Jag fick ett mail från en person som läst mitt föregående blogginlägg (ni vet det där inlägget om kossorna) som menade att alla vill inte förändras. Det är naturligtvis helt rätt. Alla vill inte ha förändring men har vi något val? Jag gjorde ett svar och skickade iväg och när jag tryckte på ”ivägskickandeknappen” tänkte jag att kanske fler har nytta av det svaret och därför kommer här ett blogginlägg i frågan.

Att vara rädd för förändring och förändringar är naturligt. Du är inte ensam om de känslorna. Det tror jag i viss mån alla känner igen sig i. Det som är stabilt är också tryggt, vare sig det gäller familjerelationer, arbetet, boendet eller något annat. Det finns säkert inbyggt i våra mänskliga gener att känna oro för det okända, oro för det vi inte känner till och oro ifall tryggheten rämnar.

Det jag försöker få mina chefer, medarbetare och coachadepter genom hela mitt arbetsliv att förstå och ta till sig och även i min personliga utveckling är att vi ständigt är inne i en förändringsprocess, vare sig vi vill det eller inte. Vi kommer inte ifrån att vi alla går mot vår död, precis som allt annat runtomkring oss. Allt förändras hela tiden, oavsett om det handlar om lövens skiftningar på träden eller om det är hårfärgen på våra hårstrån. Allt förändras och du kan inte göra så mycket åt det mer än i tanken och i dina handlingar acceptera att du ständigt ÄR i en förändringsprocess. Varje sekund, minut och timme sker förändringar och mitt budskap är att acceptera att vi lever i denna förändring hela tiden.

Jag tror att det är en av förutsättningarna rent känslomässigt i livet, att finna förändringens acceptans. Då är det lättare att leva i nuet och inte oroa sig så mycket för framtiden eller ångra val eller händelser som skett i det förgångna. Förändringar är ibland oundvikliga och med ett accepterande förhållningssätt är dessa oundvikliga förändringar på många sätt lättare att hantera än om du går med känslan av att alla förändringar är jobbiga. Jag vet att allt detta är lättare sagt än gjort, men tro mig, är det någon som har varit med om en resa med många förändringar så är jag en av dem.

En stor lärdom i livet är dock att förändringar är inte alltid detsamma som förbättringar. Däremot är förbättringar alltid ett resultat av förändringar. Vill du som chef eller medarbetare att något ska förbättras, då kommer du inte ifrån att någon form av förändring måste ske.

På många sätt tror jag därför att om vi känslomässigt accepterar känslan av att normaltillståndet i livet är ständiga förändringar så kommer det bli lättare att hantera livets motgångar och kanske kan vi närma oss ett accepterande av livets mest oundvikliga förändring, döden.

Så lev vidare i detta ständiga flöde av förändring!

/m

Det är söndag och jag befinner mig i vårt sommarhus utanför Kalmar. Det är en underbar miljö som jag ibland får nypa mig i armen för att verkligen förstå att lilla jag befinner mig i. Detta paradis på jorden. Kanske har också du något paradis på jorden du gärna vänder dig till?

Under gårdagen hade jag en hel utbildningsdag via zoom för ett volontärarbete jag är engagerad i. Otroligt lärorikt. Jag har sysslat med medmänskliga samtal i hela mitt yrkesverksamma liv, både gått på utbildning i ämnet men även utbildat andra, men fortfarande lär jag mig något nytt. Känner att söndagen egentligen borde ägnas åt trädgård eller försöka att hitta konsultarbeten någonstans men det fina vädret lockar mig till Kalmar och Öland. Jag ger mig iväg på morgonen efter en tidig morgonjogg och utedusch i frostväder.

Stannar till i Kalmar och besöker gudstjänsten i Kalmar domkyrka. Under alla år jag har varit här har jag aldrig varit på en gudstjänst i domkyrkan, min kyrka häromkring är Åby kyrka i Läckeby där jag bland annat är döpt. Det blir en fin mässa och som vanligt stannar en del av texterna kvar i huvudet resten av dagen. Denna gång fastnar en del av Matteusevangeliets text om hur fariséerna försöker lura Jesus genom frågan om det är rätt att betala skatt eller inte. Jag tänker på hur sinnrika frågorna ibland är från fariséerna och andra överstepräster i NT:s olika texter. I det här fallet visste fariséerna att om Jesus svarar JA på frågan skulle Jesus naturligtvis få både fariséerna men även en stor del av folket emot sig, skulle Jesus däremot svara NEJ skulle romarna omedelbart arrestera honom. Till synes en sinnrik fråga med ett till synes omöjligt läge för Jesus.

På vägen till bilen efter gudstjänsten tänker jag att människan har inte kommit långt egentligen. Situationen med Jesus och fariséerna känns igen från vilken diskussion som helst, vare sig det är i sociala medier eller i en debatt mellan partiledare på TV. Istället för att lyssna på den andre försöker man få motståndaren att försäga sig eller snärjas in i en omöjlig retorik. Det känns som att man medvetet försöker undvika att finna gemensamma lösningar på svåra frågor. Man försöker misskreditera den andra till förmån för sig själv. Istället för att hitta saker hos den andre som kan föra varandra närmare försöker man hitta svagheter hos den andra som man sedan kan nyttja. Kanske är jag hård men jag tycker att den här sekulariserade världen jag lever i känns inte som min ibland.

Jesus svar, med en begäran först om att få se ett mynt som man betalar skatt med varvid han får ett mynt med kejsarens ansikte porträtterat på ena sidan, kan inte annat än kallas genialt. Han svarar fariséerna ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Fariséerna kan inte annat än att avlägsna sig efter ett sådant svar. Svaret är naturligtvis provocerande i sig i det samhället där man i mångt dyrkade kejsaren som Gud. Överheten, övermakten står aldrig högt i kurs i Jesus ögon. I hans ögon finns det ett högre uppdrag för oss alla, oavsett ställning och maktposition, det handlar om att ge Gud det som tillhör Gud. Kejsare och politiker kan knappast ge svar på livets stora frågor, det tillhör Gud.

Jag lämnar Kalmar och åker över bron. Öland visar sig från sin bästa sida. Hösten är här men fortfarande relativt varmt i luften och solen tittar fram emellanåt. Jag åker uppåt till norra delen av Öland. Har fått för mig att jag ska besöka de sju stenkorsen som finns på ön. För någon månad sedan besökte jag Sunes kors, Tjusbykorset och Kapelluddens kors. Nu väntade Martinuskorset och Rynings kors. Det sistnämnda var svårtillgängligt att nå fram till men efter diverse övergångar över taggtrådsstängsel nådde jag fram.

Medan jag stod där vid Rynings kors och försökte ta in alla de människor som genom historien passerat korset for tankarna tillbaka till det här med att lyssna på andra och även lyssna på sina motståndare. Rynings kors är ett minneskors över fogden Peder Ryning på 1400-talet. Fogdarna på den här tiden var avskydda av befolkningen, de hade nämligen till uppgift att samla in skatt (känns det igen från fariséernas fråga om skatt till Jesus) och då ibland kanske tog för sig lite väl mycket av befolkningens ägodelar. Historien berättar att Ryning mördades vid den här platsen då han var på väg till prästbostaden för att övernatta. Kanske ville man inte lyssna på Ryning, kanske var man bara väldigt irriterad på fogdar generellt, ingen dömdes för mordet (vad jag vet).

Jag har alltid fått höra att jag är en bra lyssnare och det är en egenskap jag är stolt över. I alla de chefsuppdrag jag har haft är det en av de egenskaper som jag har fått feedback på mest. I dagens värld tycker jag lyssnandet börjar bli en bristvara. Det handlar mer om att nå ut till andra med sitt budskap, visa upp en fin social profil, skrika högre än andra, sända ut bra budskap och inte minst försöka överrösta andra. Det är me, me, me…och ibland me som gäller. Det är en enda form av lyssnande som gäller….lyssna på mig!

Jag brukar tänka på att det finns tre former av lyssnande och den förstnämnda, att lyssna på andra, tycker jag är den viktigaste. Att lyssna på andra, förutsättningslöst, kan ge dig helt nya perspektiv och gör du det rätt känner sig den andra personen både sedd och bekräftad och det är en ”win-win” situation för er båda. Den andra formen av lyssnande är det mänskliga behovet av att bli lyssnad på. Vi är sociala varelser och vi har ett naturligt behov av att varva lyssnandet på andra med att säga vad vi tycker och då blir det omvända roller och vi vill då bli lyssnad på. Den tredje och sista är att lyssna på sig själv. Det handlar i mångt och mycket om att ständigt ha en dialog med sig själv och lyssna på vad jag vill, vem är jag, vart ska jag i livet mm. Att lyssna på sig själv är en förutsättning för att du ska kunna agera med din omvärld med emfas och tydlighet.

Då jag lämnar ön igen och beger mig hemåt funderar jag återigen på det här med matteusevangeliets text. Den här gången stannar jag upp vid det sista Jesus säger, det vill säga ”ge Gud det som tillhör Gud”. Jag funderar på vad innebär det egentligen att ge Gud det som tillhör Gud? Tankarna far vidare och jag försöker tänka mig in i vad Jesus egentligen menade med den frasen. Jag tror mig veta svaret men det behåller jag för mig själv ett tag…kanske kommer det i något kommande blogginlägg.

Ha en bra vecka!

/m

Då är den avslutande redigeringen och layoutframställningen av min nästkommande bok äntligen färdig. Det är alltid det där på slutet som jag tycker är känslomässigt svårast. Man går ständigt omkring med en inre känsla av att man missat något stavfel, färgen på baksidestexten blev fel eller layouten kunde ha gjorts på det eller det sättet istället….ja, nu är det i alla fall klart! Idag gick tryckfilen iväg till tryckeriet. Jag är otroligt nöjd och stolt!

En boks väg från idé till färdigtryckt bok är alltid intressant tycker jag. Den här boken har tagit lite över två år att färdigställa. Det är en vårdag för två år sedan. Året innan har min älskade dotter kommit hem efter en längre utlandsvistelse i Australien. Jag njuter av att jag återfått min dotter, Isabelle, till Sverige och att jag återigen kan uppleva vårstunder i Sverige med henne. Vintern har släppt sitt grepp om vårt avlånga land, och även om sommarens värme fortfarande är avlägsen kan vi ana dess kontur. Jag och min dotter sitter ihopkrupna längs husväggen på baksidans terrass och försöker fånga de få solstrålar som finns. Vi diskuterar skrivande och kreativitet. Jag är mitt uppe i researcharbete för efterföljaren till den historiska spänningsromanen Viljans makt, och hon frågar om jag när en längtan efter att någon gång skriva något annat än historiska romaner. Vi båda vet att jag håller på att redigera manuset till Jag är paria, vilket vi båda ser mer som mitt terapeutiska projekt och därför kanske vi omedvetet båda två ser den boken mer som en parentes i mitt författarskap. Jag funderar en stund, och det dyker upp några andra författares romaner i huvudet, men inget klockrent. Mitt svar blir därför något kryptiskt att jag gärna någon gång skulle vilja skriva en bok som är en blandning mellan romantik, feelgood och svärta.
”Den skulle jag gärna vilja läsa”, säger hon.
Sagt och gjort. Den bok som nu är på väg till tryckeriet är således resultatet av samtalet som Isabelle och jag hade den där vårdagen. Jag lämnade uppföljaren till min historiska roman till ett senare tillfälle och lät lusten styra mina skrivsteg.

Så här i efterhand ser jag bokens resa lite i ljuset av min egen resa under de här dryga två åren. Våren 2019 befinner jag mig på Backåkra och träffar Adam (så heter han i min autofiktiva bok Jag är paria) och jag bestämmer mig där och då för att söka in till Teologprogrammet och bli präst. Jag fortsätter med min konsultverksamhet i ledarskap men börjar samtidigt också studera på distans. Boken skrivs under nätter i Slaka och i Limhamn och under stunder av reflektion. Den skrivs på Espresso house i Limhamn och på Sankt Jakobs stenugnsbageri i Slottstaden, Malmö. Den skrivs i vår underbara sommarstuga i Karlsbo utanför Kalmar och den skrivs på tågresor i södra Sverige. Nu är den äntligen på väg till Er! Nu har den släppt sitt grepp om mig och jag hoppas att ni kommer att uppskatta den lika mycket som jag älskade att skriva den.

Boken är en fullt ut skönlitterär, påhittad berättelse. Jag håller vad jag sa till Isabelle den där vårdagen, boken är en blandning av feelgood, romantik och svärta. Handlingen utspelar sig i och kring Linköping, så ni som känner till Östgötaslätten kommer att känna igen er! Till slut enades förlag och jag om nedanstående baksidestext:

Livet är kort, alldeles för kort. Det får det skilda paret Magnus och Elisabeth erfara då de tvingas begrava sin enda dotter. Föräldrarna är så olika man kan vara, att trösta varandra är alltså inte aktuellt. Den uppslitande skilsmässan satte alltför djupa sår. De söker därför tröst på varsitt håll. Elisabeth vänder sig till sina väninnor och Magnus försöker desperat att bibehålla ett av dotterns fotavtryck. Ingenting verkar hjälpa.

Till slut får de instruktioner från oväntat håll. Dottern börjar skicka mail och saker börjar hända. Föräldrarna uppmanas att leva, testa sina gränser och försöka sluta fred. De har inget annat val än att lyda, hur skulle de kunna gå emot sin bortgångna dotters önskningar?

“Spår av dig” är en vacker, varm och kärleksfull historia som får dig att gråta och skratta på en och samma gång. En modern roman som speglar livets och kärlekens innersta väsen. Det är en historia om vänskap, föräldraskap och tillgivenhet. En historia man aldrig glömmer.

Tusen tack till Lava förlag, som var faktiskt ett av flera förlag som ville ge ut denna bok. Otroligt roligt! Nu hoppas vi att processen med tryckningen håller vad den utlovat, så finns den i bokhandeln efter den 18:e november. Troligtvis kommer jag att ha ett releasemingel den 27:e november någonstans i Linköping. Återkommer med detaljer kring releaseminglet men det kommer i så fall bli ett öppet releasemingel och alla som vill är således välkomna!

/m

Jag befinner mig på stiftsgården Åkersberg i Höör. Det är antagningsdagar för präst- och diakonaspiranter och jag är en av prästaspiranterna. Det är tester och prövningar i olika konstellationer hela dagen och nu när mörkret har lagt sig och middagen intagen skriver jag dessa rader, mer som en reflektion och något att göra, för sömnen är bristfällig denna natt. Det finns en aura av något stort i mitt lilla hotellrum och i det stora är det svårt att sova.

I minnet vandrar jag tillbaka till söndagarna hos farmor där släkten träffades i min barndom. Det var där jag lärde mig att läsa, i den stora familjebibeln. Farmors bibel. Så stor, underbar och full med sagor. Några år senare, runt 7-8 årsålder skriver jag på en papperslapp som jag fortfarande har i min ägo kring mitt framtida yrke. Två yrken verkade uppta mitt inre vid denna tid. På lappen står det att jag ska bli astronaut eller präst. Till himmelen skulle jag i alla fall verkar det som.

Åren går och idrott, studier och annat pockar på mitt intresse. Jag ser inte teologi som ett naturligt alternativ då universitetsstudier ska bestämmas, jag läser till nationalekonom och får en Ek kand, jag bestämmer mig för att viga mitt liv i den oberoende tjänstemannens livsgärning (inspirerad av Dag Hammarskjöld) och söker mig till arbeten i den offentliga sektorn. Det blir Invandrarverket, Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Landstinget och Regionen som blir mitt arbetsliv. Kompletterar mina studier med en fil mag i pedagogik i ledarskap från Dartmouth/Linnéuniversitetet. Får chefsuppdrag på alla nivåer man kan få genom årens lopp och då jag lämnar arbetslivet år 2017 som Regiondirektör för Region Östergötland tänker jag att jag söker mig vidare till något nytt chefsjobb i medborgarens tjänst någon annanstans.

Det är här den högre kraften i mitt liv, i alla våras liv, bryter med min uppgjorda plan, som jag själv tyckte var naturlig. Alla som har läst min bok Jag är paria vet vad som händer och att jag plötsligt befinner mig i ett grubblande, existentiellt mörker som Johannes av Korset så naturligt kallar ”själens mörka natt”. I min bok (huvudkaraktären Robert) och i verkligheten (jag) befinner vi oss till slut i Backåkra. Detta underbara ställe som Dag Hammarskjöld har lämnat efter sig till mänskligheten. I verkligheten är det nu maj 2019 och jag träffar en person där vid PAX-monumentet som helt kommer att förändra mitt liv. Vi är ensamma han och jag, inga andra syns till. Jag ger honom mitt slitna exemplar av Dag Hammarskjölds bok, Vägmärken, och han ger mig tillbaka kallet i mitt liv, drivet och ett mål. Dagen efter mötet anmäler jag mig till Teologprogrammet på distans vid Umeås universitet och i höst tar jag examen. I boken kallar jag denna man Adam som jag mötte den där dagen vid Pax-monumentet i Backåkra, i verkligheten vet jag inte vad han heter. Han medverkade i allra högsta grad till att skapa en inre kallelse hos mig!

Nu har det gått en dag efter att jag skrev ned ovanstående. Jag har precis lämnat ett möte med biskopen i Lunds stift. Det var minst sagt nervöst att sitta där utanför hans dörr och vänta på att han skulle kalla in mig. Nu skulle jag få hans beslut på om han tycker att det jag känner i form av en inre kallelse matchar det han och hans medarbetare sett genom min sommarpraktik, referenstagningar och inte minst alla prövningar under de två dagarna på Åkersberg skulle mynna ut i ett accepterande av den yttre kallelsen.

Några minuter senare och efter ett underbart möte med biskopen (mötets innehåll behåller jag för mig själv) går jag därifrån med ett leende. Den inre kallelsen matchar den yttre, jag är nu prästkandidat för Lunds stift och kommer med all sannolikhet att efter något års studie att vigas till präst.

I minnet färdas jag tillbaka till min bibelläsning hos farmor under tidigt -70 tal. Bibeln har en hedersplats hemma hos mig nu för tiden. Den ärvde jag efter farmors bortgång. Jag läser fortfarande en del i den och efter mötet med ”Adam” i Bakåkra vet jag att jag åkte hem till Slaka där jag då bodde och slog upp den stora familjebibeln på måfå. Det här var bibelstycket jag då fick upp:

Luk 24:13-35
Sam­ma dag var två lärjung­ar på väg till en by som lig­ger en mil från Je­ru­sa­lem och som he­ter Em­maus. De ta­la­de med varand­ra om allt det som ha­de hänt. Me­dan de gick där och sam­ta­la­de och dis­ku­te­ra­de kom Je­sus själv och slog följe med dem. Men de­ras ögon var förblin­da­de och de kände in­te igen ho­nom.

Det här blogginlägget vill jag dedikera till min älskade farmor, Anna-Lisa Uddin.

/m

Att vara människa innebär att vara skör. De svårigheter vi går igenom i livet har vi mycket att lära av. Jag har gråtit många gånger över situationer, händelser, plötsliga nederlag som kommit längs min väg. Jag har dock alltid försökt att se gråten som en gudagåva. Tårarna är gåvan vi fått för att kunna luckra upp den tunga och torra jordskorpan i form av nedstämdhet som vi hamnar i ibland. Alla människor hamnar där, ingen skonas.

Tårarna i sig löser nog ingenting men de kan bidra till att nå fram till vårt innersta, till vår själs botten. Känslor vi förträngt kan tinas upp, stängda dörrar kan plötsligt få en glipa, människor som du sett som frånvarande kan plötsligt bli närvarande och din inbillade verklighet kan plötsligt te sig ännu mer verklig. Att kunna gråta när hjärtat går sönder är en gudagåva och en av mitt livs stora tillgång.

Livet lämnar alltid spår efter sig och jag har lärt mig, delvis den hårda vägen, att om jag bara vågar visa mitt sanna jag, vågar visa min sårbarhet, vågar stå för mina tillkortakommanden, våga blottlägga mina misstag så öppnar sig en ny möjlighet, ett nytt djup en ny livskraft. Även ett trasigt och skadat liv är ett vackert liv och ett liv som är värt att leva.

”I ett svagt ögonblick begår han sitt livs största misstag”

Orden är inte mina utan mitt förlags som ville ha med den meningen på baksidan av min bok Jag är paria. Jag var skeptisk till en början innan jag såg att de faktiskt är bokens kärna. Misstag är något vi människor inte kan undkomma, det gäller att se dem som lärtillfällen och som gåvor till att bli en bättre människa.

Nu har det gått några veckor sedan min bok släpptes och jag vill ödmjukt säga ett stort tack till er alla som köpt boken och många av er ger mig dessutom fin feedback. Jag lägger upp några mail som jag har fått här (Naturligtvis anonymiserat).

Idag vet jag att man kan komma vidare i livet hur tilltufsad man än blir. Hur hårt smällarna än tar. Det som krävs är att man står för sina fel och brister och står för att dessa kan användas som språngbräda till något nytt. Det blev inte som du hade tänkt dig, det blev något annat, och det är också bra.

Jag kan ärligt säga att mitt självförtroende är gott. Jag vet vad jag är bra på, vad jag kan och vad jag kan bidra med, det är självkänslan som ibland vacklar. Ni vet, den där djupt rotade känslan av att du ska inte tro att du är något, eller att inte duga till som du är oberoende av prestation. Steget till självförakt är nära då.

Numer lever jag dock efter devisen att jag är god som jag är, jag behöver inte tävla eller jämföra mig med någon annan, jag behöver inte bevisa någonting och jag har mina gåvor i livet och de räcker till för att mitt liv ska vara ett vackert liv.

Ett ödmjukt liv!

/m

Igår kväll fick jag ett mail från en gammal medarbetare som jag var med att anställa för 15 år sedan. Vederbörande lämnade regionen för länge sedan efter väl utfört arbete för en ny karriärväg och vi har sedan dess enbart följt varandra via sociala medier. Nu visade det sig att den arbetsgivaren som min vän arbetar för hade omorganiserat och låtit alla sina chefer söka om sina tjänster, min vän som är över 60 år fick då det överraskande och obekväma samtalet att ”efter sommaren är det en ny chef på din chefsstol”. Min vän fick välja på att frivilligt lämna med ett avgångsvederlag eller vara kvar i företaget men att omplaceras till en ny skapad tjänst.

Min första reaktion då jag läste mailet var att så här får det inte gå till. Idag ringde jag därför upp min vän då jag cyklade iväg på ett ärende och vi hade ett långt coachande samtal. Rent arbetsrättsligt verkade allt ha gått rätt till, vad jag som gammal HR-direktör kunde bedöma. Hela omorganisationen hade förhandlats fram med de fackliga parterna i vederbörlig ordning, de fackliga parterna hade varit med genom hela processen och även i tillsättningsprocessen av de nya cheferna och även vid erbjudandet kring den nya tjänsten alternativt avgångsvederlag. Hela processen verkar därför arbetsrättslig hållbar.

När vi hade lagt på efter att jag givit en del råd kring hur min vän ska tänka framöver funderade jag länge på ett begrepp som min vän återkom hela tiden till. Begreppet ”åldersrasism” satte min vän sina känslor på genom hela samtalet. Frustrationen, besvikelsen och inte minst den diskriminerande känslan som åt upp min vän inifrån upptog större delen av min förmiddag.

Att göra allt rätt i en omorganisation är en sak men det finns något i den här historien som jag känner skaver och det är synen på oss erfarna som genomsyrar mycket av svenskt arbetsliv just nu. Ni vet alla vad jag tycker om centerns ungdomsförbunds hemska utspel gällande Britt-Marie 45 år (se detta blogginlägg). Det är åldersdiskriminering så det skriker om.

Jag är föga förvånande, tvärt emot CUF och i det här fallet min väns arbetsgivare, för en stark åldersspridning i en arbetsgrupp. Man kompletterar varandra med sina olika personligheter och olika erfarenheter vilket inte minst kan ge olika perspektiv på gemensamma frågor som dyker upp vilket utvecklar verksamheten. Åldern är den faktorn som jag brukar tänka minst på som chef för en arbetsgrupp. Erfarenhet brukar visserligen generera en större minnesbank och större möjligheter att lösa problem utifrån tidigare upplevda liknande situationer samtidigt som vid en förändring kan det vara ovärderligt att en icke-erfaren person kommer in och ser på problemet med nya, fräscha ögon.

För egen del har jag nu varit arbetslös i över 4 år och självklart råkat ut för dold åldersrasism då jag har sökt arbete eller konsultuppdrag. Jag la av att söka jobb för något år sedan efter att ha sökt 112 tjänster eller uppdrag och jag la in en skyddsbarriär för mig själv att nu räcker det med förnedring. I mitt fall kunde rekryteraren alltid skylla på att jag var överkvalificerad eller tidningsskriverier eller något annat men i minst två fall kände jag att rekryteraren egentligen ville säga detta:

”Styrelsen har förbjudit mig att rekrytera någon över XX ålder.”

Cykeln tar mig allt närmare Malmö stadsbibliotek. Jag färdas dit för att hämta ut några reserverade böcker. Det är ett underbart väder för cykling, varken för varmt eller kallt. Inte heller någon större vind att tala om. Cykeln går nästan av sig själv. När jag cyklar in i slottsparken kommer ett annat minne upp i mitt huvud. Vi får nog backa många år tillbaka i tiden. Jag är rekryterande chef och jag slåss för att vi ska rekrytera den bäst lämpade till en tjänst vi har utlyst. En väl kvalificerad person som både är den mest lämpade och den med bäst erfarenhet söker tjänsten. Vederbörande gör en utomordentlig intervju och referenstagningen bekräftar bilden. Detta är rätt person för tjänsten. Jag är dock den enda i rekryteringsgruppen, där både representanter från fack samt verksamhet sitter med, som delar min åsikt om att det är självklart att vi ska välja denna kandidat. Alla delar visserligen min bild att vederbörande är den mest kvalificerade och att vederbörande slår ut alla andra kandidater. Problemet satt inte där, problemet satt i att vederbörande åldersmässigt var 63 år.

Jag har antagligen någon form av köns-, hudfärgs- och ålderslöst seende. Det är en defekt jag har. Jag ser rätt person på rätt plats framför mig, oavsett kön, hudfärg eller ålder. Det här blogginlägget handlar om ålder och jag tycker ”årsrik” är en persons största tillgång. Varför inte arbetsgivare tar bättre vara på det övergår mitt förnuft. Som gammal HR-direktör vet jag också att det finns en beteendekänsla som sprids i ett företag som har med hur man hanterar medarbetare kring ålder. Sysslar man med medveten åldersdiskriminering urholkar man det företagets kultur och image.

I min väns företag tänker säkert de som får vara kvar på sina chefsstolar efter omorganiseringen:

”Nästa gång är det min tur.”

Om man istället skulle göra tvärt om och ha en aktiv HR-strategi som bygger på att satsa på kompetensutveckling för redan anställda och anställa medarbetare som även är årsvisa känner dessa medarbetare så här:

”Här värderas erfarenhet och kunnande, lika bra att ge allt i mitt nuvarande arbete så att även jag blir uppmärksammad.”

Jag tror nämligen stenhårt på att skapa en god HR-kultur i ett företag. HR-strategin ska bygga på tillit, trygghet och där alla behövs. Ett inkluderande förhållningssätt istället för exkluderande. Som jag kanske sagt tidigare är jag inte förtjust i begrepp som ”Nöjda medarbetare” för det kan man vara utan att behöva prestera någonting på ett arbete. För mig handlar allt om kommunikation och beteenden. Jag vill ha aktiva medarbetare och ett tillitsfullt chefskap som skapar förutsättningar för en arbetsplats där engagemanget saknar ålder. Man ska känna sig trygg på sitt arbete, oavsett om man är medarbetare eller chef. I ett företag där åldersdiskriminering är en del av företagskulturen är dessvärre rädsla också en del av företagskulturen.

På Malmö stadsbibliotek råder det fortfarande strikt coronarestriktion. Du får enbart komma in och låna böcker, inte sitta och läsa eller göra annat. Dessutom måste det vara relativt få i huset, annars får man vänta utanför. Jag fick grönt ljus. Tänker på allegorin kring grönt och rött ljus. Här råder ingen åldersrasism, alla är välkomna. Det enda som ger rött ljus är om det är för många människor på plats samtidigt, inte hur gammal du är.

Avslutningsvis kanske ni undrar hur det gick i den där rekryteringen för många år sedan då rätt person till tjänsten var 63 år? Självklart anställde vi vederbörande och ingen av oss ångrade det. En av våra bästa rekryteringar.

/m

Hon ringer mig för att tacka mig och ge sin läsupplevelse efter att ha läst min bok, Jag är paria. Det är säkert tio år sedan vi träffades första gången. Hon deltog i en av mina chefsutbildningar och sedan coachade jag henne individuellt några gånger i början av hennes chefsbana. Jag är glad att hon återknyter kontakten efter att vi de senaste fyra-fem år sedan inte hört av varandra.

Hon ber om ursäkt för att hon inte hörde av sig då drevet gick.

”Ingen fara”, svarar jag. ”Du hörde ju av dig nu.”

Efter att ha diskuterat min bok gled samtalet in på hur arbetslivet är just nu när vi sakteligen glider in i post-covid. Hon berättade om det kaos hon uppfattar råder i organisationen. Jag ifrågasatte inte, det är ju hennes upplevelse och hon är ju trots allt mitt i det. Medan jag lyssnade på henne slog det mig hur mycket HR-relaterat och beteenderelaterat frågorna tenderar att handla om. Jag gav henne tips om att läsa en gammal artikel från Harvard Business Review som jag själv tyckte var bra då den kom ut för något år sedan.

Då vi avslutade vårt samtal med orden att vi inte fick låta fem år gå till nästa gång vi hörs igen la hon till:

”Nästa gång vi hörs har kanske allt återgått till det vanliga igen, men jag tvivlar.”

Hennes ord satte sig i mitt huvud och under eftermiddagen funderade jag på det här med begreppet ”återgång”. Egentligen är jag inte förtjust i ordet eftersom det signalerar något bakåtsträvande, något som en organisation har haft och något som man går tillbaka till. Ingen tror väl att organisationer och de som arbetar ska gå tillbaka till något som var innan covid, kanske finns det dem som vill det, men bakåt ska vi inte, alla organisationer måste framåt.

Det nya arbetslivet post-covid är något nytt. Det är naturligtvis lätt att fokusera på allt det negativa som blivit men samtidigt finns det ju massor av positiva delar som är väl värt att lyfta upp. Jag tänker på verksamhetsutvecklingen som sannerligen blivit mer effektiv med den ökade digitaliseringen, kundbemötande digitalt för de som kan, medarbetare som fått utvecklade arbetsuppgifter, som kanske fått utökade ansvarsområden som man löst med bravur och inte minst effektivare möten. Naturligtvis är man svältfödd efter fikastunder IRL och fysiska möten på plats men det är det som blir det nya ledarskapets utmaningar.

För samtidigt som en ledare vill bibehålla det som utvecklats positivt under covid måste man nu tänka på den utmaning som finns i medarbetares ”återgång” till den fysiska arbetsplatsen. För egen del tycker jag det verkar lite väl sent att tänka på det nu men som min chefskollega upplyste mig om verkar det inte finnas någon plan alls hos just hennes organisation.

För egen del tänker jag som alltid på att den goda chefen/ledaren är den stabilitet och trygghet som en organisation behöver för att navigera rätt i det nya post-covid arbetslivet. En chef som har tänkt igenom och diskuterat igenom med sakkunniga i sin närhet kring vad gör vi med medarbetare som vill fortsätta arbeta hemifrån exempelvis minst tre dagar i veckan? Vad gör vi om vissa måste vara på plats full tid för deras arbetsuppgifter kräver det och vissa arbetar på distans och det blir psykiska slitningar däremellan? Om det som vi nu upplever som normalt och det som vi uppskattar, det vill säga att arbeta på distans, försvinner igen, hur kommer medarbetarna må då?

Som gammal HR-direktör vet jag mycket väl att efter kriser, vad det än må vara för kris, brukar en återhämtningsfas vara nödvändig. Efter en strejk exempelvis där vissa har arbetat mycket för att klara verksamheten med begränsad kapacitet är medarbetare trötta och vid dessa tillfällen behövs ett tydligt och förstående ledarskap. Likaså borde det vara nu, om vi ser det som nu pågår som att vi håller på att lämna en längre pandemikris och övergå i något nytt.

För en ledare i en organisation kommer det att ställas nya utmanande frågor i post-covid arbetslivet. Hybridarbetsplatser kommer att bli det nya, det digitala kommer ses som något som är den nya grundnivån och möten kommer ske i fysisk form, hybridform och enbart digitalt. Tiden har sprungit iväg och gruppdynamiken i olika konstellationer kommer att ställas på prov. Nya medarbetare har säkert inte setts IRL även om de anställts för något år sedan och underliggande konflikter som legat och pyrt under covidtiden kanske blossar upp under de fysiska mötena som nu återigen börjar fungera.

Som ledare tänker jag därför att du måste var lyhörd och involverande i ditt ledarskap den här tiden men samtidigt tydlig då det exempelvis gäller vissa detaljer såsom hur fysisk distans ändå kan upprätthållas på en arbetsplats eftersom vi fortfarande har riktlinjer kring detta inom covid-hanteringen. Du måste tänka in vad som ni på arbetsplatsen har lärt er under covid-tiden, vad vill ni ha kvar, vad vill ni förändra och hur ska det fungera efter covid. Fokusera så mycket som möjligt på alla fördelar som kommit med covid, de vill du både behålla och utveckla.

Samtidigt som du gör detta tänker jag att du ska vara ödmjuk i din ledarstil. Pröva er fram och involvera dina medarbetare i att testa saker, utvärdera och sedan ta ett beslut. Av erfarenhet brukar ett sådant förhållningssätt minska ett eventuellt medarbetarmotstånd vid förändringsarbete. Det möjliggör också för dig som ledare att du kan backa lättare om det blir fel.

Allt det här ovan nämnda kanske är självklart för er som numer är i arbetslivet. För egen del har jag ju lämnat det sedan länge men jag hoppas att det är en stimulerande och rolig tid att vara ledare och medarbetare i en organisation som utvecklas. Det hade jag tyckt.

/m