Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Funderar på mästaren
Det pågår musikunderhållning på SVT. Efter Liverpools seger i FA-cupfinalen och dess dramatiska straffläggning är plötsligt allt accepterat för mig. Jag kan till och med vila ögonen på eurovision samtidigt som jag skriver predikan till imorgon och detta blogginlägg. För säkerhets skull skruvar jag dock bort ljudet. Jag befinner mig i sommarhuset utanför Kalmar. Låter tankarna fladdra fritt. Tänker på mäster Eckehart. I veckan gjorde jag ett besök vid Arlövs kyrka och satte mig ned en stund utanför kyrkporten under det underbara rosa körsbärsträdet.
Några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken kom till mig och jag tänkte på mäster Eckeharts inflytande över generalsekreteraren. Ibland tänker jag på alla chefsuppdrag jag har haft och dessa komplexa adaptiva system som jag har försökt att rådda, kanske tänkte generalsekreteraren för FN likadant men så tänker jag på mäster Eckehart och enkelheten kommer tillbaka. För inte tänkte väl mästaren på komplexa adaptiva system för cirka 700 år sedan?
Förra veckan var jag några dagar i Erfurt. Efter att ha utforskat Erfurter Dom kunde jag inte låta bli att glida igenom de trånga gränderna och med några reskamrater närma mig Predigerkirche. Det var med en aning andäktighet jag öppnade porten till kyrkan.
Kyrkan är ytterligare en av stadens alla medeltida kyrkor, byggd i grå sandsten och rest av Dominikanerorden runt 1270 och framåt. Klostret är sedan länge raserat men kyrkan är intakt. Det var här mäster Eckehart verkade som Prior. Redan år 1275, som 15-åring, kommer Johannes Eckehart till Erfurt. Han ges en grundläggande utbildning innan han vigs till präst. Det blir sedan några år i Köln och Paris innan han år 1298 utnämns till Prior för klostret i Erfurt. Han får då cirka 60 kloster under sig och Predigerkirche i Erfurt blir hans bas. Med ungefär 60 kloster under sig kan jag tänka mig att även mäster Eckehart vid olika tillfällen ställde sig frågan kring att leda inom ramen för komplexa adaptiva system, ungefär 700 år innan CAS som begrepp uppfanns. Kanske var det hans ledarfilosofi som tvingade honom till att revolutionera både dåtidens teologi som utövandet av prästerskapet?
När jag går omkring i den ståtliga kyrkan och ser ljuset tränga in från de stora fönstren som öppnar upp sig genom takvalven tänker jag på att mäster Eckehart gick just här för cirka 700 år sedan. Han hade bekymmer. Hur skulle han nå fram till alla sina underställda i de olika klostren med sitt budskap. Vissa nunnekloster med dess bristande latinutbildning tvingade mäster Eckehart till något revolutionerande. Han översatte sin andliga vägledning till tyska och gick därmed ifrån latinet. Han tvingades att tänka utanför ramarna. För mäster Eckehart handlade det om att nå fram, att söka den mystiska gudsbilden, inte alltid att hålla på det intellektuella. Han tog sin utgångspunkt i filosofin, men landade i en inre och esoterisk verklighet. Mäster Eckeharts arbete är på många sätt en omöjlig kamp i att förena två oförenliga traditioner, det analytiska och resonerande tankesättet med det inre, mystiska.
När jag läser mäster Eckeharts predikningar slås jag av att han målar upp en bild av att det inte finns några genvägar till Gud. Den enda vägen som står till buds för människan är den inre bönen och dialogen med sitt inre. Det handlar om kontemplation och hård inre andlig prövning (Eckehart var trots allt munk och styrde över 60 kloster). Han är på detta sätt starkt antiauktoritär och på så sätt en föregångare till Luthers antipåve-synsätt, cirka 200 före Luther. Eckehart försvarar visserligen kyrkan men i sina predikningar sätter han alltid den enskilda människan före varje kyrkligt kollektiv. Hans tankar måste ha varit svårsmälta för Rom och påven. Han predikar bland annat att han enbart erkänner en auktoritet, en som alla måste underordna och förhålla sig till, nämligen Gud. Även den som tar avstånd från Gud och intar en ateistisk hållning menar Eckehart har ett förhållande till Gud och det är alltid varje människas relation till Gud som är det viktigaste. I en av hans predikan läser jag ”även den som hädar Gud prisar Gud”.
För Dag Hammarskjöld är inflytandet från Eckehart total. Eckeharts aversion mot all form av materialism anar jag i Hammarskjölds livsföring och genom de tiotalet Eckehartsreferenserna i Vägmärken, återgivna på tyska, känns Eckeharts tankegångar som ingångar till Hammarskjölds ledarskap och liv. Hela bokens motto är egentligen ett enda inspirerande tal från Eckehart,
”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta”.
Då jag sneglar upp på de rosa blommorna där jag sitter bredvid Arlövs kyrka tänker jag på det Hammarskjöld skriver den 22 april 1956:
”Förstå – genom stillhet. Handla – ur stillhet. Vinna – i stillhet.”
Hammarskjöld låter sedan Eckeharts citat, ”Ska ögat förnimma färgen så måste det först självt vara befriat från alla färger” ljuda som ett eko över hans mystiska syn på att stillheten är själens innersta och öga. Avklätt från alla färger och därmed seende, reflekterande Guds ljus.
År 1326 tvingas Eckehart resa till Köln för att försvara sina predikningar och läror inför ärkebiskopens inkvisation. Missnöjet har börjat att gro i Rom. Medan jag vandrar i Eckeharts kyrka tänker jag på hur Eckehart måste ha tänkt på vägen till Köln. Kanske förberedde han sig redan här i kyrkan? Jag har läst hans vittnesmål inför inkvisationsdomstolen. Han förnekar ingenting. Han medger istället att allt som de framför som anklagelser är sanna. Han vet att i grunden är brottet att han har predikat på tyska. Guds ord förmedlade på tyska och inte det stipulerade latinet. Ett brott som han som chef, ledare, förebild kan leva med.
Som chef kände jag mig ibland inte i takt med min egen samtid och min egen organisation. Så tänker jag att även Hammarskjöld kände det vid olika tillfällen och så tänker jag att även mäster Eckehart kände det på vägen till Köln. Vissa behöver gå före andra. Så enkelt är det. Jag låter mästaren själv genom sina ord till inkvisationsdomsolen åskådliggöra detta:
”Den som ej förstår detta tal, han må ej heller bekymra sitt hjärta därmed.”
Jag låter TV:n stå på men med ljudet fortsatt avstängt. Nyfiken som jag är vill jag veta vem som vinner men jag behöver inte lyssna på det hela. Istället tar jag fram boken om mäster Eckeharts predikningar. Jag lyssnar hellre på mästaren ikväll.
/m
Wittenbergs konungar
Jag sitter på bussen. Det är tidig söndag morgon och även om det stod i vårt schema att hemfärden från Tyskland till Sverige skulle påbörjas 08.00 trodde jag inte att tiden skulle hållas. När vi räknat oss samman och inser att vi alla är närvarande och sitter på våra platser uppstår ett spontant jubel i bussen, klockan är nämligen 07.59 och bussen börjar att rulla. Vi är före tidsschemat.
De här dagarna i Tyskland har bjudit på nya intryck, ny kunskap och en fantastisk gemenskap. En på många sätt minnesvärd resa gör sin sista start, med målet hem till Malmö. Vi har rest i Martin Luthers fotspår och besökt Luthers födelse- och dödsstad, Eisleben, där vi firade doppåminnelsemässa i kyrkan där Luther döptes. Vi har upplevt Erfurt där Luther verkade i Augustinerklostret, där han prästvigdes i Erfurter Dom och där han tog sina första teologiska steg. Vi har sedan avslutat resan i Wittenberg där Luther studerade och arbetade på Universitetet, spikade upp sina teser på Slottskyrkans sidoport och där han sedan levde sina dagar i samspel med andra teologer såsom Melanchton och inte minst med sin fru Katarina von Bora. Det är onekligen många intryck vi har varit med om, som dessutom fördjupats via underbara teologiska och livsrelaterade diskussioner under dygnets alla timmar med fantastiska reskamrater.
Att beskriva resans innehåll under några få rader i ett blogginlägg vore inte att göra resan rättvisa. Jag tänkte istället delge er en tankegång som har följt mig sedan resans början. Det pågår olika krig runt omkring i världen och som den pacifist jag är kunde jag inte undgå att tänka på det 30-åriga religionskriget som pågick i Europa under perioden 1618-1648 och som på många sätt hade sitt epicentrum i den delen av Europa som jag nu skulle komma att besöka. Resan vi gjorde gick i Luthers fotspår men jag har hela tiden haft en parallell tanke kring 30-åriga kriget. En parallell tankegång kring denna europeiska storkonflikt som i huvudsak utspelade sig på tysk mark. En parallell tankegång som har koppling till både Sverige och Luther.
När vi lämnade Danmark och gled upp på båten som skulle ta oss över till Rostock och tysk mark tänkte jag på den svenska storkonungen Gustav II Adolf som den 25 juni 1630 gjorde en liknande båtresa. Han landsteg inte i Rostock utan en aning längre österut, nämligen Usedom, utanför Pommerns kust. Han ville undvika Danmarks fientliga fartyg och reste därför längre österut än där vi färdades. Det berättas att han föll på knä och bad Gud om seger i detta stora religionskrig som vid denna stund rasat i Europa under tolv år. Den svenska konungen bad om en protestantisk seger, i att hålla samman Europa i en protestantisk rörelse med Luthers idéer som ledstjärna mot de katolska strömningarna. Kriget var ett tydligt religionskrig, i alla fall initialt, men hade även andra politiska orsaker. De stridande utgjordes av katoliker på ena sidan med den habsburgske kejsaren i Wien och merparten av furstarna inom det mäktiga tysk-romerska riket som utgjorde stommen i den katolska sidan medan den protestantiska sidan bestod mest av nordtyska protestantiska furstendömen.
De första tolv årens krigande hade inneburit att den habsburgske kejsaren i Wien försökt underlägga sig de protestantiska nordtyska staterna och till stora delar lyckats. Situationen var kritisk och protestantismen som rörelse såg ut att förlora inflytande. Luthers reformatoriska idéer riskerade nu att förpassas till en parentes. Det var nu en hand sträcktes ut till ”lejonet från Norden”, som Gustav II Adolf kallades, från några av de nordtyska protestantistiska furstarna. Vissa var dock tveksamma till Sveriges inblandning. De anade att den svenska konungen kanske inte enbart hade Luthers idéer som ledstjärna och som självuppoffrande orsak till att dra sitt land i krig i Europa utan även för att utöka sin egen makt.
De svenska förlusterna blev initialt väldigt stora. Halva armén eller cirka 15 000 svenska och finska män stupade eller dukade under, under de tre första åren. Förstärkningar måste hela tiden genomföras. De militära framgångarna var dock betydande. Gustav II Adolf är den enda svenska kungen som får mycket beröm i den internationella krigshistorien för de tekniska och strategiska förbättringar som han själv regisserade. Han införde bland annat lättrörliga förband som bröt upp den katolska kejsarens tunga, föråldrade truppformationer.
Under den blågula fanan marscherade nu en brokig samling soldater. Förutom svenskar och finnar var omkring femton procent utländska legoknektar. Tyskar, fransmän, engelsmän och skottar. Dessutom underställde de tyska protestantiska furstarna sig själva och sina landsmän den svenska konungen. Under den svenska flagan marscherade nu samtliga som stödde den protestantiska rörelsen. Martin Luthers idéer.
Då vi lämnar Predigerkirche i Erfurt, jag och några av mina reskamrater, efter att ha besökt Mäster Eckhardts kyrka, denna dominikanermunk och mystiker som bland annat var en stor inspirationskälla till Dag Hammarskjöld, och således även till mig, ser jag av en slump ett huvud på ett minnesmonument som står utanför kyrkan. Min initiala tanke kring att det kan vara ett minnesmonument över ”lejonet från Norden” visar sig stämma. På en gräsplätt på ena sidan av kyrkan, mitt i Erfurts gamla stadsdel, står ett minnesmonument över Sveriges konung. En svensk konung som för vissa kanske är bortglömd i Sverige, eller i alla fall på sin höjd ihågkommen som inspiration till Gustav Adolfbakelsen. Här nere är inte den svenska konungen en inspiratör till en bakelse, här är han räddaren av den protestantiska rörelsen. Monumentet har ett lejon på toppen, svärd och en Bibel avbildad längst ned. I mitten finns namnet Gustav Adolf tydligt ingraverat och konungens ansikte avbildat.
Efter att den svenska konungen landstigit utanför Pommern rör sig hans armé söderut. Armén gick från seger till seger. Triumfen vid Breitenfeld i september 1631 gjorde Gustav II Adolf till protestanternas störste härförare och fick honom att fundera på allt större planer. Det är troligt att han såg Sveriges framtid i en allians med de nordtyska staterna och sig själv som protestantismens ledare. Han var ju just nu i krigets mitt och som sådan protestantismens naturliga härförare. Höjdpunkten för framgångarna kom i maj 1632 då den segrande Gustav II Adolf tågade in i München. Av olika strategiska skäl tvingades svenska armén efter några månader norrut och mötte den 6 november katolikernas härförare Wallenstein vid Lützen. Drabbningen som där följde blev en av de blodigaste i Sveriges historia. Kungen råkade ut för den förrädiska dimman och red av misstag rakt in i fiendens led där han kom i närstrid och stupade. Svenskarna lyckades ändå slutföra slaget till seger, men halva styrkan låg kvar på slagfältet. Över 5000 sårade och döda.
Då vi har tagit oss till Wittenberg, efter studiebesöken i Eisleben och Erfurt, deltar vi i veckoslutets Bachkonsert i Stadskyrkan i Wittenberg. Jag sitter och njuter av musiken och vilar ögonen på altartavlan. Altaruppsatsen är från Luthers speciella målare, Cranach, och hans målarverkstad. Målningen, som säkerligen Luther själv har varit med och diskuterar dess innehåll kring, kom på plats året efter Luthers död. Bilden på sockeln visar hur Guds ord förkunnas. Det är Luther själv som är i predikostolen och med vänstra handen på Bibeln och med den högra handen pekandes på Jesus är det tydligt att det är Kristus som Luther förkunnar om. I den församling som lyssnar på Luther noterar jag Katarina von Bora och troligtvis några av deras gemensamma barn. Även Lukas Cranach, målaren själv, är avbildad. Jag och min bänkkamrat resonerar lite kring var Gustav Adolfs minnesplatta finns. Efter slaget vid Lützen och konungens död låg nämligen konungens lik i denna kyrka några dagar för att Wittenbergs medborgare kunde säga farväl en sista gång till dess ledare och härförare. Under sista musikstycket ser jag ned på marken bredvid altaruppsatsen och noterar det svarta korset. Även om avståndet från där jag sitter är betydande anar jag texten i nederkanten. Det är minnesplattan, placerad precis bredvid altaruppsatsen.
Det tog över en månad för budet om kungens död att nå Stockholm. Nyheten kom med ordinarie post.
Under åren som följde gjorde Axel Oxenstierna vad han kunde för att så ärofyllt som möjligt dra ut Sverige ur kriget. Gustav II Adolfs dotter, Kristina, ärvde tronen men var alltför ung ännu. Freden dröjde ända till 1648, men innan dess hade Sverige anfallit Danmark och under krigets sista strider stormat och erövrat halva Prag, den rika halvan.
Under lördagen är vi på besök i en församling utanför Wittenberg, Globis. Till skillnad från den storslagna Dom Erfurst eller den pråliga Slottskyrkan i Wittenberg är det här en liten, genuin landsortskyrka. Globis pastor hälsar oss välkomna och håller i en kort andakt i kyrkan. Han berättar att han sett fram emot vårt besök, inte minst för att vi kommer från Sverige. Sedan lägger han till,
”landet där Gustav II Adolf kom ifrån som räddade oss från att förlora protestantismen”.
Då jag tar min sista morgonjogg måste jag naturligtvis springa förbi porten på Slottskyrkan där Luther spikade upp sina katekeser den 31 okt 1517. En stund i vår världshistoria som många definierar som startpunkten för reformationen. Det berättas i boken ”Gustav II Adolf. Hans liv och bragder. Berättade för barn och ungdom”, Anna Maria Roos fascinerande berättelse från 1916 som jag just nu har i en flyttlåda i ett förråd i Landskrona, att när Gustav II Adolf drog fram genom Europa från fältslag till fältslag var han ju tvungen, som den protestantiska härföraren han var, att besöka denna plats. Han var tvungen att se porten där allt började. Han var tvungen att för sina bundsförvanter förmedla att den protestantiska enheten var stark och att han var dess ledare och var kunde detta bedyras, om inte i Wittenberg vid porten där allt började.
Efter att ha förhandlat med kurfursten Arnheim om Wittenbergs säkerhet under den svenske konungens beskydd gjorde Gustav II Adolf ett besök i Wittenberg. Då konungen närmade sig staden möttes han upp av skaror med främst ungdomar och studenter. De var ivriga att se den konung som kommit från det avlånga landet i norr för att kämpa för deras skull, för evangeliets skull. Konungen hälsade på dem och som Roos beskriver lär han han ha sagt:
”Från eder hava vi svenskar fått evangeliets ljus. Till att visa vår tacksamhet komma vi nu för att hos eder beskydda mot mörkrets makt.”
När den svenska konungen stod på den plats, som jag nu ungefär 390 år senare står och stirrar på porten (originalporten har dock förstörts i en brand) där Luther spikade upp sina teser, funderar jag på vad konungen egentligen kände kring tesernas innehåll, Luthers teologi och reformationen som sådan. I min värld var konungen en krigare, en soldat, en härförare, en maktfaktor som ville nå ära och berömmelse och vinna utökade landvinningar åt hans fosterland. Kanske tänkte han just i den stunden då han tittade på porten och såg korset på kyrkan eller ovanför portalen att det ändå är ett religionskrig han strider för och att det handlar om evangeliet och människans förhållningssätt till Kristus? Enligt Anna Maria Roos är det i alla fall det här han lär ha sagt:
”Hur modig var icke den mannen (Luther), då han gick att kämpa mot en hel värld. Att för sanningens skull ställa sig allena och trotsa förföljelserna, det är väl så dristigt och ärofullt som att på slagfältet våga liv och blod.”
När jag står i egna tankar och tar den bild under morgonjoggen som nu är här ovanför kommer en förbipasserande man med hund och frågar om jag vill att han ska ta en bild med min Iphone med mig framför porten. Jag tackar vänligt att det inte behövs. Vi kommer i samspråk en kort stund och det visar sig att mannen är en invånare från Wittenberg som gör sin morgonritual med familjens hund. Jag passar på att fråga om han har hört talas om den svenska konungen Gustav II Adolf. Mannen lyser upp och säger,
”Naturligtvis. Alla här vet vem det är. Han är kungen av Wittenberg som räddade oss från att återgå till katolisismen.”
Jag springer den sista biten till hotellet och funderar på Gustav II Adolfs arv. Han har sannerligen lyckats sätta sina spår här i Wittenberg. Vem vet var protestantismen varit om inte Gustav II Adolf varit så framgångsrik. Eftersom han var så benhård i sin övertygelse kring reformationen och Luther, eftersom han sågs som protestantismen ledare, kan det te sig märkligt att förstå hur hans enda dotter valde att gå emot sin far och Sveriges religiösa inriktning och konvertera till katolicismen. Kanske handlade det helt enkelt om att hon var trött på ett religionskrig som förstört Europas enhet, kanske handlade det om en dotters vilja att trotsa sin far, kanske handlade det om en kvinnas frigörelse eller något helt annat. Det jag nu vet och fått uppleva är bekräftelser på att Gustav II Adolf räddade, på sitt sätt, protestantismen. Nu reser jag hem efter att ha följt både Luther och Gustav II Adolf fotspår. Tacksam för dem båda och jag tänker att båda var på sina speciella sätt ”kungarna av Wittenberg”.
/m
Alfons på väg ut i Europa
Jag är på resande fot genom Europa. Så fantastiskt privilegierad att återigen ha möjlighet att resa och denna gång dessutom med 30 andra medresenärer som delar mitt intresse. Vi är på väg på en studieresa arrangerad av Lunds stift ned till Erfurt och Wittenberg för att följa i Martin Luthers fotspår. En resa med syfte att öka vår kunskap kring protestantismens ursprung och fördjupa oss i Luthers tankar. Kan det bli bättre?
I skrivande stund har vi precis lämnat Rostock efter båtturen från Danmark. Det är varmt i bussen och på bussens videoskärmar visas filmen Luther från 2003. Ni vet den där filmen där katoliker framstår som de onda och Luther framställs som den gode. Jag har sett filmen två gånger förut och slötittar därför samtidigt som jag nedtecknar dessa rader.
Tänker istället på Alfons Åberg. På en sådan här resa blir det en del svarande på frågan, ”Hur är läget?” då man återser gamla kamrater och goda vänner. Jag svarar att allt är bra med mig. Lite som man brukar göra. Lite av lättja kanske, för att undvika att ge ett mer utvecklande svar då sanningen egentligen är mer komplex och man vill skona frågeställaren ett alltför osammanhängande svar. Egentligen känner jag mig som Alfons…”jag ska bara”.
Det finns en mängd ”jag ska bara” på min ”att-göra-lista” som aldrig verkar att ta slut. Så är mitt liv just nu, samtidigt som jag känner de vanliga känslorna av framtidsoro och andra ångestkänslor. Jag är ju inte mer än människa och trots att jag lever efter Jesus ord om att ”känn ingen oro” är det lättare att säga än att leva efter. Jag är således i ett Alfons-tillstånd just nu med en känsla av att ”jag ska bara” hela tiden. Frågan är dock vad det är jag ska göra efter att jag har bockat av alla mina ”jag ska bara”-saker? För jag är nämligen expert på att hela tiden hitta på nya saker att göra, tacka mer JA än NEJ, leva i egen förnekelse i att tro att jag som arbetslös inte har något att göra…samtidigt som min Alfons-ådra hela tiden pockar på att jag ska vara en duglig man som gör saker hela tiden.
Färden går längs Tysklands många rapsfält och mina tankar övergår till den fantastiska Karin Boye. Istället för att tänka att jag bara ska göra saker för att någon gång bli klar, tänker jag att Boye hade en stor poäng. Även min resa ska vara mödan värd, inte bara att nå slutdestinationen. Jag har tidigare skrivit om Sisyfos och den till synes meningslösa stenförflyttningen som aldrig blir klar. Jag är av den uppfattningen att det är mödan värt att flytta den där stenen, oavsett om man kommer till mål eller inte. Det är resan i sig som skapar meningen, det meningsfulla.
I min egen kamp med frågan om det meningsfulla i livet växer några tankar inom mig under resan. Inte som plötsliga insikter utan mer som punkter som jag som erfaren, äldre man, kanske skulle vilja säga till Alfons då han stressar fram i livet Med Karin Boye, Sisyfos, Dag Hammarskjölds ”den inre resan är den längsta resan” i bakhuvudet skriver jag dessa punkter.
Jag tänker att mening och lycka är två olika saker men vi tror att de är intimt sammankopplade. Meningen med mitt liv är kanske inte att jag ska vara lycklig just här och just nu, att all min längtan ska tillfredsställas i just detta ögonblick. En svår insikt men ack så nyttig.
En annan del är att det trots allt finns meningslöshet i världen och i mitt liv. Hur mycket jag än skulle vilja att allt hade en mening, ett syfte, ett mål så är det helt enkelt så att vissa saker är helt meningslösa. Att säga till någon som lider exempelvis att ”det är säkert någon mening med det ska du se…” är som att spotta vederbörande i ansiktet. Ondskan är aldrig meningsfull. Därför kan meningslöshet och tomhet vara en sann beskrivning av verkligheten och att säga att man lider är ett tecken på att man vågar se sanningen i vitögat och inte lever i en illusion.
Min tredje fundering är att hur jag än väljer att leva mitt liv och hur jag tar hand om mig själv och min hälsa har stor betydelse för min upplevelse av livet. Hur jag helt enkelt väljer att se på framgångar och misslyckanden i mitt liv har stor betydelse. Om jag tror att jag ska hitta livets mening bakom nästa krök så lurar jag helt enkelt mig själv. Jag måste leva i nuet och inse realiteten. Predikaren 3 konstaterar att det finns en tid för allt. Ät, drick och var glad, njut av livet mitt i all min möda! Sluta söka efter meningen ”någon annanstans”, lev här och nu. Träna mig själv i att försöka finna det stora i det lilla, träna mig i att ta vara på de möjligheter som Gud lagt ner för mig just i denna dag, just i denna stund. För mig har detta blivit viktigt. Jag har fått ett nytt och spännande perspektiv på livet!
Utveckling i form av förändringar tar oftast längre tid än vad man vill. Ofta är det dock små saker i vårt inre som vi behöver få korn på och gradvis ändra. Vi lär oss kanske att säga NEJ oftare till sådant som vi egentligen inte vill och gradvis inser vi att vi med detta säger mer JA till livet som vi vill leva. Egentligen kanske det är så enkelt att en lång resa börjar med att ta ett första steg. Att våga ta det där första steget.
Innan jag börjar…med det där första steget…”ska jag bara”…
/m
P.S. Om ni blev sugen på att läsa Predikaren 3 om att ”allt har sin tid” så kommer några verser här…som inspiration.
Predikaren 3:1-8:
Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.
D.S
Jag tillhör de få
Är volontär på Mind och kör mitt pass tidigt idag. Det blir därför en tidig morgon här på landet. Vi flyttade ut hit i förrgår och de tidiga mornarna då solen bryter igenom morgondiset tillhör alltid något av livets rofyllda ögonblick då man känner sig ett med naturen, ett med skapelsen. Försöker därför alltid att möta soluppgången, idag gick den upp 05.31 här i Södra Sandby. Landsvägen här utanför brukar under vardagarna vara vältrafikerad men då solen vandrar upp är tystnaden total och jag känner mig som en av de få som får uppleva skådespelet.
Efter mitt volontärjobb scrollar jag igenom nyhetsflödet och naturligtvis upptar det hemska kriget i Ukraina mycket av nyhetsrubrikerna. Noterar att Vänsterpartiets partiledare uttalar sitt stöd för en folkomröstning om svenskt medlemskap i NATO, något jag kan förstå med utgångspunkt i att det är ett viktigt beslut och att beslutet bör ha en bred folklig acceptans men för egen del förordar jag inte en folkomröstning. Frågan är komplex och i sann demokratisk anda har vi valt våra företrädare till Riksdagen och dessa bör kunna fatta ett klokt beslut å våra vägnar. Detta säger jag även om jag är pacifist och motståndare till militärallianser, en av de få kvarvarande skulle jag tro av opinionsläget.
Som vad det verkar av den allmänna opinionen, politiker och medias nyhetsrapportering verkar jag vara en av de få som ser NATO-medlemskapet med skepsis och oro. Då jag läser Washington Posts eller New York Times nätupplagor slås jag av hur enkelt vi i Sverige verkar ha köpt den amerikanska militärstrategiska retoriken om att den amerikanska militarismen är god och att ju fler länder som är med i NATO, desto bättre. I några artiklar i de båda amerikanska tidningarna som jag följer problematiseras visserligen president Bidens uttalande om att regimskifte i Ryssland vore det bästa (något han sedan tog tillbaka) men flertalet artiklar, de flesta, för en kompromisslös hållning mot omvärlden, inklusive Ryssland, och gärna ser ett svagt Ryssland utan en uns av vilja till kompromisser.
Det är Amerikanska världsbilden som dominerar just nu, både här i Sverige men även i övriga västvärlden. NATO är de goda och det känns lite som en återgång till State of the Union i september 2001 då president Bush deklarerade, ”Every nation, in every region, now has a decision to make. Either you are with us, or you are with the terrorists.” För mig ter sig detta perspektiv märkligt. Även i den svenska debatten låter det som om den amerikanska bilden är den ”rätta” och någon större diskussion/debatt om vad mer som kunde ha gjorts för att förhindra Putins idiotiska krig mot Tjetjenien, Georgien och nu i 8 år mot Ukraina verkar inte diskuteras. Vad är det för intressen som driver Putin och hur kan internationell folkrätt undermineras gång på gång av uppblåsta manliga ledare så att de tillåts få göra lite som de vill? Putins krig mot näraliggande stater har ju pågått länge, för egen del är jag ute efter komplexa analyser som bättre svarar upp mot vad vi tillsammans kan göra för att vi ska skapa en bättre stabilitet i världen, inte blint anamma den enkla amerikanska världsbilden om att ”vi är de goda och om ni inte är med oss är ni de onda”.
Det finns otroligt mycket behjärtansvärt engagemang som sker runt omkring vårt avlånga land för Ukraina och dess lidande folk. För mig ter det sig dock märkligt hur vi jämför olika krigshandlingar som om det fanns en skala. Krig för mig är krig och inte acceptabla på något sätt oavsett var de utförs och av vem som än håller i vapnet. Rysslands krig mot de näraliggande staterna är vansinniga men hur skulle ett krig som initieras av NATO på den här skalan vara mycket bättre? Bara för att vi plötsligt är med i de godas gäng, eller?
Det är ju inte så länge sedan FN kom ut med sina rapporter kring hur USA begick krigsbrott på krigsbrott i Gulfkriget under 1990-talet. Hur USA torterat krigsfångar, hur förbjudna vapen används illegalt, hur infrastrukturer i olika länder där USA:s krigsmaskin verkat plötsligt slagits sönder. Hur kan dessa krig på en moralistisk skala vara ”bättre” och ”mer motiverat” än andra? För mig är det så att våld föder våld och USA och NATO har skapat mer fiender än vänner genom årens lopp och hur vi i Sverige nu plötsligt bara ska glömma historien, gå med i NATO förbehållslöst och bli en del av en våldsallians övergår mitt förnuft. Jag verkar dock vara en av de få som tycker så här.
Jag efterlyser grundliga diskussioner kring den komplicerade och komplexa världsbild som för närvarande är vår spelplan. Att enkelspårigt enbart köpa amerikanska synsättet är för mig alldeles för naivt. Kommer ni ihåg då USA under Gulfkriget bombade sönder Irak för att sedan lägga sanktion mot sanktion mot landet för att skapa lidande mot befolkningen så att man sedan, år 2003, kunde invadera landet och detta utan att landet inte hade något med 9/11 att göra? Bush försvarade detta handlande med att ”vi agerar i förebyggande syfte. För att rädda landet”. Nästan likt Putins retorik kring Ukraina-invasionen…”för att rädda landet”.
För egen del känns det redan som vi i Sverige är med i NATO. Vi har accepterat den världsbild som förmedlas av NATO och USA. De är de goda och så fort kritiska röster som efterlyser en debatt/diskussion kring hur vi kan ha hamnat i denna situation och vill ha en djupare diskussion, ja, då kommer åsikten om att man går i Putins ledband. Jag tillhör dem, kanske de få, som skäms över alla de mänskliga handlingar, både från väst och från öst, som orsakat andra människors lidande. Vi överger våra ideal ideligen och gång på gång försöker vi inordna oss i vem som är den gode och vem som är den onde…vem vi ska tillhöra och vem vi ska hata…vem som är vän och vem som är fiende. Sanningen är att vi värderar krigshandlingar olika, vi värderar människoliv olika och vi värderar olika vem som begår dessa hemska brott.
För mig som nu har levt i efterföljderna av Andra världskrigets fasansfullhet och gått igenom Kalla krigets dagar och alla terrorhandlingar som skett och sker runtomkring världen sedan dess efterlyser en mer sansad diskussion i Sverige och världen. En diskussion som tar avstamp i hur vi alla människor som lever på denna planet är sammanflätade med varandra i ett komplicerat system där vi alla bär både godhet och ondska inom oss. Ondskan finns inte alltid hos den andra sidan, den vi kallar fienden, även vi bär ondskan inom oss och när vi går med i NATO…för det verkar snarare bli NÄR än OM vi går med i NATO…ja, då bär vi i allra högsta grad ondskan och dess historia med oss i form av diverse krigsbrott.
Jag går ut i vår trädgård och noterar fåglarna. Kanske är jag en av de få som tror att det finns en väg framåt utan att tillhöra någon krigsallians. En ensam fågel sätter sig i min närhet och sjunger sin drill. Det är vår och jag inser att det är sista våren här innan Sverige är med i NATO. Jag blir vemodig och fågeln tycks känna av mitt tillstånd och sjunger ännu högre. Det är vackert.
/m
Ingen sjuårskris
Då firar jag sju år med dagliga löprundor. Den 26:e april 2015 påbörjade jag den första löprundan på en resa som har hållit i sig sedan dess. Löpning varje dag är en livsstil och jag bejakar den fullt ut. Det är något med runstreakens avsaknad av krav på tempo, distans eller tid på en viss sträcka som tilltalar mig. Prestationen ligger istället på att varje dag komma ut en stund och få lite frisk luft, oavsett väder. Att vara en stund med sig själv och reflektera över dagen och livet. Att låta tid och rum stanna upp och jogga en stund i den ibland hetsiga vardagen är egentligen inget annat än ren njutning och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte varför inte fler håller på med runstreak.
I skrivande stund har runstreak dock exploderat som fenomen och på nätet. Det har till och med skrivits böcker om fenomenet. Den ursprungliga svenska gruppen på Facebook, som bara var några få, har exploderat till en grupp på över 10 000 medlemmar. Sverige har till och med fått en egen lista i statistiken på den internationella föreningen (http://www.runeveryday.com). Jag följer utvecklingen med glädje. Otroligt roligt att se att fenomenet växer. Jag ligger visserligen sexa på den svenska listan över längst streak men jag har alltid sett det här med run streak som något personligt. Du tävlar inte mot någon, du gör det för din egen skull. Därför är det så roligt att peppa andra som också genomför sin run streak. Låta sig inspireras av andras berättelser och delge sina erfarenheter.
Jag är fullständigt övertygad om att kroppen är skapad för att vara i rörelse och att vi är beroende av fysisk aktivitet för att vi ska må bra. Utifrån våra levnadsvanor är det många människor, både vuxna och barn, som inte når upp till de globala rekommendationerna om fysisk aktivitet. Att genomföra en run streak är på många sätt ett universalpiller för god hälsa och gott humör. Jag rekommenderar det till alla.
För egen del har det här blivit en livsstil. Det är ingen belastning utan bara något jag gör varje dag, som att borsta tänderna. Jag ger mig bara ut på en daglig runda någon gång då det passar under dagen. Jag har också hittat mina rutiner då jag exempelvis genomför Vasaloppet. Numer joggar jag mina två kilometer innan start längs startgärdet innan start. Det blir som en slags uppvärmning och jag får in min dagliga run streak samtidigt.
En stor utmaning är dock att variera sig. Av naturliga skäl sker de mesta löpturerna till och från mitt hem. Både tempo och runda tenderar att bli samma varje dag. Även här finns det en mental utmaning i att tänka nytt och genomföra något nytt. Att springa varje dag i sju år innehåller naturligtvis en del utmaningar i övrigt. Tidigt märkte jag att den utmaning jag nu påbörjade var något helt annat än att träna inför ett maratonlopp. Några hela vilodagar var naturligtvis inte att tänka på men med variation i tempo och längd kunde korta pass i lågt tempo närmast beskrivas som vilodagar. Mitt dåvarande arbete krävde ibland 16-18 timmars arbetsdagar, vilket naturligtvis påverkade mina dagliga löpturer och ibland var jag på resande fot väldigt tidigt med långa arbetsdagar samt kvällsarbete vilket fick till följd att jag fick gå upp runt 3 på morgonen vissa dagar för att få till en löptur den dagen. Det som underlättade var att det fanns ingen press på snabbhet under löpturerna eller någon speciell längd utöver one mile. Snabbt började jag vänja mig vid 2-3 kilometerspass då jag hade ett pressat jobbschema och runt 5-10 kilometerspass andra dagar.
Fysiskt var det därför ingen större svårighet för mig att få till passen, däremot mentalt. Vissa dagar då jag kom hem från jobbet efter en lång och hård arbetsdag kunde klockan närma sig 23 och då var jag inte så jättesugen på att snöra på mig löparskorna och ge mig ut men det var bara att slå bort negativa tankar och köra en runda.
Några andra utmaningar jag hamnade i under det första årets run streak handlade om andra fysiska utmaningar som krockade med min streak. I augusti 2015 körde jag Ironman i Kalmar (3.86 km simning, 18,2 mil cykel och slutligen 42,2 km löpning). Dagen efter en sådan genomkörare var det således bara att stylta iväg på stela ben på en 2 kilometers löptur. Det var minst sagt en utmaning. En annan handlade om Vasaloppet i mars 2016. Jag bestämde mig för att genomföra min dagliga löptur i Mora efter att jag hade gått i mål. Sagt och gjort. Löparskorna var nedpackade i väskan som åkte med lastbilen från Sälen till Mora och som väntade på mig på planen utanför omklädningsrummet. Tanken var god men att efter ett genomfört Vasalopp, ta sig till omklädningsrummet via arrangörens buss, hämta upp sin väska utanför, gå in i omklädningsrummet (stor gympasal), snöra på sig löparskorna och sedan ut i snön igen och jogga två kilometer utanför omklädningsrummet var inte det lättaste, men det gick.
Utmaningarna fortsatte mestadels kring logistiken. Ibland blev det väldigt sena löpturer, nära midnatt, och ibland blev det väldigt tidiga mornar. Hösten 2016 fick jag däremot några dagars maginfluensa och det blev naturligtvis en försvårande omständighet men jag lyckades springa mina kilometrar mellan kräkattackerna. Våren 2017 händer en stor smäll i mitt liv. Jag väljer att lämna mitt jobb efter mycket tvekan. Det är ett tufft beslut för mig men de dagliga löpturerna håller mitt humör uppe. Lite terapeutiskt rensar jag både huvud och kropp. Hösten samma år skrivs det lögner om mig i massmedia och jag gräver ned mig i självömkan. Det är ytterst nära att jag ger upp min streak men på något sätt är det här med att hålla igång en kontinuerlighet, vad det än må handla om, en omständighet som påverkar mig starkt. Det ska mycket till att bryta, inte ens lögner i media ska få mig på fall. Under mina löpturer bestämmer jag mig för att förlåta dem alla som gjort mig orätt istället för att stämma för förtal och gå till motattack. Den löprundan jag bestämmer mig för den strategin kommer jag fortfarande ihåg som en av mina bästa rundor. Det är också under den rundan jag bestämmer mig för att skriva en bok om allt (”Jag är paria”).
Den största fysiska utmaningen som drabbar mig är en tredagarsfeber jag drabbas av i juli 2019. En dag når termometern över 39 grader. Jag genomför mina dagliga löprundor med febernedsättande tabletter i kroppen och med min sambo löpandes bredvid mig. Det går mycket sakta men två kilometers löpning varje dag genomförs och jag känner mig märkligt nog inte rädd, utan snarare tvärtom, oövervinnerlig. När feberdimmorna och smärtan lagt sig känner jag mig stärkt av att ha klarat av även denna pärs, med streaken intakt.
En av de vanligaste frågorna kring min ”streak” handlar just om det här med sjukdomar och om jag aldrig blir sjuk. Jag blir sällan sjuk och jag tror att jag har mina dagliga löpturer att tacka för det. Ägnar man sig åt fysisk aktivitet varje dag så fungerar det som ett slags vaccin mot förkylningar och andra sjukdomar. Jag har under dessa fem år haft en maginfluensa och en tredagarsfeber. Jag tror också att min streak är skadeförebyggande. Innan min streak hade jag i omgångar problem med både knä och hälsenor. Numer känner jag inget sådant. Sedan barnsben har jag astma- och pollenallergi. Under vissa dagar när vädret är emot oss allergiker är det tungt men den dagliga aktiviteten är också något som mildrar min astma.
En stor utmaning är dock att variera sig. Av naturliga skäl sker de mesta löpturerna till och från sitt hem. Både tempo och runda tenderar att bli samma varje dag. Även här finns det en mental utmaning i att tänka nytt och genomföra något nytt.
För er som har frågor eller andra funderingar är ni välkomna att höra av er. Bilderna som jag lagt in här och där i detta blogginlägg är hämtade från mina löprundor. Egentligen är det hela ganska enkelt. Ut och spring, varje dag och glöm inte att njuta av dina rundor. Det gör jag!
/m
Det ljusa i mörkret
Sitter på Horse and House i Linköping och tar en gravöl…det har varit en tung dag.
”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
Vi har lämnat påsken, en passionsvecka som inrymmer både mörker och ljus, där Jesus är världens ljus. Livets ljus. Idag bär jag sorgens färg både på utsidan och insidan, en av mina närmaste och bästa vänner begravdes idag. En bortgång allt för tidigt. Prästen börjar sitt griftetal med Jesu uppståndelse under påsken…jag hade inte börjat med det.
Kan inte låta bli att känna mig som om jag vore mellan ljus och mörker just idag, som att vara i en skärningspunkt mellan livets dynamiska sidor. Dessa två sidor för livet som omsluter oss. Vid hennes kista är jag mitt i den skärningspunkten, mellan mörker och ljus. Påskens berättelser är en resa som till sist låter ljuset övervinna mörkret, där ljuset och hoppet segrar. För mig är det svårt att inte annat än att se mörker idag.
För ljuset var det gemensamma liv vi delade. Alla stunder på arbetet, alla fester, de sena kvällarna, alla upprymda middagarna, bilturerna och inte minst samtalen, alla dessa samtal, som alltid inleddes med en kram. Det var ljust även om samtalen inte alltid handlade om glädje. Det var ljust även om livet bjöd på upp- och nedgångar. Det var ljust för vi levde i nuet, i presens, inte i imperfekt som idag.
Två starka minnen poppar upp. 2008 och jag genomgår en tuff skilsmässa. Jag befinner mig i mörkret. Susanne är där, som ljuset som lyser i mörkret, trots att hon också genomgår en tuff skilsmässa. 2017 och jag lämnar mitt arbete och genomgår en tuff period. Jag är i mörkret. Susanne ringer, ringer och ringer. Hon är ljuset, jag svarar inte för jag är i mörkret.
Johannescitatet i början av detta inlägg vevas runt i mitt huvud under hela begravningsakten,
”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Ljuset lyser även i mörker”
Minnena får bli ljusstrimman där ljuset sipprar in även i mörkret. Jag låter minnena vara ljuset kring allt det vi delade tillsammans och allt det du betydde för mig och för så många andra. Låta minnena vara ljuset, likväl som stearinljusets låga vittnar om att ljuset lyser i mörker. Sorgen och saknaden kan bli något fint där minnena är precis som ljuset som övervinner mörkret. Hela begravningsgudstjänsten är ju en enda stor önskan om att låta hoppets ljus få sista ordet, där minnena är i centrum och där vi önskar att den gryende morgonen bär ett ljus som öppnar evigheten.
I alla fall jag bär en tro att minnena och ljuset blir ett hopp om att vi efter livet får finnas till i en gemenskap med Gud, som är annorlunda än det vi upplevt här. Vad som finns bortom detta liv, vet ingen, när evigheten omsluter oss och vi vilar tryggt i Guds famn. Liksom påskens berättelser leder till ljus och hopp vilar jag nu i förvissningen om en evighet utan tid och rum där Guds trygghet omsluter min vän och mig på alla sidor. Kanske var det så prästen menade men inte sa då vederbörande höll sitt griftetal.
Jag höjer mitt glas för dig Susanne idag! Love you!
/m
Lätt att vara kritiker
Jag och min sambo njuter av en påskmorgon då vi faktiskt inte har något inplanerat. Vi ser på Bodil Malmstens dokumentär på SVT play, ”Ett jävla liv”. Dokumentären tar avstamp från den enkla vardagen i Jämtländska Bjärme, den osäkra tillvaron som fosterbarn i Vällingby, följt av poetens författarskap till flytten till Finistère vid franska Atlantkusten. Som en röd tråd genom hela dokumentären ligger Malmstens kamp mot sitt inre mörker, vilket ofta kom till henne i samband med kritikers recensioner eller tyckanden.
För egen del har jag bara läst en enda bok av Malmsten, det är romanen ”Sista boken från Finistère” som jag tror utkom runt 2007-2008. Den är fantastisk. Framför allt uppskattar jag parallellspåret med Jobs bok som genomsyrar ”Sista boken från Finistère”. Dokumentären nämner inte så mycket innehållet i Malmstens böcker utan mer hennes svårigheter att leva med kritikers granskande ögon.
Då jag och min sambo senare under dagen gör en konstrunda i det Skånska landskapet kan vi inte låta bli att reflektera lite kring dokumentären och Malmsten. Av naturliga skäl kommer vi in på demonerna som genomsyrade Malmstens liv, kritikernas tuffa recensioner. Man kan tycka att om man väljer att arbeta med ett författarskap får man tåla att ens alster blir kritiskt granskade, samtidigt kan jag tycka att drivkraften hos en författare är inte alltid att publicera en roman utan det handlar mer om passionen att skriva. Säljandet och därtill hörande av kritik är en baksida av passionen. Så är det i alla fall för mig. Jag älskar att skriva. Där ligger min passion, och så kanske det även var för Bodil Malmsten.
Läser Aftonbladets nätupplaga på nätet och ledarartikeln från Lena Mellins hårda dom över Liberalernas förra partiledare Nyamko Sabuni. Artikeln har rubriken ”Sabuni var en usel partiledare för Liberalerna”. Jag tänker på hur lätt det är som journalist att kritisera andra genom någon minuts recensionsartikel som sedan får följder i ett helt liv för den som berörs. Jag tycker verkligen att maktens ledare ska granskas och bedömas, jag tycker att författares alster ska kritiseras, jag tycker att vi ska ha fri journalistik som innebär att man får tycka som man vill…det jag slås av är hur sociala mediedömande kring det personliga har slagit över till allmän journalistisk retorik. Numer är det svårt att i exempelvis Aftonbladet skilja på sak och person då man läser en artikel. Vad dessa artiklars innehåll gör för en människa är lätt att förstå. Fråga Bodil Malmsten, fråga Anna Kinberg Batra, fråga Nyamko Sabuni….fråga mig. Då vi hängs ut, med tvivelaktig sanningshalt, då är det inte det sakliga som är i första rummet utan det är personen. Det är lätt att sitta på åskådarläktaren och vara kritiker idag. Spy galla över någon känd person och sedan trycka på enter.
Jag skrev min bok ”Jag är paria” efter att ha blivit uthängd av en journalist där lögner genomsyrade artiklarna. Det handlade om lättköpta ideér från en journalist istället för att göra sitt jobb och ta reda på den komplexa sanningen. Det handlar numer om att göra det enkelt för sig som kritiker och så snabbt som möjligt tycka till om en person, sällan separeras sak och person längre.
För egen del kan jag förstå att Bodil Malmsten flydde långt bort från recensioner i Sverige och bosatte sig vid Atlantkusten. Ett slags flykt som också var ett sätt att rädda sig själv från en annars oundviklig undergång. För egen del flydde jag från Östergötland till Skåne, något som räddat mig. För egen del skulle jag gärna se ett större ansvarstagande från journalister istället för att deras objekt ser sig tvingade att fly. Kanske är det en önskedröm, vi bevittnar numer en ny medialogik där påhopp är tillåtet.
Se gärna Bodil Malmsten-dokumentären på SVT play. Den är tänkvärd. Ett annat alternativ är att köpa min bok, ”Jag är paria”…den är också tänkvärd…om jag får säga det själv.
/m
Försvarslogik
Befinner mig på ett tåg på väg norrut. Sitter bredvid en äldre dam som förmedlar att hon är helt färdig efter att ha varit hos barnbarnen under påsken här i Malmö. Jag visar bilder på mina barnbarn och hon visar bilder på sina, vi skämtar om hur annorlunda det är att vara med barnbarnen till skillnad då man själv hade småbarn. Plötsligt blir damen bredvid mig tyst. Jag vrider mitt ansikte åt hennes håll. Hon sover.
Påsken 2022 kom och gick. Jag avslutade min praktik och tjänstgjorde under några gudstjänster. Påsk innebär också konstrundor här i Skåne. I år åkte jag och min sambo runt längs den sydvästra delen av länet. Fantastisk konst blandades med nitlotter. Vi stannade till och fikade och läste vid Falsterbo strand. Vårvädret var ödmjukt mot oss och vi stannade ett bra tag och njöt.
Medan vi passerar det ena vitsippelandskapet efter det andra utanför tågets fönster tänker jag på samtidens fokus på NATO-medlemskap. Mitt ressällskap bredvid mig, den sovande damen, uttryckte innan hon slocknande en fundering kring detta då vi i allmänna ordalag berörde Ukraina. Hon uttryckte en skepsis till NATO och la till ”jag förstår inte hur det kan bli bättre att lägga alla våra skattepengar på NATO”. Jag korrigerade henne inte kring försvarsbudget och medlemskap i NATO men hennes ord om skattepengar till försvaret stannar kvar hos mig.
Som ni vet är jag gammal Regiondirektör och som chef för en offentlig myndighet fanns det ju alltid en form av önskan att erhålla mer medel för hål att fylla dem med verksamhet saknades ju inte direkt. En utmaning för en chef för en stor offentlig organisation är naturligtvis att leva med knappa resurser och ständigt prioritera. Att hantera skattepengar är en uppgift som man ska göra respektfullt och hela tiden tänka på medborgarens bästa. När nöden ibland blev som störst, något cancerflöde som stoppades upp eller något annat som fick uppmärksamhet, kunde politikerna ibland omprioritera och meddela stort att de gör en extra satsning på det eller det området. Oftast handlar det ju då om ett behov som jag som Regiondirektör eller annan chef sett och som vi påtalat för politikerna. Vi som tjänstemän tog dessutom fram finansieringsplan och omprioriteringar i budgeten för att möjliggöra dessa extra satsningar.
Med den erfarenheten som grund slås jag nu av de svenska politikernas plötsliga vilja att strö pengar över försvaret. Målet är att Sveriges försvarsbudget ska växa till två procent av BNP till år 2028. Oppositionen delar den viljan, även om de ser en snabbare tidsplan, om jag förstår dem rätt. Det som känns märkligt för mig är att försvarets tjänstemän i form av ÖB eller andra har påtalat behovet och prioriteringar för detta. Här pratar vi tvärtom…det är politikerna som vänder sig till ÖB med en önskan om att bara strö pengar. För vad jag kan se är det inte något specifikt behov som ska tillgodoses. Några omoderna ubåtar, några JAS som behöver bytas ut eller Per Albin Hansson-linjen från Andra världskriget som behöver upprustas igen. Nej, här handlar det om politiker som bara strör pengar.
Bakgrunden förstår vi alla. Kriget i Ukraina har skapat en slags masshypnos i Sverige kring behovet av att strö pengar till försvaret. Det är naturligtvis en fruktansvärd katastrof i Ukraina med mänskligt lidande till en grad som är svårt att ta in, men vad tror politikerna ska bli bättre utifrån det faktumet om vi bara strör mer pengar på försvaret? Jag förstår inte logiken…om det finns någon logik?
Om vi nu är så rädda för att Putins nästa drag är att anfalla Sverige, som för övrigt aldrig varit en del av Sovjet/Ryssland historiskt, vad är det då som säger att just två procent är det bästa? Om jag ser förstörelsen som sker på husen i östra Ukraina just nu då verkar det inte futtigt med två procent…varför inte lägga 50% av vår BNP på försvaret i så fall. Kanske ska vi lägga ned all välfärd såsom vård, skola och omsorg och lägga hela vår budget på försvaret…det kanske skyddar oss från Putin?
Respekten för att hantera skattepengar tycker jag ska sitta djupt i både politiker och offentighetsanställda. Det handlar om att varje dag oerhört medvetet ta rätt beslut så att varje krona verkligen används på bästa sätt. Att som nu strö pengar över försvaret handlar mer om politik som tillgodoser en masshypnos än något annat, men är det egentligen det smartaste vi kan göra just nu? Jag bara frågar…för mig verkar det mer handla om populism än ansvarsfullhet.
Mitt ressällskap vaknar till och vi börjar prata om skogarna vi passerar i det småländska landskapet istället. Det visar sig att damen är från Dalarna och ska byta tåg i Mjölby. Dackefejden och Vasaloppet blir därför ett naturligt samtalsämne…långt från tvåprocentmålet.
/m
I don´t mind you comin’ here…
Jag vet inte hur det är med er, ni kanske gör detsamma, men vissa dagar går jag och nynnar för mig själv på någon låt som tillfälligtvis poppar upp i mitt huvud. De flesta gånger är det någon vers från en låt som jag under många års lyssnande älskar att spela. Ibland är det från någon låt som just för stunden är populär men som jag egentligen inte tycker om. Idag hände något märkligt, jag vaknade upp med en textrad i huvudet från en låt som jag inte lyssnat på sedan flera år tillbaka och som jag egentligen inte tyckte om då den var populär. Så här börjar låttexten:
”I don’t mind you comin’ here”
Helgen för mig har varit hektisk. Egentligen inte haft en enda ledig stund. Sådana där helger som jag älskar men samtidigt finns längtan efter att spendera helgen med min älskade sambo och då jag inte får göra det…är det en saknad som gror. Då textraden och låten poppade upp i mitt huvud nynnade jag den tyst för mig själv medan jag stack ut och sprang en runda i det underbara vädret. Låten var på repeat i mitt huvud under hela löprundan:
”I don’t mind you comin’ here
And wastin’ all my time
‘Cause when you’re standin’ oh so near
I kinda lose my mind”
Allt eftersom löpturen tog mig den sedvanliga turen ned till Limhamns hamn för att få en skymt av bron och tillbaka lät jag texten i låten tala till mig. Jag fastnade naturligt för den första textraden om att ”jag inte har något emot att du kommer hit, trots att jag uppenbarligen känner att du slösar min tid”. Jag har en inställning i livet och det är att varje möte med en människa är ett tillfälle att växa som människa. Det finns helt enkelt inga möten där du slösar din tid i möten med andra människor, dessa möten är tillfällen som givits dig som gåvor för att du ska växa som människa i mötet och ett tillfälle där du ger av dig själv till en annan medmänniska på denna jord.
Vän av ordning kan ju naturligtvis invända och säga att negativa människor, fiender, ovänner lägger hen inte sin tid på. En annan kan ju invända och säga att hens tid är dyrbar och känner hen att ett möte med en annan människa eller en grupp människor inte ger hen något så vill inte hen ägna ens en sekund mer i tid på det mötet. Jag tillhör skaran människor som tycker annorlunda. Jag ägnar gärna min tid åt människor som till synes vid en första anblick inte ger mig något, då går mitt huvud på högvarv och jag tänker för mig själv, ”vilket intressant möte…undrar vad det är jag ska lära från den här människan eller ge som gåva till den här människan”.
Några verser senare går låten så här:
”It doesn’t matter where you’ve been
As long as it was deep, yeah”
Jag tänker att det är precis så det är. Det spelar egentligen ingen roll var du kommer ifrån eller vad du varit med om, men alla människor har ett djup och det spelar en roll. Alla människors djup spelar roll. Alla människors djup är viktigt.
För mig finns det mängder med sakar jag inte kan kontrollera. Att oroa mig för saker jag inte kan kontrollera har jag svårt för. Varför oroa sig för sånt? Att oroa sig över något man ändå inte kan påverka ger ingenting och du slösar bara massa tid på att oroa dig i onödan. Min kloka dotter sa vid något tillfälle, ”Pappa, du har en inbyggd KBT och ACT-ådra inom dig”, och så är det kanske. Jag har dessutom inget behov av att jämföra mig med andra människor överhuvudtaget. Varför ska jag göra det? Dock ser jag på sociala medier hur andra människor verkar jämföra sitt liv med andras och för mig är det en märklig företeelse. Om jag hela tiden jämför mig med andra kommer jag inte bara att trycka ned mig själv, då? Jag inspireras av andra istället och gläds åt andra människors framgångar.
När jag kommer hem efter en löprunda med texten i huvudet känner jag mig inspirerad. Jag har gjort något jag älskar, nämligen tagit en löprunda, och dessutom låtit mig inspireras av morgonens låttext i mitt huvud. Då jag utanför lägenheten träffar på en granne låter jag min textrad verka i full blom. Vi stannar upp och pratar en stund och det finns inget i den pratstunden som gör att jag känner att min tid slösas. Tvärtom. Pratstunden berikar mig och jag tänker för mig själv…”vilket intressant möte…undrar vad det är jag ska lära från den här människan eller ge som gåva till den här människan”.
När jag sedan kommer in i lägenheten igen sätter jag på The Cars låt från 1978 ”Just what I needed”. Det märkliga är att jag inte har lyssnat på den på flera år, men ändå haft den i huvudet på ”repeat” hela morgonen.
/m
Tålamod – kärlek, hopp och tro
En man tar med sina barn på en uteservering i södra delen av Malmö. Jag iakttar dem på avstånd. Det är en av vårens soliga dagar och de väljer att njuta av solen med kanelbullar, kaffe och barnen får varsin pärondryck. Det ena barnet sitter snällt och dricker sin dryck och äter på sin bulle, den andra har mer ”myror i brallan” och springer upp och ned från sin sittplats. Han studsar upp ibland och springer fram till det staket som avskiljer uteserveringen från övriga torget. Pappan börjar med att i lugn samtalston tillrättavisa sin son om att sitta still. Efter några tillrättavisningar som inte visar sig ha någon som helst effekt på pojkens beteende brister det för pappan som skriker till sin pojke och lägger till ett antal svordomar. Jag ser rädslan i pojkens ögon som sedan sätter sig och är lugn…för en stund… innan han börjar studsa upp och ned på stolen igen. Det rastlösa ligger uppenbarligen i pojkens DNA. Till slut lämnar familjen serveringsstället när fadern fått nog. Tålamod som begrepp kommer upp i mitt huvud. Tålamod är en dygd för alla föräldrar.
Mina tankar glider över till att vara kristen i en sekulariserad värld, det kräver nämligen tålamod. Tålamod med andras tyckanden och beteenden är kärlek, tålamod med oss själva i denna oroliga tid är hopp och tålamod med att Gud är med oss i allt som händer och sker är tro. Kanske har du fått förmågan att vara tålmodig i alla dessa sammanhang och i alla relationer, då säger jag till dig…gratulerar…för oss andra är tålmodighet en egenskap som vi ständigt får brottas med. Att acceptera samtiden som den är, de situationer du hamnar i och vara tålmodig i hoppet om en bättre och föränderlig värld är en dygd i sig. Att vara tålmodig i hoppet om en bättre framtid är svårt i en orolig tid, att stå kvar hos Gud då det känns som om Gud är frånvarande är att vara tålmodig med Gud och att vara kristen i vårt sekulariserade land med en omgivning där majoriteten inte ser en naturlighet i en tro är att vara tålmodig i kärlek till andra människor. Jag hävdar med emfas att jag är tålmodig, både i kärlek, hopp och med Gud, men samtidigt är det inget som går naturligt utan tvärtom, ibland är det hårt jobb med mig själv. Då finns det några aspekter som jag brukar kunna lyfta fram som hjälper mig. Vill delge dig några av dessa här nedan.
Jag har stor respekt för att Gud har valt att i kärlek ge oss människor gåvan med en fri vilja. En kärleksgåva till oss människor som gör att vi exempelvis kan välja vilka vi vill älska och vilka vi vill umgås med, utan någon annans påverkan. Det innebär också friheten att välja att tro på Gud eller att inte tro på Gud. Det är helt enkelt en gåva. Detta innebär naturligtvis också att vi får acceptera att Gud inte kan lägga sig i vår värld och styra och ställa, för då är det inte en fri vilja för oss människor längre. Nackdelen är naturligtvis att sådana som Putin kan agera som han själv vill i en sådan värld och starta ett hemskt krig. Vi kan då naturligtvis be om att Gud sänder helig Ande som låter godheten till slut segra men samtidigt kan vi ju inte begära att Gud ska lägga sig, för då blir ju inte Gud en Gud som ger den fria viljan till oss som gåva, utan då har vi helt plötsligt en Gud som agerar som en kung och styr och ställer som denne vill. Jag är därmed tålmodig i att respektera de förutsättningar som ges oss människor.
Jag har stor respekt för de som väljer att tvivla på Guds existens eller till och med väljer att tro att Gud inte existerar. Faktum är att jag som kristen kan ibland känna en mer samhörighet med ateister än med gudstroende. Med vissa ateister delar jag känslan av en frånvarande Gud i världen, men jag tycker de gör en felaktig tolkning av frånvaron. Den bottnar för en ateist i en övertygelse att Gud inte existerar, för mig handlar det mer om en annan slags tålmodighet, en tålmodighet i tro, hopp och kärlek som fördjupar min känsla av tålmodighet med Gud.
Jag bedömer att tålmodighet är nog det som är den största skillnaden mellan de som tror på en Gud och de som inte tror. Båda kan dela uppfattningen om en frånvarande Gud men drar helt olika slutsatser utifrån den känslan. Ateister och religiösa fanatiker förenas ibland i att ta alltför lättvindigt på begreppet Gud, för mig är Gud i allra högsta grad ett stort mysterium och vi måste vara tålmodiga, på gränsen till uthålliga i överkant, kring det faktum att vi människor kommer aldrig förstå det gudomliga mysteriet. Vi får helt enkelt acceptera och vara tålmodiga kring Guds mysterium.
Om Guds närvaro skulle vara lättillgängliga för oss människor tror jag inte det egentligen skulle behövas någon tro överhuvudtaget. En mognad i tro handlar för mig mer om att acceptera och uthärda stunder när Gud förefaller långt borta eller förblir dold för oss. Vi behöver egentligen inte en tro när allt i vardagen rullar på där vi kan ta del av det som människornas fantasi, sinnesuttryck och verklighet skapar. Det är när de där mörka, ovissa och svåra tillfällena inträffar då vi behöver tron som mest. Trons roll är då inte att förklara Guds existens eller inte utan att lära oss att leva tålmodig i mysteriet. Då är vi tålmodiga i tron och hoppet kring Guds kärlek.
Paulus ord om ”tro, hopp och kärlek” blir för mig innebörden i att vara tålmodig med Gud. Det är för mig tre sätt att uppleva en gudsnärvaro. Det är en upplevelse som ibland går igenom mörka perioder och ibland genom ljusa perioder. Ibland kan det ens vara svårt att finna vägen framåt överhuvudtaget och ibland måste vi bara ned i det där mörkaste hålet för att finna vägen framåt igen. Jag är övertygad om att det är den rätta vägen att gå, även om den innehåller mörka grottor, för Gud uppehåller sig inte bara vid ytan, utan Gud är med oss även i mörkret. Om vår relation till Gud enbart byggde på en känslomässig bedömning där vi gör ett avvägande om vår övertygelse håller eller inte, kan vi skaffa den relativt snabbt över att kalkylera kring orsaks- och kedjesamband i världen, och komma fram till en slutsats att Gud inte existerar. Så är jag övertygad om att de flesta gör. För mig blir det resonemanget för enkelt och ytligt. Jag är tålmodig i komplexiteten kring en gudsnärvaro eller känslan av en gudsfrånvaro.
De där stunderna när mörker, kaos, oro är vår vardag, när vi faller över i en allmän känsla av rädsla, då brukar jag tänka på Nietzche. Han lät i sin bok sin karaktär vara vansinnig och utropa att ”Gud är död” där tillägg som ”Vart är vi på väg?” och ”Vem orsakade brottet mellan solen och jorden” utgör för många en logisk slutsats av en orolig värld. Om vi lägger till händelserna i Ukraina, Andra världskrigets grymhet, Hiroshima eller 11:e september i New York, är det inte så konstigt att det är en grogrund för ateism. Dessa ser upplevelsen av människors grymhet och känslan av Guds frånvaro i dessa stunder som en intäkt för att Gud inte existerar. Jag ser istället känslan av Guds osynlighet som grundsten för min tro. Utan den ”smärtsamma” upplevelsen av en frånvarande Gud är det svårt att greppa innebörden av ett religiöst sökande. Jag är övertygad om att en mogen tro måste införliva ett accepterande av att det är naturligt att det finns människor som ser ateism som en självklarhet, att det finns de som tvivlar och att det finns de som allt för lättvindigt accepterar Guds existens. För mig innebär således min tro ett visst mått av mysterium och det innebär ju de facto att jag inte sitter inne med sanningen utan min övertygelse bygger på att mysteriet inte kommer att avslöjas för oss förrän vid tidens slut. Tålamod med Gud och tålamod i mysteriet är därmed min dygd.
För mig handlar det nog till slut inte om min tro eller andras tro. För mig handlar det nog egentligen om Gud tror på mig. Grundfrågan blir då ifall Gud har tålamod med mig? Jag visar tålamod inför livets svåra frågor, dess mysterium, motstår frestelsen att hoppa av den här livsresan eller göra något annat dumt och slutligen har tålamod med Gud som inte alltid känns närvarande. Allt detta bygger på en tillit där tron innebär en relation där Gud är tålmodig med mig och jag är tålmodig med Gud. Tro är ingenting vi gör utan det är mer en tillitsfull relation. Jag är av uppfattningen att vi egentligen kan ta ganska lätt på vår tro eller kunskap kring vår övertygelse över Guds existens eller inte. För mig är det viktiga att jag har en tillitsfull relation med Gud och att Gud tror på mig. Det är här allvaret ligger, det är här trons hjärta förenas med Guds tålamod med oss. Guds ovillkorliga kärlek på oss människor blir graden av vår frihet. I min värld ger Gud oss denna frihet, trots vetskapen om att vi hanterar denna frihet på ett minst sagt tvivelaktigt sätt genom krig och andra våldsamheter som hemska avarter av denna frihet.
Jag är övertygad om att tålamod i detta sammanhang är uppdelat i en relation mellan Gud och oss och innebär således att vi båda ska ha tålamod med varandra. Gud talar inte till oss bara genom sitt ord utan också genom sin frånvaro. Det gäller att vi lyssnar och lyssnar aktivt. Gud är ett mysterium och likt Aquino kan jag intellektuellt övertyga mig själv och andra kring Guds existens men jag måste tillägga att ingen av oss egentligen vet vem Gud är (vad Gud innerst inne är i sig själv) och hurdan Gud är, och vad verbet är betyder då det syftar på Gud. För mig övergår Gud alla mina samlade erfarenheter och bredden på mitt förnuft. Gud är helt enkelt större än vad jag kan föreställa mig och Gud är definitivt inte samma ting eller av denna värld där jag befinner mig i. Som jag tidigare nämnde, hade Gud varit ”vanlig” och ”lättåtkomlig” hade vi inte haft någon mening med en hängiven tro, inget mod och inget mänskligt hopp. Samtidigt finns det en paradox i Bibeln där vi kan läsa om en Gud som är som ett ogenomträngt mysterium samtidigt som Gud skapade människan till sin avbild. Var och en av oss är således en Guds avbild samtidigt som Guds oförklarliga mysterium kan ses i världens oändliga mångfald. Gud förblir ett stort mysterium men samtidigt är Gud i allra högsta grad närvarande och uppmärksam på vårt liv. Vår uppmärksamhet mot Gud, andra människors icke-uppmärksamhet mot Gud är grunden för Guds agerande. För egen del närmar jag mig Hammarskjöld och mystikernas sätt att se på Gud där tron är ett tillstånd. En tro som inte bara berör människans andliga resa utan även dennes själ. Där tron är något vi människor inte kan förklara och acceptera genom erfarenheter i vardagen, utan något som faller utanför vårt förnuft, något på gränsen till det oerhörda, som Hammarskjöld brukade skriva. Tron som en erfarenhet utanför det registrerade dagliga medvetandet. Tron som något mystiskt. Tron som en erfarenhet som inte kan förklaras med rationella resonemang. En tro som är ett livsmysterium.
Jag har grubblat länge på om detta innebär en separation mellan sinne och själ. Om tro är något mystiskt kan den inte förklaras genom ett aktivt sinnestillstånd. Således antar jag att Dag och mystikerna skiljde på dessa båda ord och definierade själ som något där Gud aktivt påverkar mig, medan sinnet är något mer förnuftsmässigt som kan förklaras genom observationer och iakttagelser av verkligheten. Sinnet är således tänkandet, kännandet och handlingen hos den enskilda människan, medan själen är Guds mötesarena där den enskilda människan möter Guds gudomlighet. I själen uppstår således mötet mellan Gud och människa. Guds inverkan på våra liv sker därför inte utanför oss, utan inom oss. Något som berör oss. Något som vi känner. Något utanför det oerhörda. Där det inte finns några rationella svar. Där medvetandet inte kan finna några förklaringar genom iakttagelser. Att tro är något en människa väljer att göra. Det finns således ingen möjlighet till förening med Gud om en människa inte aktivt tror. Vi kan således inte nå Gud genom förnuftsmässigt resonemang. En förening med Gud existerar endast genom att tro, och då med mötesplatsen själen. Du måste öppna upp och acceptera Gud som en vital del av ditt liv. Det faktum att många människor inte längre tror är således inget bevis för att Gud inte existerar, utan det anger snarare att det för människorna i vår tid upplevs svårt att rationellt nå Gud.
Så där ja…har ni läst ända hit…ja, då gratulerar jag er…då är ni sannerligen tålmodiga!
/m
Mats Uddin 