Acceptans i tre steg

Jag har ett sommarhus utanför Kalmar. Egentligen är det min mors föräldrahem, så att säga att det är mitt sommarhus är en aning förmätet. Jag är mer eller mindre sommaruppvuxen (om det finns något sådant ord) där. Varje sommar i mitt numer 53-åriga liv har jag spenderat i detta hus och runt omkring dess småländska marker. Jag kan varje stig, varje väg och varje del av huset. Varje gång jag lämnar huset känns det vemodigt. Jag gör alltid en extrarunda innan jag stänger, låser och åker därifrån. Går från rum till rum, insuper varje vrå, funderar på om rullgardinen skall dras ned lite till, kontrollerar igen om all el avstängd, om jag har tömt soporna, länsat skafferiet och stängt av spis och tv. Naturligtvis är allt redan i ordning men jag gör ritualen i alla fall. Att lämna gör ont. Det är alltid förknippat med vemod och sorg. Att släppa taget, att lämna något man älskar, om än tillfälligt, är svårt. Jag lämnar mitt paradis och åker åt ett annat håll.

Steg 1

Kanske är det så att lämna något man är fäst vid, oavsett om det handlar om sommarhus, relationer, arbeten eller något annat är alltid förknippat med vemod. Det är helt enkelt svårt att sätta punkt för något och gå vidare. För det är inte bara det att man lämnar något utan man rör sig ut mot framtidens ovisshet och då krävs det ett visst mod. Nu använder jag visserligen mitt sommarhus som en liknelse för det här med acceptans i livet men jag tycker ändå det är lite talande. Det handlar om att jobba med acceptans och lära sig att sätta punkt i tid för vissa saker, att ta sig an en ny uppgift och lämna ett gammalt, att välja bort något för att kunna prioritera något annat. Ens tid i livet är begränsat och du kan inte göra allt och du kan inte vara på fler ställen samtidigt. Att jobba med acceptans är en viktig del av livet.

För egen del har jag alltid haft lite av en inbyggd KBT-ådra inom mig. Jag jobbar mycket utifrån de förutsättningar som finns. Att älta något gammalt är efter den nyttiga läroreflektion som alltid bör ske, både ineffektivt och leder inte framåt. Dessutom om du går och grubblar på något gammalt så är du begränsad i din tankeverksamhet i att tänka nytt. Jag brukar därför vara ganska bra på att släppa det gamla och prioritera det nya. Här är acceptansen nyckeln till mycket. Jag har därför lärt mig, delvis genom den hårda skolan som kallas livserfarenhet, att lämna något, ta avsked av något och avsluta något utan att vara bitter eller fastlåst i det som aldrig blev eller det som kunde ha varit, är att arbeta med acceptans.

Steg 2

I hela mitt liv har jag försökt att komma ett steg ytterligare. När jag var 17 år kom jag för första gången i kontakt med Hammarskjölds Vägmärken och fick ta del av dennes ord såsom exempelvis om att tömma sig själv, om den öppna skålen, om att vara kärlet. Det tog några år innan jag förstod att här handlar det inte bara om acceptans utan här handlar det om ytterligare en nivå, nämligen att vad nuet än levererar för innehåll så acceptera det som om du själv har valt det. Det handlar om en konst i att möta tillvaron utan förutfattade meningar och att helt släppa taget om både dåtid och framtid. Att alltid arbeta med nuet som en vän och att inte göra nuet till din fiende. Att släppa alla tankar, känslor, handlingar som håller dig borta från nuet. Du är ett med nuet och acceptera nuet så som det är och handla därefter.

Jag har nu, när jag har kommit upp ett antal nivåer på min livsresa, fullt ut accepterat Hammarskjölds tankar kring den tomma skålen. Jag förstår vad han menar och jag lever därefter. Som alla andra är jag dock bara en människa och att överge mina förutfattade meningar eller fastna i några gamla tankar är något även jag hamnar i lite då och då men numer går det ganska snabbt för mig att hantera dessa tankar. Jag släpper dem helt enkelt efter ett snabbt konstaterande att de kom upp i mitt huvud och sedan accepterar jag livet som det kommer…varje sekund…varje ögonblick.

Att arbeta med acceptans är således egentligen bara ett steg på vägen på din livsresa. Det är möjligt att du aldrig kommer längre och då är det gott nog men vore det inte häftigt om du kom lika långt som Hammarskjölds ord förmedlar. I varje sekund accepterar du nuet, oavsett vad som sker, som om det vore du som valt allt som sker. Som om nuet är det enda som existerar, både i tanke, ord och handling. Du bejakar ödet i varje stund. Och när du har kommit så här långt på din livsresa då tvistar Hammarskjöld till det ytterligare en gång. Det är nämligen inte slut här.

Steg 3

Hammarskjöld skriver, Icke jag utan Gud i mig. Även här tog det några år för mig att förstå ordens betydelse. Det yttersta steget är således att inse att det är inte du som är subjektet längre. Det är inte du som gör acceptansen. Från att vara subjekt i sin tillvaro gör Hammarskjöld erfarenheten av Gud och gör Gud till det egentliga subjektet i ditt liv. Gud döljer sig i människans inre. Den som vill finna Gud måste därför bli helt tom på allt som inte är Gud och ”träda in i en djup andakt inom sig själv”. Det handlar således inte om vad nuet än levererar för innehåll så acceptera det som om du själv har valt det utan acceptera det som om det till och med är Guds val. Det är det som är nuet, det är det som är acceptansen, det är det som är det yttersta målet.

Icke jag utan Gud i mig!

/m