Är du galen!

I går firade jag fem år och två månader med löpning varje dag. Uttryckt på annat sätt var det min 1887:e dag i rad. Ja, jag erkänner. Jag tillhör de människor som springer varje dag. Jag är en stolt ”streakare”. For den oinitierade kan jag lugna att en ”streak” handlar ingenting om att plötsligt ta av sig kläderna utan handlar om kontinuerliga löprundor, varje dag, utan undantag.

Ibland får jag en del frågor från människor om hur jag orkar springa varje dag och vissa kallar mig till och med galen. Jag brukar svara sanningsenligt och säga att utan löpningen hade jag nog varit död. Med allt som har hänt i mitt liv så har löpningen varit en av de konstanta elementen i mitt liv som hållit mig flytande, som hållit mig över vattennivån, som hållit mig vid liv. Vi tar det dock från början.

För många år sedan var jag en person som sökte utmaningar i form av maratonlopp, klassikerlopp eller Ironman. De var mål att träna inför, även om tidsmål blev alltmer mindre viktigt ju gråare mitt hår blev med ålderns rätt, så fanns dessa lopp som tydliga målbilder. Jag sneglade också på det här med ultralopp men så en vårdag år 2015 såg jag en artikel i en engelsk löpartidning om den internationella run streak föreningen (www.runeveryday.com) och deras medlemskrav. Reglerna var enkla och en aning komiska så som de presenterades i artikeln. Rubriken var nämligen ”Spring varje dag i ett år – få en t-shirt”.

Jag skickade ett messengermeddelande till några av mina motionerande vänner med en länk till artikeln samt en text liknande, ”Kolla på det här – någon som hakar på med målet att få en t-shirt?” Två av mina vänner var positiva och utan någon större reflektion började jag springa varje dag. Starten blev den 26:e april år 2015. Reglerna var enkla och följer de internationella reglerna för en run streak, dvs spring varje dag minst one mile och har du gjort det under ett år kan du ansöka om medlemsskap i den internationella run streak föreningen (och få köpa en t-shirt).

Tidigt märkte jag att den utmaning jag nu påbörjade var något helt annat än att träna inför ett maratonlopp. Några hela vilodagar var naturligtvis inte att tänka på men med variation i tempo och längd kunde korta pass i lågt tempo närmast beskrivas som vilodagar. Mitt dåvarande arbete krävde ibland 16-18 timmars arbetsdagar, vilket naturligtvis påverkade mina dagliga löpturer och ibland var jag på resande fot väldigt tidigt med långa arbetsdagar samt kvällsarbete vilket fick till följd att jag fick gå upp runt 3 på morgonen vissa dagar för att få till en löptur den dagen. Det som underlättade var att det fanns ingen press på snabbhet under löpturerna eller någon speciell längd utöver one mile. Snabbt började jag vänja mig vid 2-3 kilometerspass då jag hade ett pressat jobbschema och runt 5-10 kilometerspass andra dagar.

Fysiskt var det därför ingen större svårighet för mig att få till passen, däremot mentalt. Vissa dagar då jag kom hem från jobbet efter en lång och hård arbetsdag kunde klockan närma sig 23 och då var jag inte så jättesugen på att snöra på mig löparskorna och ge mig ut men det var bara att slå bort negativa tankar och köra en runda. En av mina vänner körde faktiskt några gånger ett löppass på några kilometer innan klockan slog midnatt och sedan sprang han några kilometer efter midnatt. På så sätt klarade han av två dagars run streak under ett och samma löppass. Jag har aldrig gjort på det sättet.

Några andra utmaningar jag hamnade i under det första årets run streak handlade om andra fysiska utmaningar som krockade med min streak. I augusti 2015 körde jag Ironman i Kalmar (3.86 km simning, 18,2 mil cykel och slutligen 42,2 km löpning). Dagen efter en sådan genomkörare var det således bara att stylta iväg på stela ben på en 2 kilometers löptur. Det var minst sagt en utmaning. En annan handlade om Vasaloppet i mars 2016. Jag bestämde mig för att genomföra min dagliga löptur i Mora efter att jag hade gått i mål. Sagt och gjort. Löparskorna var nedpackade i väskan som åkte med lastbilen från Sälen till Mora och som väntade på mig på planen utanför omklädningsrummet. Tanken var god men att efter ett genomfört Vasalopp, ta sig till omklädningsrummet via arrangörens buss, hämta upp sin väska utanför, gå in i omklädningsrummet (stor gympasal), snöra på sig löparskorna och sedan ut i snön igen och jogga två kilometer utanför omklädningsrummet var inte det lättaste, men det gick.

Efter ett års löpning var lyckan total. Nu hade vi klarat 365 dagar i rad och mina vänner och jag resonerade på messenger om vi skulle fortsätta eller ej. En av mina vänner, som dessutom hade sprungit över 5 km varje dag, bestämde sig snabbt. Ett år fick räcka för honom. Jag bestämde mig snabbt åt andra hållet – jag fortsätter ett tag till och så gjorde också min andra vän. Efter ytterligare någon/några veckor fick jag så ett meddelande att även han hade lagt av. Nu var jag ensam om min run streak. Så kändes det.

Efter en tid sökte jag medlemsskap i den Internationella run streak föreningen. Jag började då söka likasinnade och såg att vi var en hel del på run streaklistan som kom från Sverige. Det fanns en liten svensk run streak-grupp på Facebook under den här tiden på 7-8 personer som peppade varandra medan den internationella gruppen bestod av närmare 4500 medlemmar.

Utmaningarna fortsatte mestadels kring logistiken. Ibland blev det väldigt sena löpturer, nära midnatt, och ibland blev det väldigt tidiga mornar. Hösten 2016 fick jag däremot några dagars maginfluensa och det blev naturligtvis en försvårande omständighet men jag lyckades springa mina kilometrar mellan kräkattackerna. Våren 2017 händer en stor smäll i mitt liv. Jag väljer att lämna mitt jobb efter mycket tvekan. Det är ett tufft beslut för mig men de dagliga löpturerna håller mitt humör uppe. Lite terapeutiskt rensar jag både huvud och kropp. Hösten samma år skrivs det lögner om mig i massmedia och jag gräver ned mig i självömkan. Det är ytterst nära att jag ger upp min streak men på något sätt är det här med att hålla igång en kontinuerlighet, vad det än må handla om, en omständighet som påverkar mig starkt. Det ska mycket till att bryta, inte ens lögner i media ska få mig på fall. Under mina löpturer bestämmer jag mig för att förlåta dem alla som gjort mig orätt istället för att stämma för förtal och gå till motattack. Den löprundan jag bestämmer mig för den strategin kommer jag fortfarande ihåg som en av mina bästa rundor.

Den största fysiska utmaningen som drabbar mig är en tredagarsfeber jag drabbas av i juli 2019. En dag når termometern över 39 grader. Jag genomför mina dagliga löprundor med febernedsättande tabletter i kroppen och med min sambo löpandes bredvid mig. Det går mycket sakta men två kilometers löpning varje dag genomförs och jag känner mig märkligt nog inte rädd, utan snarare tvärtom, oövervinnerlig. När feberdimmorna och smärtan lagt sig känner jag mig stärkt av att ha klarat av även denna pärs, med streaken intakt.

En av de vanligaste frågorna kring min ”streak” handlar just om det här med sjukdomar och om jag aldrig blir sjuk. Jag blir sällan sjuk och jag tror att jag har mina dagliga löpturer att tacka för det. Ägnar man sig åt fysisk aktivitet varje dag så fungerar det som ett slags vaccin mot förkylningar och andra sjukdomar. Jag har under dessa fem år haft en maginfluensa och en tredagarsfeber. Jag tror också att min streak är skadeförebyggande. Innan min streak hade jag i omgångar problem med både knä och hälsenor. Numer känner jag inget sådant. Sedan barnsben har jag astma- och pollenallergi. Under vissa dagar när vädret är emot oss allergiker är det tungt men den dagliga aktiviteten är också något som mildrar min astma.

I skrivande stund har run streak exploderat på nätet. Det har till och med skrivits böcker om fenomenet. Den ursprungliga svenska gruppen på Facebook, som bara var några få, har nu exploderat till en grupp på över 3000 medlemmar. Svenskar har till och med fått en egen lista i statistiken på den internationella föreningen. Jag följer utvecklingen med glädje. Otroligt roligt att se att fenomenet växer. Jag ligger visserligen femma på den svenska listan över längst streak men jag har alltid sett det här med run streak som något personligt. Du tävlar inte mot någon, du gör det för din egen skull. Därför är det så roligt att peppa andra som också genomför sin run streak. Låta sig inspireras av andras berättelser och delge sina erfarenheter. Jag och en av mina bästa vänner delar på en Instagramsida där vi lägger ut en bild om dan från våra rundor. Ni når den här.

Jag är fullständigt övertygad om att kroppen är skapad för att vara i rörelse och att vi är beroende av fysisk aktivitet för att vi ska må bra. Utifrån våra levnadsvanor är det många människor, både vuxna och barn, som inte når upp till de globala rekommendationerna om fysisk aktivitet. Att genomföra en run streak är på många sätt ett universalpiller för god hälsa och gott humör. Jag rekommenderar det till alla.

För egen del har det här blivit en livsstil. Det är ingen belastning utan bara något jag gör varje dag, som att borsta tänderna. Jag ger mig bara ut på en daglig runda någon gång då det passar under dagen. Jag har också hittat mina rutiner då jag exempelvis genomför Vasaloppet. Numer joggar jag mina två kilometer innan start längs startgärdet innan start. Det blir som en slags uppvärmning och jag får in min dagliga run streak samtidigt.

En stor utmaning är dock att variera sig. Av naturliga skäl sker de mesta löpturerna till och från sitt hem. Både tempo och runda tenderar att bli samma varje dag. Även här finns det en mental utmaning i att tänka nytt och genomföra något nytt.

För er som har frågor eller andra funderingar är ni välkomna att höra av er. Bilderna som jag lagt in här och där i detta blogginlägg är hämtade från mina löprundor. Egentligen är det hela ganska enkelt. Ut och spring, varje dag och glöm inte att njuta av dina rundor. Det gör jag!

/m

För den nördige:

Världslistan över nuvarande Run streaks

Sverigelistan över nuvarande Run streaks

Sammanfattande statistik 

Information om regler och Internationella föreningen för Run streaks: Streak Runners International

Det finns många forskningsrapporter kring värdet av fysisk aktivitet. Här bifogar jag några länkar som jag tycker ger informativa rapporter:

Riksidrottsförbundet

Generation PEP med särskild fokus på barn och unga

2 kommentarer på “Är du galen!

  1. Kul och inspirerande. Jag tänker att det här med tempo är så viktigt, att lära sig att allt inte måste gå så fort hela tiden. Många som börjar löpa tröttnar redan första passet då de tar ut sig genom att springa för fort. Funderar mycket på varför det är så. Jag har just startat upp en löpgrupp för nybörjare där jag bor. Det första jag sa till dem var att vi springer långsam och tillsammans så att vi orkar. Det är jättekul och inspirerande att får med några nybörjare och förhoppningsvis kan jag tända en gnista hos dem för löpning. Just nu är det ca 15 som kommer på varje träff och är det 5 i slutet på sommaren så är jag nöjd!

    Kul att läsa om vad du gör tycker jag!

    Gilla

    • Hej Hélene
      Kul att du finner mina steg inspirerande. Ja, jag håller med om det här med tempo. Många nybörjare börjar med en hög ambition och ger sig ut i alldeles för högt tempo för deras kapacitet. Både skaderisken ökar och entusiasmen minskar. Det är bättre att börja lugnt och sedan öka längden istället för tempo.
      Roligt att du har dragit igång en löpgrupp.
      /m

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: