Getsemanenatten

Det är söndag natt. Jag har legat vaken en stund. Lite för länge. Går upp och sätter mig vid datorn. Tänker att jag skriver ett blogginlägg till er istället.

Ser min slitna bok, ”Vägmärken”, av Dag Hammarskjöld ligga en bit ifrån mig. Tänker att jag slår upp en sida på måfå och skriver några rader utifrån vad jag får upp för citat. Jag tror inte på slumpen och ibland får jag det bekräftat på många olika sätt. Just i denna stund får jag upp ett väldigt passande citat utifrån mitt icke-sovande tillstånd.

”Tro är Guds förening med själen. Tro är – kan därför icke fattas, långt mindre identifieras med de formler i vilka vi omskriva detta som är – en una noche oscura. Trons natt – så mörk att vi där icke ens få söka tro. Det är i Getsemanenatten, där de sista vännerna sover, alla andra söker din undergång och Gud tiger, som föreningen fullbordas.” (Dag Hammarskjöld, ”Vägmärken”, sid 78)

Berättelsen om Getsemanenatten är central i den västerländska kulturtraditionen och den kristna hållningen. Den berör hopplöshet och hopp och handlar om hur Jesus den sista kvällen i frihet drar sig undan i Getsemaneträdgården i Jerusalem. Denna nytestamentliga berättelse påminner oss om de sista stunderna före Kristi död. De sista lärjungarna sover, alla andra söker Jesus undergång och bönen blir utan svar. I detta ögonblick, omedelbart före häktningen, inser Jesus att han inte kan undvika sitt öde, om han inte vill förneka sin egen väg. Han ser ingen utväg och ber till Gud att han måtte slippa denna kalk. Denna i dödsångest framförda innerliga bön blir varken bekräftad eller förnekad: Gud tiger. Den tigande Guden kvarstår enligt Markus till passionshistoriens slut, då Jesus dör med orden: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? (Mark 15:34; Ps 22:2)

Under 2000 år har denna berättelse använts för att spegla människors erfarenheter av att vara sedda och accepterade av någon eller något som inte överger oss ens i det allra mest utsatta. Dag Hammarskjölds text om Getsemanenatten följer intensivt mitt eget intresse för Getsemane som sådant men ännu mer tron och dess komplexitet mellan vad tro är och hur den kan stärka oss i den mest utsatta och ensammaste stunden vi ibland befinner oss i. Getsemanenatten och Hammarskjöld låter mig få bli en del av något som är svårt att beskriva objektivt men som vi intensivt upplever som sant i alla fall.

Ingången i Hammarskjölds text är ordet tro, som i första hand knyts till orden ”Guds förening med själen”. Naturligtvis lånat från Johannes av Korset. Därefter upprepas de första två öppningsorden, ”tro är”, medan begreppet ”förening” återvänder först mot styckets slut. I stycket däremellan försöker Hammarskjöld klargöra det inledande citatets betydelse. Raden efter öppningscitatet anger hur natten i raden därefter skall uppfattas. Tro är och kan därför inte höra samman med de formler med vilka vi objektivt beskriver verkligheten. Tro är något annat än det rationella och det vi kan förklara förnuftsmässigt. Tro blir därför något du måste bejaka för att få ta del av. I Hammarskjölds beskrivande text, med hänvisning till Johannes av Korset, beskrivs den natt då varje stöd försvinner. Denna natt, en sinnebild för människans fullständiga ensamhet, är på samma gång det ögonblick då föreningen fullbordas. En komplexitet som jag tänkte förklara närmare.

Början av ovanstående text påminner starkt om det radiotal som Hammarskjöld höll 1954. I det nämner Hammarskjöld att tro är något som skiljer sig från allt som kan beskrivas objektivt. Med denna formulering gör han en klar distinktion mellan tron och allt som man kan bli medveten om. Tro är för Dag Hammarskjöld inte ett försanthållande, inte heller en upplevelse av något i verkligheten, inte ens en åtföljande känsla vid upplevelsen, eftersom allt detta kan produceras av det mänskliga sinnet. Tro har att göra med ”varat självt”. Denna aning om livet självt kan man ofta endast bli medveten om i gränssituationer. Konfrontationen med döden, ofta omnämnd i Hammarskjölds texter, är en sådan gränsupplevelse som gjorde honom medveten om livet. Öga mot öga med döden får varje ögonblick ett evighetsvärde, därför att det representerar ett unikt och oupprepbart ögonblick. Samtidigt förnimmer man livets omedelbara anspråk vid denna gräns, där man inte längre har någonting att förlora. Ändå är det i detta område som enligt Hammarskjöld tron blir som en erfarenhet. Denna uttömning knyts till trons natt, som Johannes av Korset beskriver både i ”Själens dunkla natt” och ”Bestigningen av berget Karmel”. Båda böckerna utgör en utläggning av dikten Noche Oscura, vars första rad citeras av Dag Hammarskjöld på spanska.

Vilken nytta kan jag ha av Gud i dessa ensamma och utsatta situationer? Ingen, svarar Hammarskjöld. Kan låta märkligt men låt mig få ge er en liknelse först. Gud är som den mor som öppnar en tillitsfull famn för sitt barn som blir mobbad på skolgården och viskar att det är älskat oavsett vad alla andra säger, men som inte rusar in på skolgården och förintar barnets plågoandar. Om vi i den mörka Getsemanenatten tillgriper Gud som ett redskap för att försöka trolla fram en lösning kan det kännas som att Gud tiger, och då kanske vi tappar tron. Våra självupptagna förväntningar av Gud blir därmed ett hinder för att erfara Gud. Vi blir så självupptagna i att ropa ut till Gud att ”hjälp mig” att vi låser oss vid en Gud som inte omedelbart rusar till vår undsättning och löser vårt problem, så till den milda grad att vi inte märker den gudsnärvaro som faktiskt finns. Ofta är det först när vi vidgar blicken från oss själva till det större sammanhanget runtomkring som vi finner tröst. För Dag Hammarskjöld är inte Gud ett objekt eller instrument för att uppnå något, utan en relation med det stora okända, som bär i den svåra mänskliga kampen, som bär i ensamheten, som bär i hopplösheten, till och med i det yttersta mörker dit ingen annan orkar följa.

Kanske går det att finna tröst i att någon annan har varit i Getsemanenatten före oss, att man inte är helt ensam i sin ensamhet? Här är naturligtvis Jesus erfarenhet från just Getsemane en stor inspiration. Hebréerbrevets författare skriver ett 50-tal år efter händelsen i Getsemane att Jesus faktiskt blev bönhörd i Getsemane.

”Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till dem som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek” (Heb 5:7-10).

I Getsemane bad Jesus att få slippa lidandet (Mark 14:35 med paralleller) och här i Hebréerbrevet säger textförfattaren att Jesus blev bönhörd. Bönhörelsen tycks således inte hänga ihop med Jesus bön om att slippa lidandet eller att bägaren gick honom förbi utan tycks avse något annat. Biskop Johan Tyrberg menar att något ändå har hänt Jesus och att bönhörseln är mer att härröra till en ny styrka som har kommit mitt i bedrövelsen och när ångesten har försvunnit (Johan Tyrberg, ”Natten ska vika”, sid 48). Hammarskjöld visste detta efter år av bibelstudier och det är därför inte så konstigt att han avslutar sitt citat med att föreningen mellan Gud och Jesus fullbordas just i Getsemane.

Den totala ensamhet som Johannes av Korset beskriver i framför allt ”Själens dunkla natt” påminner starkt om den i ”Vägmärken” beskrivna natten. Natten är för Dag Hammarskjöld så mörk att vi där inte ens får söka tro. Detta paradoxala yttrande kan lätt förstås utifrån Johannes av Korsets skrifter. Trons natt uppvisar ju att det finns en klyfta mellan Gud och människan, en klyfta som inte kan överbryggas. Tron själv omöjliggör tron därför att den på ett obarmhärtigt sätt låter oss förstå att Gud är oåtkomlig. Dag Hammarskjöld förbinder nattens djup med Getsemanenatten och betonar den totala övergivenheten genom att kursivera orden ”och Gud tiger”.

Måste vi av detta dra slutsatsen att Gud lämnar människan när hon mest behöver honom? Utifrån Johannes av Korsets skrifter måste vi säga att det bara är så enligt människans erfarenhet. Människan upplever trons natt som en levande död. Vetskapen om att hon inte kan bryta sig ut ur sin egen värld hotar henne till undergång och grusar all förhoppning om svar. Johannes av Korset menar icke desto mindre att insikten om denna absoluta oförmåga har sitt ursprung i ett gudomligt ljus. Detta ljus låter människan förstå att varje sökande efter sig själv och fokus på sitt problem sätter hinder för förverkligandet av människans eget väsen. Människan upplever detta som nattens djup, som berövar henne varje stöd i sig själv.

För Dag Hammarskjöld innebär natten på samma gång en förlust av orienteringen när det gäller resan till tillvarons innersta källor. Han bar nog alltid tanken med sig att ”den längsta resan är resan inåt”. Det sista stödets försvinnande gör henne desperat därför att vägens fortsättning blockeras. Tiger Gud ändå? Johannes av Korset gör med hjälp av en bild klart hur vi skall uppfatta denna tystnad: Vi ser en solstråle som faller in genom fönstret. Ju renare och dammfriare det är, desto mindre syns den; men ju flera dammpartiklar det finns i luften, desto synligare blir den för ögat. Orsaken till detta fenomen är att det inte är ljuset självt som vi ser, ty ljuset är bara det medel varmed vi kan se det som det upplyser. Ljuset är blott synligt genom dammet som finns i luften. Om dammet inte fanns, skulle vi inte heller förnimma ljuset. På samma sätt blir Guds tystnad alltmer absolut när man utifrån sig själv i mindre grad hindrar ljuset. Så länge som vi utifrån oss själva hindrar Gud upplevs han som en icke-rörelse inom människan. När motståndet inte finns, då faller även Guds ”talande” bort. Gud tiger därför från och med det ögonblick då människan förintas för sig själv. I det mänskliga medvetandet är nattens djup därför både upplevelsen av den absoluta tystnaden och det totala främlingskapet av sig själv. Gud upplevs i denna tystnad som det totalt annorlunda som inte kan återföras till någonting som har med sig själv att göra. Människan upplever endast intets avgrund, därför att det inte finns någonting som kan fungera som orienteringspunkt. Endast frågandet återstår i en verklighet som så till den grad visas i sin motsats att man till slut tappar medvetenheten om svar.

Jag har upplevt en del Getsemanenätter i mina dagar. Upplevelsen är inte att jag står där utan svar utan att det blir en ny helhetskänsla. Tystnaden och tomheten förvandlar mig och fyller mig, nästan som att födas på nytt. Natten öppnar ögonen för en verklighet som alltid har varit där, men som utestängts genom självets dynamik. Den mystika döden är upptäckten att mitt innersta väsen ligger i det totala främlingskapet för mig själv. Detta påminner om ett annat Hammarskjöld citat som nämns strax ovanför Getsemanecitatet:

”Så såg jag att muren aldrig funnits, att ”det oerhörda” är här och detta, icke ett annat, att ”offret” är här och nu, alltid och allestädes – detta, att ”surrendered” vara vad Gud av sig, i mig, ger åt sig.” (”Vägmärken”, sid 78)

När jag nu läser igenom allt det jag har skrivit inser jag att det kanske blev en djup och reflekterande bloggtext denna gång. Kanske en aning svår för er som inte läst teologi eller bär på en tro. Samtidigt kan den kanske berika även dig. För visst kan du väl känna igen något av detta från ditt eget liv? Hur har du hanterat dina egna Getsemanenätter? För de existerar och de behöver hanteras.

/m