Åldersrasism

Igår kväll fick jag ett mail från en gammal medarbetare som jag var med att anställa för 15 år sedan. Vederbörande lämnade regionen för länge sedan efter väl utfört arbete för en ny karriärväg och vi har sedan dess enbart följt varandra via sociala medier. Nu visade det sig att den arbetsgivaren som min vän arbetar för hade omorganiserat och låtit alla sina chefer söka om sina tjänster, min vän som är över 60 år fick då det överraskande och obekväma samtalet att ”efter sommaren är det en ny chef på din chefsstol”. Min vän fick välja på att frivilligt lämna med ett avgångsvederlag eller vara kvar i företaget men att omplaceras till en ny skapad tjänst.

Min första reaktion då jag läste mailet var att så här får det inte gå till. Idag ringde jag därför upp min vän då jag cyklade iväg på ett ärende och vi hade ett långt coachande samtal. Rent arbetsrättsligt verkade allt ha gått rätt till, vad jag som gammal HR-direktör kunde bedöma. Hela omorganisationen hade förhandlats fram med de fackliga parterna i vederbörlig ordning, de fackliga parterna hade varit med genom hela processen och även i tillsättningsprocessen av de nya cheferna och även vid erbjudandet kring den nya tjänsten alternativt avgångsvederlag. Hela processen verkar därför arbetsrättslig hållbar.

Med cykel genom Malmö

När vi hade lagt på efter att jag givit en del råd kring hur min vän ska tänka framöver funderade jag länge på ett begrepp som min vän återkom hela tiden till. Begreppet ”åldersrasism” satte min vän sina känslor på genom hela samtalet. Frustrationen, besvikelsen och inte minst den diskriminerande känslan som åt upp min vän inifrån upptog större delen av min förmiddag.

Att göra allt rätt i en omorganisation är en sak men det finns något i den här historien som jag känner skaver och det är synen på oss erfarna som genomsyrar mycket av svenskt arbetsliv just nu. Ni vet alla vad jag tycker om centerns ungdomsförbunds hemska utspel gällande Britt-Marie 45 år (se detta blogginlägg). Det är åldersdiskriminering så det skriker om.

Jag är föga förvånande, tvärt emot CUF och i det här fallet min väns arbetsgivare, för en stark åldersspridning i en arbetsgrupp. Man kompletterar varandra med sina olika personligheter och olika erfarenheter vilket inte minst kan ge olika perspektiv på gemensamma frågor som dyker upp vilket utvecklar verksamheten. Åldern är den faktorn som jag brukar tänka minst på som chef för en arbetsgrupp. Erfarenhet brukar visserligen generera en större minnesbank och större möjligheter att lösa problem utifrån tidigare upplevda liknande situationer samtidigt som vid en förändring kan det vara ovärderligt att en icke-erfaren person kommer in och ser på problemet med nya, fräscha ögon.

Malmö bjöd idag på perfekt cykelväder

För egen del har jag nu varit arbetslös i över 4 år och självklart råkat ut för dold åldersrasism då jag har sökt arbete eller konsultuppdrag. Jag la av att söka jobb för något år sedan efter att ha sökt 112 tjänster eller uppdrag och jag la in en skyddsbarriär för mig själv att nu räcker det med förnedring. I mitt fall kunde rekryteraren alltid skylla på att jag var överkvalificerad eller tidningsskriverier eller något annat men i minst två fall kände jag att rekryteraren egentligen ville säga detta:

”Styrelsen har förbjudit mig att rekrytera någon över XX ålder.”

Cykeln tar mig allt närmare Malmö stadsbibliotek. Jag färdas dit för att hämta ut några reserverade böcker. Det är ett underbart väder för cykling, varken för varmt eller kallt. Inte heller någon större vind att tala om. Cykeln går nästan av sig själv. När jag cyklar in i slottsparken kommer ett annat minne upp i mitt huvud. Vi får nog backa många år tillbaka i tiden. Jag är rekryterande chef och jag slåss för att vi ska rekrytera den bäst lämpade till en tjänst vi har utlyst. En väl kvalificerad person som både är den mest lämpade och den med bäst erfarenhet söker tjänsten. Vederbörande gör en utomordentlig intervju och referenstagningen bekräftar bilden. Detta är rätt person för tjänsten. Jag är dock den enda i rekryteringsgruppen, där både representanter från fack samt verksamhet sitter med, som delar min åsikt om att det är självklart att vi ska välja denna kandidat. Alla delar visserligen min bild att vederbörande är den mest kvalificerade och att vederbörande slår ut alla andra kandidater. Problemet satt inte där, problemet satt i att vederbörande åldersmässigt var 63 år.

Jag har antagligen någon form av köns-, hudfärgs- och ålderslöst seende. Det är en defekt jag har. Jag ser rätt person på rätt plats framför mig, oavsett kön, hudfärg eller ålder. Det här blogginlägget handlar om ålder och jag tycker ”årsrik” är en persons största tillgång. Varför inte arbetsgivare tar bättre vara på det övergår mitt förnuft. Som gammal HR-direktör vet jag också att det finns en beteendekänsla som sprids i ett företag som har med hur man hanterar medarbetare kring ålder. Sysslar man med medveten åldersdiskriminering urholkar man det företagets kultur och image.

I min väns företag tänker säkert de som får vara kvar på sina chefsstolar efter omorganiseringen:

”Nästa gång är det min tur.”

Om man istället skulle göra tvärt om och ha en aktiv HR-strategi som bygger på att satsa på kompetensutveckling för redan anställda och anställa medarbetare som även är årsvisa känner dessa medarbetare så här:

”Här värderas erfarenhet och kunnande, lika bra att ge allt i mitt nuvarande arbete så att även jag blir uppmärksammad.”

Jag tror nämligen stenhårt på att skapa en god HR-kultur i ett företag. HR-strategin ska bygga på tillit, trygghet och där alla behövs. Ett inkluderande förhållningssätt istället för exkluderande. Som jag kanske sagt tidigare är jag inte förtjust i begrepp som ”Nöjda medarbetare” för det kan man vara utan att behöva prestera någonting på ett arbete. För mig handlar allt om kommunikation och beteenden. Jag vill ha aktiva medarbetare och ett tillitsfullt chefskap som skapar förutsättningar för en arbetsplats där engagemanget saknar ålder. Man ska känna sig trygg på sitt arbete, oavsett om man är medarbetare eller chef. I ett företag där åldersdiskriminering är en del av företagskulturen är dessvärre rädsla också en del av företagskulturen.

På Malmö stadsbibliotek råder det fortfarande strikt coronarestriktion. Du får enbart komma in och låna böcker, inte sitta och läsa eller göra annat. Dessutom måste det vara relativt få i huset, annars får man vänta utanför. Jag fick grönt ljus. Tänker på allegorin kring grönt och rött ljus. Här råder ingen åldersrasism, alla är välkomna. Det enda som ger rött ljus är om det är för många människor på plats samtidigt, inte hur gammal du är.

Rött eller grönt?

Avslutningsvis kanske ni undrar hur det gick i den där rekryteringen för många år sedan då rätt person till tjänsten var 63 år? Självklart anställde vi vederbörande och ingen av oss ångrade det. En av våra bästa rekryteringar.

/m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: