Är varför viktigare än vad?

Det är mitt i sommaren och jag jobbar på. Coachuppdrag, skribentuppdrag och några gudstjänster gör att jag håller mig flytande över sommaren. Tar en del extrapass för Mind och i övrigt försöker jag vara en bra människa. Önskar att jag vore mer sysselsatt och att jag fick ge mer av mig själv till andra människor men jag anpassar mig till rådande situation.

Har de senaste veckorna diskuterat med Dag Hammarskjöld under mina dagliga löpturer om hans inre resa. Ni vet, ”den längsta resan är resan inåt”. Mina diskussioner med Dag härrör kring en fundamental tanke, nämligen kring att ”varför man gör saker och ting kanske är viktigare vad man gör”. Låter det konstigt? Jag ska försöka förklara.

Eftersom jag är upplärd utifrån Dags filosofi om ”Respekt för Ordet”, blir Vad jag säger verkligen viktigt. Orden som vi uttalar är viktiga. De är som pilar som uttalas ut i evigheten, de når dig själv och din mottagare och är omöjliga att ta tillbaka. Du kan lindra dem ifall du kommer på att de uttalas fel men du kan aldrig ta tillbaka dem.

När jag läste pedagogik var Hur jag kommunicerar en viktig beståndsdel. Kroppspråket och röstläget var oftast helt avgörande för att förmedla något som du vill ska uppfattas trovärdigt och förtroendeingivande. Kombinationen mellan Ordet, det vill säga Vad du säger med ett Hur du säger i form av ett kroppsspråk med gester, hållning, ansiktsuttryck, röst, klädsel och tonfall en avgörande kunskap i mitt fortsatta liv. Under senare år har det dock, kanske med erfarenhetens behandling, insmugit sig ett Varför som jag numer kanske ser som den viktigaste beståndsdelen i mitt liv.

Jag har, som många av er som är intresserad av politik, samhälle och historia, sett presidentvalskampanjen mellan Kennedy och Nixon. Opinionsmässigt ledde Nixon klart inför den första TV-debatten i det amerikanska presidentvalet år 1960. Opinionsmässigt hände en hel del efter den TV-debatten. De som hört debatten via radio kunde inte riktigt förstå det. De som lyssnade på radio och enbart hörde Vad kandidaterna sa tyckte att Nixon var den som tog hem debatten. Däremot de som såg debatten via TV noterade även Hur kandidaterna förmedlade sina Ord. Kennedy utstrålade ett kroppsspråk fullt med självförtroende och pondus. TV-tittarna såg en kandidat som inte enbart förmedlade ord som de trodde på utan det minst lika viktiga kroppsspråket som förmedlade att han trodde mer på sig själv än innehållet i vad han förmedlade. Studiolamporna i TV-studion avslöjade en svettig Nixon som förmedlade ett kroppsspråk av osäkerhet när hans knäskada exempelvis gjorde att han förmedlade ett nervöst intryck. För TV-publiken blev Hur viktigare än Vad.

Ju mer jag tänker på det och ju mer jag fördjupar resonemanget med Dag om hans uttryck kring ”den inre resan” känner jag att Hur och Vad jag säger och gör har visserligen stor betydelse men de står i skuggan av Varför jag gör och säger saker. Naturligtvis spelar Hur en helt avgörande roll i form av hur vi uppfattar en annan människa. Om vederbörande uppfattas exempelvis arrogant eller trevlig. Vad en annan människa rent innehållsmässigt säger spelar en helt avgörande roll i fall vi håller med vederbörande eller inte. Att exempelvis ligga på sofflocket eller städa är också naturligtvis helt olika ”Vad vi gör” och ”Hur vi gör” delar i våra liv som påverkar uppfattningen om en annan människa. Det jag nu pratar om är inte dessa till synes ytliga saker utan det mer fundamentala Varför vi gör saker och ting. Våran inre motivationskraft, våra inre drivkrafter, vår inre kärna. Varför är något du inte alltid förmedlar till någon annan människa, däremot går det aldrig att lura varken dig själv eller Gud. Ditt varför är således ditt inre möte med Gud.

Som människa har du fått en fri vilja och inom de ramar vi som mänsklighet har dragit upp som etik och moral är du fri att göra som du vill. Du går omkring här på jorden och förmedlar/kommunicerar ditt Hur och Vad till både dig själv och till andra. Ditt Varför är dock det som definierar ditt inre jag, din kärna, den du innerst inne är. Låt mig ta ett exempel. Ifall du gör en tjänst åt en annan människa/en vän uppfattas det oftast gott från din medmänniska. Du uppfattas som snäll. Ditt varför du gör denna tjänst är dock helt avgörande menar jag. Gör du denna tjänst av egoistiska skäl för att du i din väns ögon ska uppfattas som snäll är det mindre värt i mina ögon än om du gör denna tjänst av skäl som bottnar i en genuin känsla av att du verkligen vill hjälpa din vän. Förstå mig rätt, att du gör en god handling överhuvudtaget är naturligtvis det viktigaste men i mitt resonemang om varför och mötet med Gud är varför du gör den goda handlingen helt avgörande. Om det handlar om det förstnämnda suktar du efter en uppskattning från din vän i form av ett tack eller kanske till och med att din vän ska bjuda tillbaka på något sätt. Handlar det om det sistnämnda förväntar du dig inget tillbaka. Ditt varför är således helt olika men det är samma vad du gör.

I dagens värld uppfattar jag att vi har drivits åt ett håll där egoistiska tankar är drivkraften i mångt och mycket och där ditt varför drivs av egoism. Det handlar mer om självkärlek än kärlek till andra. Ta mängden sociala meddelanden som egentligen enbart har till syfte att få så många likes eller följare som möjligt. Drivkraften är egoism. Kärleken till dig själv har blivit viktigare än kärleken du ger till andra människor utan egen vinning. För mig är det en märklig värld och en skrämmande utveckling.

Min fundering de senaste veckorna handlar därför mycket om kärlek och polariseringen mellan egenkärlek och kärlek till andra. Skillnaden mellan att älska sig själv mer än den kärlek jag känner till andra. Om mitt ego alltid går före andra, det vill säga mina medmänniskor, djur, natur, skapelsen och Gud? Det verkar precis som om vi sätter ”jaget” före ”andra” och det är inte riktigt den värld jag vill vara en del av. I den här sekulariserade världen vi idag lever i verkar det precis som om jag, jag, jag (me, me, me) kommer före min familj/vänner/andra människor, skapelsen och Gud.

Idag tänkte jag därför ge mig ut på en löptur med Dag och fundera på hur den här världen skulle se ut om vi som är människor istället skulle vända på ovanstående styckets resonemang och istället för att sätta mig och mitt ego i första rum sätta Gud först, omsorg om skapelsen som nummer två, våra medmänniskor som nummer tre och i sista hand oss själva. Vårt varför vi gör saker och ting skulle sannerligen rikta in sig på godhet åt andra utan egen vinnings skull och utan egoistiska skäl. Skulle inte det vara en bättre värld för oss alla?

/m

P.S. Dagens blogginlägg är naturligtvis inspirerat från Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” men även från Joh 15:12-13 D.S