Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Skulle inte jag dricka bägaren?
För många år sedan var jag på en kvällsföreläsning med Kay Pollak tillsammans med min arbetskollega Torbjörn. Året är antagligen 2006 eller 2007 och jag hade läst Pollaks böcker om ”Att växa genom möten” och ”Att välja glädje” men inte sett honom live. Förväntningarna var stora och jag minns att varken Torbjörn eller jag blev besvikna. Pollaks böcker och föreläsning var, och fortfarande är, en inspirationskälla som är väl värd att investera i.
Det är främst en mening som har etsat sig fast i mig som finns nedtecknade i böckerna men som Pollak även nämnde under föreläsningen. Meningen går ungefär så här,
”Allt som händer dig det kommer till dig för du har någonting du behöver lära dig.”
Jag minns att under bussfärden på väg hem efter föreläsningen tänkte jag på just den här meningen. Jag har inget minne av att ACT hade kommit in i mitt liv vid denna tid (tror inte att Russ Harris hade skrivit sina böcker då) men tanken var ungefär densamma – att jobba med acceptans men med en tvist. Jag omformulerade meningen en aning för mig själv,
Allt det du är med om händer dig av en orsak och det händer dig för att du ska lära dig något.
Detta sitter jag och tänker på då 540-bussen passerar Slakas rosa kyrka och jag tittar upp mot korset i toppen av kyrktornet. Samtidigt hör jag mummel och röster i sätena bakom mig och förstår att de trycker på ”stanna”-knappen. En av ungdomarna går sedan av vid nästa hållplats, den andra sitter kvar. Han som är på väg att gå av uppmärksammar en annan vän som sitter längre fram i bussen. Precis innan han kliver av ropar han till denne vän,
”Johannes, vi ses den 18:e november”.
Denna bussfärd har sedan den inträffade etsat sig fast i minnet. Den har följt mig genom svåra stunder och den har följt mig vid olika möten. Vid de mest olyckliga stunder i mitt liv då jag varit som djupast ned i självömkan har bussfärden poppat upp i mitt huvud, både vid min skilsmässa och då jag sa upp mig från mitt förra jobb. Jag blir helt enkelt inte av med bussfärden och faktum är att jag inte vill bli av med den. Jag bär med mig den nu och jag kommer antagligen alltid att minnas den. Nu tänker ni nog att det låter väldigt osannolikt och varför skulle han komma ihåg just den där bussresan av alla? Det ska jag strax avslöja. Ni fick några ledtrådar – de är fetstilade i texten här ovanför.
År 98 sitter Johannes på Efesos och dikterar sina berättelser. Minnen från sitt liv. Han har haft många år med grubblande, funderande och perspektivtänk från det att han cirka 65 år tidigare i livet följde sin kusin på dennes vandring mot dennes död i Jerusalem. Han var väl bekant med skrifterna som hans vänner, Matteus, Markus och Lukas redan nedtecknat så jag tror han tänkte att han ska skriva en annan typ av berättelse. Använda en annan tonalitet, försöka berätta mer om den bakomliggande orsaken till vissa händelser och försöka tränga in i kusinens personlighet. Den röda tråden får bli ”tecken”. Så blir det också. Johannes skriver sin berättelse om kusinen Jesus och det unika med den här berättelsen är att Johannes låter Jesus själv bära fram vittnesbördorna, de lugna samtalen med olika personer, anförtroendet om sin natur och sitt uppdrag och inte minst en berättelse med ett starkt bildspråk.
Åter till min bussresa hem efter föreläsningen med Pollak. Väl hemma är jag lycklig nog att få förmånen att natta mitt äldsta barn som fortfarande är vaken då jag kommer hem. Efter alla ”god natt-ritualer” och då min dåvarande fru har gått och lagt sig går jag fram till bokhyllan och tar fram boken. Jag var säker på att jag hade fått ett Johanniskt ”tecken” på bussen. Tydligare kunde det inte bli med ”Johannes, vi ses den 18:e november”. Då jag funderade på meningen ”Allt det du är med om händer dig av en orsak och det händer dig för att du ska lära dig något” hör jag orden i mitt inre, Johannes 18:11. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att jag behöver slå upp stycket.
Johannes sitter som sagt på Efesos år 98 och grubblar på hur han på bästa möjliga sätt ska skriva avslutningen på sin berättelse. Redogörelsen om Jesus i Getsename trädgård har alla de tre övriga vännerna Matteus, Markus och Lukas, redogjort för i sina berättelser. Hur Jesus blir förrådd av Judas, grips och hur en av lärjungarna tar till svärdet. Johannes var ju där. Han vet exakt hur det gick till och han har haft ungefär 65 år på sig att grubbla kring natten. När Jesus efter den sista måltiden tillsammans med lärjungarna tog dem med sig till Getsemane trädgård, var det Johannes som tillsammans med Petrus och Jakob följde med Jesus längre in i trädgården än de andra lärjungarna. Men jag tror inte Johannes till fullo insåg stundens allvar, att det här var den natt då hans kusin skulle bli förrådd, utan han somnade tre gånger och väcktes av Jesus.
Själva gripandet beskrivs som sagt av alla de andra evangelierna så Johannes lägger till det han tycker de saknar. Eftersom Johannes var den enda av de som nedtecknat händelsen som faktiskt var där (möjligtvis kan Matteus ha varit i närheten i trädgården) är han mån om att beskriva att det faktiskt var Simon Petrus som tog till svärdet och högg av en av översteprästernas tjänares högra öra (Joh 18:10). I de andra evangelierna namnges inte lärjungen (Matt 26:51, Mark 14:47 och Luk 22:50). Johannes lägger till en sak till och det är den delen han tycker saknas hos de andra. I alla fall tycker han inte att det är tydligt beskrivet hos de andra. Det är bibelcitat Johannes 18:11.
Jag tar fram Bibeln ur bokhyllan och går in i vardagsrummet. Det är mörkt ute, TV:n står på i bakgrunden då jag sätter mig i vår soffa och slår upp det jag tror är ”tecknet” från bussen som försöker vägleda mig till, Johannes kapitel 18 vers 11. Jag läser:
Jesus sade då till Petrus: ”Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?”
Där och då blir insikten tydlig för mig. Tidigare under kvällen har Pollak fått mig att tänka på att allt som händer mig, händer mig av en orsak och det händer mig för att jag ska lära mig något. Nu läser jag ett citat som tydligt visar hur Jesus accepterar vad som än kommer i hans väg framöver (vi vet ju vad som sker efter detta) eftersom det är hans Faders vilja. Johannes är tydlig. Jag känner att båda meningarna är till mig. Hädanefter ska jag acceptera vad som än kommer i min väg, oavsett hur tungt det än må vara för att jag ska lära mig något men också för att det är min Faders vilja. Så har också skett efter denna bussresa och denna kväll. Hur svårt än min livsresa varit därefter.
Jag har alltid accepterat bägaren som hållits fram till mig.
/m
Mats Uddin 