Glömda telefonsamtal

En gammal kollega hörde av sig via mail. Hon hade läst mitt inlägg om konferensen jag beskrev i ett tidigare blogginlägg och hon ville ge mig positiv feedback. Tydligen hade hon varit en i publiken, vilket hon aldrig berättat för mig tidigare. Jag blev väldigt glad och tacksam och skrev direkt tillbaka och tackade henne för att hon hörde av sig. Hon svarade med ett långt mail om hur ledsen hon var över att vi inte är kollegor längre och hur synd det är att ”Sveriges bästa Regiondirektör och HR-direktör” går utan jobb. Jag tackade henne igen och sedan håller vi på så ett tag. Hon berömmer och jag tackar.

Jag minns då vi allra första gången träffades. Det var på SKL:s huvudkontor. Hon var ny direktör i sitt län och allmänt förvirrad. Jag har alltid velat hjälpa människor att utvecklas och personer som är nya på sitt jobb behöver all hjälp de kan få. Om det fanns bättre rutiner för introduktioner skulle många onödiga misstag undvikas. Vi bestämde att vi skulle höras per telefon var tredje vecka och då skulle hon få möjlighet att ställa alla knepiga frågor hon kunde komma på om sitt nya jobb och jag skulle försöka svara och lotsa in henne på bästa sätt. Som motprestation sa jag att hon skulle delge mig allt hon såg som udda och konstigt i sitt nya jobb. Man ser ju allt med lite andra ögon då man är ny. Ta alltid vara på nyanställdas ögon!

Sagt och gjort. Vi hörde av varandra var tredje vecka ungefär under cirka ett halvårs tid. Det blev mestadels frågor av karaktären hur samspelet fungerar mellan tjänsteman och politik, vilket jag gladeligen lotsade in henne i. Dessutom hade hon mycket frågor kring alla dessa policydokument, styrdokument, delegationsordningar och reglementen. Det var naturligtvis svårt för mig att ge några detaljsvar på ett annat läns dokument men jag kunde svara övergripande om syftena med dokumenten och tillsammans benade vi ut svårigheterna. Efter några månader blev samtalen mer av karaktären ”samtal mellan goda vänner” och sedan ebbade samtalen ut. Vi träffades ju på direktörsmötena en gång i månaden på SKL ändå men telefonsamtalen försvann.

Min kollega påminde mig om telefonsamtalen i ett av sina mail. Jag hade faktiskt glömt bort dem. Hon skrev att de hade känts lite som en livlina för henne i början av hennes uppdrag och utan dem hade uppdraget känts oöverstigligt den första tiden. Hon tackade mig….igen.

Det slog mig då jag läste hennes mail hur lite det behövs för att göra en stor påverkan på en annan människas utveckling. Jag hade glömt bort telefonsamtalen, även om minnena kom tillbaka då hon påminde mig, medan för henne var telefonsamtalen ”som en livlina”. Telefonsamtalen såg jag säkerligen som en trevlig pratstund utan att känna det som någon speciell uppoffring.

Jag minns mycket från mitt arbetsliv men det är tydligt att inte allt fastnar. När jag skrev det till min kollega svarade hon att ”tur är väl det, så mycket som du har varit med om, då skulle väl hjärnan exploderat. Några glömda telefonsamtal hit och dit gör väl inget.”

Så sant – så sant

/m