Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Känna in, tolka och bedöma
”Mats, jag gör allt för att känna in, tolka och bedöma men det blir ändå fel.”
En gammal chefskollega hör av sig. Han säger några ord som låter bekanta. ”Allt för att känna in, tolka och bedöma.” Jag har hört dem uttalas i liknade form tidigare. Faktiskt i samband med den rekrytering som skedde då vi rekryterade just chefen i fråga. Vi får gå tillbaka ett antal år i tiden. Jag minns så väl hur jag gick laget runt i rekryteringsgruppen efter sista intervjun. Vi hade bestämt oss för en kandidat (chefen det till slut blev). I alla fall tyckte jag att det var självklart men en av de fackliga tvivlade. Alla andra höll med mig. Jag själv hade väl ett 100-tal rekryteringar bakom mig, den här fackliga representanten erkände att det var vederbörandes första rekryteringsgrupp. Som vanligt ville jag ha en enad rekryteringsgrupp och kände att jag ger den fackliga representanten lite tid med målet att få en enig rekryteringsgrupp. Vi ajournerade oss ett dygn till en ny kvällstid.
På vägen ut från sammanträdesrummet dröjer sig den fackliga representanten kvar i rummet och då vi är ensamma ber representanten mig om ursäkt. Jag säger att det är helt okej. En rekrytering är stort och det är viktigt att det blir rätt så om vi väntar en dag mer eller mindre har ingen betydelse, säger jag. Det viktigaste är att beslutet bottnar i en gemensam rekryteringsgrupp. Den fackliga representanten ser lättad ut. Vederbörande säger till slut orden som jag känner är liknande de som min chefskollega nyss uttalade.
”Mats, jag gör allt för att känna in, tolka och bedöma men jag tycker att alla kandidater är lika.”
Det är svårt att göra personbedömningar. Det vet vi alla. Är det rätt person? Känner jag att jag kan lita på det personen sänder ut? Kan jag lita på min magkänsla? Visst gör man i rekryteringssammanhang en helhetsbedömning med referenstagning inkluderad men det är till syvende och sist personbedömningen det hänger på. Du måste helt enkelt lita på de signaler du får och de bedömningar du gör. Min chefskollega som hör av sig hade själv haft några rekryteringar bakom sig där han tycker att han gjort rätt personbedömningar vid rekryteringstillfällena men ändå hade det blivit fel i efterhand med några rejäla felrekryteringar som följd. Nu försöker han få lite råd från mig hur han ska tänka för att det skulle bli rätt i framtiden. Den fackliga representanten i min rekryteringsgrupp för många år sedan var visserligen en nybörjare på det här med rekrytering men ärlig nog att inför alla säga att vederbörande tyckte det här med personbedömningar var svårt. Det var starkt gjort.
Jag brukar alltid tänka på historiska ögonblick, så även i detta sammanhang. Det här med att bedöma personer är inget nytt. En av de mest kända inträffade år 1938. Hitler hade börjat signalera med eskalerande tydlighet att en invasion av Sudetenland, den tysktalande delen av Tjeckoslovakien, var ett utrikespolitiskt mål för honom. Märkligt nog är det få världsledare som vid detta tillfälle tagit sig tid att lära känna Hitler, att göra en personbedömning utifrån ett personligt möte. Roosevelt träffade honom aldrig, inte heller Stalin och inte heller Churchill (som i början av -30 talet ändå försökte bjuda Hitler på te vid några tillfällen). En av de politiker som ville göra ett försök att lära känna Hitler för att med egen bedömning som grund återkomma till sina rådgivare och till sin nation för att basunera ut ifall den här Hitler var att lita på eller ej var Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain. Han ville helt enkelt göra en personbedömning av Hitler. Naturligtvis var Chamberlain ute efter att förhindra en eskalering av Hitlers utrikespolitiska mål. Den springande frågan var om Sudetenland räckte för Hitler eller ej?
Den första träffen sker den 15:e september år 1938. Chamberlain tar flyget från London på morgonen, efter turbulens över Tyskland landar han på Münchens flygplats. Han åker kortege till Hitlers väntade tåg som han sedan åker med ned till Hitler som möter honom vid dennes tillflyktsort Berchtesgaden. I en rekryteringssituation gör hela gruppen en omedelbar bedömning av personen som kommer in genom dörren inför den stundande intervjun. Varje handhälsning och ansiktsuttryck tolkas. Så måste också Chamberlain ha gjort med Hitler. De flesta väljer dock att börja med att iaktta främlingens klädval. Jag har läst Chamberlains brev till sin syster Ida och så här skriver Chamberlain om första intrycket:
”I trappan stod Führern barhuvad och klädd i en khakifärgad rock av kläde med en röd armbindel med en svastika på och ett militärt kort på bröstet. Han bar svarta byxor, lika såna vi bär på kvällen, och svarta snörkängor i läder.”
Chamberlain beskriver allra först Hitlers kläder. Han lägger till orden ”såna vi bär på kvällen” då han beskriver byxorna, antagligen för att syster Ida ska få en ännu mer tydlig bild men det kan också vara ett undermedvetet sätt för Chamberlain att ändå känna en viss samhörighet med Hitler. Dock naturligtvis med tillägget att ”såna bär vi enbart på kvällarna”, i mening att sådana byxor är enbart avsedda för hemmaklädsel och inte avsedda för att användas då man tar emot prominenta statsbesök. Det finns otalig forskning kring första intrycket också i rekryteringssammanhang. Klädseln är den delen som de flesta i en rekryteringsgrupp iakttar allra först där tolkningen av ”vem denna främling egentligen är” påbörjas. Detta innan kandidaten kanske ens har yttrat ett enda ord.
I brevet till syster Ida fortsätter sedan Chamberlain,
”Hans hår var brunt, inte svart, hans ögon blå, hans uttryck är inte särskilt behagligt, särskilt inte i vila, och sammantaget ser han rätt medelmåttig ut. Han skulle aldrig märkas i en grupp av människor, du skulle uppfatta honom som den målare han var.”
Chamberlain fortsätter således brevet med en beskrivning av Hitlers anletsdrag. Här blir det ytterligare intressant. För sin syster är Chamberlain tydlig med att han tycker att Hitlers anletsdrag inte ger uttryck för att det är något speciellt med denna person, för att ytterligare understryka sitt argument lägger han till en del ur Hitlers CV, dvs Hitlers bakgrund som konstnär. Naturligtvis med en viss understrykning för systern att en konstnär ”kan knappast vara lämplig som statsöverhuvud”. Jag har funderat på Chamberlains ordval om det här med ”särskilt inte i vila”. Det är ett märkligt ordval, nu har jag bara läst engelska redigeringar av brevet men min tolkning är att Chamberlain vill påvisa en skillnad av hur Hitlers ansiktsuttryck ändras när Hitler pratar och är engagerad kontra då han lyssnar på andra och är tyst. Som att Chamberlain tycker att Hitler är ”bättre” då han pratar än då han är tyst. Som att Chamberlain tycker att Hitler egentligen är egofixerad och är engagerad då han pratar men bryr sig inte då andra pratar.
Den första träffen dem emellan fortsätter sedan med ett samtal i Hitlers arbetsrum. Enligt källor var Hitler tydlig mot Chamberlain med sina avsikter. Bl.a. lär han ha sagt att han ”är redo för ett världskrig” och att han kommer att ta Sudetenland, oavsett vad övriga världen tycker. Chamberlain pressade Hitler på frågan om Sudetenland räckte för Hitler, vilket Hitler bekräftade. I det här läget måste Chamberlain ha funderat mycket på om han kunde lita på Hitlers ord eller inte. På flygplatsen Heston dagen efter fick världen sitt svar gällande Chamberlains funderande. Han gav då ett kort anförande för den samlande pressen.
”Igår eftermiddag hade jag ett långt samtal med Herr Hitler. Jag känner mig nöjd nu när vi båda har fått full förståelse för hur den andra tänker.” I uttalandet nämner visserligen inte Chamberlain om han litar på Hitlers ord eller ej men det andas en nöjdhet som han i ytterligare ett brev till syster Ida fördjupar. ”Jag har upprättat ett visst förtroende vilket var själva syftet, och från min sida så trodde jag trots den hårdhet och hänsynslöshet jag såg i hans ansikte att det här var en man som man kunde lita på när han hade gett sitt ord.”
Vi vet ju alla hur det slutade. Hitler höll inte sitt ord. Efter Sudetenland väntade Polen och sedan var Världskriget ett faktum. Historieböckerna har inte varit nådiga mot Chamberlain. Den personbedömning han gjorde anses vara en av historiens märkligaste. Vi vet ju facit och i efterhand är det alltid lätt att veta hur man skulle ha beslutat. Så även i rekryteringssammanhang. Ibland blir det fel. Neville Chamberlain gjorde något som vi alla gör då vi försöker förstå oss på främlingar. Vi träffas, känner in, tolkar och bedömer. Vi är övertygade om att genom våra iakttagelser kan vi göra rätt bedömningar om vi kan lita på personen eller ej. Chamberlain träffade Hitler ytterligare vid två tillfällen. Han pratade med Hitler, argumenterade (jag kan tänka mig att en del hårda ordväxlingar skedde), förde noggranna anteckningar och bedyrade sedan på hemmaplan att ”Hitler inte är galen men en aning upphetsad vid åsiktsskillnader”.
Den sista gången Chamberlain träffade Hitler är det mest kända mötet. Det är två veckor efter det första mötet (29-30 sep 1938). Hitler och Chamberlain träffas på Hitlers kontor vid partihögkvarteret i München. Vid mötet är också Mussolini från Italien och Daladier från Frankrike med. Under den andra dagens morgon begär Chamberlain att få ett möte enskilt med Hitler. Efter de möten de haft sinsemellan under de senaste två veckorna är det så dax för att slutligen sätta deras förtrolighet på pränt. Chamberlain vill att Hitler skriver under ett dokument på det han i muntliga samtal sagt till honom, dvs att Hitler nöjer sig enbart med Sudetenland. De båda skriver på och mycket nöjd återreser Chamberlain till London och viftar med det underskrivna dokumentet (Münchenöverenskommelsen) och säger ”Fred i vår tid”.
Elva månader senare bryter Hitler dokumentets intention och hela världen ser på när Hitler invaderar Polen. Alla förstår att Chamberlains dokument och personbedömning inte var mycket värd. Efterhistoriens ögon är alltid kritiska. Chamberlain kämpade med att försöka förstå Hitler, försöka nå hans inre ärlighet, försöka första hans innersta väsen. Det är inte lätt. Vi har dels med att göra ifall främlingen är manipulativ i sin natur, vilket säkerligen Hitler var, men vi har också vad som händer efter att en personbedömning har gjorts, så även i rekryteringssammanhang. En felrekrytering visar sig alltid i efterhand. det behöver inte bero på fel personlighetsbedömning vid rekryteringstillfället, det kan bero på många olika komplexa skeenden som sker efter rekryteringen. Så även för Chamberlain och Hitler.
I historiens perspektiv ser det ut som om Chamberlain misslyckades totalt. Han missbedömde personen Hitler, han felbedömde dennes intentioner och han misslyckades i att mäkla fred. För egen del har jag dock alltid tyckt att Chamberlains heder borde upprättas. Han gjorde ett välment försök att lära känna en främling. Han förde noggranna anteckningar och gjorde bedömningar utifrån mötena tillsammans med sitt lands bästa rådgivare. Han fick Hitler att skriva på ett dokument, vilket säkerligen fördröjde Hitlers egentliga avsikter. Om inte Chamberlain hade tvingat Hitler att skriva på det där pappret en tidig morgon i slutet av september 1938 hade säkerligen Hitler direkt efter invasionen av Sudetenland invaderat Polen och då kan Andra världskriget ha fått ett annat slut. Varken Storbritannien, Ryssland eller för den delen USA hade i det läget en tillräcklig uppbyggd försvarsmakt. En tidigare start på invasionen av Polen och de efterföljande annekteringarna från Nazisternas sida hade därmed kunnat mötas av lättare motstånd och Storbritanniens heroiska motstånd från 7 sep 1940 till maj 1941 kan i ett tidigare skede i historien mycket väl ha slutat med Luftwaffes seger.
Jag mailar ett långt mailsvar till min tidigare chefskollega. Dels för att peppa, ibland blir det fel, alla kämpar vi med bedömningar av främlingar, dels med några allmänna råd från min erfarenhetsbank. Helst skulle jag vilja träffas. På tu man hand, sitta ned, prata enskilt, läsa av och göra bedömningen huruvida jag kan läsa av hur mina råd tas emot. Vill se anletsdragen, vill se ansiktsuttrycken, jag vill helt enkeltmötas. Svårt i dessa Covid-19 tider.
Vem vill inte träffas och känna in, tolka och bedöma, oavsett om vi möter vänner eller främlingar?
/m
Till den nördige: Det finns otaligt material att läsa kring detta ämne. Jag har nördat ned i litteratur både kring rekrytering och historien kring mötena mellan Hitler och Chamberlain. För er som vill närma er rekryteringsprocessen utan att direkt börja med den forskningslitteratur som finns skulle jag rekommendera Malin Lindelöws böcker om rekrytering. Läs gärna böckerna ”Kompetensbaserad rekrytering” och ”Vald på en tiondels sekund”. En bok som måste anses vara klassiker i ämnet är Kahlke Schmidts ” Arbetsanalys och personbedömning – att öka träffsäkerheten vid urval och rekrytering”. Den är visserligen från 2002 men det är möjligt att den finns att finna i senare version.
Då det gäller mötet mellan Hitler och Chamberlain finns naturligtvis den skönlitterära boken av Robert Harris ”München” men den jag helst vill rekommendera är David Fabers utmärkta bok ”Munich 1938: Appeasement and World War II”. Om ni vill nörda ned i Chamberlains brev till systrarna (och vem vill inte det) rekommenderar jag ”The Neville Chamberlain Diary Letters: Volume 4: The Downing streets 1934-1940” som är redigerat av Robert C Self.
Mats Uddin 