av för vem som det vill. Läs den gärna!

Måndag morgon. Region Skåne har gått ut med information om att alla mellan 50-59 år i Skåne nu kan boka tid för vaccinering mot Covid-19. Jag är visserligen riskgrupp men det har naturligtvis inte Region Skåne koll på och jag tänker att jag snällt inväntar åldersindelade fasen i prioritetsordning istället. Att Region Skåne inte har koll på riskgrupper och annat har jag förståelse för. Det bor ju trots allt ganska många i detta län. Region Skåne gör säkert så gott de kan.

Försöker logga in på 1177 som Region Skånes hemsida informerar mig om att jag ska göra. Tänker att det nog är många som försöker logga in och förbereder mig på långa svarstider. Till min förvåning får jag upp hemsidan direkt och trycker på logga in. Där tar det dock stopp efter att jag har blivit uppmanad att identifiera mig med Bank-ID. Det blir hela tiden en loop och jag återkommer till logga in-sidan efter att jag har loggat in. Försöker ett tiotal gånger innan jag ger upp. Tänker att de som arbetar med 1177 trots allt gör så gott de kan.

Medan jag låter tiden gå funderar jag på min intuitiva uppfattning att alla människor gör så gott de kan. Jag har för mig att Sokrates var en av de första att uttala detta (om vi får tro efterkällor eftersom inga samtida källor finns om Sokrates). Han lär ha sagt något i stil med att eftersom alla gör så gott de kan är det via utbildning och inte via något straff som exempelvis brottslingar ska hanteras.

För mig kanske det handlar mer om uppförande, när jag tänker efter. Människor som hela tiden uppför sig på ett sätt som är det bästa de kan är nog det jag tänker på när frasen de gör så gott de kan kommer upp i mitt medvetande. Som vanligt handlar det om kommunikation men även flexibilitet, uthållighet och inte minst impulskontroll och att besitta sociala förmågor. I helgen inhandlade jag Johan Berggrens nya bok om Israel-Palestinakonflikten (Den perfekta konflikten), ett alltid högaktuellt ämne, och även om jag enbart har hunnit ett femtiotal sidor in i boken inser jag att det hade varit bra om alla i konflikten haft ett uppförande som präglades av att man gör så gott man kan. Det hade nog underlättat en konfliktlösning.

Efter dessa funderingar återgår jag till 1177 och försöker logga in igen men hamnar nu i någon slags kö för att logga in. Tänker att de som arbetar med 1177 nu har gjort så gott de kan och insett att problemen med inloggningen måste bero på att för många försöker logga in samtidigt och därför har de skapat ett köverktyg. Efter att ha väntat i fem minuter kommer jag till inloggningen igen. Tyvärr inträffar samma loop som tidigare och jag kommer inte in. Tänker att 1177 gör så gott de kan och går in på Region Skånes hemsida för att se om det finns någon information om hemsidans problemlösning där.

På Region Skånes hemsida blir man hänvisad till en informationssida om vaccinering. Där står det bara att från och med klockan 09.00 idag kan man i min åldersgrupp via 1177 boka in sig för vaccinering. Tänker att de gör så gott de kan men det känns som en loop som man inte kommer ur. Längre ned finns en lista på de mottagningar som utför vaccinering. Klickar in på KRY.SE som har en mottagning i Lund där man kan vaccinera sig. Väl på den hemsidan finns det dock bara information och möjlighet för de över 60 år att boka in sig. Tänker att de på KRY.SE gör så gott de kan och stänger ned hemsidan.

Går istället in på SKR:s hemsida och läser snabbt Ekonomirapporten. Blir irriterad. Staten har formligen öst skattepengar på Sveriges kommuner och regioner, vilket innebär att samtliga 274 kommuner och samtliga regioner går med plusresultat. Någon inom Finansdepartementet har uppenbarligen inte gjort så gott den har kunnat. Att kompensera är en sak men att överkompensera är enbart dumt.

Lämnar vaccinationsbokningen och ekonomirapporten. Även om alla gör så gott de kan finns det uppenbarligen förbättringspotential i vårt samhälle och tur är väl det. Tänk om devisen alla gör så gott de kan skulle innebära att allt är perfekt, då skulle exempelvis detta blogginlägg inte ha blivit skrivet och du hade istället för att läsa dessa rader gjort något perfekt. Kanske är det så att devisen om att alla gör så gott de kan innebär en förmåga till utvecklingspotential. Att det är något gott som följer med devisen?

I en bok från Lars H Gustafsson läste jag en gång för länge sedan detta. Tro alltid barnet om gott. Utgå ifrån att barnet vill dig väl och att det gör vad det kan för att samarbeta. Han menar uppenbarligen att vi alltid måste se barnet i ett utvecklingsperspektiv. Jag skulle vilja vidga det till att omfatta inte bara barn utan alla människor. Successivt utvecklar vi förmågor av olika slag: kognitiva, språkliga, emotionella och sociala. Utvecklingen ser olika ut och går i olika takt hos olika människor. Beroende både på genetik och erfarenheter på vägen och de möjligheter till stimulans som erbjuds. Samtidigt möts vi alla av olika förväntningar, utmaningar och krav. När människor utsätts för krav som de utvecklingsmässigt ännu inte klarar av uppstår en konflikt och vi människor reagerar på olika sätt. Vissa med trots, andra med tystnad och en tredje genom att fly.

Uppstår en diskrepans mellan krav och att människan, trots att man gjort så gott man har kunnat, inte lever upp till kraven ser jag två möjligheter till att lösa denna diskrepans. Den ena handlar om att anpassa miljön och kraven till vad människan faktiskt klarar av. Det andra är att genom utveckling och målmedveten metod hjälpa människan att bemästra situationen. Då är vi tillbaka till Sokrates och hans uttalande om att utbilda istället för att straffa.

Ska vi lyckas att hantera dessa diskrepanser som uppstår varje dag i olika sammanhang krävs förståelse för de ofta komplexa bakomliggande faktorer och orsakssamband som finns. Jag ser ju trots allt inte hur komplext det är att exempelvis arbeta på 1177:s hemsida när jag lägger till min kommentar om att alla där trots att det inte fungerar med inloggningen gör så gott de kan. En risk jag tar med mitt uttalande är att jag gör 1177 till problembäraren, men det kan ju vara jag som inte förstår det komplexa och har gjort handhavandefel vid inloggningen.

Vidare finns det ett problem med en naiv förutfattad mening som jag kanske besitter. Jag tror gott om alla och i devisen att alla gör så gott de kan finns även en underliggande etik och moraluppfattning från min sida om att ingen gör saker och ting av illvilja eller har onda avsikter. Nu tror jag inte att svårigheten med att få vaccinationstid i grunden handlar om illvilja men i andra sammanhang kan naturligtvis devisen om att alla gör så gott de kan vara missvisande. Det finns trots allt människor som vill andra illa. Tro mig, jag har råkat ut för sådana.

Med allt ovanstående låter jag nog alla som arbetar med vaccinationsinbokningen vara ifred idag. Jag gör ett nytt försök en annan dag. Min tes om att människor gör så gott de kan känner jag ändå är den mest rimliga utgångspunkten i mitt möte med andra människor. Jag ser det både som en realistisk och humanistisk utgångspunkt.

Kanske sa Tomas Tranströmer det bäst när han i de Romanska bågarna skrev dessa odödliga rader. De får symbolisera min perfekta avslutning:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

/m

Det är sent en tisdag kväll i februari. Snön lyser med sin frånvaro men det är bitande kallt och med en vind som gör att ansiktet helst vill täckas in i en stor halsduk. Jag är på väg till ett medlemsmöte för fackliga förtroendevalda. Jag är kvällens huvudnummer, eller snarare sagt, den fråga som har diskuterats i månader inom detta fackförbund ska jag komma och ge ett svar på. Det är kvällens klo.

Som vanligt har jag förberett mig väl. Jag har lyssnat på många personer som har framlagt olika infallsvinklar på frågan. För- och nackdelar har vägts åt olika håll. Som alltid finns det minst tre beslutsvägar. Antingen gå den fackliga viljan till mötes, det vill säga att säga ett tydligt JA på frågan. Då får jag andra emot mig. Samtidigt vill jag så gärna gå facket till mötes för det är en viktig fråga för hela verksamheten. Det andra alternativet är att säga ett tydligt NEJ till deras önskan. Då kommer jag att få dem emot mig. Ett tredje alternativ är att INTE ta ställning alls, vilket mina företrädare framgångsrikt anammat under flera år, vilket också naturligtvis är ett beslut. Det tredje beslutet kallar jag strutsbeslut och är inget alternativ för mig. Frågan bör avgöras, frågan är bara åt vilket håll?

På vägen till mötet korsar jag centrum. Få människor rör sig i området. Kylan gör sitt. I ett av skyltfönstren ser jag siffran 4. Jag har under veckorna som föregått det här mötet försökt mejsla fram ett fjärde beslutsalternativ. Några av mina medarbetare har försökt att finna ett nytt beslutsförslag men alla förslag de har lagt fram har dessvärre inte känts rätt. I princip samtliga av alternativen har inneburit fler nackdelar än fördelar utifrån en helhetssyn och då har det tyvärr känts som att de ursprungliga tre alternativen är mer lockande.

Då jag äntligen kommer fram till lokalen och värmen glider jag tyst in längst ned i rummet för att undvika att störa den rådande diskussionen, men alla vänder sig ändå om och noterar min ankomst. Ordföranden avrundar snabbt diskussionen och säger att de ska ha en bensträckare innan sista punkten på dagordningen. Flera kommer fram och hälsar och stämningen är varm och öppenhjärtig.

Efter bensträckaren och påfyllnad av diverse tilltugg är det så dags för mig att ställa mig längst fram och meddela mitt beslut. Ordföranden inleder och ger en kortfattad sammanfattning ur deras perspektiv på frågan, och passar naturligtvis på att in i det sista marknadsföra deras tydliga vilja att jag ska säga JA till frågan. Sedan är scenen min.

Jag inleder genom att diplomatiskt gå igenom de tre beslutsalternativen och ur min synvinkel försöka ge en så fullödig helhetssyn som möjligt om olika konsekvenser av alternativen. Till slut landar jag i meningen med anledning av det jag nämnt kring konsekvenser lutar jag åt ett negativt beslut på frågan. Jag hör hur luften går ur samtliga i rummet. Två personer reser sig och lämnar lokalen. Jag kan inte tolka det annat än att det är en ren besvikelseyttring.

”Naturligtvis stannar jag till alla har fått svar på sina frågor”, säger jag.

Frågorna som sedan följer lyser i princip med sin frånvaro. Det är mer irriterade uttalanden som framförs än direkta frågor. Jag försöker att respondera så gott jag kan. Ytterligare några personer lämnar lokalen. Minuter passerar och jag står längst fram och tålmodigt tar emot kritik och svarar på det som framförs. Till slut verkar det som om alla har sagt sitt och ordföranden går in och tackar mig för att jag kom.

Längst bak ser jag dock en hand som sträcks upp och jag uppmärksammar ordföranden på att det finns ytterligare en fråga. Den person som sträcker upp sin hand reser sig sakta upp och börjar med att tacka mig för att jag kom och sedan berättar vederbörande om en annan vinkel på frågan som vederbörande tänkt på ett tag. Hon lägger ut orden kring ett annat förslag på frågan och ju mer jag hör hennes resonemang inser jag att detta är det fjärde alternativet! Ingen i min stab kom fram till detta förslag, inte jag heller och ingen i den fackliga organisationen har tidigare lagt fram detta som ett alternativ.

Jag vänder mig till ordföranden och nickar. I ordförandens ögon ser jag inte bejakelse utan snarare uppgivenhet. Det fjärde alternativet är ett kompromissförslag för både arbetsgivare och fack men det är det bästa alternativet som finns under rådande omständigheter. Det är inte ett JA, det är inte ett NEJ och det är inte heller ett alternativ där vi inte tar ställning alls. Det är en väg framåt, vilket gynnar verksamheterna. Det är ett alternativ som inte helt går facket till mötes och det är samtidigt ett alternativ där arbetsgivaren måste ge efter lite. En klassisk kompromiss.

Då den personen som kom med förslaget avslutar sitt anförande inser jag att ordföranden kommer aldrig kunna bejaka detta förslag. De ville så mycket mer och facket har bundit sig vid masten kring ett tydligt JA. Det blir därför tyst i rummet. Alla tittar på mig.

”Jag har inget problem med att bejaka det som nyss sades”, säger jag till slut.

Jag möter idel förvånade blickar runtomkring i rummet. Det här hade ingen förväntat sig.

”Menar du verkligen det”, frågar någon.

Jag nickar. Lägger ut texten om förslagets förträfflighet. Frågan är avgjord. Det fjärde alternativet hittades till slut. Jag fattar mitt beslut.

Någon vecka senare läser jag i den lokala tidningen om frågan och dess öde. Ordföranden har uttalat sig och beklagat att arbetsgivaren inte gick facket till mötes. De ska dock fortsätta att kämpa för sin sak. Inte ett ord nämns om det fjärde alternativet, beslutet som ändå fattades.

/m