Vem äger sanningen?

Vi är på väg från sommarstugan utanför Kalmar in till centrum. Längs infarten börjar nu valaffischerna bre ut sig. Min sambo och jag småpratar lite om den valkompass vi båda gjort och var någonstans vi hamnade utifrån våra svar. Valet närmar sig och jag känner mig mer vilsen än någonsin, inte på mig och var jag står i mina politiska värderingar utan mer var någonstans dessa värderingar hör hemma i det politiska landskapet. Jag är orolig. Kanske inte för politiken som sådan utan mer den samhällsdebatt, retorik och inriktning som sådan de senaste årens politiska retorik fört med sig. Jag kallar det att vi nu lever i post-sanningens tid. En tid jag känner att jag helst inte vill vara i, men jag har inget val, jag måste genomleva dessa politikers lögner och fake-news för de är plötsligt accepterade som en naturlighet.

För när jag växte upp upplevde jag att vi hade en annan syn på sanningen. Fakta gällde och det fanns liksom inget att diskutera om fakta. Fake-news eller alternativ fakta fanns säkert men de kom liksom inte fram. Fakta var obestridlig och det var sanningen. Naturligtvis fanns det, liksom nu, väldigt komplexa frågor som politiker försökte förenkla men det fanns liksom ingen som exempelvis hävdade att Sverige plötsligt blivit ett U-land, för det var ju bara att titta på fakta och Sverige var inget U-land i jämförelse med andra länder. Idag är det plötsligt OK att slänga sig med sådana uttalanden utan underbyggd fakta. I januari 2022 hävdade Alice Teodorescu i en tweet och i TV-intervjuer att ”Resan från i-land till u-land gick snabbt”. Även med dagens faktagranskning inser alla att Sverige är inget U-land. Eller det här exemplet, när högerpolitiker hävdar att Sverige befinner sig i ett inbördeskrig med tanke på mängden skjutningar (flera politiker har nämnt detta men även exempelvis Krister Thelin, tidigare bland annat domare vid FN:s krigstribunal). Även här talar fakta emot sådana uttalanden. Det inser väl alla, att faktamässigt befinner sig inte Sverige i något inbördeskrig. Eller ta partiledaren för SD och dennes påstående att kvinnofridsbrott i stor utsträckning är ett ”importerat problem”. Där finns det hur mycket fakta som helst för att olika typer av kvinnofridsbrott har funnits i Sverige och andra länder i alla tider, oavsett hur många som har invandrat eller varifrån människor de kommer.

På bara några år har svaren på frågor om hur situationen i Sverige är gått från fakta till åsikt. För mig är detta oerhört märkligt. Hur situationen i Sverige ser ut vid en given tidpunkt kan faktagranskas och ställas i jämförelse med exempelvis andra länder och är således inte en fråga om åsikter. Jag minns den amerikanska senatorn Daniel Patrik Moynihan och dennes klassiska citat ”You are entitled to your opinion. But you are not entitled to your own fact.” Dessa bevingade ord bär jag ofta med mig.

Vi lever dock i post-sanningens tid och i en tid då sekulariseringen tagit över retoriken. Det är klart att allt vore annorlunda om alla följde Jesus ord om att ”sanningen ska göra eder fria” men nu får jag acceptera att omvärlden ser ut som den gör. Åsikter framställs som fakta, oavsett sanningen eller ej. Detta har naturligtvis sina orsaker. Jag är inte naiv. Skälen till att politiker gör åsikter av sådant som är rena osanningar och kallar dessa fakta har ett syfte som naturligtvis är egoistiska men som ser ut att fungera. Jesus ord finns liksom inte inom dessa politikers gener.

Ta ett slående exempel som kommer från USA. Trots att det inte finns några som helst bevis för att det förekom valfusk i senaste presidentvalet och trots att ansvariga myndigheter slagit fast att det var ett av de säkraste valen någonsin fortsätter ledande republikaner med Trump i spetsen att hävda att Trump egentligen vann. Naturligtvis har de en tydlig agenda för detta. Opinionsundersökningar visar nämligen att en majoritet av republikanerna ett helt år efter valet tror att Biden vann på grund av valfusk, medan motsvarande andel bland demokraterna är två procent. Denna skillnad i åsikt, för det är ju inte en skillnad i fakta för fakta vet vi, har inte bara förlamat amerikansk politisk debatt utan den har även lett till ökad politisk polarisering och minskat valsystemets legitimitet. Som ett led i detta har dessutom republikaner på delstatsnivå tagit en mängd initiativ som syftar till att begränsa möjligheterna att rösta, särskilt bland minoritetsgrupper. Fakta har här således blivit en åsikt.

Ett annat globalt exempel som jag också tycker är märkligt är alla politiker som hävdar att det inte finns någon global uppvärmning. Här finns det överväldigande evidens för att de globala medeltemperaturerna är stigande och att mänskliga aktiviteter är den främsta orsaken. Jag vet inte hur många FN-rapporter jag har läst eller mängder av forskarrapporter med obestridlig fakta som vissa politiker, inte bara i Sverige utan runt om i världen, ifrågasätter. Även här handlar det om en agenda. Att göra en åsikt i denna fråga handlar naturligtvis om att man politiskt vill lägga satsningarna på annat än att rädda världen från en klimatkatastrof.

Allt detta gör mig som sagt väldigt orolig. Faktum är nämligen att en viktig förutsättning för att demokratin ska fungera är att människor är någorlunda informerade om politik och samhälle i vid mening och att det råder en bred enighet om vad som är sant respektive falskt. Att man helt enkelt är överens om vad som är fakta och vad som är åsikt. Spelet om sanningen, om fakta, om verkligheten har helt plötsligt ingen betydelse, det är åsikter som har betydelse i dagens samhälle och vem som bäst kan nå fram med just sin åsikt. Allt bottnar i att om man lyckas etablera en bild av verkligheten som understödjer och motiverar den politik man driver förbättras naturligtvis förutsättningarna för att man ska få acceptans eller gehör för just de politiska förslag man själv har.

Jag är orolig. Politiker och andra aktörer bortser allt mer från sanningen, forskningsresultat och fakta. Allt för att dessa inte passar in i deras politiska agenda. Istället skruvar de till sanningen och gör en åsikt av fakta och därmed kan de i princip säga vad som helst. Kampen om vem som har ”rätt” blir helt enkelt inte en fråga om sanning eller fakta. Det blir i princip en fråga i sig om vad som är sant respektive falskt, vilket egentligen borde vara ganska självklart. Vi i Sverige har otroligt bra statistik och det borde egentligen inte vara en fråga om vem som har rätt eller fel. Låt mig ta ett exempel. Om en person hävdar att våldsbrottsligheten har ökat under den senaste mandatperioden och en annan att den har minskat kan inte båda ha rätt, någon har helt enkelt fel. Men att medge att man har fel är just nu inte det som gäller som politiker. Istället går man åsiktsmässigt till motattack och hävdar med emfas att den andra har fel, även om statistiken säger att denne har rätt. Man låser sig vid sin åsikt och då låser sig även politiken. Det blir inte en politisk debatt som utgår från fakta och sanning utan från åsikt som inte har något som helst med verkligheten att göra. De politiska förslagen blir därför därefter……en aning märkliga.

Jag är orolig. Min fundering är hur vi kan bryta den här trenden för jag kan inte vara den enda som ser den här trenden? Kan vi på något sätt återigen kalla fakta för fakta och separera det från åsikter? Som alltid måste det väl börja med oss själva och för egen del ska jag göra allt för att jag själv i diskussioner ska hålla isär dessa begrepp. Hoppas att du också vill göra detsamma!

/m