Mats Uddin
författare/konstnär/coach/föreläsare
Skavsår i själen
Jag är på väg till en chef som behöver mitt stöd. Året är kanske 2007 eller 2008, jag kommer faktiskt inte ihåg. Chefen är relativt ny och han känner sig osäker i vissa situationer, säger han. Han behöver få feedback på sitt ledarskap. Jag beundrar att vederbörande vågade ta kontakt med mig och erkänna att han behövde coachas. Det hör inte till vanligheten.
Efter en timmes samtal är vi överens om hur vi ska arbeta framåt. Jag ska vara med på ett ledningsgruppsmöte och ett personalmöte, eftersom chefen är ny kan vi säga att min medverkan är en del av introduktionen för chefen. Sagt och gjort. Jag är med som en liten tyst mus invid väggen vid båda mötena. Efter att dessutom ha småpratat lite med chefens medarbetare vid fikapauser och även tjuvlyssnat på lite småprat har jag en ganska klar uppfattning om nuläget.
Jag och chefen träffas några gånger efter det här och går igenom mycket tillsammans. Det blir en coachning som jag sedan bär med mig några år men sedan glider vi båda in i nya utmaningar och vi kommer ifrån varandra. Tyvärr föll mötena vi hade i glömska…tills igår.
Igår öppnar jag min mailkorg och överst står rubriktexten, Skavsår i själen. Jag känner igen avsändarnamnet och våra coachingsamtal kommer upp i mitt minne. Det visar sig att min chefskollega har läst min bok, Jag är paria, och skriver ett långt mail, dels om hur mycket han uppskattade min bok men också ett stort tack för att jag coachade honom i början av hans chefskarriär. Jag skriver tillbaka och tackar för hans feedback och ställer en fråga om rubriken på hans mail, Skavsår i själen, om vad han menar med det. Svaret kommer blixtsnabbt.
”Kommer du inte ihåg? Det har jag burit med mig ända sedan du sa det till mig den där dagen vi hade vårt första samtal på mitt tjänsterum”, svarade han.
Jag måste erkänna att jag tyvärr måste ha tappat bort det citatet. Min chefsvän förklarar vidare och jag inser att jag på många sätt var smartare förr.
”Mats, du såg direkt redan efter att bara ha varit med på ett personalmöte och ett ledningsgruppsmöte att jag enbart nyttjade den ena halvan av mig själv i mitt chefskap. Du sa att jag hade skavsår i själen och att jag enbart använde min hjärna och inte alltid mitt hjärta i mitt chefskap. Du boostade mig genom att säga att jag var duktig på att planera möten, ha ordning, reda och struktur men det här oförutsedda som många gånger kräver ett ledarskap där hjärtat får vara i förarsätet var inte min starkaste sida. Du gav mig massor med tips under rubriken att skavsåret i din själ måste läkas och det har jag burit med mig sedan dess. I ett chefskap måste det vara balans mellan hjärta och hjärna”.
Gud, vad smart jag var på den tiden!
/m
Alla gör vi väl fel någon gång
Jag slötittar på Aktuellt. De under dagen utsedda ministrarna Annika Strandhäll och Mikael Damberg intervjuas. Jag slås av skillnaden i journalistik. Strandhäll ifrågasätts för att hon bytt politikområde och verkar inte kunna sitt nya område. Hon utsätts för något slags Quis och klarar sig förvånansvärt bra. Damberg som också bytt politikområde ifrågasätts inte alls och får ej heller möjligheten (utmaningen) att besvara något Quis. Jag blir irriterad och inser att det patriarkala samhället fortfarande existerar, i alla fall på Aktuellt-redaktionen. Slår bort irritationen genom att tänka att även journalister gör fel någon gång.
Vidare får sedan Strandhäll frågor om sin privatekonomi, eftersom det avslöjats att hon ligger efter med två räkningar, som ska ha gått till Kronofogden. Strandhäll svarar tydligt och rakt att hon inte haft koll på just dessa räkningar men att hon har koll på sin privatekonomi. Hon är tydlig med att hon aldrig har haft några betalningsanmärkningar och lägger till att hon är mån om att sköta sin ekonomi. Med irritationen från Aktuellts hanteringsskillnad av Damberg och Strandhäll fortfarande på min näthinna gör jag ingen större notis av just Strandhälls privatekonomi. Hon är ju tydlig med att det enbart var dessa två räkningar och att hon aldrig haft några betalningsanmärkningar. Jag tänker att alla gör väl fel någon gång och det här känns som något som vi alla kan göra ibland, missa att betala en räkning i tid.
Jag går och lägger mig och efter en natts sömn vaknar jag och nås av nyheten att Strandhäll har farit med osanning. Nyheterna på morgonen gör nya avslöjanden. Tydligen har Strandhäll haft betalningsanmärkningar, detta redan år 2013, och sammanlagt nio fakturor har gått till kronofogden. Nu säger hon att hennes framlidne make hade skött även hennes ekonomi medan hon koncentrerat sig på sitt jobb. Mina tankar glider iväg från tanken att alla gör vi fel till till lögnen som vapen. Varför ljuger vi? Jag skriver ”vi”, för alla ljuger vi någon gång och den som säger att vederbörande aldrig ljuger, far med osanning.
Lögn och osanningar är naturliga. Det finns runt omkring oss i allt från överlevnadsstrategier till ett sätt att få fördelar över andra. Vi extrapolerar och ibland säger vi eller utger vi oss för att vara någon vi inte är. Så är det i naturen också. Se på köttätande växter som lockar till sig insekter genom att utge sig för att vara något de inte är. Parningsriter hos många djurarter handlar om att blåsa upp sig eller visa sig fördelaktig för en potentiell partner, eller för att avskräcka rivaler. Detta kanske inte kan kallas för lögn men i alla fall att fara med osanning om sitt naturliga jag.
Människan är i mångt och mycket en komplicerad varelse i den mening att vi förutom kombinationer av tanke och handling även kan bedöma konsekvenser och göra avvägningar. Vi styrs av vår egen etik, och de regler som den grupp vi identifierar oss med har kommit överens om. Vissa människor kan absolut inte tänka sig att ljuga och andra har en mer pragmatisk inställning till sanningen. För egen del blir Strandhälls lögn i SVT till en fundering kring det här med lögn, osanning och förlåtelse. Det sistnämnda tycker jag är viktigt i sammanhanget, för om alla människor någon gång ljuger måste ju vägen till förlåtelse också finnas. Alla gör vi ju fel någon gång och den som tycker att hen inte gör fel…. hen ljuger.
Vad är då en lögn? För mig måste en lögn vara en medveten handling. För att en person ska kunna ljuga måste den personen veta vad som egentligen är sant. En lögnare bryr sig alltså om sanningen men har ett uppsåt att ljuga. I konsekvensens namn måste en person som framför en osanning i god tro, ovetandes om att det är lögn, inte vara en lögnare. Lögn handlar alltså om att framföra något som om det vore sant, trots att man vet att det är osant, och med avsikt att föra de som tar del av lögnen bakom ljuset. I Strandhälls fall kan ju hon trots allt ha varit ovetandes om de tidigare betalningsanmärkningarna men det låter långsökt.
Då jag ligger där i soffan på morgonen och ser på Nyheterna får jag för mig att göra en lista på olika typer av lögner:
- Den stora lögnen – en lögn som är så stor att motparten utgår ifrån att ingen skulle kunna ljuga så stort.
- Blufflögnen – en lögn som går ut på att få andra att tro att man har förmågor eller egenskaper som man i verkligheten saknar
- Den vita lögnen – något av min favoritlögn. En lögn som är lite mindre i sin karaktär för att trösta eller lindra mottagaren då sanningen tros skada
- Utelämnandelögnen – en berättelse som innehåller enbart sanningen men medvetet undanhåller man saker och ting
- Förvrängningslögnen – en medveten liten vilseledning
Det finns säkert mängder med andra varianter men det här var några av de varianter jag kom upp med. För egen del har jag levt ett väldigt naivt liv, jag erkänner det. Jag går på smällar här och där för jag väljer att tro att människor jag möter pratar sanning. Jag vet innerst inne att jag ska ha en mer skeptisk inställning men jag väljer medvetet att tro gott om alla och därmed åker jag på smällar här och där. Det är smällar jag helt enkelt får acceptera med mitt förhållningssätt.
Jag älskar Shakespeare och ni som läst Othello vet att där finns en historia om rädslan kring sanning och osanning som till slut får ett tragiskt slut. Othello misstänker sin fru för otrohet vilket gör henne så förskräckt, upprörd och förkrossad att hon i sin iver att bedyra sin oskuld endast förstärker Othellos övertygelse. Othello mördar sin fru Desdemona men inser snart hennes oskuld och tar i förtvivlan sitt eget liv. Pjäsen har gett namn åt fenomenet känt som ”Othello-felet”. Det är alltså viktigt att komma ihåg att ett lögnaktigt beteende inte är likställt med att personen ljuger och avsaknad av ett lögnaktigt beteende betyder inte att personen talar sanning.
Alla gör vi fel och för mig är det viktigaste vad vi gör fortsättningsvis då felet eller i det här fallet lögnen väl är ett faktum. Einstein lär ha sagt ”att göra samma fel två gånger är höjden av idioti”. Det vill säga att göra fel en gång är inget att skämmas för men att göra samma fel ytterligare en gång till är idiotiskt för det visar att man inte har lärt sig något av det fel man trots allt gjorde.
Som kristen tycker jag naturligtvis att bibelns texter är den moraliska och etiska kompass som ska vägleda oss människor. Jag ska inte trötta ut er med mängder med bibelcitat men det är klart att de flesta känner till det nionde budet i 2:a Mosebok, ”Du ska inte vittna falskt mot din nästa” (2 Mos 20:16). Det säger väl allt.
Frågan är dock varför vi inte ska ljuga? Jag kan tänka mig flera orsaker. Bland annat skadar vi oss själva och andra genom att ljuga, ”Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar” (Ef 4:25). Att ljuga är dessutom inte Kristuslikt. Bibeln säger i Kolosserbrevet 3:9-10, ”Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare”. Sedan finns det mängder med andra verser men som sagt…jag ska inte trötta ut er med dessa. Det viktigaste har jag trots allt sparat till sist.
Alla gör vi fel någon gång och alla far vi med osanning någon gång, hur väl vi än försöker att låta bli. Vi är ju trots allt människor och inte Gudar. Som människor gör vi fel och jag tycker nog vi ska behandla andra med respekt och inte förvänta oss ofelbarhet, inte ens av ministrar i en svensk regering. Det tror jag även Gud tycker. Gud vill helt enkelt förlåta även de som far med osanning. Nyckeln är tre ord som man bara måste säga…”jag gjorde fel”…
Bibeln säger i 1 Johannesbrevet 1:9, ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet”.
Låt det bli ledstjärnan.
/m
Bokreleasemingel med glans
Tack! Ett stort tack! Nu har min tredje bok haft sitt releasemingel på ett synnerligen välordnat sätt och jag vill rikta ett stort tack till er som deltog i detta event. Här kommer lite bilder och text om en födelsedagsfest för denna bok, Spår av dig.
Eftersom boken utspelar sig i och omkring Linköping var det naturligt för mig att leta efter ett ställe att ha releaseminglet i närheten av denna stad. Jag hittade det perfekta stället i Vreta Kloster, nämligen Södra Lunds B&B, där min sambo och jag för ganska exakt ett år sedan övernattade en helg. Redan då började jag fundera på om inte huset kunde användas som det perfekta releasestället. Efter denna helg kan jag bara konstatera att min ingivelse för ett år sedan bekräftades under lördagen, det var det perfekta stället!
Som sig bör hade jag bakat massor inför minglet. Älskar småkakor och bjöd på mina patenterade smörkakor, gaffelkakor och hallongrottor. Är man värd för ett releasemingel måste man tänka på att bjuda på sitt innersta väsen och försöka nå alla gästers sinnen. Tack för all feedback kring min bakkonst.
Apropå konst så passade jag på att bjuda på vernissage i samband med min bokrelease. En tipspromenad på övervåningen skedde i ytor där min konst placerats ut. Tack också till er alla som gav mig ert gillande kring min konst.
Avslutningsvis vill jag säga något om denna bok som nu har haft sin födelsedagsfest. Jag är oerhört stolt över denna bok. Efter att först ha givit ut en historisk spänningsroman, Viljans makt och sedan den autofiktiva romanen, Jag är paria, var det många som trodde att min nästa bok skulle vara en fortsättning på Viljans makt. Hade jag varit en författare som följt gängse normer och regler hade det varit det naturliga, det erkänner jag. Nu lät jag istället min skrivlust få leda mig och då blev det istället en bok som talar till mitt hjärta. Jag skriver nämligen böcker som jag själv vill läsa och böcker som ska beröra. Den här boken är sannerligen en sådan bok.
Hade ni inte möjlighet att närvara vid releaseminglet och vill ha en signerad bok är ni välkomna att beställa ett signerat ex här. Naturligtvis finns alla mina böcker att beställa hos nätbokhandlarna eller låna på biblioteken.
Här kommer några bilder som avslutning:
/m
En fundering kring samerna och Svenska kyrkan
Jag har funderat lite på det här med Samerna och Svenska kyrkan och speciellt begreppen försoning och missionsarbete. Kyrkostyrelsen inom Svenska kyrkan beslutade den 8:e juni 2021 att Svenska kyrkan ska framföra en officiell ursäkt till samerna för historiska övergrepp. Det är inte svårt att förstå att det finns krav på att en sådan ursäkt måste göras då man tar sig tid att studera de historiska relationerna mellan Svenska kyrkan som då var en del av den svenska statsmakten och dåtidens samer under främst 1600- och 1700-talet. I förordet till ”Vitboken” skriver Ärkebiskop Antje Jackelén att det är nödvändigt att gräva fram gamla oförrätter för att annars går det inte att försonas. Det är naturligtvis svårt att närma sig en naturlig försoningsprocess i nutid utifrån vad representanter för Svenska kyrkan har gjort historiskt. Dessutom var kyrkan inte självstyrande vid denna tid och dess ansvar kan inte särskiljas från statens. Att ordet försoning dessutom har en särskild central betydelse inom kristendomen gör det inte enklare.
Några tankar kring Försoning och Förlåtelse
I skrivande stund sitter jag och tittar på TV-sändningen från Gudstjänsten i Uppsala där den officiella ursäkten nu genomförs. Det är november och grått utanför fönstret och mina tankar glider iväg till begreppet försoning. Det är politiskt kaos på en annan TV-kanal. Vi har äntligen fått en kvinnlig statsminister (ungefär 100 år för sent) men riksdagsarbetet med budgeten är kaosartat och inget jag vill titta på så jag funderar istället på det här med samerna och Svenska kyrkan. Vi lever i en tid där det förespråkas att vi ”aldrig får glömma” smärtsamma händelser vare sig det gäller personliga kränkningar, folkmord eller terroristattacker. Till detta kan läggas att vi aldrig får glömma de olika kolonialmaktsförtryck som skett genom historien och i det facket kan kolonialismen av sapmi läggas. Att minnas är en förutsättning för att en försoningsprocess ska kunna äga rum, men är det alltid bra att minnas? Den franske filosofen Jean Paul Ricoeur brukade citera den tyske teoleogen Johann Baptist Metz och dennes berömda citat ”nostalgiska minnen” som en fara i en försoningsprocess. Om jag förstår Metz och Ricoeur korrekt menar de på att minnen också kan ge en snäv och censurerad bild av verkligheten och som kan leda till att ”nostalgiska minnen” över generationsgränserna kan bli myter där släktingar lär sig hata de grupper eller individer som begått oförrätter begångna mot sedan gammalt döda släktingar. Att minnas oförrätter begångna i en annan tid kan därför leda till onödigt våld och smärta i nutid.
Utifrån det teologiska perspektivet hör naturligtvis försoning och förlåtelse ihop. I Karl-Johan Tyrbergs artikel i ”vitboken” lyfter han bön om förlåtelse. I evangelierna kanske Matteus har de starkaste berättelserna om Jesu ord om förlåtelse men begreppet finns i alla evangelierna och inte minst i Paulus brev. Två av de mest kända bibelcitaten är från Matteusevangeliet. ”Då kom Petrus fram och frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.” (Matt 18:21-22.).
”För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser.” (Matt 6:14-15.). Då det gäller förlåtelse kopplat till fiender är nog det mest citerade bibelcitatet ändå det från bergspredikan där Bibel 2000 har rubriken ”Älska era fiender” och med citatet ”Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” (Matt 5:39). Jesus själv fick utstå mycket oförrätt och fick lida något oerhört. Enligt Lukas lär Jesus trots detta, uppspikad på korset ha sagt, ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34). Naturligtvis är det inte lätt att utstå oförrätter och försonas med fiender. Det visste Jesus och det finns även många citat där Jesus försöker stärka människorna i deras tro att allt är möjligt, även att förlåta och försonas med fiender. Ett exempel är hämtat från Markusevangeliet, ”Om du kan? Allt är möjligt för den som tror.” (Markus 9:23).
Om man nu som kristen ska följa Jesus exempel och förlåta sina fiender eller orätter som har gjorts blir naturligtvis en central fråga hur man ska hantera minnena från oförrätterna. Den amerikanska teologen Stanley Hauerwas skriver om detta tema i en artikel om konflikten mellan protestanter och katoliker på Nordirland . Hauerwas ställer sig frågan om det ens är möjligt att minnas oförrätter utan att vilja hämnas eller om det är bättre att försöka glömma och gå vidare. Han konstaterar slutligen att försoning aldrig kommer att ske om katoliker och protestanter glömmer vad de har gjort mot varandra.
En annan som lyfter försoning som begrepp och som menar på att begreppet är centralt inom kristendomen är Carola Nordbäck. Nordbäck skriver i ”vitboken” att evangelierna genom historien har tolkats som en berättelse om försoning och nåd, återupprättelse och rättfärdiggörelse och lyfter de försoningsläror som har utgått från tolkningar av evangeliernas beskrivning av Jesu liv, död och uppståndelse. Enligt Nordbäck finns det två aspekter av försoningen av särskild betydelse och det är försoningen mellan Gud och människa, den kallar Nordbäck den vertikala försoningen, vilken ska skiljas från den horisontella eller sociala försoningen som sker mellan människor. Den sistnämnda är särskilt intressant utifrån försoningsprocessen mellan samerna och svenska kyrkan, tycker jag. Genom historien har främst den vertikala försoningen stått i centrum medan den horisontella/sociala försoningen fått mindre uppmärksamhet. Det finns dock exempel på horisontell/social försoning redan i 1686 års kyrkolag där lagen lyfter begrepp som att ”predikanten ska agera med vänlighet och kristerlig kärlek” vid möte med andra människor i försoningsarbetet.
Försoningsbegreppet som sådant har i dagens sekulariserade värld på många sätt lämnat det teologiska och används i andra sammanhang, exempelvis i freds- och krigsarbetet. David Sjögren lyfter en modell i ”vitboken” som kan ses som en slags praktisk försoningsmodell som börjar med någon slags övergångsrättvisa med målet att steg för steg nå till sanning och försoning. Sjögren lyfter ett antal konflikter där modellen både fungerat och icke-fungerat och vad vi lärt oss av dessa exempel . Sjögren avslutar med att konstatera att ”försoningsprocesser kräver nya insikter i begångna oförrätter samt förmedling av dessa insikter till en bred allmänhet”.
Även om en försoning således inbegriper en hel del insikter kräver den en praktisk handling i form av förlåtelse och i de allra flesta fall en ursäkt. Det är dock inte alltid en sådan ursäkt vinner gehör hos de som känner sig oförrättade. Gunlög Fur nämner exemplet då den svenska jordbruksministern och dåvarande ministern som var ansvarig för samefrågorna, år 1998 bad samerna om ursäkt för historiska oförrätter men att den långt senare beskrevs som verkningslös och ineffektiv. Fur ställer sig frågan vad det är som gör att en ursäkt kan bli till en nationell samling medan vissa böner av förlåtelse går obemärkt förbi. I sin artikel konstaterar Fur att en politisk ursäkt måste förhålla sig till en viss form, där man kommunicerar en moralisk poäng offentligt och opersonligt med syfte att frigöra framtiden från att vara förutbestämd av det förflutnas kränkningar och förbittringar. Fur lyfter en modell (Lightfoots modell) som kan användas för att utvärdera olika ursäkter. Med utgångspunkt från modellen och exemplet med ministerns försök till att be samerna om ursäkt kan jag inte göra annat än att tolka Gunlög Fur som att den svenske ministern startade en ursäktsprocess som fortfarande pågår.
Den försoningsprocess som nu pågår mellan Svenska kyrkan och samerna är något som ligger i tiden . Anna-Lill Drugge beskriver att politiker och allmänhet är påverkade av det koloniala arv som lever kvar och har fortgående konsekvenser i det nutida samhället, vilket gör att man måste använda ett postkolonialt perspektiv då man närmar sig frågan om försoning. Detta innebär att Sverige påverkas av andra länders kolonialiseringsarbete, försoningsarbete men har på allvar inte tagit sig an sina egna oförrätter mot det samiska folket. Postkolonialt i detta sammanhang innebär därför att den koloniala historien är över men istället genomsyrar den vårt samhälle och blivit så självklar att den osynliggörs . Eftersom det vilar en slags förnekelse och också en rädsla att lyfta och göra upp med den mörka historien kring oförrätterna mot samerna tolkar jag Drugge som att hon ser att en utformning av etiska riktlinjer för forskning kan göra att etiken skapar en relevans för det samiska samhället.
I den försoningsprocess som nu pågår mellan samerna och Svenska kyrkan är självklart ansvarsbiten viktig och en huvudfråga är vilket ansvar dagens företrädare inom Svenska kyrkan vill ta för agerande gentemot samerna som skett genom historien och vilket ansvar vill nutida samer att kyrkan ska ta . Det kan vara svårt att veta huruvida enskilda prästers agerande kommit till kännedom för högre präster i den kyrkliga organisationen men Lindmark och Sundström konstaterar också att agerandet är en sak, det finns ett stort mörkertal i huruvida präster och missionärer har undlåtit att agera då man sett men inte agerat då samer lidit eller kommit i kläm vid exempelvis jordbruksexploatering. Svenska kyrkan är inte densamma idag som den var för 250-350 år sedan och frågan blir naturligtvis vad den nu icke-statliga kyrkan ska ta sig an för ansvar för tidigare generationers präster och missionärer i form av agerande eller undfallenhet i att agera inom ramen för dåvarande statskyrkan. Kan en organisation som består av medlemmar och dess företrädare bära ett moraliskt ansvar över generationsgränserna? För egen del kan det vara lätt att med ett utifrånperspektiv förstå kraven på försoning och kraven på förlåtelse och ursäkt men frågan är mer komplex än vad man i första anblicken kan tycka. Om man gör en parallell som jag vet haltar en aning på olika sätt men ändå, ska judarna idag be om ursäkt för att man medverkade till att mörda Jesus för cirka 2000 år sedan?
För egen del lämnar jag denna fråga hängande i luften medan jag går vidare och fördjupar mig i det praktiska som jag uppfattar försoningsarbetet baserades på för de präster och missionsarbetare som verkade under 1600-1700-talen, nämligen missionsarbetet.
Mission
Nordbäck skriver att ett område där försoningsbegreppet fått särskild stor betydelse är missionsarbetet . Det är inte svårt att tänka sig att de präster och missionsarbetare som gav sig av på mission i sapmi-området utgick mycket från den grundläggande kristna synen som baseras på den vertikala försoningsaspekten som tidigare nämnts i detta blogginlägg. För dem var således försoningen mellan Gud och människa det centrala. Ett slående exempel på detta är Gunlög Furs beskrivning över prästen Pehr Högströms dialog med några samer kring nyåret 1743 där Högström hör vittnesbörd om hur lyckliga samerna var innan det påtvingande kristnandet och säkerligen en hel del vittnesbörd av karaktären horisontell/social försoning vilket inte hindrade Högström från att applådera förstörelsen av samiska offerplatser. Man kan naturligtvis bara spekulera ifall den vertikala försoningen ansågs viktigare än den horisontella/sociala men i missionsarbetet var avguderiet en viktig ingrediens. Lindmark tar sin utgångspunkt i sin bok, ”En lappdrängs omvändelse”, i avguderiet i Silbojokk . Med ett vittnesmål som grund vid ett ting i Arjeplog år 1682 om avguderi skedde ett långtgående ärende med många vittnesmål och utredningar om utbreddheten kring avgudadyrkan i sapmi. Ett konsortium slog fast att det inte var tal om någon allmän utbreddhet men detta tillbakavisades av exempelvis enskilda prästers vittnesmål, såsom exempelvis prosten Plantins redogörelse från sin resa. Vid utarbetandet av den nya kyrkolagen år 1686, som tidigare nämnts i detta PM, anmodades biskoparna att komma med förslag på hur avgudadyrkan skulle kunna avskaffas i Lappmarken. Huruvida detta faktum låg till grund för den delvis horisontella/sociala utformningen av delar av kyrkolagen år 1686 som Carola Nordbäck tar upp finner jag ingen beskrivning kring någonstans. Bo Lundmark nämner att Helge Ljungberg i sitt verk, Den nordiska religionen och kristendomen: studier över det nordiska religionsskiftet under vikingatiden, konstaterar att ett religionsskifte inte enbart handlar om en övergång från en tro till en annan utan att det också handlar om ett samtidigt kulturellt utbyte. Kristnandet i Sverige blev en mer utdragen process än exempelvis i våra nordiska grannländer. Enligt Lundmark skedde de första missionsresorna till samerna på 1000-talet men det var inte förrän i slutet av 1600-talet som källmaterial om missioneringen började produceras med utgivningen av Schefferus Lapponia år 1673. Det här kulturella utbytet som Lundmark nämner om var speciellt problematiskt för samerna och kan benämnas som en rejäl kulturkonfrontation, inte minst ur perspektivet språkmässigt och det religiösa praktiserandet . Fur beskriver om rädslan hos samerna om repressalier och konflikter ifall de blev påkomna med så kallad avgudadyrkan. Hos enskilda präster fanns medlidande och förståelse men inte hos andra.
Den mission som skedde i slutet av 1600-talet var till stora delar en del i en kartläggning kring samernas trosutövning och som blev en del i den så kallade trolldomsgranskningen. Enligt Lindmark var missionsintresset i huvudsak koncentrerad till att förmå samerna att avstå från sina traditionella riter med offrande och spelande på trummor. De bristfälliga kunskaperna i den kristna tron som missionärerna vittnade om utgjorde inget problem i sig, så länge samerna höll sig till den kristna gudstjänsten . Med koncentration på de kristna budorden hoppades man att samerna skulle överge sina traditionella religiösa riter. Det var först då uppgifter om ett utbrett avguderi kom till statsmakternas kännedom som undervisningsåtgärder kom på plats.
Samernas kunskapsnivå i kristen tro bedömdes som ringa efter biskopens och landshövdingens inspektionsresa år 1688 och en allmän höjning av kristendomskunskapen initierades, främst predikan, undervisning och förhör . I jämförelse med häxprocesserna som skett något decennium innan i Sverige gick myndigheterna denna gång mer försiktigt fram. Enligt Lindmark kan detta berott på att man inte ville skapa onödig oro och att inte driva samerna till exempelvis Norge. Dessutom tog man hänsyn till samernas kunskapsnivå, samerna visste inte bättre, och därför var det logiskt att missionsarbetet blev mer av en undervisnings- och upplysningskampanj än en rättslig granskning. I sin analys av 1700-talets lappskola och den missionstrategi som genomfördes under 1600-talets andra hälft menar Lindmark att lappskolan var mer som en pietistisk missionsideologi som tog sikte på en total förändring av den enskilde individens livssyn medan omvändsförsöken under missionsresorna under 1600-talet mer handlade om en kollektiv inriktad insats som handlade om att överge vissa riter och trummorna.
Utbildningsmässigt har kyrkan haft ansvaret från 1600-talet in på 1900-talet för den samiska skolundervisningen . Den pedagogik som har använts var initialt inriktad på att få bort samernas hedniska bruk av riter, både ortodoxa och pietistiska präster föreföll ha samma verklighetsuppfattning och la upp undervisningen därefter . Det skolsystem som initierades år 1723 hade till syfte, enligt Lindmark, att utifrån färska rapporter från Thomas von Westen samt Nils Grubb, skapa goda förutsättningar för att sprida kristendomskunskap hos samerna. Internatskolor skapades i varje lappmarksförsamling där undervisningen var pragmatisk, vilket möjliggjorde utrymme för pietistisk pedagogik. I sin bok, En lappdrängs omvändelse, beskriver Lindmark hur pietismen kom samerna till godo . I sitt missionsarbete kom pietiska influerade präster såsom Per Högström, Lars Levi Laestadius och Theophilus Gran lyfte fram samerna som goda kristna i kontrast mot de ”namnkristna” och andra svenskar och avfärdade eventuella samiska riter som oförarglig vidskepelse. Detta gjordes samtidigt som man intog en mer positiv hållning till den folkliga religiositeten, såsom exempelvis religiösa visioner. De pietistiska prästerna hade en benägenhet att acceptera dessa som uttryck för den heliga Anden.
Som tidigare nämnts är försoningsprocessen komplex och en av huvudfrågorna som jag har nämnt är huruvida kyrkan som helhet kan hållas ansvarig för enskilda prästers agerande i sitt missionsarbete. Ett exempel nämner Lindmark och Sundström i sin artikel och det är prästen Petrus Noraeus Fjellström som under 1680-talet gjorde sig känd som ivrig bekämpare av den samiska religionen. Noraeus Fjellström var verksam i Pite lappmark när de tidigare nämnda trolldomsrannsakningarna genomfördes. Han förstörde samiska offerplatser, beslagtog trummor och anklagade folk för avguderi. Noraeus Fjellström menade att han agerade helt i linje med Hans Majestäts intentioner i brev till biskop och landshövding. Lindmark och Sundström menar på att det kan vara ett exempel på hur en enskild präst agerade i sitt missionsarbete som vederbörande upplevde som helt i linje med riktlinjer från exempelvis högre prästmän inom kyrkans organisation samtidigt som andra inom kyrkan kanske upplevde Noraeus Fjellströms agerande som isolerat och inte i linje med kristen teologi. Huruvida den kristna teologins centralfråga kring försoning, som jag valt att fokusera på i detta PM kring den vertikala kontra den horisontella/sociala försoningen, kan användas som försvar för enskilda prästers agerande kvarstår som en fråga. I ett missionsarbete tror jag att enskilda präster naturligt såg som sitt kall att nå försoning mellan den enskilda människan och Gud och då var mycket tillåtet för att nå målet. Samerna som enskilda individer skulle kristnas för deras egen skull, det är nämligen så man försonas med Gud.
Lindmark och Sundström avslutar i sin artikel resonemanget kring den komplexa frågan kring Svenska kyrkans agerande mot samerna genom historien och de lyfter tre obesvarade frågor . Den första handlar om huruvida kyrkan som organisation har fattat tydliga policybeslut i frågan om sitt agerande gentemot samerna. Den andra handlar om hur självständigt kyrkan har agerat i förhållande till statsmakten. Den sista behandlar just frågan kring enskilda prästers agerande och huruvida de kan anses representera hela kyrkan som sådan.
För egen del skulle jag gärna vilja närmare ha fått svar på den teologiska frågan kring försoning som fortfarande hänger som en fråga för mig. Agerade de olika prästerna i sitt missionsarbete med både kartläggning och undervisning utifrån det teologiska syftet om vertikal försoning mellan människa och Gud? Att de i många avseenden inte agerade utifrån horisontell/social försoning är mer än tydligt.
/m
Litteraturförteckning för de som vill fördjupa sig:
Bibel 2000, Bibelkommissionen, Svenska bibelsällskapet, Verbum, Stockholm, 1999
Pressmeddelande från Svenska kyrkan den 8:e juni 2021:
https://www.svenskakyrkan.se/pressmeddelande/officiell-ursakt-ska-framforas-till-det-samiska-folket?publisherId=1344892&releaseId=3301090&channels=3240405,3116725,3240407&webid=1374643
Hauerwas Stanley, Why time cannot and should not heal the wounds of history, Scottish journal of theology, år 2000, Volume: 53, Issue: 1, sid 33-49
Lindmark Daniel & Sundström Olle (Red), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, en vetenskaplig antologi, band 1 och 2, Artos & Norma bokförlag, Skellefteå, 2016
Lindmark Daniel, En lappdrängs omvändelse, Umeå Universitet, Centrum för samisk forskning, Umeå 2006
Ricoeur Paul, Minne, historia, glömska, Daidalos, Göteborg, 2005
Före och efter
Jag funderar en hel del på det här med före och efter. Det kan låta lite märkligt men ibland går jag och tänker på ord, begrepp, uttryck och nördar ner mig. Just i skrivande stund är det begreppen före och efter som hemsöker mig. Ha tålamod en stund och följ med mig på min förklarande text här nedanför så kommer du förhoppningsvis förstå vad jag menar.
Har du någon gång definierat livet som något före och efter ett visst ögonblick? Kanske ett ögonblick som i stunden var en hemsk stund eller en stund som du inte reflekterade över så mycket just då men som i backspegeln visade sig vara ett ögonblick där allt ändrades. Det där ögonblicket då du fick ett besked som träffade dig som ett dråpslag. Det där ögonblicket då olyckan var framme, skilsmässan ett faktum, beskedet om ett dödsfall som var så ofattbart som bara dödsfall kan vara, brytningen med en nära vän, feldiagnosen, det nedsättande ordet som sades i vredesmod, mejlet som gick för långt. Avskedet. Övergreppet. Krocken. Otroheten. Kort sagt, den där dagen då allt förändrades.
I min bok, Jag är paria, beskriver jag två ögonblick där allt förändras för huvudpersonen. Dels ögonblicket på en tjänsteresa till Stockholm, några sekunder som förändrar huvudpersonens liv för evigt och dels ögonblicket på Backåkra där det verkligen blir ett liv före och ett liv efter. Likaså har jag ett ögonblick i min nya bok, Spår av dig, där de båda huvudpersonerna får ett fruktansvärt besked av sin enda dotter en vårdag. Där kan man sannerligen också prata om ett liv före och ett liv efter.
Det där tillfället som uppenbarar sig på ditt livs tidslinje enbart som ett litet streck men som blir som en gräns som inte bara delar upp ditt liv utan också drar upp hela din existens och din minnesbank i ett annorlunda mönster. De glädjefulla bilderna på din Iphone från minnen där du var glad före kan efter bli bilder som du mår dåligt över att se.
Tänk om du hamnade i det där hemska ögonblicket där du hade svårt att andas, där du inte kunde se någon framtid överhuvudtaget och där ögonblicket för evigt brännmärktes som din referenspunkt mellan före och efter. Sorgen efter ögonblicket blir din att hantera men vad händer om ögonblicket inbegriper någon annan? Någon i din närhet, en vän, en släkting, en arbetskamrat eller en främling? Kanske kommer du att tänka på det här ögonblicket hela tiden men människor runt omkring dig fortsätter att leva sitt liv som om ingenting hänt. Du inser gradvis att du är den enda som påverkats av ögonblicket. Du är den enda som ser ögonblicket som en referenspunkt, en vattendelare och som ögonblicket där det finns ett före och ett efter.
Även om jag innerligt skulle önska att du inte hade erfarenhet av ögonblick som vänt upp och ned på ditt liv tror jag att jag inte är ensam om att ha sådana här ögonblick. Om du är en av de personerna som kan relatera till det jag beskriver så vet du hur hemskt det är att definiera sitt liv utifrån ett före och ett efter en viss händelse eller ett visst ögonblick. Oavsett om det var ett enskilt ögonblick eller en smärta som byggdes upp över längre tid och som sedan exploderade vid en viss tidpunkt förtjänar du och jag och våra sargade hjärtan att läkas.
Den här knivseggen jag pratar om där vi under ett ögonblick befinner oss och som sargar oss är inget ställe att stanna kvar i. Sorgen och smärtan ögonblicket medför riskerar att äta upp oss om vi stannar kvar där. Ju längre ögonblicket stannar kvar hos oss, ju längre stannar smärtan och ju svårare är det att gå vidare och finna ett nytt, bättre efter. Om det är någon person som har skadat dig i det där ögonblicket jag pratar om finns det en stor risk att ögonblicket identifieras med just denna person och bitterheten är nära.
Tänk om det finns ett sätt att gå vidare? Tänk om man kan släppa oförrätten som någon har orsakat dig? Tänk om du faktiskt kan finna ditt efter lika bra eller till och med bättre än ditt före? Det är där jag är nu. Det är där jag tror att vi alla på vår livsresa någon gång kommer att befinna oss. Det är där man ser förlåtelseprocessen som en process där man inte glömmer vad en annan människa åsamkat en men istället för att bli bitter och hämndlysten blir tacksam för den läroprocess ögonblicket givit en. Det är där man inser att man aldrig kan förändra en annan människa, man kan bara förändra sig själv. Det är där man inser att det är bara jag som spelar huvudrollen i filmen om mitt liv, alla andra runtomkring mig har nog med att spela huvudrollen i sina livsfilmer. Det är då man inser att acceptera det som hänt är att skapa ett frid i sinnet och att det är det bästa receptet för en framtid utan hämndbegär, bitterhet och argsinthet.
Oavsett vad som är din knivsudd, ditt ögonblick med ett före och efter så har jag lärt mig följande utifrån egna erfarenheter:
- Bestäm att de som har gjort dig illa inte ska begränsa dig. Deras sätt att sprida lögner om dig, sätta hemska etiketter på dig eller trycka ned dig… får stå för dem.
- Det andra människor gör eller gjort ska inte få definiera dig utan säger mer om dem och hur de mår
- Livet är för kort. Ta vara på varje stund och lev då inte med bitterhet eller tankar kring vad som skulle kunna ha varit. Lev i nuet med vetskap om att Guds nåd också sträcker sig till både dig och andra.
- Se alla ögonblick som lärtillfällen och försök att inte definiera dem som positiva eller negativa för dig
Jag är den första att säga att allt det här är oerhört svårt, men det är också svårt att vara människa, det är det som är själva poängen med att vara vid liv. Du går igenom ditt liv med bottnar och höjdpunkter och det är det som är det fina med livet, inget kan du ta för givet. Det här ögonblicket kan komma när som helst. Det där ögonblicket som skapar ett före och ett efter.
Det är sådant jag går och tänker på. Vad tänker du på?
/m
Min tredje bok har anlänt!
Det är alltid nervöst när allt är gjort. Det kan låta märkligt men nervositeten baseras på att allt är utanför min kontroll. Timmar av research, skrivande, redigeringsrundor, redaktörsvändor, omslagsdiskussioner och sättande är till slut över och allt går iväg till tryck. Sedan får man snällt vänta, vänta, vänta och det är då tankarna ibland tar över. Tänk om jag missat något stavfel, tänk om omslagets nyanser inte passar i tryck, tänk om leveransen försenas, tänk om releaseminglet inte kan hållas för boken hann inte tryckas klart….ja, jag vet…det är bara mina tankar som spelar mig ett spratt…nu kan jag i alla fall andas ut. Min tredje bok är här och den ser fantastisk ut!
Som jag har beskrivit i ett annat blogginlägg är boken min tredje utgivna och det är en skönlitterär roman som förlaget på baksidan beskriver som en vacker, varm och kärleksfull historia. En modern roman som speglar livets och kärlekens innersta väsen. Det är en historia om vänskap, föräldraskap och tillgivenhet. Kanske lovar baksidans text för mycket men texten avslutas med meningen En historia man aldrig glömmer.
Som författare är det alltid spännande att se bokhandlarnas prissättning. Jag googlar runt. Bokrelease är 18/11 och spännvidden verkar vara stor mellan de olika nätbokhandlarna. Ni kan gå in och förhandsboka här:
Jag kommer också erbjuda försäljning via den här hemsidan och sista fliken benämnt ”Bokinköp”. Öppnar upp för sådant köp inom kort, senast den 18/11. Ni som kommer på mitt bokreleasemingel den 27/11 kommer naturligtvis att ha möjlighet att införskaffa boken då.
Nu njuter jag av att hålla min tredje bok i handen.
In och förhandsboka eller boka upp er på releaseminglet. Ser otroligt mycket fram emot att få höra era läsarreaktioner…det innebär ytterligare en nervositet i ens liv visserligen……….!
/m
Allt eller inget
Min dagliga löprunda tog mig mellan ingenting och allting, mellan svart och vitt, mellan mörker och ljus och mellan gott och ont. Är det inte fascinerande hur vi i tankarna nästan alltid hamnar i ytterligheterna medan vi lever våra liv i gråskalorna?
Ni som har läst min senaste bok, Jag är paria, vet att huvudpersonen använder sina dagliga löprundor till att samtala med Dag Hammarskjöld och i viss mån även Gud. Det är som om löprundorna vore terapeutiska samtal där svaren uppkommer i tanken likväl som frågorna. För egen del, som bokens författare, har jag alltid varit fascinerad av den bearbetningsprocess som frigörs i huvudet då jag löptränar. Idag hamnade mina tankar vid motpoler. Min ursprungsfråga som dök upp i huvudet efter ungefär 100 meters löpning var den här: Varför pratar vi ofta om ytterligheterna men sällan är där utan befinner oss i gråskalan däremellan?
Vi människor tycker om att sätta etiketter på någonting och sätta in allt i ett fack. Kategorisera och strukturera. Så är det med livet också. Vi lever och dör, vi pratar om gott och ont och vi pratar om allt eller inget. Vi rör oss mellan dessa motpoler hela tiden som en balansakt. Vi ser oss gärna i det självreflekterande perspektivet som varandes de goda, de aktiva, de ljusa och de levande. Få av oss känner sig som att vara den onda, de vilandes, de mörka eller de döda.
Livet levs mellan motpolerna, vi föds och vi dör, under ett ögonblicksverk föds vi och under ett ögonblicksverk dör vi, däremellan pågår livet i en aktivitet eller passivitet, i en rörelse eller i en vila. Livet levs i gråzonen och ibland går vi vilse och ibland känns det som om vi är på rätt väg. Ett liv kan vara långt eller kort och som det mesta i livet handlar det om hur vi upplever det i våra tankar. Ni vet, två personer kan se på ett glas med vatten och tänka diametralt olika. Glaset är halvfullt eller halvtomt. Två personer kan arbeta på en byggnad som murare och den ena kan tänka i ångest att bara dagen är slut snart så jag slipper det här medan den andre med glädje och inspiration lägger varje tegelsten ömt på plats och i tanken tänker att hen bygger en katedral som ska stå där för evigt.
Utifrån våra erfarenheter och personliga referenser tolkar vi väldigt snabbt allt som sker och händer i vårt liv och ytterligheterna försvinner ofta i tolkningen. Det blir sällan enbart svart eller vitt, alltigenom gott eller ont, alltigenom tomhet eller fullhet. Kanske är det därför ytterligheterna finns. De ska vara där som ytterligheter och motpoler som vi ska tänka oss in som eftersträvansvärda eller motbjudande? Är det något vi har för avsikt att genomföra målar vi upp ett mål via en målbild och den är ofta som ett ljust ögonblick i framtiden men samtidigt i tanken kommer alla dessa hinder upp som ögonblicksskildringar och så är vi tillbaka i gråskalan.
För egen del arbetar jag mycket med acceptans. Jag accepterar det som händer mig och det jag möter, oavsett om det för tillfället känns jobbigt och orättvist eller glädjefullt och rättvist, med inställningen att detta händer mig av en orsak och det är den högre maktens sätt i mitt liv att säga att du behöver lära dig något av det här. Gråskalan lär mig massor varje dag. Varje möte lär mig massor och varje ögonblick är en gåva till självreflektion.
Då jag är åter efter min löprunda i det underbara höstvädret känner jag mig stärkt både fysiskt och psykiskt. Det är min löpdag nummer 2384 i rad eller löpning varje dag i 6 år, 6 månader och 10 dagar, men vem räknar? Det är ju resan som är det intressanta, inte målet, för målet är en ytterlighet, en motpol till början, målet är ett slut och det känns så definitivt. Jag lever gärna mina livsdagar resandes. Alltid på väg, alltid reflekterandes, alltid tänkandes, alltid kännandes att livet har allt eller ingenting.
För någon gång är det slut och då är man ingenting igen, som det började en gång i tiden. Ungefär som allting. I början var allting ingenting och däremellan var det ljus.
”I begynnelsen…” (Genesis 1:1 eller Joh 1:1)
/m
Journalistisk förebild
Det är söndag och jag känner en gigantisk tomhet. Det som brukar vara den ritual varpå hela helgen vilar, finns inte längre. Ritualen som börjar med ett upphämtande av morgontidningen och sedan återgång till sängen några minuter för läsande av en enda artikel är borta. Nu ligger tidningen där på tamburgolvet och med sorg i hjärtat lyfter jag upp den och lägger den på köksbordet. Tidningen får ligga där medan jag går och gör min morgontvätt.
Som ni säkert förstår har jag ett kluvet förhållande till journalistkåren. Då jag började min chefsbana för cirka 25 år sedan och närmade mig journalistkåren möttes jag först av lokaljournalister som jag uppfattade verkligen försökte få allting rätt och försökte göra sitt jobb på bästa sätt. Visst blev det faktafel i någon artikel lite då och då men det tolkade jag mest som ett resultat av journalisters ouppmärksamhet eller journalisters stressrelaterade vardag om att snabbt få ihop en artikel.
TV-journalisterna på lokal-TV:n noterade jag, efter ett tag, hade en tendens till att ta till lite väl vinklade egna kommentarer i inledningen av ett reportage innan jag klipptes in för en kommentar som den tjänsteman jag ändå var. Jag började märka att den inledning journalisten gjorde inte alltid stämde med den frågeställning jag fått vid själva intervjun och gradvis började jag förstå vinklingens kraft i ett reportage. Journalisten klippte bort sin fråga till mig och la in ett eget kommentatorsspråk inledningsvis och då såg det ut som om jag svarade på något i det sammanhanget men egentligen var frågan en annan.
Mitt första möte med rikspressen var dåvarande TV4:as murveljournalist Thomas Kanger, som var reporter på Kalla fakta. Året är 1998 och jag är arbetsförmedlingschef i Valdemarsvik. Regeringens ansvarige minister var vid den här tiden Björn Rosengren och han förde initialt en kraftfull åtgärdspolitik där alla arbetssökande skulle matchas hårt mot arbete och inte erbjudas arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte var garanterat arbete efteråt. Det var en arbetsmarknadspolitik som var hård men vi som tjänstemän var utifrån regleringsbrevet tvungna att genomdriva politiken. Det fanns många missnöjda arbetssökande som ville ha arbetsmarknadspolitiska åtgärder men som egentligen bara var en åtgärd för stunden och som inte gav omedelbart arbete efteråt.
Den journalistik som Kalla fakta i TV 4 och Uppdrag granskning i SVT driver handlar i princip enbart om att skapa uppmärksamhet och då väger rätt eller fel och sanningen lätt. För Kalla fakta uppfattade jag att det gällde att skapa en tydlig bild för TV-tittarna kring något till synes orättvist, något hemskt där det finns goda och onda, där det finns en tydlig splittring mellan den enskilda människans vilja som alltid drabbas negativt av tuffa tjänstemän i statens tjänst. Vid det här tillfället stövlade Thomas Kanger, en kameraman och en arbetssökande in på mitt tjänsterum, trots att jag satt i ett annat möte. De hade kameran påslagen redan från början och lät den gå under hela tiden. Kanger körde stenhårt med att den arbetssökande som var med hade drabbats negativt av den nya arbetsmarknadspolitiken och hur jag som chef överhuvudtaget kunde försvara denna politik. Han pressade och pressade och pressade den arbetssökande att gråtandes säga att hon led och mig pressade han flera gånger med samma fråga om och om igen för att få mig till att någon gång svara annorlunda. Han ville helt enkelt att jag skulle säga att vi gjort fel, men vi var statstjänstemän och följde våra uppdragsgivares regleringsbrev och utstakade politik, vilket inte tillät oss till undantag för enskilda arbetssökandes individuella önskemål.
Jag lärde mig den hårda vägen att journalister har en egen agenda och en egen tes som de försöker verifiera, sedan om det är sanningen eller inte, eller om det är objektivt eller inte, bryr sig inte sådana journalister som Thomas Kanger om. De har en vinklad story som visar på deras vinklade bild av någon god kraft mot någon ond kraft och då är de nöjda.
Som kristen har jag alltid tyckt att sanningen är något man alltid ska sträva efter (Joh 8:32). I min naiva bild av journalisters arbete ville jag tro att även de drivs av någon form av sanningspatos men så fel jag har haft genom hela mitt yrkesliv. Det är inte sanningen de är ute efter utan storyns mediala kraft. Som exempel kan jag nämna ett år då jag som vanligt blev intervjuad av en av Norrköpings Tidningars journalister kring det årets lönekartläggning. Naturligtvis fick jag frågan kring vilka yrken vi identifierat där det fanns osakliga löneskillnader, det vill säga skillnader som vi inte hittade andra orsaker än att det kunde handla om kön. Detta är naturligtvis något som jag som arbetsgivare arbetade hårt med att få bukt med, vi ville inte ha några löneskillnader alls som kunde bero på kön.
Då jag berättade om det årets lönekartläggning hade vi inte så mycket att redovisa men det var en produktionsenhet och ett yrke som stack iväg. Det redovisade jag naturligtvis och jag hörde i telefon hur journalisten antecknade mycket och hon ställde mycket frågor kring just det här. Hon pressade på vad vi skulle göra för att få bukt med osakligheten och hon ställde allt tuffare och tuffare frågor och avslöjade hur illa hon själv tyckte om osakliga löneskillnader.
”Det här måste vi verkligen skriva om”, sa hon vid ett tillfälle.
Hon ställer till slut en sista fråga om hur mycket i medellön vi skulle höja kvinnornas löner just där för att få bukt med löneskillnaden. Jag svarade att vi kommer gradvis höja männens lön med 800 kr/mån för att få bukt med löneskillnaden. Det blir tyst i telefonen. Till slut ställer journalisten frågan om hon hört rätt att det var männen som var lönediskriminerad på den produktionsenheten och då jag bekräftade sa hon bara att då blir det ingen artikel.
”Ingen är intresserad av att männen är lönediskriminerade”, sa hon.
”Även om det är sanningen”, frågade jag.
”Ja”, svarade hon.
Det blev ingen artikel.
Jag har dock alltid försökt att ha en bra relation med journalister. Alltid varit tillgänglig, alltid ringt tillbaka snabbt om de sökt mig och jag varit upptagen, alltid säkerställt att lotsa dem rätt och alltid givit dem fakta för att de ska kunna skriva sin artikel eller göra sitt reportage på bästa sätt. Kanske har jag varit för naiv, tänkt att de behöver få all bakgrundsinformation så att de har möjlighet att göra ett bra jobb. Kanske skulle jag mer ha tänkt på vilken vinkel de utgick ifrån och agerat därefter. Samtidigt…..sanningen är min livsnerv.
Ni som har läst min senaste bok, Jag är paria, har läst om en hel del artiklar i den berättelsen. Samtliga artiklar som tas upp i boken, samtliga citat, samtliga sms av journalist och Facebook-utdrag från politikern är tagna direkt från verkligheten. Egentligen kanske jag skulle ha frågat tidningarna om lov eller politikern att dennes Facebook-inlägg används i min bok, men allt gjordes ju ändå offentligt direkt av dem så jag antar att det var OK att trycka det i min bok. Många som läst min bok förvånas över journalistikens alltför lättsinniga inställning kring sanningen och egentligen håller jag med. Jag förvånas också.
”Finns det då ingen journalist som du tycker är professionell och som gör ett bra jobb?” kanske någon vän av ordning ställer sig i det här läget. Mitt svar är ”Jo, det finns det faktiskt.”
I början av -90 talet då mitt arbetsliv tog fart började jag följa de stora dagstidningarna. Även om jag bodde i Linköping och följde av naturliga skäl den lokala dagspressen mest var det en politisk chefredaktör från Malmö och Sydsvenskan som jag blev oerhört imponerad av. Jag tyckte att han behärskade allt. Oavsett om det handlade om inhemsk politik eller den internationella scenen levererade Per T Ohlsson alltid pålästa och träffsäkra artiklar. Det var en fröjd att läsa det han levererade.
Per T Ohlsson var debattglad och de TV-framträdanden jag såg var på sina sätt ibland rena lekstugan där briljansen från Ohlsson gjorde att debattmotståndarna ibland framstod som statister. Jag höll inte alltid med det Ohlsson framförde men han gjorde det alltid med underbyggda, välgrundade argument. Han var oerhört modig också. Inför valet 1994 vill jag minnas att han pläderade för en socialdemokratisk regering, trots att han själv var fast i de liberala värderingarna, med argumentet att en socialdemokratisk statsminister skulle ha lättare att föra Sverige in i EU. Jag tror han även här gjorde rätt analys men naturligtvis retade det argumentet upp många av hans politiska vänner.
Jag träffade Per T Ohlsson vid två tillfällen. Båda gångerna var han deltagare i en debatt på scen under stora konferenser. Vid båda tillfällena bedyrade jag vid efterföljande kaffepaus min tacksamhet för hans vassa penna och duktiga debattstil. Åren går och tyvärr är avståndet från Östergötland till Malmö långt. Det blev alltför sällan jag fick läsa hans artiklar och nu är vi snart i nutid. År 2017 börjar jag läsa Sydsvenskan mer regelbundet och det är också efter det som min ritual befästs. Jag börjar följa Per T Ohlsson söndagskrönikor och imponeras över den intellektuella nivån, det historiska kunnandet och det tydliga ställningstagandet med välgrundade argument. Varje krönika bjöd dessutom på referenslitteraturhänvisningar. Oerhört ovanligt i tidningsvärlden att erbjuda läsaren referenser och tips på fördjupad läsning. Vecka ut och vecka in levererades dessa högklassiska krönikor, fram till nu.
Min journalistiska förebild lämnade oss tyvärr efter en tids sjukdom i veckan. Den här söndagen saknades hans krönika. Tomheten är stor och nu står jag rådvill. Var ska jag nu finna höjden, skarpheten och den intellektuella nivån i den journalistiska kåren. Är jag tvingad att återgå till vinklade artiklar där sanningen lyser med sin frånvaro? För mig borde Per T Ohlsson ses som ett föredöme även inom journalistkretsar. Lär av honom – det är det enda jag begär. Då kanske jag så småningom kan återfå tron på journalistiken, som just nu är död.
/m
Förändringens acceptans
Jag fick ett mail från en person som läst mitt föregående blogginlägg (ni vet det där inlägget om kossorna) som menade att alla vill inte förändras. Det är naturligtvis helt rätt. Alla vill inte ha förändring men har vi något val? Jag gjorde ett svar och skickade iväg och när jag tryckte på ”ivägskickandeknappen” tänkte jag att kanske fler har nytta av det svaret och därför kommer här ett blogginlägg i frågan.
Att vara rädd för förändring och förändringar är naturligt. Du är inte ensam om de känslorna. Det tror jag i viss mån alla känner igen sig i. Det som är stabilt är också tryggt, vare sig det gäller familjerelationer, arbetet, boendet eller något annat. Det finns säkert inbyggt i våra mänskliga gener att känna oro för det okända, oro för det vi inte känner till och oro ifall tryggheten rämnar.
Det jag försöker få mina chefer, medarbetare och coachadepter genom hela mitt arbetsliv att förstå och ta till sig och även i min personliga utveckling är att vi ständigt är inne i en förändringsprocess, vare sig vi vill det eller inte. Vi kommer inte ifrån att vi alla går mot vår död, precis som allt annat runtomkring oss. Allt förändras hela tiden, oavsett om det handlar om lövens skiftningar på träden eller om det är hårfärgen på våra hårstrån. Allt förändras och du kan inte göra så mycket åt det mer än i tanken och i dina handlingar acceptera att du ständigt ÄR i en förändringsprocess. Varje sekund, minut och timme sker förändringar och mitt budskap är att acceptera att vi lever i denna förändring hela tiden.
Jag tror att det är en av förutsättningarna rent känslomässigt i livet, att finna förändringens acceptans. Då är det lättare att leva i nuet och inte oroa sig så mycket för framtiden eller ångra val eller händelser som skett i det förgångna. Förändringar är ibland oundvikliga och med ett accepterande förhållningssätt är dessa oundvikliga förändringar på många sätt lättare att hantera än om du går med känslan av att alla förändringar är jobbiga. Jag vet att allt detta är lättare sagt än gjort, men tro mig, är det någon som har varit med om en resa med många förändringar så är jag en av dem.
En stor lärdom i livet är dock att förändringar är inte alltid detsamma som förbättringar. Däremot är förbättringar alltid ett resultat av förändringar. Vill du som chef eller medarbetare att något ska förbättras, då kommer du inte ifrån att någon form av förändring måste ske.
På många sätt tror jag därför att om vi känslomässigt accepterar känslan av att normaltillståndet i livet är ständiga förändringar så kommer det bli lättare att hantera livets motgångar och kanske kan vi närma oss ett accepterande av livets mest oundvikliga förändring, döden.
Så lev vidare i detta ständiga flöde av förändring!
/m
Det här med möten med kossor
Jag får ibland frågan om alla dessa år av arbetslöshet och utanförskap har gjort mig bitter och arg. Naturligtvis kan jag inte undgå att svara att det har varit tufft och att jag har varit nere på botten och vänt. Det känns ibland fortfarande tungt men meningslösheten har vänts till något meningsfullt.
I söndags hände just detta med att jag fick den här frågan. Av alla ställen man kan möta människor på så träffade jag i Äleklinta på Öland en person som kände igen mig från mitt förra jobb som Regiondirektör. Jag hade parkerat bilen precis norr om hamnen på åsen och jag gick norrut längst kusten. Kossorna strövade fritt så jag var på min vakt men samtidigt drogs mina ögon hela tiden till det bedårande landskapet.
Efter en stund mötte jag en person som vid stunden gjorde en liten omväg för kossorna, precis som jag. Vi skrattade och sa att det var precis som i Indien där kossor åtnjuter den största respekten. Efter lite kallprat avslöjade min nyfunna vän att hon arbetade i det offentliga och kände igen mig från min tid som Regiondirektör. Hon frågade vad jag gjorde nu och beklagade allt jag tvingats igenom. Tack sa ja. Vi blev djupsinniga och hon frågade hur jag orkade då det var som värst.
Jag svarade sanningsenligt att även om allt annat känns hopplöst finns det alltid något att vara tacksam för. Hon blev frågande och jag svarade ”att jag andas och att jag har min kropp är något att vara tacksam för”.
Hon svarade att hon nog aldrig hade varit så djupt nere så att hon hade behövt tänka på det sättet och jag svarade att jag hoppades att hon aldrig skulle behöva hamna där. Samtalet gled över till vad jag lärt mig av den här resan och jag bubblade på. Jag måste erkänna att lärdomar och erfarenheter är lite av mitt favoritämne och att kunna dela det med någon annan människa som lyssnar intresserat (apropå förra blogginlägget) är en gåva.
Min grundinställning i livet är att allt du är med om, alla personliga möten, alla händelser, händer dig av en orsak, det gäller att ta reda på varför det händer just dig och se allt som lärtillfällen till att växa och bli en bättre människa. Det gäller att vilja förändras och att vilja utvecklas. Livet går att leva om man styr över till det möjliga och inte fastnar i tankar och känslor kring det du upplever saknas i ditt liv eller det som känns onåbart. Livet är komplicerat, det går upp och ned, och livskunskap tycker jag är en av de finaste lärdomar vi borde ge vidare till våra barn och barnbarn. Det är okej att vara ledsen ibland, det tillhör livet och är en gåva till dig för att du ska växa och lära dig något.
Lättare sagt än gjort, svarar min nyfunna vän när vi tvingas flytta oss för kossornas närmanden. Jag nickar men insisterar på att egentligen finns det inga genvägar. Du kommer att få lärtillfällen i livet, det gäller att ta vara på dem och se dem som lärtillfällen. Se på alla misstag du gör, bli inte nedstämd av dem, se dem som lärtillfällen. Tänk på hur ofta lärtillfällen kommer till dig i form av upprepningar innan du lär dig. Att lära sig något nytt upphör aldrig. Det är helt enkelt upp till dig vad du gör av alla dessa lärtillfällen. Låt inte nuet undkomma dig genom att leva i förgångna tider eller längta efter en bättre framtid. Det enda du äger är här och nu och varje stund i livet.
Du är klok, säger min nyfunna vän och jag tackar. Vi lämnar varandra med ett leende. Jag fortsätter norrut och min vän går söderut. Kossorna negligerar oss. En stund på jorden är förbi, ett lärtillfälle för oss båda. Jag citerar för mig själv ett Hammarskjöld-citat då jag närmar mig de härliga stenstränderna, ”den längsta resan är resan inåt”, och jag kan inte låta bli att tänka på hur rätt han hade. Dina svar på din livsresa ligger inom dig.
När jag senare under kvällen lägger ut bilder på sociala medier om min Ölandsdag får jag ett meddelande från min nyfunna vän från Äleklinta. Hon tackade för samtalet och skrev att det hade varit ett av hennes livs bästa möten. Stora ord och jag frågade vad det var som hade gjort att hon känt det så. Hon svarade att bland annat hade jag fått henne till att tänka på att varje möte är en gåva och det hade gjort hennes dag och något hon kommer bära med sig länge.
Jag frågade henne om jag fick skriva ett blogginlägg om vårt samtal och det fick jag, vilket nu är gjort om du har orkat läsa ända hit.
Gå nu ut och möt dina lärtillfällen i livet!
/m
Mats Uddin 