Jag fick en fråga…för fem år sedan

”Mats. Du som har haft så många ledande positioner, varit chef länge, suttit i mängder med styrelser och, antar jag, haft både framgångar och misslyckanden – finns det enligt dig något en verksamhet kan göra för att vända en negativ trend?” 

Det är oktober 2015. Jag sitter i en paneldebatt på en stor konferens som handlar om arbetsmiljö och kvalitetsutveckling. Ditbjuden av arrangören för att delta i den avslutande paneldebatten. Utanför konferensbyggnaden är det ruskväder. Jag anländer relativt sent till konferensen och missar därmed det sedvanliga inkännandet av stämningen bland deltagarna innan jag sätter mig på scenen. En aning stressad rusar jag från det försenade tåget till konferenslokalen för att direkt slussas in bakom scen. Då jag blir riggad med mikrofon innan vi går upp på scenen frågar jag en av de andra paneldeltagarna om det är många som deltar i konferensen. Hon ser en aning konfunderat på mig, som om jag kom från en annan planet, innan hon nickar som svar. Jag har svårt att i siffror tolka hennes nickande.

Vi är fyra personer i panelen, samtliga erfarna chefer, som hälsas välkommen av vår moderator innan vi slussas ut på scenen. Trots det starka scenljuset som möter mig då vi äntrar scenen skymtar jag den fulla lokalen och förstår plötsligt min panelkollegas nickande. Otroligt mycket folk. Nästintill fullsatt, trots att panelen är konferensens sista inslag, vilket brukar tendera en viss avvikelse.

Paneldiskussionen går bra. Över förväntan. Jag svarar och diskuterar enligt bästa förmåga och vi närmar oss slutet på debatten. Stunden på scenen är rolig och stimulerande. Vår moderator, som fördelar ordet, får plötsligt för sig att ställa en direkt fråga till mig.

”Mats. Du som har haft så många ledande positioner, varit chef länge, suttit i mängder med styrelser och, antar jag, haft både framgångar och misslyckanden – finns det enligt dig något en verksamhet kan göra för att vända en negativ trend?” 

Jag minns att jag tänkte att det var en väldigt komplex fråga. Allt är naturligtvis beroende på bransch, chefer, medarbetare, ägarförhållande, konjunktur, offentlig eller privat organisation och jag är precis på väg att säga högt mina tankar om all denna komplexitet och rabbla upp alla argument jag kan komma på som svarar nekande på moderatorns fråga. Det är helt enkelt allt för komplext. Döm om min förvåning när jag i sista stund bestämmer mig för att göra precis tvärtom. Jag vet inte varför men jag får en ingivelse att svara som om det fanns ett universalmedel att ta till, oavsett verksamhet, för att verksamheten ska bli framgångsrik.

”Ja, det finns några punkter som utifrån min erfarenhet alla verksamheter, oavsett bransch, kan gå igenom för att säkerställa att de blir framgångsrika.”

Jag ser hur mina panelvänner vänder upp sina ansikten mot mig och jag förbannar mig själv varför jag svarade som jag gjorde. Jag tystnar en stund, mycket för att vinna tid innan jag rabblar upp punkterna, och under tiden hinner vår moderator bli ivrig och hon frågar mig (stressar mig) om vilka dessa punkter är. Plötsligt ser jag inte deltagarna utan jag ser bara scenljuset. Jag ler mot moderatorn och sedan rabblar jag upp mina punkter. Under mitt rabblande noterar jag nickandena från mina panelvänner. Det stärker mig och jag tror att jag får till ett bra debattinlägg.

Efter paneldebattens slut, efter blomsterutdelningen, andas jag ut. Då ljudkillen mickar av mig har jag glömt vad jag sa. Punkterna är som bortblåsta. Jag minns inte. Måste ha varit anspänningen eller något annat men hur jag än försöker kommer jag inte ihåg vad jag precis har sagt.

Snart har det gått fem år sedan den där oktoberdagen och den där panelen. Punkterna har fortfarande inte dykt upp i mitt huvud. Ibland har jag försökt återskapa dem men misslyckats. Jag har givit upp om att någonsin få tillbaka den där känslan, minnas scenen och uppbringa de där punkterna som jag hasplade ur mig. Ibland ler dock ödet. Jag har nämligen fått oväntad hjälp.

En av deltagarna på konferensen mindes mig och hörde av sig till mig utifrån mina blogginlägg. Hon har följt min blogg ett tag och för någon vecka sedan skickade hon ett uppmuntrande meddelande till mig. Hon berättade att hon var på den där konferensen för nästan fem år sedan. Hon var en av deltagarna som satt i publiken. Det var första och hittills enda gången hon träffat mig. Jag blev naturligtvis nyfiken och frågade henne om hon hade noterat något från konferensen. Det dröjde några dagar innan hon svarade men så kom hennes svar igår och för första gången såg jag punkterna jag rabblat upp från scenen.

Jag har fått tillåtelse att kopiera hennes anteckningar. Här kommer så mina 5 punkter om vad som krävs för att en verksamhet ska kunna vara framgångsrik, anno år 2015. Antagligen sa jag mycket mer kring varje punkt men det här är anteckningarna. Jag har inte ändrat något utan detta är hennes anteckningar så som hon uppfattade vad jag sade från scenen:

1, Det måste finnas ett tydligt kommunicerat och accepterat uppdrag och syfte för verksamheten. Alla måste veta vad som skall göras. Åt vilket håll verksamheten ska.

2, Ett aktivt medarbetarskap där verksamheten har medarbetare som är aktiva, för en ständig dialog med varandra och med cheferna om verksamhetens utveckling och som delar verksamhetens värderingar. Jag tycker inte om nöjda medarbetare som begrepp som vissa verksamheter pratar om. Nöjdhet är för mig ett passivt ord. Verksamheter ska ha aktiva medarbetare som blir nöjda för att de är aktiva.

3, Har goda ledare som ser och ger medarbetarna stort mandat att själva fatta beslut om förbättringar för dem själva och verksamheten till gagn för kunden/patienten/medborgaren. Det är oftast medarbetaren själva som närmast kunden/patienten/medborgaren som ser förbättringspotentialen. 

4, Har en kultur som präglas av ständiga förbättringar. Inga stora implementeringsprojekt som åläggs hela verksamheten uppifrån utan det ska istället vara ett enträget arbete med en förbättringskultur som sker varje dag där medarbetarna coachar varandra. Cheferna ska säkerställa utbildning och hållbara strategier för systematisk förbättringskunskap som verksamhetsidé

5, Ständig dialog inom organisationen om korrigeringar, misslyckanden, framgångar. Lyft upp det som fungerar och fasa ut det som är gammalt och omodernt. Gör det systematiskt och prata ofta med varandra, både chefer och medarbetare. Kulturen ska präglas av tillit och att cheferna litar på att medarbetarna gör sitt bästa och vice versa.

Ganska generella punkter, eller hur? Dock är de inte alltid självklara att förverkliga. Det krävs både goda ledare och aktiva medarbetare som arbetar tillitsbaserat. Så här fem år senare då jag läser punkterna slås jag över att jag nog hade rätt. Dessa fem punkter kan vilken verksamhet som helst använda sig av, oavsett bransch. Sen om det leder till framgång eller inte….ja, det är en annan fråga.

/m

En kommentar på “Jag fick en fråga…för fem år sedan

  1. Pingback: Glömda telefonsamtal – Mats Uddin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: