Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Märklig skrift från SKR
Det är lördag kväll och vi hänger framför fotbollen på TV. Mellan matcherna passar jag på att läsa igen en del jag har missat att läsa under veckan. Får upp en märklig skrift från SKR som tydligen släpptes i torsdags. Skriften heter ”Samverkan och förnyelse – en spaning över omställningen i hälso- och sjukvården under fem månader med Corona”. Ni når den här.
Det är möjligt att jag som gammal Regiondirektör läser denna skrift med andra ögon och läser in sådant ni inte läser in men för mig är det en mycket märklig skrift. Jag har ingen aning om vem som är målgrupp till skriften och syftet är också oklart. Kan kanske ses som ett marknadsföringsinlägg/försvarsskrift inför den kommande coronakommissionens granskning men den kan också läsas som ett enda stort misslyckande innan pandemin. Allt beroende på vilka läsglasögon man har.
Skriften börjar med att konstatera att dess innehåll är en spaning kring de senaste månadernas omställning inom hälso- och sjukvården. Eftersom det är för tidigt för att uppge verifierbara data utifrån det som nämns i skriften nämner de att skriften bygger på egna observationer. Således kan man se hela skriften som en enda åsiktsskrift utan evidens.
Skriften fortsätter sedan med att visa den numer välkända bilden som Folkhälsomyndigheten visat under flera månader, den sk ”flatten-the Curve”.
Däremot i SKR:s skrift har de gjort en egen bild och i den reviderade bilden har man lagt till en egen kurva där sjukvårdens kapacitet helt plötsligt är en streckad linje under ”den lilla hatten” medan en ny streckad linje ligger över ”hatten” och den nya streckade linjen får namnet ”sjukvårdens utökade kapacitet”, som om de vill påvisa att det tydligen har blivit utökad kapacitet.
Inte ett ord om att detta skett genom att man i princip bromsat in all elektiv vård och omprioriterat. Det handlar således om en omjustering av de resurser som finns, kan ju knappast kallas ”utökad kapacitet”, eller hur? Visserligen kallas denna bild som SKR visar ”kapacietet” men antar att det är ett stavfel och inte något nytt begrepp.
Efter denna nya bild över ”sjukvårdens kapacietet” lägger skriften in ett långt kapitel från en docent från Karlstad som teoretiskt använder självklarheter såsom ”organisationer är inte så mycket mer än människor” och ”den pandemi som vi är mitt uppe i har på olika sätt fört med sig osäkerhet”. Mitt favoritstycke är dock när denna docent beskriver hur det går till när vederbörande handlar bröd:
”Redan när jag startar bilen kopplas detta schema på och hjälper mig dels att förstå de händelser jag ställs inför, dels att rekommendera lämpliga handlingsalternativ. Med hjälp av detta schema kan jag till exempel, en bit in i affären, upptäcka att jag saknar bröd i kundvagnen. Jag vet att jag alltid köper bröd och att det så här dags borde ligga i vagnen, eftersom jag vet att brödet är beläget strax innanför dörrarna i butiken. Vid upptäckten kan jag också snabbt konstatera vilket handlingsalternativ jag bör välja för att med minsta möjliga ansträngning säkerställa att jag trots allt kommer hem med bröd.”
Alla som varit chefer under exempelvis strejker eller då andra ”utomorganisatoriska” orsaker sker vet att förändringsmöjligheten och flexibiliteten är stor då detta händer, så även då en pandemi sker. Föga förvånande tar därför docenten upp detta självklara. Docenten skriver ”En viktig lärdom är alltså att det i kris går att förändra mer och snabbare än vad som annars varit möjligt. Tröghet, motstånd och obenägenhet intar inte sina vanliga platser. Osäkerheten som uppstår när vardagens ramar rämnar skapar utrymme för den som har förmåga att kraftsamla”.
Efter docentens självklara text kring förändring fortsätter skriften med ett försök att beskriva tillståndet i svensk hälso- och sjukvård innan pandemin. Man gör en internationell jämförelse och sedan försöker man ur ett nationellt, övergripande perspektiv beskriva hur hälso- och sjukvården är organiserad och kompetensförsörjning. Inget nämns dock om kvalitetsbristerna, köerna, ekonomiska svårigheterna, låg grad av digitalisering eller föråldrat arbetssätt som i mångt och mycket definierat svensk hälso- och sjukvård de senaste åren.
Efter detta ägnar man ett kapitel åt det man kallar ”kapacitetsökning inom hälso- och sjukvården”. Då kommer man inte ifrån att det som verkligen skett (som man låtsades som ingenting under den inledande ”flatten the Curve bild”) handlar om omprioritering av vård och medarbetare och inget annat. Man var väl helt enkelt tvungen att i text någonstans säga det uppenbara.
Sedan fortsätter man med en självklar text och en del självklara bilder över bl.a. den minskade vårdkonsumtionen följt av en bild av disponibla vårdplatser och sedan en bild över hur de planerade operationerna minskade drastiskt från vecka 11. Detta för att sedan visa vad som ökat, exempelvis intensivvårdsplatser och sjukvårdsrådgivning. Sedan följer lite text om hur man jobbat i olika nationella nätverk kring samordning samt regional samverkan.
Avslutningen av skriften är en text där man lyfter fram sådant som man tycker blivit bättre. Några exempel är att omställningen till Nära vård fått en skjuts, likaså digitala kontakter. För mig blir denna text en enda lång beskrivning på hur fel ledarskapet måste ha varit innan pandemin, för varför skulle det behövas en pandemi för att utveckla en självklarhet som Nära vård eller erbjuda utökade digitala kontakter och tjänster. I skriften värjer man sig också för begreppet” vårdskuld” som nu myntats då man skjuter på planerade operationer till följd att man gjort nödvändig resursförflyttning till följd av pandemin. Man menar att vårdpersonalen inte tycker om begreppet skuld eftersom hur kan vården stå i skuld när den gjort allt i sin makt att rädda liv. Ett resonemang som är helt förståeligt men innebär det då att skuld som begrepp kan användas då exempelvis köer uppstår till följd av vårdens bristande effektivitet, såsom det var innan pandemin? Ett märkligt resonemang överhuvudtaget för oavsett begrepp måste ju den uppskjutna eller framflyttade vården hanteras.
Jag har nu bara lyft en del vad som finns i denna märkliga skrift. Läs själva och förvånas. Med mina ögon kan jag inte annat än att göra följande summering utifrån denna skrift:
- hälso- och sjukvården har haft ett felaktigt ledarskap under flera år men nu har äntligen en pandemi kommit och hjälpt oss med utvecklingen åt rätt håll
- den samverkan vi har haft tidigare nationellt och regionalt har inte varit bra men nu ser vi att vi faktiskt kan samverka
- de nya arbetssätt som vi ”tvingats” införa utifrån pandemi innebär, hör och häpna, att vi effektiviserat vården, vilket vi tydligen inte klarade att göra innan pandemin
- krav på rapportering och detaljstyrning har vi tvingats minimera – det kanske är ett bra sätt att arbeta även efter pandemin
- innan pandemin hade vi så få digitala tjänster som man bara kan ha – därför är det glädjande att vi nu har ökat digitala tjänster med flera hundra procent
- vi hade mängder med köer innan pandemins utbrott, men det kallades köer och inte skuld trots att de allra flesta av köerna berodde på ineffektivitet. Nu vill vi inte veta av ordet skuld, för det här har inte vi orsakat
Är jag för hård i min analys? Kanske – men som jag sa inledningsvis, allt är beroende på med vilka glasögon man använder då man läser denna märkliga skrift. För egen del är jag oerhört orolig för skriften är tydlig med en sak – vi vet inte vilket arbetssätt och hur det organisatoriskt kommer att se ut efter pandemin. Det finns tydligen inget ledarskap som leder och håller i utvecklingen. Det blir som det blir utifrån pandemin…
Låt oss för guds skull inte gå tillbaka till hur det var innan pandemin med köer, ekonomiska svårigheter, kvalitets- och kapacitetsbrister och minimalt med digitala tjänster. Kanske kan vi lära oss något av det som nu sker….hoppas jag.
Läs själva denna märkliga skrift. Ren lördagsunderhållning!
/m
Mats Uddin 