Mitt i sommaren och jag springer på

Idag var det min 2642:e löprunda i rad. Med den har jag sprungit alla dagar i 7 år, 2 månader och 25 dagar. Jag har visserligen alltid varit en person som har sprungit. Tävlingslöpte i min ungdom och har ett antal klassikerlopp, maratonlopp och Ironman bakom mig. Dock är det 7 år, 2 månader och 26 dagar sedan jag bestämde mig för att börja räkna dagarna i rad jag sprang.

Några av mina mest lästa blogginlägg handlar om min löpning. Det verkar alltid finnas frågor kring hur jag håller mig frisk eller ifall jag verkligen springer när jag är sjuk. Vad jag tänker på när jag springer och vad som är mitt mål. Jag tänkte inte göra ett blogginlägg som upprepar mig så jag hänvisar till tidigare blogginlägg om ni är nyfikna och ännu inte har läst. Här har ni länk till min 2000:e dag, länk till när jag beskriver lite mer om konceptet Run streak, länk till när jag firade lite mer än fem års löpning och sista länken till inlägg om min uteblivna sju-årskris.

Det här blogginlägget kommer istället att fokusera på de där rundorna som känns så där andäktiga, så där vördnadsfulla, så där högtidliga att man bara njuter av varje steg. För mig finns det en hel del sådana rundor men jag ska delge er två. Som inspiration och som möjlig sommarläsning.

Grundläggande uppoffring

Att ställa klockan tidigt och ge sig ut och springa innan övriga världen har vaknat är något alldeles särskilt. Naturligtvis kan man vara trött när klockan ringer och vid vissa av dessa tillfällen känns sängens värme och kuddens mjukhet extra skön. Det är dock då du inte får tvivla. Det är då du stärker dig själv med att sätta dig upp på sängkanten och tacka Gud för att du kom upp. När du sätter fötterna på golvet har du egentligen gjort det tuffaste jobbet. Nu väntar belöningen i form av en tidig morgonjogg. Nu väntar världen på dig!

Första löprundan

Den första löprundan jag ska berätta om inträffade på våren i Paris för 12-13 år sedan. Jag hade gått igenom en tuff skilsmässa några år tidigare och tänkte att jag ville resa med mina föräldrar någonstans för att passa på att umgås med dem. Sagt och gjort, jag berättade att jag ville resa någonstans i Europa med dem men det fanns en regel, jag ville resa med dem var för sig – inte tillsammans. Det blev på så sätt två fantastiska resor där jag fick möjlighet att på djupet umgås med mina föräldrar. Det enda jag inte förutsett och tänkt kunde inträffa var att de valde samma resmål, men det gjorde de. Det blev Paris två gånger för mig det året.

Det är tidigt på morgonen. Jag och mor kom till Paris dagen innan. Under kvällen bestämde jag mig för att gå upp tidigt och köra en morgonjogg. Klockan ringer 04.30. Jag är trött. Smyger till toaletten för att inte väcka mor. Där har jag lagt mina löpkläder och skor kvällen innan. Klockan 04.45 går jag ut ur hotellrummet och lägger hotellnyckeln i byxornas bakficka. Då jag kommer ned till hotellentrén kommer jag inte ut. Hotellets dörrar, glasdörrar, är stängda. Jag fumlar fram hotellnyckeln men den fungerar inte. Jag går till receptionsdisken men ingen syns till. Vad gör jag nu?

Det är en liten reception och det finns endast en ingång till hotellet. Ingen skylt finns heller som informerar om entréns öppettider. När jag står där lutad mot hotellreceptionens disk och som bäst funderar på vad jag ska göra hör jag vad som låter som snarkningar bakom mig. Jag vänder mig om och lutar mig lite över disken. Mycket riktigt. Nedanför disken, på golvet, ligger en liten fransk farbror och sover. Jag harklar mig lite lätt och möter farbrorns förskräckta ögon då han vaknar till. Jag förklarar mitt ärende på engelska om att jag inte kommer ut för en tidig morgonjogg. Jag möts av farbrorns huvudskakningar och vad som jag förmodar är franska okvädesord som kommer ut ur hans mun. Han går fram till ena väggen och bakom en gardin trycker han på en knapp och ett litet klick hörs och sedan kan jag gå ut.

Jag lämnar farbrorn, hotellet och min sovande mamma och börjar jogga. Det är stelt. Jag känner att jag är trött och stel. Mörkret vilar fortfarande tungt över Paris gator och gatlysena är mitt sällskap denna stund. Det är förvånansvärt folktomt. En och annan morgonpigg skoterförare och bilist möter jag men några turistflanörer eller stressade parisianare på väg till jobbet lyser med sin frånvaro. Jag springer mot centrum och det börjar kännas lättare. För varje steg och för varje andetag börjar stelhet och trötthet försvinna in i imperpefkt. Jag är i nuet och tillsammans med den friska luften gör det att andra andningen kommer relativt snabbt.

Det som i min planering skulle bli en enkel morgonrunda på några kilometer ändras i stunden. Jag bryr mig inte om varken tid, fart eller kilometer. Jag springer och springer. Då jag efter Avenue Niel springer ned på Avenue Marc-Mahon ser jag Triumfbågen torna upp sig vid avenyns slut. Ett par morgonpigga japaner möter mig vid triumfbågen, annars är det folktomt. Jag ryser av välbehag då jag andäktigt springer rakt över Place Charles de Gaulle och bredvid Triumfbågen och sedan ned på Champs-Elysées. Näst intill folktomt.

Nu börjar solens strålar färga nederdelen av den svarta himmelen. Istället för att springa rakt ned till Place de la Concorde viker jag höger vid Avenue Winston Churchill och har Hotel des Invalides framför mig. Springer runt och ser Napoleons tomb. Ger mig sedan bort mot Luxembourg-trädgården för att springa upp precis vid Notre-Dame. Löper sedan längs Seine till Louvren och genom Tuilerie-trädgården för att komma fram vid Place de la Concorde. För första gången tittar jag på klockan och inser att jag sprungit en bra bit. Känner mig inte trött. Tänker att jag borde ge mig hemåt men ser Eiffeltornet torna upp sig på vänster sida.

Jag tar ett snabbt beslut och springer över Pont le Concorde och längs Seine på andra sidan når jag till slut Eiffeltornet. Här stannar några japanska turister mig för att de vill att jag ska ta en bild på dem med Eiffeltornet i bakgrunden. Morgonsolens strålar når nu tornet. Jag tänker när jag tar bilden att om tio år när dessa turister tittar på sina bilder från Paris så kommer de kanske fundera på vem som egentligen stod bakom kameran och tog bilden.

Efter Eiffeltornet har jag för mig att jag springer upp via Place du Trocadero och sedan tillbaka till hotellet. Morgonsolen har nu väckt Paris och gatorna börjar fyllas av tidiga och morgonpigga parisianare. Dörren till hotellet är stängt och min rumsnyckel fungerar inte. Nu står jag återigen inför ett dilemma. Hur göra? Denna gång utanför och kommer inte in. Jag kikar in genom fönstren och ser farbrorn i receptionen. Han skrattar till när han ser mig och skakar på huvudet som om han retas. Han tänker inte släppa in mig. Jag noterar dock det underliggande ironiska leendet hos honom och han går sakta till sidan av väggen, trycker på knappen och släpper in mig. Han pratar något franskt som jag inte förstår med ett stort leende över sina läppar. Min mor sover fortfarande när jag smyger in i vårt hotellrum. En morgonjogg i Paris är avklarad och jag känner mig väldigt nöjd.

Andra löprundan

Året är 2014 och det är vår. Jag och mina barndomsvänner befinner oss för första gången på Island. Vi har övernattat i Reykjavik några nätter och nu är det första dagen som vi ger oss ut på landsbygden och sover på ett B&B mitt ute i ingenmanslandet. Vi har sedan länge avvikit från Riksväg 1. Tidigt på morgonen ger jag mig iväg. Jag tränar inför Kalmar Ironman så det var inplanerat 20 km morgonlöpning i min träningsplanering. Utanför B&B äger stillheten och naturen allt. Landskapet är bedövande med lavafält och höga berg i blickfånget. Spovarna ljuder hela tiden från fälten.

Det finns bara en väg så frågan är åt vilket håll jag ska springa. Bestämmer mig för att ta motsatt håll mot därifrån vi kom med bil igår kväll. Det får bli 10 km åt ett håll och 10 km hem. Ställer klockan och ger mig iväg.

Det blåser en del men i övrigt är det en fin morgon. Solens strålar har precis kommit upp ovanför fälten och luften är mycket frisk. Jag springer i kortbyxor även om det är under 10 grader. Stegen går relativt lätt. Asfalten och den bedårande omgivningen gör att jag driver upp tempot ofrivilligt. Det går lätt. Mycket lätt. Efter en liten kulle stöter jag dock på första hindret. Asfalten tar plötsligt slut och en grusväg får bli min fortsatta väg. Det gör mig inget. Vägen är hårt packad.

Bakom ett hörn känner jag mig iakttagen och tittar åt sidan och mycket riktigt…. ett 10-tal får dyker upp. De springer iväg i takt med att jag flåsar förbi. Jag noterar att det står ett antal får mitt på vägen längre fram. Jag tänker att de flyttar nog på sig. De står dock blick stilla. Min ingivelse att de flyttar på sig börjar dock krackelera en aning när de inte gör minsta tecken på att vilja röra på sig. Mitt tempo är relativt högt och plötsligt inser jag att det är jag som måste väja. Jag ger mig ned i dikeskanten och springer förbi dem. Efter en stund vänder jag mig om. Fåren är borta. Det var helt enkelt en styrkedemonstration om vem som ägde vägen.

Efter exakt 10 km enligt gps:n från min klocka ligger en av de minsta kyrkor jag har sett på vänster sida av vägen. Mitt ute i ingenstans. Innan jag reste hit läste jag någonstans att Island har 360 kyrkor och de allra flesta är ensligt belägna, utsatta för väder och vind. I mitt huvud spelas bilder upp över hur hotade vissa kyrkor måste vara av glaciärer och potentiella lavautbrott. Det lilla kyrktornet har ett svart kors längst upp och jag sparar det korset i min minnesbank när jag vänder och springer tillbaka.

Runt 17 -18 km börjar det gå tungt och jag sneglar på klockan. Inser att jag har sprungit alldeles för fort. Det här är inte en morgonjogg utan ett snabbt distanspass. Märkligt. I mitt huvud gick det mycket saktare. Då jag ser hustaket på vårt B&B får jag en ingivelse att fortsätta någon kilometer och se vad jag får för halvmarathontid. Sagt och gjort. Spurtar nästan sista kilometern. Än idag är detta en av mina bästa halvmarathontider i mitt liv.

Avslutning

Oavsett hur snabbt eller långt jag springer så är det löpturen i sig som är målet. Det är nuet, det är ett med stegen, naturen och att uppleva varje tanke med stilla andäktighet. Numer lämnar jag min klocka hemma. Jag mäter varken kilometrar eller tar någon tid. Jag njuter och kommer att fortsätta att göra så…så länge jag kan. Jag hoppas att jag har inspirerat någon av er till att snöra på er löparskorna…eller kanske fått en reslust till Paris eller Island. Det bjuder jag på! Just do it!

/m