Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
I remember you!
Sommaren kom tidigt till Skåne. Känns som om det har varit sommar en månad nu. Rapsfälten är sedan länge överblommade och vallmon håller på att göra detsamma. Allt känns tidigare i år.
Mitt humör går upp och ned beroende på omständigheter och nattlig sömn. Har alltid haft en inbyggd KBT- och ACT-ådra inom mig så att ”gilla läget” oavsett omständighet är egentligen inget problem för mig. Apropå problem så fick jag ett roligt meddelande via Facebook för en tid sedan. En kvinna i en internationell facebookgrupp för oss som springer varje dag (Run streak) som jag är med i skickade ett meddelande. Av namnet att döma var vederbörande från USA och hennes engelska text bekräftade mitt första antagande om härkomst. Hon började med att skriva ”I remember you” och under bråkdelen av en sekund for jag tillbaka till en hårdrockskonsert med Skid Row på Johanneshov, hösten -89.
När jag väl fortsatte läsa visade det sig att kvinnan som skickat meddelandet var mycket riktigt från USA, närmare bestämt den lilla staden Hanover i New Hampshire. Jag gick en utbildning i förändringsledning inom hälso- och sjukvården som var en kombinerad utbildning kopplat till Dartmouth och Linnéuniversitetet runt åren 2009-2010. Det visade sig att den här kvinnan kom ihåg mig från ett studiebesök jag gjorde inom utbildningen på ett sjukhus utanför Dartmouth, kommer faktiskt inte ihåg om det var i Lebanon eller Norwich eller någon annan större stad i närområdet. Hur som helst så kände hon igen mig från ett foto i den här Runstreak-gruppen på Facebook och kom ihåg mig ”som killen från Sverige som inte hade några problem”.
Jag blev först en aning konfunderad innan hon förklarade. Hon skrev att sjukhuschefen, som hon jobbade tillsammans med på den här tiden, och hon själv hade visat oss runt på sjukhuset men innan rundturen hade vi träffats i ett konferensrum och vid den obligatoriska namnpresentationen i början av träffen hade sjukhuschefen bett oss deltagare lägga till vad vi, var och en av oss, hade för problem med oss hemifrån Sverige från våra verksamheter. Sjukhuschefen ville antagligen höra om hennes problem var likartat med våra problem hemma i Sverige.
Helt otroligt att den här kvinnan kom ihåg mig, men mitt svar under den här presentationsrundan hade tydligen satt sig hos både henne och chefen för sedan hade de återkommit till mig och den där stunden flera gånger vid senare tillfällen. Jag har enbart svaga minnesbilder från träffen men tydligen hade jag stuckit ut hakan rejält för då alla andra deltagare hade lagt till något/några bekymmer de bar på efter att de presenterat sig med namn och var de jobbade hade jag svarat i stil med detta.
”Jag har inga problem, jag har bara spännande utmaningar. Där jag jobbar arbetar vi med ständiga förbättringar och det innebär förändringar. Det är klart att förändringar gör ont. En förändring innebär inte alltid en förbättring men en förbättring innebär alltid en förändring och därför ser jag utmaningar som en möjlighet för mig och för oss att bli bättre. Vi har samma utmaningar som alla andra här men vår inställning är annorlunda. Vi älskar utmaningar för det innebär att vi måste förbättra oss och det innebär en förändringsresa, vilket naturligtvis gör ont men ack så bra det blir efteråt.”
Jag kunde inte låta bli att le då jag läste hennes meddelande. Så klyschigt och patetiskt. Kanske var det den amerikanska mentaliteten eller min inbyggda KBT-anda som gjorde att jag svarade på det sättet. Kanske var det mina kursdeltagares retorik om att rabbla upp problem som gjorde att jag svarade på det sättet jag gjorde. Hur som helst så satte sig det här mötet på näthinnan och minnesbanken hos sjukhuschefen och kvinnan som skickade meddelandet till mig.
Efter det här så blev det nämligen så att varje gång sjukhusets medarbetare satt på möten och ”spydde ut sig problem och bekymmer” så svarade sjukhuschefen ibland, kanske en aning trött på medarbetarnas retorik:
”Jag träffade en svensk kille en gång och där han kommer ifrån älskar de problem. Kanske ska vi skicka våra problem till dem. De älskar tydligen problem och ser problem som en möjlighet att bli bättre. Enligt den här killen är en förbättring alltid en förändring. Vi kanske kan använda oss lite av deras tänk och tänka förändring.”
Jag tackade kvinnan som skickat meddelandet och nu har jag en ”invitation” till New Hampshire som ligger på min hårddisk. Vi har fortsatt att konversera och just nu är vi inbegripen i en dialog om orden ändra, förändra, förbättra och implementering och jag envisas med att det är en skillnad på innehåll och inställning för vilket ord du som ledare använder. Min amerikanska kvinna verkar vara en tidigare Obamasympatisör för hon pratar bara om ”change”. Vi får se var vi landar :-).
/m
Mats Uddin 