Livet är skört – en mörk morgon

Efter många års erfarenhet från att ha upplevt både uppgångar och motgångar kan jag med emfas säga att det finns inget rätt eller fel sätt att reagera på när krisen/olyckan sker. Det är bara att acceptera att reaktionen kommer och att den är som den är och tillåt dig själv att reagera som du gör. Kanske kommer du inte känna igen dig själv, må så vara. Det är inte speciellt märkligt om vi agerar lite irrationellt och hamnar i en slags chock eller förnekelsefas kring vad som skett. Vi vet helt enkelt inte hur vi ska agera rationellt.

Igår eftermiddag skickade en vän till mig ett sms om att det ryktades om att det var Ing-Marie som var kvinnan som var offret för det vansinniga dådet i Almedalen. Jag hamnade omedelbart i någon slags förnekelsefas och sa till mig själv att det kan inte vara sant. Denna levnadsglada människa som sprudlade av liv och energi och som brann för att minska den psykiska ohälsan kan inte ha fallit offer för vad det verkar från en människa som uppenbarligen har psykiska besvär. Att falla offer för de man kämpar för.

Jag arbetade i Östergötland och Ing-Marie arbetade på det nationella planet på SKL (nuvarande SKR). Det slumpade sig så att det första nationella nätverk jag hamnade i som regional HR-strateg blev ett nätverk inom det psykiatriska området, med Ing-Marie som samordnare. Året måste ha varit 2006 eller 2007 och jag sög i mig allt som Ing-Marie bjöd mig på. Klokskap, erfarenhet och inte minst goda råd. Jag kom från Arbetsmarknadsverket och hade ytterst lite erfarenhet av psykiatrin som ämnesområde och som verksamhetsområde. Att i det läge få lotsas in av Ing-Marie var en ynnest.

När jag sedan blir HR-stabschef och HR-direktör fortsätter jag arbeta med psykiatrin kring bland annat kompetensförsörjningen. Det blir en hel del träffar med Ing-Marie kring dessa frågor. När jag sedan blir Regiondirektör kommer många andra frågor på min agenda och efter att jag lämnade Östergötland har Ing-Marie och jag enbart haft kontakt via sociala medier. Vi glider ifrån varandra.

Det finns dock ett tillfälle jag vill dela med mig av. Det är från Almedalen år 2016. Jag har precis avslutat en träff med mina kollegor i Kalmar (Krister) och Jönköping (Agneta) som träffades väldigt snabbt för att prata igenom den medverkan vi skulle ha dagen efter i Dagens Medicins program.

Jag har några timmar över och jag strosar runt kring de olika tälten och på de olika gatorna. En som vanligt leende Ing-Marie möter jag på en av gatorna. Vi stannar upp och pratar med varandra, mestadels om alla de programpunkter som Ing-Marie medverkar i. Hon beklagar sig över att hon inte har möjlighet att få gå runt och välja bland alla de kvalitativa seminarier som ges eftersom hon själv modererar eller står i panelen på många seminarier under detta års Almedal. Jag säger att jag har ett relativt luftigt program. ”Vad bra, då kan du hänga med på mitt nästa program”, säger Ing-Marie.

Sagt och gjort. Jag följer med på Ing-Maries nästa seminarie. Jag minns inte så mycket från själva seminariets innehåll mer än att det handlade om läkarprofessionen och om den kunde jämföras med förra tidens prästroll. Det var en diskussion där ärkebiskopen hade ett lättsamt samtal med Ing-Marie och någon mer (som hälsade välkommen) kring innehållet i de samtal som framkommer i mötena mellan människor och läkare respektive människor och präst. Med tanke på min nyfikenhet kring prästyrket önskar jag att jag minns bättre kring vad som sades.

Livet ville inte att vi skulle mötas någon mer gång i Almedalen, Ing-Marie. Detta var sex år sedan och jag har inte varit i Almedalen sedan dess. Nu sitter jag här och tänker att du fattas oss redan, samtidigt som himlen blivit en ängel rikare. Ingen av oss kan lämnas oberörda av detta vansinniga dåd. Det är en morgon som helt enkelt är lite mörkare och lite tyngre än andra morgnar. Den svenska demokratins yttersta kraft, det fria Almedalen, där vi alla i öppenhet kan mötas drabbas av detta illdåd. Låt oss innerligt hoppas att detta inte innebär framtida begränsningar i det öppna samhället.

Med dessa rader och minnen vill jag sända ett stort hjärta och tanke till Ing-Marie och hennes familj. Vi är många som är med er i denna sorg. I Ing-Maries anda vill jag uppmana alla att gå ut i livet och bemöt varandra med öppenhet, värme och tillit. Denna dag och alla andra dagar. Lyssna gärna på Ing-Maries kloka ”tankar för dagen” som hon förmedlade i SR. Det senaste bara några dagar efter Rysslands invasion i Ukraina. För egen del kommer jag ihåg de tankar hon förmedlade i februari 2019, tror jag det var. Så kloka tankar om varför vi människor vill göra andra människor illa.

Du hade så mycket mer att ge oss…morgonen är lite mörkare idag.

/m