Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
En främling i Domkyrkan
Vi hade diskuterat hälsoekonomi en hel dag. Konferensens första dag gick mot sitt slut och landstingsledningen fick ledigt några timmar. Trots att Scandichotellet låg en bit utanför stan i området Gastelyckan fick Lena (landstingets hälso- och sjukvårdsdirektör) och jag (landstingets HR-direktör) för oss att promenera in till stan. Vi gör sällskap och jag minns att Lena pratade sig varm om Lund som studentstad. Hon hade tagit sin examen här och hade enbart varma minnen från staden och studenttiden. För egen del var det första gången jag var i Lund. Mitt mål var tydligt – ett kvällsbesök i Domkyrkan.
Lena och jag skiljs åt vid Stortorget. Jag går upp mot Sveriges mest besökta kyrka medan Lena går åt ett annat håll. Tornen har synts på lång väg medan själva byggnaden uppenbarar sig när man nästan är framme. Kyrkan är öppen ytterligare någon timme men jag känner mig inte stressad. Jag ställer mig och försöker fånga kyrkan och dess två torn på bild (”Lunna pågar”). Misslyckas. Hur jag än försöker blir det en bild utan de pampiga entrédörrarna eller utan tornen. Måste gå över till andra sidan gatan för att lyckas med min uppgift.
Utseendemässigt har kyrkans stenar något sotaktigt över sig. Jag har läst någonstans att stenhuggare kom från Rhentrakten i Tyskland och från Italien då den dåvarande katolska ledningen byggde katedralen i dåvarande Danmark. Arkitekten var en herre vid namn Donatus och den förste ärkebiskopen (har glömt vederbörandes namn) invigde kyrkan i början av 1120-talet. Har för mig att en brand totalförstörde kyrkan år 1234 och en stor renovering genomfördes i början av 1500-talet och under 1800-talet.
Jag öppnar den pampiga porten av brons och kommer in i ett förrum. Därefter öppnar jag innerdörren och möter det ståtliga kyrkovalvet och ser ända fram till den upphöjda delen i bortre delen av kyrkan.
Jag anar korstolarna under den ståtliga mosaikmålningen. Jag bestämmer mig för att ta vänstervarvet runt och ser först det astronomiska uret och tar mig sedan upp till Högkoret. Innan jag åter vänder tillbaka går jag ned i kyrkovalvet och ser de pampiga stenstatyerna. Innan jag lämnar kyrkan läser jag dagens bibelord i den uppslagna Bibeln och går sedan in i mittskeppet och sätter mig en stund på en av stolarna i den stora mittgången för att insupa atmosfären. I mitt huvud virvlar det tankar från dagens konferens men även utmaningar jag har med mig från hemmaplan. Lyssnar och sneglar på Jesus bild på den stora mosaikmålningen längst fram.
Plötsligt känner jag en hand mot min axel och jag är precis på väg att vända mig om för att se vem det är men hejdas av en röst som säger åt mig att sitta still. Jag känner hur gestalten sätter sig bakom mig och jag blir minst sagt en aning konfunderad. Är det någon som försöker spela mig ett spratt? Min nyfikenhet håller på att ta över och jag är precis på väg att trotsa uppmaningen från rösten att sitta still och snabbt vända mig om när rösten fortsätter. Det är en lugn men samtidigt skrovlig kvinnoröst. Hon sitter vad jag förstår precis bakom mig. Hon uppmanar mig att fortsätta att titta på Jesusbilden längst fram under hela vårt samtal. Tusentals förvirrade tankar genomkorsar mitt huvud. Allt ifrån att det här är farligt, till att det är något skämt, till att det är något märkligt surrealistiskt men jag fortsätter att titta på mosaikbilden och tänker att jag leker med ett tag. Vad har jag att förlora?
Kvinnorösten suckar djupt. Jag släpper blicken från Jesus för ett ögonblick och försöker att snegla bakåt men det uppfattar kvinnan som påtalar att jag ska fortsätta att stirra på Jesus. ”Fokusera på Jesus”. Jag gör som hon säger. Hela omgivningen med kyrkorummet och mosaikbilden gör mig märkligt lugn i en väldigt märklig situation. Jag säger ingenting, rösten säger ingenting. Vi sitter tysta en stund innan hon med mjuk, sävlig röst börjar sin berättelse.
Hon berättar att hon följt mina steg genom kyrkan. Jag börjar omedelbart att gå tillbaka i minnet och rekapitulera de personer jag mött eller sett under min rundvandring. Får ingen tydlig bild om vem av personerna det kan vara som nu sitter bakom mig. Jag känner inte heller igen rösten. Det gör mig en aning irriterad. Dialektalt hör jag att vederbörande är från Skåne men så mycket mer precist kan jag inte nå. Hon fortsätter med att berätta att hon tyckte att jag såg avslappnad och förtroendeingivande ut och därför fick hon en ingivelse att prata med mig. Jag avbryter henne och lägger till en kommentar om ”varför samtala på just det här konstlade sättet?” Jag uppfattar ett lättare skratt från min okända främlings sida innan hon säger att det var något hon fick för sig i stunden, en slags stundens ingivelse.
Jag ler. Rösten känns stillsam och pålitlig. Jag får för mig att testa henne och frågar henne om den här stundens ingivelse har några andra regler än att jag ska sitta still och stirra på Jesus. Hon skrattar till, en aning högre den här gången. Hon svarar att den här stunden är till för främlingar och att hon vill att det ska förbli så, därför måste jag fortsätta att stirra på Jesus. Jag svarar att jag tycker det är djupt orättvist att hon närstuderat mig och min väg runtomkring i kyrkan men att jag får nöja mig med hennes röst. Hennes svar gör mig både lugn och road. ”Live with it”, säger hon.
Jag nickar och fortsätter att titta på Jesusbilden. Hon börjar berätta. Om svårigheter hon har i sitt liv. Jag ställer några korta kontrollfrågor här och var. Ibland citerar hon något Bibel-citat så jag förstår att hon är troende, jag menar hon kan ju ha gått in i Sveriges mest välbesökta kyrka av någon annan anledning än att träffa Gud. ”Livet har inte riktigt gått min väg”, uttrycker hon sig. Jag får en ingivelse att börja svara genom några anekdoter från mitt liv vid passande stunder i hennes berättelse. Jag märker på hennes kontrollfrågor vad som väcker hennes nyfikenhet och på så sätt kan jag styra samtalet.
Efter en stund känns det inte märkligt längre att sitta och viska ut orden framför sig och höra en röst bakom sig. Några blickar från förbipasserande i mittgången uppsnappar jag men jag bryr mig inte. Jag är inne i kvinnans berättelse och att genuint försöka stötta henne på bästa sätt. Jag är osäker på tid men då vi gått igenom många glädjeämnen, sorger, livskriser och ögonblick som inte kommer igen slutar hon. Det uppstår en tystnad och jag försöker snegla bakåt ännu en gång men blir påkommen. Hon säger bara lugnt att jag ska återgå till Jesus.
Jag förstår att det börjar närma sig slutet på vårt möte då hon börjar med att tacka mig med översvallande ord. Hon säger att jag har gett henne många tänkvärda ord som hon tar med sig vidare på hennes väg framåt. Hon uttrycker det i termer av ”ord som en bro till framtiden”. Det sista hon gör är att åter lägga sin hand på min axel och sedan säger hon en sista mening med uppmaning att jag ska fortsätta att fokusera på Jesus medan hon lämnar kyrkan. Jag motstår frestelsen att vända mig om utan har mina ögon fullt koncentrerade på Jesus. Jag hör hennes steg då hon lämnar stolen bakom mig och på något sätt smiter hon ut bakom mig utan att gå åt sidan. Jag förblir sittandes säkert en minut till, stirrandes på mosaikbilden av Jesus, innan jag till slut vänder mig om. Det är ingen bakom mig. Mötet mellan två främlingar är över.
Det händer att jag då och då tänker tillbaka på den okända kvinnan, speciellt när jag gör ett besök i Domkyrkan i Lund. Jag har inte berättat för någon om vårt möte, det har känts privat, men nu har det säkert förflutit över 10 år sedan denna händelse inträffade och jag tänker att min främmande vän från kvällen i Domkyrkan har säkert inget emot att jag berättar om vårt möte på det här sättet. Däremot vad vi pratade om – det behåller jag för mig själv. Det finns bara tre som vet vad vi pratade om. Jag, kvinnan bakom mig samt Gud. Jag låter det stanna vid dessa tre.
Nyfiken som jag är funderar jag ibland på hur kvinnans fortsatta väg i livet utvecklade sig. Kanske har hon också funderat på min fortsatta väg. Jag får nog aldrig svaret på mina funderingar. Jag vet ju inte ens vem främlingen var. En speciell sak har dock fastnat hos mig och det är hennes ord om att ”fortsätta fokusera på Jesus”. Det gör jag fortfarande.
/m
För den nördige: Har ni inte besökt Lunds Domkyrka så tycker jag att ni ska göra det. Fascinerande byggnad med unika historiska anor. Här får ni en länk med mer information: Lunds Domkyrka
Mats Uddin 